ADHD


Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos -Göm dig ej

“Jag blev så glad när jag såg hur ni hanterar diagnosen med er son. Jag kommer aldrig att glömma hans självsäkerhet när han kommer fram till mig och presenterar sig och sin diagnos. Vissa föräldrar pratar ju inte om det med sina barn och vill att diagnosen ska hållas hemlig”.

Orden kommer från en lärare och får mig att tappa hakan. Den ramlar hela vägen ner i mitt knä. 2019 och föräldrar vill dölja sitt barns diagnoser?!?!

Min fråga är hur man lyckas med det utan att samtidigt förstöra barnets självkänsla? Det är som att säga till ett barn med asma att inte berätta det för någon. “Du får inte prata med någon om din sjukdom.” Hur tror ni att det barnet hade känt? Hur tror ni att det barnet hade tänkt om sin sjukdom, om sig själv?

Förklara gärna för mig varför vi säger till vårt barn att inte vara öppen med sin diagnos?!? Eller varför vi (ännu värre) hemlighåller diagnosen för barnet själv, vilket jag också hört att vissa gör.

Jag vill inte klandra någon…vill inte säga att något är rätt eller fel men jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför, för jag förstår det faktiskt inte….

Min sons ADHD-diagnos har gjort honom tryggare i sig själv. Han vet hur han fungerar och varför. Punkt.

Han har som 10-åring börjat kunna hitta egna strategier, lösningar och verktyg för sina problem i skolan istället för att anpassa sig och gå sönder. Han vet att han är lika mycket värd, och att han är precis lika bra som alla andra.

En diagnos kommer med både för- och nackdelar och dem pratar vi om.

En människa utan diagnos är inte heller perfekt, de har bara inte lika stor koll på sina svårigheter, har dem inte “på papper”. Men ofta har man andra “bekymmer”.

Att dölja sin diagnos

Jag har svårt att se hur ljuga eller dölja en diagnos någonsin skulle vara till någon hjälp. Det gynnar varken barnet eller dens omgivning. Tvärtom. Då lär man sina barn tidigt att ha något att skämmas för, att dom inte är som alla andra och inget skulle kunna vara mindre sant.

Jag är glad att jag är stolt och stark i min diagnos. Att jag kan stå framför min son, som förebild, och säga att allt han vill, är möjligt. Det kommer aldrig någonsin spela någon roll hur han håller sin penna eller hur snabbt han kan räkna ut några mattetal. Att vara “smart” handlar inte om vad vi lär oss i skolan. Det kommer alltid finnas olika lösningar att ta sig fram genom livet och att vara smart handlar om att hantera dem. Att hitta lösningen som passar för DIG.

Jag står jag där jag är idag trots att jag skolkade från skolan och min lärare skrek i mitt ansikte att jag var en ynkedom. Jag har ett fullt fungerade liv trots att jag under några år hade fler IG än MVG. Jag har fem års högskolestudier trots att jag har en sämre koncentrationsförmåga än genomsnittet, har stannat på mitt nuvarade jobb i snart 8 år fast att jag är impulsiv och har drivit mitt företag i över fem år och hanterar alla delar av det fast att jag har svårt att fokusera min uppmärksamhet.

Jag är en person som hellre vill visa upp svårigheter och misstag än att lägga dem längst ner i en väska. Ingen av oss är felfria. Var stolt att du överlevt dina ärr, att du gått vidare, att du hanterar livet trots motstånd. Vi hjälper både oss själva och våra medmänniskor om vi kan prata om det som döljs inom oss. I ljuset spricker trollen. Dom blir inte längre farliga. Be inte dina barn att gömma sina troll, visa istället upp dina egna.


Jobb och ADHD-diagnos

Jobb och ADHD-diagnos

Jobb och ADHD-diagnos

Jag får många gånger frågan hur jag klarar av att ha det jobb jag har, och eftersom jag fått frågan flertalet gånger väljer jag att svara på den här. Först vill jag påpeka som alla redan vet att alla med diagnoser är olika och bara för att jag klarar av ett sådant jobb så innebär det ju inte att det passar alla. Men det jag tror är att många personer med ADHD tror för lite om sig själva! Våga testa, våga prova, och våga misslyckas! Jag har haft flera jobb som jag klarat av mindre bra men det innebär inte att jag är mindre bra, det innebär bara att det jobbet inte passade mig.

Jag tycker INTE att jag är mindre lämpad att stötta människor med problem bara för att jag har egna utan snarare tvärtom. Min problematik visar att jag är mänsklig. Att ha problem är en del av att vara människa. För mig är det stor skillnad i att jobba och vara privatperson, när jag jobbar går jag i en roll och den rollen fixar jag. Där har jag rutiner och struktur och klarar av det mesta. Som privatperson däremot är det tvärtom, där har JAG det svårare att hantera vardagen, men så vet jag att det inte är för alla.

Jag tror att jag kan ha en större förståelse för personer med psykisk ohälsa eftersom jag till större del än dem som inte burit det själv vet vad det går igenom. Men för klienterna jag möter är det ingen skillnad. De tror att jag är född med en guldsked i mun och har läst mig till mina kunskaper i en bok och även om det inte är sanningen så påstår jag inte annat.

Jag tror inte att alla personer ska jobba med människor, bara för att du har egen erfarenhet betyder det inte att du är bäst lämpad till att hjälpa andra. För att kunna hjälpa andra behöver du först ha väldigt stor kännedom om dig själv och din egen problematik.

Självklart finns det inget bra svar på “hur klarar du av det jobb du har med en ADHD-diagnos”. Men det jag kan säga är att jag tror på mig själv, och att jag varken tänker ångest eller nedsatt koncentrationsförmåga stoppa mig från saker jag vill och drömmer om. Jag tror att du (och jag) kan bli precis det vi vill. Det som stoppar dig är inte alltid din diagnos, utan kanske mer, din rädsla.


Skolan, ont i magen och hyperkonkret

Min största oro för min son handlar om skolan. Jag är rädd för att han inte når upp till skolans mål, och att hans självkänsla där med kommer att knäckas. Själv bryr jag mig egentligen varken om skolan eller betygen. För jag vet att man klarar sig ändå, han kan få ett jobb, ett välfungerande liv, så länge han har hälsan kvar, och är en god människa. Därför kommer det alltid att vara prio 1 för mig. Men….jag vet att samhället idag kräver mycket mer, och hur knäckande det kan vara för självkänslan att inte kunna läsa lika bra som sina vänner, eller ens förstå vad den där läraren pratar om, att inte orka med läxorna, och tillslut kanske inte ens en skoldag.

Det som skrämmer mig mest är att jag känner mig maktlös och inte kan hjälpa till. Jag har inte koncentration nog att lära mig och sedan förklara hans läxor för honom. Jag har ett himla sjå att komma ihåg när han har läxor, gympa eller andra aktiviteter som händer på skolan. Skolan är inte gjord för barn med ADHD. Men veckobrev och information som skickas ut av skolan är inte heller skapat för föräldrar med ADHD. Jag är glad om jag orkar läsa igenom de där jäkla mailen, och ännu gladare om jag minns vad som står i den.

Men, jag skrev inte det här inlägget för att gnälla. Jag skrev det för att berätta att mina grymma föreläsningskollegor Jessica och Malin som numera arbetar tillsammans och skapar en bättre värld för barn med NPF. Inte bara med sina böcker utan nu också genom ett digitalt läromedel (hyperkonkret) för elever med inlärningsproblematik som inte når målen i skolan inom SO – ämnena, årskurs 7-9. Och precis som Jessica skriver på sin blogg “Föräldrar till barn som misslyckas i skolan försöker idag att hitta på egna lösningar för att hjälpa sina barn. Hyperkonkret kommer att ersätta de egna lösningarna. Den lättnad man som förälder känner när man äntligen får rätt hjälp och stöd är ovärderlig.” 

Jag håller tummarna för att alla barn kommer att få ta del av detta och att vi föräldrar kan slippa magont. För det är vad jag har när jag tänker på skolan, framtiden och min son <3

Du kan följa hyperkonkret på facebook här för att hålla koll på deras arbete.


Min son har ADHD

Min son har ADHD

Min son har precis fått sin ADHD-diagnos och det gör mig ledsen. Ledsen, varför det, halva befolkningen har ju ADHD so what, kanske du tänker. Jo men ADHD är ju mer än bara några bokstäver på ett papper, det är ju mer än impulsivitet och koncentrationssvårigheter så som du ser på det. För det har ju var och varannan person, eller hur. Diagnosen gör mig ledsen för att jag vet vad jag själv gått igenom, och att det är högst troligt att han kommer att få uppleva samma sak. Du får ju diagnosen för att det förmodligen kommer vara lite svårare för dig i skolan, och i sociala sammanhang, inte för att det är en superkraft, och detta är något jag önskar att alla kunde komma ihåg. Men att förtydliga vad hans svårigheter betyder just för mig så gör diagnosen gör mig ledsen för att:

 

  • Man har ett dåligt korttidsminne. Det kommer inte bara göra att andra blir irriterade och sura på dig för att du missar och glömmer saker. Utan mest av allt kommer du att vara arg och besviken på dig själv. Det värsta är att det inte går över (det har det i alla fall inte gjort för mig). Så i alla möjliga sammanhang förresten av ditt liv kommer folk att skratta åt dig, håna dig, eller fördumma dig för ALLT du missar och glömmer. ALLT! För den som kan uppträda lite förvirrat då och då eller i vissa sammanhang så går det att skratta åt sig själv. Men för den som har fått höra det hela sitt liv och inte kan göra något åt det känns det med ens inte lika roligt.

 

  • Man kommer behöva kämpa mer än andra. Nej tänker du, alla barn, eller många barn har det tufft i skolan. Ja, ok, men för att upprepa mig får man inte diagnosen för att man är som alla andra barn, utan för att man har det svårare än andra barn. Och med en ADHD-diagnos kommer ofta annan problematik så som ångest, dyslexi mm som kommer att lägga än mer svårigheter på barnet. Hur mycket man än kämpar kommer man aldrig nå upp till sin fulla potential på grund av svårigheterna att hålla fokus och att hålla saker i  minnet. Jag vet av egen erfarenhet att man ALLTID känner sig dum OCH MINDRE KOMPETENT än de andra även om det inte är sanningen. Just för att man får kämpa så jävla mycket mer än många andra. Min son är normalbegåvad men har fått kämpa som bara den och når ändå bara upp till jämn nivå med de andra OCH JAG VET att han redan nu tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag vet också att skolan är superviktigt inför vuxenlivet, och då tänker jag inte på att få jobb utan mer på vad det gör med vår hälsa. Den forskningen jag riktat in mig på visar tydligt att du riskerar sämre psykisk hälsa och hamnar i större risk för både missbruk och kriminalitet om man inte klarar sig igenom skolan. Förlorar man sin självkänsla under skolåren kan det vara svårt att hitta den igen!

 

  • Man kommer känna sig annorlunda. Kanske väljer man att dra sig undan, söka sig till likasinnade eller så hamnar man i konflikter. Man kommer  kanske att försöka anpassa sig till andra, sin omgivning men på köpet förlora sig själv. Man kommer känna av när andra tycker att man “är för mycket”, “gör för mycket” eller “pratar för fort” även om de inte säger det till dig. Många med ADHD viker in och ut på sig själva för att bli omtyckta och vill vara tillags, andra väljer hårda den vägen, att inte bry sig och ge upp det där med att passa in. Det där med sociala sammanhang är mycket svårare än du någonsin kan tro. Att träffa personer som drar den där långa versionen av historien (mardröm) eller är otydliga i sitt språk, gör att man inte förstår alls och därför bara får låtsas. Man fortsätter därför att bära runt på den där “dumhetskänslan”. Många gånger blir man missförstådd, eller känner sig missförstådd. Vilket är en ganska obehaglig sak att bära runt på, att känna sig annorlunda är tufft när allt man vill är att passa in.

 

  • Man behöver lära sig att leva med ordet vänta, och lära att hantera sig själv under väntetiden. Det finns så många saker som är svårt när man har ADHD och har svårt med tidsuppfattning. Som snart, sen, om en stund. Jobbiga ord för en som bara lever i nuet.

 

  • Man behöver hitta ett ställe att lägga sin energi. Det är väl det jag är mest rädd för. Att han inte kommer hitta sitt fokus. När du har ADHD är du BEROENDE av kickar. Japp, så är det. Du kommer inte kunna lära dig att leva utan hur mycket du än försöker. Du måste bara hitta rätt sätt. Droger och kriminalitet är ett “lätt” sätt för att få omedelbar belöning. Men att driva företag, löpträna, föreläsa, träna kampsport kan också vara andra sätt att finna extra adrenalin, och jag hoppas så att han hittar “sin grej” för jag vet hur viktigt det är för välmåendet!

 

  • Man behöver hitta en tillåtande omgivning. En omgivning som tillåter honom att flyga och beundra honom för det. Men dom behöver också finnas där när han kraschlandar och ge lika mycket kärlek även när han har mindre energi. Vissa människor vill bara vara med dig på flygturen och rida på dina vingar, andra vill bara plocka upp spillrorna av din energi och få dig att stanna på marken. Att hitta någon som kan vara med vid både start och landning, som kommer att älska dig under hela resan oavsett hur den slutar. Det är svårt. Vid ADHD är det svårt att spara in på sin energi. Antingen har man massor eller ingen alls. Och enligt min erfarenhet vill min omgivning ha antingen eller och trivs inte med föränderligheten, vilket i sig inte är något jag kan påverka. För mig har det varit jätte svårt att hitta ett tryggt nätverk som inte himlar med ögonen när jag sprudlar av ideér eller vänder mig ryggen när jag är deprimerad. Som en tidigare “vän” sade till mig vid ett samtal: det är ingen idé att fråga hur du har det för det går aldrig att hålla koll på dig. Du har alltid något nytt på gång. (Som att det vore negativt?!?) Ja för somliga är det faktiskt det. Dom orkar inte med ombytligheten man bär. Jag har valt att lämna alla personer som inte klarar av min energi bakom mig, men jag vet också att det gör att man många gånger blir ensam. Vilket jag inte önskar någon.

 

  • Man behöver hitta sin motpol (och jag är så otroligt glad att jag har gjort det). I vuxenlivet kommer han behöva hitta en andra hälft som kan hålla i ordning på allt han tappar utan att skuldbelägga honom för det. Någon som inte bannar honom för vardagliga svårigheter utan tar hand om dem med kärlek och ser det han bidrar med istället för det han missar.

 

Men så klart. Vi är alltid oroliga för våra barn. Både med och utan diagnos. Men jag ser mig själv i honom, ser nitarna han kommer gå på, och vet hur ont det gör. En mening någon kanske säger på skämt vrider sig i magen på mig för att jag vet att det inte är roligt. Att skämtsamt säga “vad dum du är” till någon som på riktigt känner sig dum gör att det faller platt. Att be någon sitta still som redan försöker kan kännas som en smäll i ansiktet (och det gör mig ledsen även när någon ber mig om det som vuxen).

Att försöka ALLT MAN KAN och ändå inte lyckas nå upp till omgivningen krav, gör tillslut kanske att man inte försöker alls. Och kanske är det just det jag är rädd för, att han ska sluta kämpa, sluta försöka, att han ska ge upp.

Min son har ADHD. Han är den mest sprudlande personen jag känner. Han är glad, empatisk, älskar allt och alla. Han är modig, nyfiken, tacksam och gör mig lycklig bara med sin blotta närvaro. Han är energisk, empatisk, klok och kreativ. Han har en otrolig social förmåga och skapar vänner på sekunder. Min son är allt jag önskar och mer därtill. Tänk att livet kan bli ett så stort bekymmer, bara för att man har svårt att sitta still <3


Tankestormar

Tankestormar

Tankestormar

Jag fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i mina öron. Jämför mig med sånna som är bättre än mig själv och förlorar varje gång.

Jag vet inte vad jag tänker. Än mindre vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill, och vart jag ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget jag vill lyssna på.

Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i mitt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i mina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.

Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.

Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Jag skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.


Mellan två världar

Mellan två världar

Mellan två världar

Det känns som att jag lever i mellan två världar. Bor i mellanrummet mellan nuet och framtiden. Jag hamnar där ibland. Fast att jag stretar emot. Fötterna lossnar från marken när drömmarna blir för stora.

Jag avskyr mellanrum, mellantid och mellanlandningar. Och jag är där nu, på flera plan. Vet inte om jag ska springa framåt eller backa bakåt, vet bara att jag inte trivs i mellanrummet.

Att vara på väg någonstans kan alltid innebära att man halkar till och ramlar. Och kanske är det det som är hela grejen. Att jag är rädd för att falla?

Jag måste känna mig hemma i allt jag gör och nu hittar jag det inte i någonting. Tittar mig omkring men finner det ingenstans, mitt hem. Allt känns tillfälligt och på låtsas, i väntan på något annat. På en annan tid, ett annat liv.

Och jag vet att ältandet inte tjänar någonting till därför jobbar jag hårt med att njuta av nuet att uppskatta vardagen, men ändå känns det någonstans som att jag lurar mig själv. För jag vet ju att jag är en sådan person som inte direkt njuter av resan utan rastlöst endast vill fram till mål.

Men denna gången har jag sagt till mig själv att göra annorlunda. Jag vill skynda långsamt och njuta längst vägen. Jag vill minnas den här tiden och inte springa från ett mål till ett annat. Fast kanske är det att kräva för mycket av mig själv, att tro att jag fungerar som alla andra. För jag har aldrig gillat andningspauser, återhämtning och vila. Så klart att jag inte kan njuta av det nu heller bara för att jag försöker tvinga mig själv till det. Jag är den jag är. Det ska gå fort, det ska gå framåt och det ska hända nu.

Jag ska försöka nå marken igen. Det tjänar ingenting till att springa i luften. Tar bara energi utan att riktigt komma någonstans. Jag letar efter en plats där jag kan få landa. Innan jag tar sats, och springer igen.


Kör så det ryker

Kör så det ryker!
Kör så det ryker!

I min värld går allting fort, det går upp och ner och åt alla möjliga håll och det känns som jag inte hunnit bromsa in än sedan jag fick svaret på min ADHD-utredning. Det var bara en grej av alla andra som gjordes i bara farten, utan att veta vart det skulle ta mig och varför. Det kändes som att allt gick mig bara förbi. Att jag som vanligt körde på i full fart och att läkaren presenterade svaret från passagerarsidan och hoppade sedan ur bilen i farten, lämnade mig ensam, körandes i full fart i mörkret utan att veta vilket håll jag skulle åt.

Bilen har inte stannat än, fast nu känner jag att bensinen håller på att ta slut, men jag kör på ångorna så långt det går.

Jag önskar att han suttit kvar där på passagerarsidan så att han kunde ha svarat på alla mina frågor, att han skulle ha visat mig vilken väg jag skulle ta, vilken fart jag skulle hålla eller hur jag gör för att kontrollera ratten som drar åt olika håll.

Jag önskar att han skulle ha tagit över kontrollen och låtit mig vila ett tag, låtit mig sitta på passagerarsidan. Få blunda, slappna och kanske till och med njutit av resan.

Jag önskar att han hade gett mig en karta, en lösning, ett kompass, en riktning jag ska följa som gjorde att jag klarade resan.

Ibland träffar jag på fartgupp, eller personer som försöker få mig att sänka farten genom att blockera min väg, det gör mig galen och får mig att köra på, köra över, krocka eller avstanna helt, och då kan det ibland vara väldigt tungt att få upp farten igen.

Vad innebär det här svaret för mig, vad innebär det för min framtid?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag behöver hjälp och stöd att sakta ner, inte bromsa helt, bara sakta ner. För att kunna se vad som händer utanför fönsterrutan och för att kunna lyssna på vad mina medpassagerare egentligen säger till mig.

Även om man nu har fått svaret: ditt styrsystem är söndrigt och du trampar på gasen för hårt, så ligger ingen servicestation/verkstad tillräckligt nära eller är tillräckligt pålitliga för att jag ska våga lämna in bilen på verkstad där.

Så hur ska man kunna sakta ner utan att tappa fart, bli lagad när man inte vet vad som behöver lagas, finna lösningen när man inte kan stanna upp för att lyssna på svaret?


Ideér som inte kan stoppas

Hon med alla ideérna…

I helgen satt jag och åt hotellfrukost och blev frustrerad över hur dåligt de marknadsförde sina egna produkter. Min hjärna började spinna vidare på hur hotellet skulle kunna bli bättre och tjäna mer.

“Om de ställer fram sina egna teér först så att folk dricker dem i första hand och sedan också informerar dem att de är till försäljning, så skulle iallafall jag köpt med mig en påse hem om jag gillade téet. På teförpackningen skulle adressen stå till deras webbshop så att man lätt kunde beställa hem teét igen. Samma skulle man kunna göra med sin hemmagjorda myssli, osv, osv……”

Jag sitter säkert i 30 min och kommer på massa företagsideér som inte är mig till någon nytta alls. Totalt slöseri med tid och energi. Och min hjärna är sådan här HELA TIDEN. Vart jag än kommer så börjar den fokusera på vad man skulle kunna göra annorlunda, vad man kan göra bättre. Det är ju visserligen jättebra om det gynnar en själv men för mig blir det ett sådant otroligt slöseri energi.

Tänk om jag kunde hitta sätt att vara kreativ (endast) inom ramen för min egen verksamhet, och liksom stannat där. Men nej allt som blicken faller på börjar hjärnan bearbeta.  Jag är väl i för sig glad att min hjärna har hittat någon att lägga sin energi på, annars vet jag inte hur det skulle funkat, jag hade väl gått sönder, hjärnan hade sprängts i bitar.

Inte konstigt att man blir trött ändå, när man får ideér av allt man kan titta på.


ADHD en oförmåga att sitta still?

I mitt jobb pratar vi ofta om att klienter bär på oförmågor och ibland kan jag helt ärligt bli så trött på det. En vanlig oförmåga som kopplas med ADHD är att personer med diagnosen har svårt att sitta still. Men jag och många andra sitter gärna still så länge det är något som intresserar oss. Jag kan läsa, lyssna, skriva i timmar i streck om jag finner det intressant och underhållande. Jag gissar att det är samma för dig, att du nästan kan somna om du sitter på för långa föreläsningar eller möten, så du vet vad jag pratar om eller hur?

MEN, jag skulle inte vilja kalla det oförmåga, för det känner jag inte är riktigt sant. För vad händer när vi säger att våra klienter med ADHD har en oförmåga att ha långa möten, komma i tid osv? Då säger vi till både dem och oss själva att personen inte kan, och det är ju inte riktigt sant eller hur? Vad det egentligen handlar om är att man behöver fånga personens intresse snabbare, att personer med ADHD har en högre grad av uttråkning i sitt sinne och att man behöver ge dem starkare kickar för att hålla dem kvar. När jag förstått poängen eller hela syftet med möten redan från början är jag inte intresserad av att fortsätta, jag är inte intresserad av att höra mer. Även om jag försöker att lyssna så hör jag inte, allt känns som ett tomt babblande i mina öron.

Lösningen är därför inte alltid kortare möten utan istället intressantare möten för att hålla kvar personen i rummet. Istället för att göra det lätt för sig själv och säga att personen har en oförmåga skulle man kunna fråga sig hur man skulle kunna få personen mer intresserad av det jag har att säga. Hur kan jag få mötet till en dialog istället för monolog? Hur kan jag få klienten/eleven mer aktiv i våra möten?

Den där ursäkten att personer bär på oförmågor tror jag ibland är att göra det lätt för oss, vi kör korta möten för att personen inte orkar sitta still. Nej du kör korta möten för att det är enklast för dig. Eller skyller på att eleven har svårt att sitta still på lektionen så att det är personen eget fel att den inte hänger med, istället för att aktivt jobba för att eleven håller uppe intresset. Att hålla en person intresserad och motiverad kräver helt klart mer av dig därför skall skulden på det där misslyckande mötet/lektionen inte alltid läggas på klienten/eleven utan också på dig själv.


Den jäveln måste dö!

Den jäveln måste dö!

Mig äger ingen!

Jag ska öva mig på att vara värdelös, att inte göra något vettigt på en hel dag. Nej, jag menar inte att man är värdelös om man inte gör något på en hel dag, men det är vad mina tankar säger till mig när JAG inte gör något. Att jag är värdelös, eller jag vet inte om det är det dem säger nu när jag tänker efter, men det är i alla fall så det känns.

Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att INTE lägga i en tvätt, ta disken eller svara på ett mail oavsett hur trött man är eller om man ligger med bultande huvud och feber. Under min senaste förkylning slogs jag mer med mina tankar än mot själva förkylningen. För en förkylning kan jag acceptera, den går över. Men det där livsfarliga ordet vila är aldrig så vilsamt som det låter. I alla fall inte om jag inte får göra något bra först. Jag kan vila…om jag får prestera innan vilandet.

Alltså jag vet inte vad det är. ADHD, prestationsprinsessa, taskig självkänsla, kalla det vad du vill men det jäveln måste dö!

I snart 39 år har den där jäveln piskat mig. Skriver jag en lista eller sätter ett mål måste jag alltid göra lite mer än vad jag förväntar mig av mig själv. Bara en sak till… och så en sak till, annars är jag värdelös. Det är aldrig någon annans press eller krav, nej jag har inga svårigheter i att säga nej…förutom till mig själv. Det räcker inte att stryka allt på listan eller att nå mitt mål, nej jag måste allt kämpa lite mer än så.

Om jag skulle ge mig själv ett kommando skulle det vara ordet NEJ. Problemet är att jag är en olydig jävel också och hade förmodligen inte lyssnat. Jag kan varken gå i koppel eller leva i hundgård. Allt som begränsar mig får mig att slå bakut och rymma. Mig äger ingen, ropar en del av mig och trotsigt springer sin väg. Medan den andra springer med håven bakom, gillrar fällor och tänker att den där jäveln måste bara fångas in, krossas och dö.