Månadsarkiv: juni 2018


Gråta över spilld mjölk

Gråta över spilld mjölk

Gråta över spilld mjölk

Han skulle göra oboy, värma den i mikron, och jag satt i rummet bredvid. Vi pratade under tiden, han var glad. Mikron plingar till. Jag tar en sådan här, ropade han från köket och höll upp grytvante. Nej, gör inte det, du kommer att tappa glaset säger jag, jag kan hjälpa dig, svarar jag utan att resa mig upp. Några sekunder efter hör jag ett kras och förstår med ens att det är glaset som fallit i golvet.

Hjälp, ropar han och jag kommer med ens springande. Vi torkar upp och jag vet att jag tänker på att vara pedagogisk, inte arg. Ändå hör jag mig säga, jag sade ju att du inte skulle…. Jag förstår med ens när orden kommer ur min mun att jag vrider till den kniv som redan sitter i hans mage. Han är tyst först. Vi fortsätter torka i god ton. Det är fortfarande ingen som är arg. Men plötsligt händer det, han bara spricker, springer och låser in sig själv på toaletten och jag hör hur han snyftar och gråter.

Jag vill slå mig själv hårt i ansiktet för att jag är världens sämsta mamma. Jag vet hur det känns att misslyckas, göra fel, ändå var jag tvungen att få ut det där;vad var det jag sa. Jag försöker att få kontakt med honom utan att lyckas och jag tror mig vara lika ledsen (om inte mer) som han. Jag tror det tar en timme, åtminstone känns det så, innan det börjar lugna sig.

Jag försöker prata med honom. Vad var det som gjorde dig så ledsen? Men får inget svar. Jag blir nästan desperat, vad vill du att jag ska göra, säg något, är du arg på mig, vad tänker du, hur kan jag hjälpa dig. Jag pepprar honom med frågor men får inget svar. Mitt hjärta brister av att se hans tårar. Ögonen är röda och rösten skakig. Plötsligt kommer det. Jag är inte arg på dig…jag är arg på mig själv.

Nu sitter kniven i min mage. Djupare in kan den inte komma. Jag om någon vet, att det gör så mycket ondare att vara arg och besviken på sig själv, än på någon annan. Den där besvikelsen går liksom inte över, istället ökar man på den, lägger på lager på lager av otillräcklighet tills man inte duger till något alls.

Jag klarar ingenting snyftar han. Allt blir fel. Jag är så dålig. Jag vill bara skrika nej, få honom att förstå att han är världens bästa människa. Men jag vet att man sällan ser sin egen storhet. Vi kramas och jag försöker få honom att förstå vilken underbar människa han är, trots fel och brister.

Stormen går över, men inte inom mig. Han tar ett nytt glas oboy och jag tänker att det är ok att gråta över spilld mjölk, så länge man lyckas torka upp den.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Vänta!

Vänta är ett fult ord. Faktiskt bland det värsta jag vet. Vänta betyder osäkerhet. För man vet aldrig hur länge eller på vad. Får jag ett ja eller ett nej. Tar det 10 minuter eller en vecka. Vem vet?

Jag avskyr att vänta. Inte på en buss, eller på min plats i kön för där vet jag resultatet när jag kommer fram och kanske ungefär hur långt tid det kommer att ta. Men det där att vänta på svar, det kan vara outhärdligt, i alla fall om man inte vet vad svaret kommer att bli. Egentligen är det väl osäkerhet jag ogillar. Men jag skyller i vilket fall på väntan.

Väntan är ett fult ord. Faktiskt ett bland det värsta jag vet.


Barnböcker om utmattning 2 kommentarer

Barnböcker om utmattning

Barnböcker om utmattning

Fick hem ett ex av denna vackra bok. Mona-Li och tröttbacillen av Anna Säfström och Emma Svalander. Alltså jag älskar böcker som kan ta upp svåra saker, som visar verkligheten och inte bara sagor. Boken är jättevackert illustrerad. Imponerad! Och boken tänker jag absolut fungerar som ett samtalsunderlag för barn oavsett ålder.

Det har kommit fler böcker på ämnet och  jag kan varmt tipsa om Apelsinträdgården av Malin Roca Ahlgren trots att jag inte läst den. Är helt säker på att den tar upp ämnet på ett enkelt och naturligt sätt. Dessa böcker är jätte viktiga i familjer där någon drabbats av depression eller utmattningssyndrom. Men jag skulle vilja säga att de borde finnas i allas hem! Det är en kunskap varje barn borde få med sig från början. Du hjälper då inte bara till att bryta tabut utan ger barnet kännedom om psykisk ohälsa och det är inte bara positivt för barnet själv utan också för alla i dess omgivning.Och när jag ändå är igång och tipsar måste jag självklart också påminna om min egen bok Annas oroliga mamma som berättar om våra vanligaste ångestsjukdomar. Skulle vara obligatorisk att prata om redan i grundskolan med tanke på hur många som drabbas. Japp det var dagens boktips det!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Att börja föreläsa

Så blir du en föreläsare

Så blir du en föreläsare

Att börja föreläsa

Jag tror att alla har något att säga, oavsett vad man varit med om. Livshistorier är viktiga och genom att prata om dem hjälper du både dig själv och andra! Men innan man börjar som föreläsare tycker jag att man ska rannsaka sig själv och sitt ämne, är jag redo för det här?

För dina erfarenheter, oavsett hur länge sedan det var du upplevde dem, kan påverka dig mer än vad du tror! I vissa föreläsningar har själv blivit berörd, fått nära till tårar, och det är självklart ok. Men att helt bryta ihop framför en publik kanske inte är lika ok. Jag hade ingen aning innan jag började föreläsa att vissa saker fortfarande skulle göra mig ledsen. Nej man skjuter så lätt undan saker och går vidare… eller så kanske det är att man står naken och sårbar framför trettio andra som gör att känslorna blir extra närvarande och starka.

De tillfällen jag själv blivit berörd av min egen historia har varit mina bästa föreläsningar. Folk har efteråt kommit fram och kramat mig och gråtit. Det jag sagt har berört dem eller påmint dem om något egenupplevt.

Innan du börjar skapa din föreläsning tycker jag därför att du ska fundera över vad du vill säga, vad är det du vill få fram? Vad är det du vill publiken ska känna? Och hur vill du själv känna efter en föreläsning? Ett bra arbetsmaterial för att starta upp är ”Din erfarenhet, din styrka” som kan få dig närmare ditt mål och få dig att se mer klarhet i din historia. Och det är viktigt. Hoppa inte över det här steget! För när du står där framför en grupp av människor vill du ha en röd tråd i din historia (tro mig). Jag har själv gjort misstaget att knappt vara förberedd alls, att inte anpassat föreläsningen efter min publik. Men sammanfattningsvis så vill jag att du till en början:

  1. Tror på dig själv. Du har något att berätta, tvivla inte på det!
  2. Förtydliga för dig själv VAD det är du vill berätta och VAD du vill att andra ska ta med sig från din historia. Om syftet är självklart för dig blir du tryggare i både din egen berättelse och med din publik.

Del 2 av 6

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Veckoplan | 26

Veckoplan | 26

Veckoplan | 26

Inspirerad av en av mina favoritbloggare Reaktionista  tänker jag försöka mig på att göra veckoplaner. Jag kommer ofta på mig själv med att vara i ”att-göra-stadiet” utan att få något gjort. Eller så ska jag väl egentligen inte säga för jag gör ju massor, men grejen är att det mesta är impulsivt, oplanerat och ostrukturerat. Jag gör det som faller mig in och då känns det ofta som att jag inte gjort någonting. Men om jag gör en plan (och följer den) så borde ju allt vara i sin ordning, eller hur? Så här kommer den, veckans plan:


Avklarat förra veckan:

Min kurs ”Terapeutiskt skrivande för dem inom socialt arbete” håller på att bli en e-kurs och varit mitt grund-fokus de senaste veckorna. Grejen var att det var inga problem att skapa kursen i våras…men nu…när jag måste gå igenom allt material igen, sortera det, lägga in det i moduler osv….såååå tråkigt! Jag försöker verkligen ta en sak i taget, små små steg för att inte bli totalt uttråkad. Så förra veckan fick jag äntligen in all text och alla bilder i sina moduler. Heja mig!

Jag klarar av att göra tråkiga saker om jag har något roligt på gång, och jag är mitt i skapandet av något roligt men eftersom jag inte kan ro i land hela projektet själv måste jag vänta in andra och det får mig att må sååå dåligt. Jag HATAR att vänta!

Veckans mål:

Denna veckan har jag inte lika mycket tid och kan därför inte sätta så stora mål. Sonen har fotbollsmatch, jag ska ha ett möte med en ny författare och ska förhoppningsvis hinna träffa en vän någon kväll i veckan. Därför vågar jag inte planera för mycket med risk för att bli besviken. Jag har fått några uppgifter både av min mentor och min coach så de ska jag ta tag i denna veckan. Min mentor vill att jag djupdyker i min idealkund och min coach att jag hittar en mer regelbundenhet och blir mer aktiv i sociala medier. Veckans mål blir att göra klart uppgifterna de givit mig, ….och vänta in svar.

Veckans fokus:
  • Intervjua idealkunder.
  • Hitta en rutin för sociala medier.
  • Göra en plan för inlägg i sociala medier.
  • Hitta 20 fb-grupper som jag ska gå med i.
  • Skaffa flera nya fb-vänner.
Veckans fundering:

Jag funderar på att lära mig mer om grafisk design. Jag kommer alltid att vilja skapa, det är ju det jag tycker om. Men jag avskyr att vänta på svar. Jag funderar på att försöka lära mig själv. Men grejen är att jag är lite otålig och är rädd för att jag inte kommer orka lära mig dessa avancerade program innan jag hinner tröttna. Det är både slöseri på tid och pengar. Vad göra?

Veckans svårighet:

Av min coach fick jag som uppgift att bli mer aktiv i sociala medier och det känns ganska svårt. Enda stället jag är aktiv på är här på bloggen, mina inlägg här delar sig per automatik på fb. Jag tycker att sociala medier är energikrävande och tar tid. Men jag förstår att det är en guldgruva för företagare då alla (mer eller mindre) finns där. Så jag förstår själva syftet, men är själv ganska ointresserad av att gå ut och socialisera mig med andra på sociala medier.

Jag försöker givetvis alltid svara på frågor, men där går min gräns. Jag orkar inte kika på vad andra gör och säger. Min uppgift nu är att vara mer aktiv, dela med mig mer, vilket känns lite tungt. Vet inte mer vad jag ska berätta än vad jag säger här… Så det är veckan svårighet, plus att fortsätta vänta på svar då förstås.

Om tid finns:

Om jag får oväntat mycket tid över i veckan och är färdig med alla mina uppgifter ska jag skriva ner alla lektionerna för min e-kurs på post-it lappar och kolla över att lektionerna ligger i rätt ordning. Skulle jag bli klar med det behöver jag se över vilka lektioner som behöver frågor och övningar och vilka som det ska finnas videoklipp till.


Glad midsommar!

Ville bara hoppa in och önska er en glad midsommar. Vi håller tummarna för att vi ska slippa spöregn idag va? Känns helt sjukt att ett halvår har gått. Var det inte nyss Januari?  Hoppas kommande månader går lååååångsamt. Så att man hinner njuta rejält av både sol och värme <3

Nej nu ska jag flytta mig från datorn! Nu är det dags för en 10-minuters meditation och långpromenad med vovven. Önskar er alla en fin dag! [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]


Kära barn…

Kära barn

Kära barn

Du tror att du känner och vet allt men sanningen är att du har inte ens upplevt hälften av sorgerna som kommer träffa dig i ditt liv (men inte heller hälften av glädjen). Du kommer att bli ledsen, ledsnare än du någonsin har varit. Du kommer att bli sårad, och du kommer att bli lurad.

Jag vill förvarna dig. Samtidigt som jag inte vill säga någonting. Jag vill skydda dig, fast att jag vet att jag inte kan. Kärleken kommer att skrämma dig, trollbinda dig och ibland lura dig. Du kommer någon gång bli utnyttjad, förlöjligad eller kränkt. Det finns så många hemskheter som kommer att träffa dig, rakt i hjärtat oavsett vad jag ger dig för sköld.

Jag försöker att bygga dig en rustning stark för att klara livets alla motgångar men är rädd att misslyckas. Jag vill inte heller att den ska vara så tung att bära att den hindrar dig i din vardag, från att leva ditt liv. Ord kommer att träffa dig, smyga sig in, oavsett vad du har som försvar.

Jag vill inte att du skapar hinder, bygger murar, fast att jag själv vet att det ibland är det enklaste sättet att klara sig från sorg och smärta. Det är vad jag själv gjort, byggt mitt eget fängelse för att inte bli sårad och jag önskar dig inget annat än ett liv i frihet. Jag vill därför berätta att ibland är det muren du tror skyddar dig som också sårar dig, att du kan ta död på dig själv, med ditt eget försvar.

Du är för liten för att förstå. Du vet inte vad jag pratar om. Jag vet det. Men en dag vet du vad jag menar och då är det försent. Då har du fått din första skada, din första förslitning.

Varje sår kommer att göra dig stark, var därför inte rädd för dem. Slicka dem inte själv, ta hjälp av andra med sårvård och bandage. Egentligen vill jag att du gör motsatsen till vad jag själv gjort, det borde vara enkelt. Du kommer klara dig. Kasta allt ditt försvar, tillåt dig att bli träffad, du är odödlig. Låt smärtan vara beviset på att du faktiskt lever.

Sanningen är att ingen klarar livet helskinnad, att vi alla kommer att dö, och att jag hellre gör det med ärr över hela kroppen, som ett bevis på att jag levt. Som ett bevis på att jag blivit sårad och att jag läkt. I stället för att dö ensam,  skyddad i min borg och inte levt alls.

Så spring ut på fältet med öppna armar. Älska varje människa du möter förutsättningslöst. Jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt. Var inte rädd för sorg eller smärta för om du gömmer dig från det onda, kommer du heller aldrig möta det goda.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Att hålla tillbaka sig själv

Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?

Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?

Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.

Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.

Jag har ofta inga problem med att ”hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att ”vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.

Det blir till en ”bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att ”vara för mycket”, ”sticka ut” som är obekväm.

Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, ”höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.

Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare! 

Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig ”normalt”.

På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…

Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…

För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Alla har vi någon gång varit där, i närheten av utmattningen. Kanske har du balanserat på gränsen, snubblat över, kunnat dra dig tillbaka på rätt sida igen.

Många av oss är duktiga på att uppmärksamma kroppens varningssignaler. Vi förstår vad som är på väg att hända och säger till oss själv (och andra) ”det här är ju inte bra”. Och med detta inlägg vill jag påminna DIG om att utmattningssymtom inte per automatik försvinner för att du blir medveten om dem. För hur mycket du än önskar att det vore så så handlar det inte om det, utan sanningen är att du AKTIVT måste göra något åt dem.

Det är inte själva insikten som skyddar dig, utan handlingen som kommer med insikten.

Vad kommer DU göra annorlunda efter insikten?

Det vanligaste är att personer inte gör någonting. Vi säger till oss själva att det snart är helg/semester eller att stressen snart är förbi. ”Jag klarar mig”, säger du till dig själv och kämpar lite till, lite till, lite till. Du spelar rysk roulette med din hälsa. Du tror att du måste kravla dig förbi stressen för att slippa den. Du tror att bakom berget av ansvar och måste finns en nedförsbacke.

Tillåt att mig att göra dig besviken:

Du kommer i hela ditt liv möta kuperad terräng. Bakom ditt nuvarande berg finns en till backe.

”Nej, det är inte sant, det kommer att lugna sig” säger du i försvar. Helt ärligt? Tror du på det själv? Sanningen är att du inte vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det kanske ser lungt och fridfullt ut från där du står nu. Men när du väl är där kan det blåsa stormvindar.

Det är inte din omgivning, det runt dig som behöver förändras. Det är du.

Bergen kommer aldrig att krympa eller bli färre. Du behöver därför bara lära dig att bestiga dem på rätt sätt. Du måste lära dig att lyssna på din kropp, vila längst vägen. Du måste lära dig att njuta längst färden. Anledningen till att du inte kan njuta nu är för att du inte stannar upp. Det eviga klättrandet blir slitsamt, både för kropp och själ.

Det är inte arbetet som är livet, det är pauserna.

Du klättrar envist uppåt utan fikapauser, utan att njuta av utsikten. Vi tror att nå/komma över toppen är målet när det egentligen är resan som är betydelsefull. Att du har kul på vägen dit. Vi behöver stunder och tystnad och reflektion även om det inte är dem vi strävar efter. Ibland behöver vi klättra ner i stället för upp. Hitta en plats att bara ladda batterierna på innan vi går vidare.

Titta inte bara på dina varningssignaler, gör något åt dem!

Din kropp skulle inte varna dig om den inte kände sig tvungen så ta den på allvar. När den sänder ut signaler har du redan gått för långt. Så om du känner att detta inlägg talar till dig så vill jag att du på allvar funderar på vad du ska göra åt det. Kan du sjukskriva dig? Säga nej till uppdrag/vänner/familj? Slippa att städa och laga mat under några veckor? Vad kan du göra för att ta dig själv på allvar? Jag vill att du skriver ner TRE saker du från och med NU gör annorlunda. Nej inte en, utan tre! Och jag vill inte att du börjar med dem i morgon eller någon annan dag utan nu. Se så, sätt igång och ta hand om dig själv <3

 (Och kom ihåg, det finns inget viktigare i ditt liv än du själv och din hälsa!)

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Så blir du en föreläsare

Så blir du en föreläsare

Så blir du en föreläsare

Drömmer du om att börja föreläsa?

Att stå på en scen eller prata framför människor är vissa personers dröm och andras mardröm. Jag träffar förvånansvärt många personer som säger att de vill bli föreläsare och därför tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter. Jag vet själv att jag hade en massa frågor och funderingar när jag drog igång men ingenstans att vända mig för att få hjälp eller svar. Så har du frågor eller funderingar, ställ mig dem så besvarar jag dem i en serie inlägg.

Vad är din syn på att vara föreläsare?

När du tänker på att vara en föreläsare så tänker du kanske på någon av dem som vunnit pris som Sveriges talare. Som åker Sverige runt och lever gott på sina föreläsningar. Det är ofta felbild, (kanske något du ska ha som målbild om du vill det) men det kan vara viktigt att påminna sig om att de flesta som föreläser gör det ofta vid sidan av ett annat jobb (i alla fall i början) och de som gör det på heltid får många gånger kämpa för att ta ut en heltidslön. Och alla föreläsare, oavsett vem du tänker på, har någongång varit nybörjare det kan vara en tröst när dina negativa tankar hindrar dig från att köra igång.

Med erfarenhet förändras dina tankar

Min bild av att vara föreläsare har definitivt förändrats sedan jag startade och jag vet idag att det är något jag absolut inte är intresserad av att göra på heltid. Jag har visserligen aldrig drömt om att bli föreläsare utan jag fick en förfrågan och på den vägen var det. Visserligen slog det mig i början ”tänkt att få göra detta på heltid” men när jag hade gjort det ett tag, flängt runt genom Sverige, ja då kändes det inte lika kul. Om jag skulle driva eget på heltid skulle det ju vara för att få vara hemma mer, inte tvärtom. Sen avskyr jag verkligen resandet. När jag ska föreläsa är det sällan att tala framför folk jag är orolig för, nej det är resan dit och hem. Jag kommer att fortsätta föreläsa men absolut inte så ofta som jag gjort vissa år…

men eftersom jag får många frågor om hur man gör och hur man startar igång tänkte jag i ett par inlägg dela med mig av mina erfarenheter och vad jag har lärt mig för att förhoppningsvis få er med  drömmar om att föreläsa att sätta igång. Så detta inlägg är det första i en serie om att bli en föreläsare.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Del 1 av 6