Sökresutat för : sommarångest


Känner du av sommarångest? 1 kommentar

Känner du av sommarångest?

Känner du av sommarångest?

Man kanske inte kan kalla det jag känner för sommarångest. Men kärleken till sommaren är liksom aldrig så stor som jag innan hoppas på. Förra året skrev jag ett inlägg om hösten & jag och jag får erkänna att i år känner jag precis likadant. Jag känner mig stressad över att det är så mycket jag vill göra, men så lite som hinns med. Jag ser bilder framför mitt inre, hur jag badar, sitter ute sena kvällar och fikar med vänner, och tillbringar långa stunder i solen. Men verkligheten är precis tvärtom. Mina krafter räcker inte längre än att till fungera i vardagen, dvs ta mig upp ur sängen, försöka ta en promenad och plocka undan disken. Att njuta av sommaren ryms liksom inte inom den lilla ramen jag befinner mig i nu.

Istället för att umgås drar jag mig undan, och istället för att vara ute stänger jag mig inne. Jag känner inte att solens strålar ger mig energi istället stressar de mig till att försöka bli pigg….och glad.

Jag njuter när det ligger gråa moln över himlen, när regnet faller och när mörkret tagit över dagen. För det ger mig mer tillåtelse att vara trött, långsam och  bara sitta still.

Jag tänker fortfarande att jag ska hinna med den där fikan med en vän, att jag ska tillbringa timmar i växthuset, och hinna förundras över en solnedgång. Men jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske den här sommaren heller.


Därför får du sommarångest

Härligt med sommar och semester, eller tycker du som många andra att semester tiden skapar mer ångest? Ibland kan man själv ha svårt för att förstå varför man mår dåligt när man skall må som bäst, men det kan finnas flera olika orsaker. Om du hittar din anledning till att ångestnivån stiger kanske du lättare kan få ditt liv i balans igen. Vanliga orsaker kan tex vara:

  • att du känner dig ostimulerad, (saknar arbetets stimulans).
  • att du gått i från dina rutiner, (sov, mat eller träningsvanor).
  • dricker för mycket alkohol, (alkohol kan vara upphov till ångest).
  • jämför dig med andra, (du kanske kollar på andras kroppar, solbrännor eller semesterliv).
  • saknar den sociala samvaron du har på jobbet, (du träffar arbetskamrater varje dag och kanske känner dig mer ensam).
  • för höga krav, (trädgård som ska skötas, hus som ska målas och barn som ska aktiveras).
  • vill ha en “perfekt” semester, (solen visar sig inte, barnen bråkar och du får inte den sovmorgon som du önskar).
  • krav på att vara social, (semestra med andra, äta ute, tillbringa tiden utan för ditt hem).

Även om du vet vart problemet ligger kan det fortfarande vara svårt för dig att hitta den där balansen då ditt liv ofta också styrs av andra, så som tex barn, sambo och vänner. Det finns krav på saker du ska göra, orka och vara med på. Men försök att förklara för din omgivning hur du mår, och få till stunder där du bara kan vara för dig själv.

Jag vill också att du lär dig (och din omgivning) att det är skillnad på vad du vill- och på vad du behöver. För dina barns skull så kanske du “vill” åka till Liseberg, men det kanske inte är vad din kropp/psyke behöver. Den kanske hellre skulle vila. Det du tänker att du vill, kanske inte alltid är dina tankar, utan din familjs.

Vill du med på utflykten, till stranden, på festen? Lyssna på din kropp och på vad den säger till dig, istället för rösten som ropar högst.


En sommardag

Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.

sommarångest

Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.

Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika “ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.

Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.

Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀

Mer om sommarångest kan du läsa här och här.