Gråta över spilld mjölk
Han skulle göra oboy, värma den i mikron, och jag satt i rummet bredvid. Vi pratade under tiden, han var glad. Mikron plingar till. Jag tar en sådan här, ropade han från köket och höll upp grytvante. Nej, gör inte det, du kommer att tappa glaset säger jag, jag kan hjälpa dig, svarar jag utan att resa mig upp. Några sekunder efter hör jag ett kras och förstår med ens att det är glaset som fallit i golvet.
Hjälp, ropar han och jag kommer med ens springande. Vi torkar upp och jag vet att jag tänker på att vara pedagogisk, inte arg. Ändå hör jag mig säga, jag sade ju att du inte skulle…. Jag förstår med ens när orden kommer ur min mun att jag vrider till den kniv som redan sitter i hans mage. Han är tyst först. Vi fortsätter torka i god ton. Det är fortfarande ingen som är arg. Men plötsligt händer det, han bara spricker, springer och låser in sig själv på toaletten och jag hör hur han snyftar och gråter.
Jag vill slå mig själv hårt i ansiktet för att jag är världens sämsta mamma. Jag vet hur det känns att misslyckas, göra fel, ändå var jag tvungen att få ut det där;vad var det jag sa. Jag försöker att få kontakt med honom utan att lyckas och jag tror mig vara lika ledsen (om inte mer) som han. Jag tror det tar en timme, åtminstone känns det så, innan det börjar lugna sig.
Jag försöker prata med honom. Vad var det som gjorde dig så ledsen? Men får inget svar. Jag blir nästan desperat, vad vill du att jag ska göra, säg något, är du arg på mig, vad tänker du, hur kan jag hjälpa dig. Jag pepprar honom med frågor men får inget svar. Mitt hjärta brister av att se hans tårar. Ögonen är röda och rösten skakig. Plötsligt kommer det. Jag är inte arg på dig…jag är arg på mig själv.
Nu sitter kniven i min mage. Djupare in kan den inte komma. Jag om någon vet, att det gör så mycket ondare att vara arg och besviken på sig själv, än på någon annan. Den där besvikelsen går liksom inte över, istället ökar man på den, lägger på lager på lager av otillräcklighet tills man inte duger till något alls.
Jag klarar ingenting snyftar han. Allt blir fel. Jag är så dålig. Jag vill bara skrika nej, få honom att förstå att han är världens bästa människa. Men jag vet att man sällan ser sin egen storhet. Vi kramas och jag försöker få honom att förstå vilken underbar människa han är, trots fel och brister.
Stormen går över, men inte inom mig. Han tar ett nytt glas oboy och jag tänker att det är ok att gråta över spilld mjölk, så länge man lyckas torka upp den.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar