Dagsarkiv: 11 maj, 2014

Svar på tal!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Det gör mig förbannad att inom mitt yrke, där vi dagligen träffar individer med ADHD problematik fortfarande har personal som ifrågasätter och misstror individer och deras diagnos.

-Jag tror inte riktigt på det där, alla har ADHD, det är överdrivet, alla har sitt lidande, sina svårigheter.

Ja jag håller med dig, alla har sina svårigheter, varför inte då prata högre om dem så att vi kan förstå och lära oss av varandra? Visst många människor kan känna att de passar in under diagnoskriterierna, men de som gjort utredningar har gjort flera tester, haft flera samtal som visar att svårigheterna hos dem är större än genomsnittet, så vad är det du inte riktigt kan förstå?

-ADHD är överdiagnostiserat!

Jag tror det är tvärtom, underdiagnostiserat. Och oavsett om det är det ena eller andra så har alla de som utreds valt att göra det för att de mår dåligt. Man söker sig inte till en diagnos för att det är ”inne” eller kul utan för att man behöver hjälp. Oavsett vad vi kallar det, eller gör åt det så har vi otroligt många människor som lider av psykisk ohälsa idag och det behöver vi göra något åt.

Vad du inte tänker på är att varje gång du ifrågasätter en diagnos, så också ifrågasätter du också andra människors lidande. Du trampar på människor som redan ligger. Får jag trampa på dig också?

Tänk om vi gör rätt!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Nu för tiden finns det alltid två sidor av allt, och man måste välja en. För eller emot diagnos, för eller emot medicinering. Men det enda jag kan säga är att jag är för hjälp och stöd! Jag tänker att livet inte är svart eller vitt, det finns hela tiden gråzoner där emellan. Varför måste man alltid se allt som rätt eller fel? Om vi nu är så rädda för att göra ”fel” så kommer vi heller aldrig att komma till punkten där vi gör rätt. Nej, då för då sitter man fast i en rädsla och där gör man ingenting.

Om det vi gör idag hjälper människor, kan vi inte låta dessa bli hjälpta, utan beskyllningar, anklagelser, skuld eller skam. Det finns ”busiga barn”, och det finns barn med ADHD, och det finns en jättelång skala där emellan. Om ditt barn får diagnosen ADHD och du får den hjälp och det stöd du har sökt för, hur kan det då vara fel? Personer som inte behöver hjälpen söker den inte!

Om du nu tycker att det sker en överdiagnostik så tycker jag att vi ändå får se det som att otroligt många människor söker efter hjälp, och alla dessa som gör det, mår dåligt. Många gånger kan det tyvärr krävas en diagnos för att få den hjälpen. Jag gissar på att det inte är många barn/ungdomar eller vuxna som går igenom långa utredningar och äter mediciner för att det är roligt, utan att de gör det just för att de behöver det.

Vi har tidigare inte haft den kunskapen vi har idag. Vi såg inte de barnen som behövde hjälp på samma sätt som vi ser det nu, vi visste inte hur de kände eller vad som var orsaken till deras beteende. Vi visste inte! Men det gör vi idag! Tänk om någon såg mig när jag var 7 år, tänk om någon förstod att jag hela tiden behövde nya utmaningar. Att det var för att jag alltid låg före som gjorde att jag senare hamnade efter. Tänk om någon såg mig när jag var 14 och ångesten förvandlades till ärr på mina armar, eller vid 21 när den tagit över hela min kropp.

Du är arg för att vi över diagnostiserar, kastar ut ”knark” till vem som helst. Men tänkt om det vi gör idag förändrar vår framtid! Tänk om de barn vi tidigt börjar medicinera och ger stöd slipper ett liv i utanförskap, missbruk eller kriminalitet. Eller tänk om vi ger den enskilda individen ett bättre liv! Tänk om dagens barn säger att det fanns någon som såg mig, det fanns någon som förstod mig, att de fanns en lösning på deras smärta.

 Tänk om vi gör rätt…

 

Hur känns det att ha ADHD? -en personlig beskrivning 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva det eftersom det är ett normaltillstånd. Jag känner mig som vem som helt. Men om jag skulle beskriva MINA svårigheter så är det ”up and downs” som känns värst. Ibland känns det som om det börjar bubbla i blodet (tänk er att ni fyller på en kolsyremaskin) på liknande sätt fylls blodet med energi bubblor. Denna energi måste man följa, den går inte hålla inne på något sätt. Mitt sätt att få ut den är att jobba, jag befinner mig i flow, skriver så fingrarna glöder. Men ibland måste jag tex gå ut och gå eller springa, jag måste ha någonstans att göra av min energi. Motsatsen till den här känslan kommer när jag jobbat för hårt och för mycket, då känns det som om man lägger tyngder över hela min kropp, jag blir förlamad. Man kan tycka att det liknar biopolär sjukdom, för ja det gör det. Men skillnaden är djupet på stämningslägena. Jag får ALDRIG maniska perioder eller blir deprimerad.

Att överhuvudtaget inte får ut sin energi gör ont, om jag inte får ut alla bubblor ur kroppen så kommer tyngderna som en stor smäll i magen och jag blir förlamad direkt. Det känns som att ramla från en hög höjd, pang, och jag blir svag i hela kroppen. Jag HATAR när folk vill sakta ner, eller bromsa mig, för det går inte. Min kropp måste finna sin fart själv (och ja jag vet det är det som är en del av problemet, den kan uppenbarligen inte det).

För mig känns det också som att leva utan hud, alla intryck går rakt in. Jag har inget skydd. Känslor, stämningar och händelser runt omkring mig åker rakt in och jag kan behöva tid för att sortera i ordning allt. Får jag inte den tiden för mig själv att kunna rensa bland intrycken, ja, då kommer den där tyngden igen och tar över min kropp.

Sen är det det där med hjärnan, den som bara sprutar idéer. Jag brukar inte ha jätte stora problem med att ta mig från A till B (jag hittar rätt tillslut). Men min hjärna hittar också allt man kan göra där emellan, den ser ALLA möjligheter. Vilket kan vara bra ibland, men ofta i livet behöver man bara ta sig från A till B och de andra alternativen är mindre viktiga. Men det spelar ingen roll, det känns som att ha en flerfilig motorväg i huvudet, där alla kör kors och tvärs jättesnabbt, och tillslut tappar man bort sig…..och när man gör det, japp då kommer återigen tyngden och lägger sig över kroppen.

För MIG handlar det om att ha självkontroll. Ordet lagom finns inte, antingen alldeles för mycket eller inte alls. Så därför behöver jag ha rutiner och regler för mig själv. Jag behöver kontroll för att hantera mig själv och min vardag.