Skulden är inte din! 2 kommentarer
På papper står det att jag har en funktionsnedsättning, men jag måste säga att det sista jag känner mig är funktionsnedsatt. Jag tänker sällan att problemet sitter i mig. Tvärtom tänker jag ofta att problematiken avgörs av miljön, runt mig.
Att det är inte min funktionsnedsättning som avgör om jag blir funktionshindrad har jag fått uppleva de senaste månaderna. Då jag vanligtvis inte har några som helst problem med att arbeta. Men ett byte av arbetsgrupp, arbetsmiljö och arbetsuppgifter vände upp och ner på hela mig själv. Från att vara välfungerande, högpresterande till att känna att jag inte fungerar alls.
Det blir lätt att man tar åt sig, lägger skulden på sig själv. Fast att jag vet att det inte är jag som brister, utan miljön.
Tidigare har jag haft inarbetade rutiner, manualer. Dagar, tidpunkter på när mina uppgifter ska vara klar. Jag har haft arbetskamrater som visar, som hjälper till, som delar men sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Jag har själv haft ansvar för mina arbetsuppgifter, vilket har inneburit att jag har kunnat jobba i min egen takt, utan att vara beroende, vänta in någon annan.
Att komma till en plats där det finns frihet utan ramar, inga riktpunkter, markeringar eller vägvisare att luta sig mot. Där arbetet aldrig är att sätta punkt, avsluta. Utan istället hela tiden hänger ihop med någonannans. Ett ställe där jag inte kan kontrollera processen, där ansvaret inte alltid hänger på mig, utan att jag istället måste skjuta över det på någon annan. När man ställer en fråga och istället för ett svar få en 15 minuters föreläsning, gör att jag tappar bort mig, att jag inte får något svar, även om det var det personen trodde att den kanske gav mig.
I vanliga fall ser jag en kedja av arbetsuppgifter, det blir en helhet, en väg för mig att följa. Nu ser jag bara bitar, som ligger utspridda här och där. Jag tappar fotfästet, känner mig paralyserad. Förlorar fokus och energi.
Jag vet att jag kan bygga ihop det. Sätta mina egna ramar, skapa min egen manual. Men det kräver mycket energi, och också mycket mer återhämtning än vad jag hade i mina rutiner innan. Mina svårigheter har för mig tidigare varit osynliga, men det känns som jag just fått en påminnelse, ett slag i bakhuvudet. Som för att påminna mig själv att jag har begränsningar miljön ger mig begränsningar.
Därför vill jag påminna dig om att det sällan är Du som är problemet, utan att det istället beror på brister i din omgivning [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]