ADHD


Min son har ADHD

Min son har ADHD

Min son har precis fått sin ADHD-diagnos och det gör mig ledsen. Ledsen, varför det, halva befolkningen har ju ADHD so what, kanske du tänker. Jo men ADHD är ju mer än bara några bokstäver på ett papper, det är ju mer än impulsivitet och koncentrationssvårigheter så som du ser på det. För det har ju var och varannan person, eller hur. Diagnosen gör mig ledsen för att jag vet vad jag själv gått igenom, och att det är högst troligt att han kommer att få uppleva samma sak. Du får ju diagnosen för att det förmodligen kommer vara lite svårare för dig i skolan, och i sociala sammanhang, inte för att det är en superkraft, och detta är något jag önskar att alla kunde komma ihåg. Men att förtydliga vad hans svårigheter betyder just för mig så gör diagnosen gör mig ledsen för att:

 

  • Man har ett dåligt korttidsminne. Det kommer inte bara göra att andra blir irriterade och sura på dig för att du missar och glömmer saker. Utan mest av allt kommer du att vara arg och besviken på dig själv. Det värsta är att det inte går över (det har det i alla fall inte gjort för mig). Så i alla möjliga sammanhang förresten av ditt liv kommer folk att skratta åt dig, håna dig, eller fördumma dig för ALLT du missar och glömmer. ALLT! För den som kan uppträda lite förvirrat då och då eller i vissa sammanhang så går det att skratta åt sig själv. Men för den som har fått höra det hela sitt liv och inte kan göra något åt det känns det med ens inte lika roligt.

 

  • Man kommer behöva kämpa mer än andra. Nej tänker du, alla barn, eller många barn har det tufft i skolan. Ja, ok, men för att upprepa mig får man inte diagnosen för att man är som alla andra barn, utan för att man har det svårare än andra barn. Och med en ADHD-diagnos kommer ofta annan problematik så som ångest, dyslexi mm som kommer att lägga än mer svårigheter på barnet. Hur mycket man än kämpar kommer man aldrig nå upp till sin fulla potential på grund av svårigheterna att hålla fokus och att hålla saker i  minnet. Jag vet av egen erfarenhet att man ALLTID känner sig dum OCH MINDRE KOMPETENT än de andra även om det inte är sanningen. Just för att man får kämpa så jävla mycket mer än många andra. Min son är normalbegåvad men har fått kämpa som bara den och når ändå bara upp till jämn nivå med de andra OCH JAG VET att han redan nu tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag vet också att skolan är superviktigt inför vuxenlivet, och då tänker jag inte på att få jobb utan mer på vad det gör med vår hälsa. Den forskningen jag riktat in mig på visar tydligt att du riskerar sämre psykisk hälsa och hamnar i större risk för både missbruk och kriminalitet om man inte klarar sig igenom skolan. Förlorar man sin självkänsla under skolåren kan det vara svårt att hitta den igen!

 

  • Man kommer känna sig annorlunda. Kanske väljer man att dra sig undan, söka sig till likasinnade eller så hamnar man i konflikter. Man kommer  kanske att försöka anpassa sig till andra, sin omgivning men på köpet förlora sig själv. Man kommer känna av när andra tycker att man “är för mycket”, “gör för mycket” eller “pratar för fort” även om de inte säger det till dig. Många med ADHD viker in och ut på sig själva för att bli omtyckta och vill vara tillags, andra väljer hårda den vägen, att inte bry sig och ge upp det där med att passa in. Det där med sociala sammanhang är mycket svårare än du någonsin kan tro. Att träffa personer som drar den där långa versionen av historien (mardröm) eller är otydliga i sitt språk, gör att man inte förstår alls och därför bara får låtsas. Man fortsätter därför att bära runt på den där “dumhetskänslan”. Många gånger blir man missförstådd, eller känner sig missförstådd. Vilket är en ganska obehaglig sak att bära runt på, att känna sig annorlunda är tufft när allt man vill är att passa in.

 

  • Man behöver lära sig att leva med ordet vänta, och lära att hantera sig själv under väntetiden. Det finns så många saker som är svårt när man har ADHD och har svårt med tidsuppfattning. Som snart, sen, om en stund. Jobbiga ord för en som bara lever i nuet.

 

  • Man behöver hitta ett ställe att lägga sin energi. Det är väl det jag är mest rädd för. Att han inte kommer hitta sitt fokus. När du har ADHD är du BEROENDE av kickar. Japp, så är det. Du kommer inte kunna lära dig att leva utan hur mycket du än försöker. Du måste bara hitta rätt sätt. Droger och kriminalitet är ett “lätt” sätt för att få omedelbar belöning. Men att driva företag, löpträna, föreläsa, träna kampsport kan också vara andra sätt att finna extra adrenalin, och jag hoppas så att han hittar “sin grej” för jag vet hur viktigt det är för välmåendet!

 

  • Man behöver hitta en tillåtande omgivning. En omgivning som tillåter honom att flyga och beundra honom för det. Men dom behöver också finnas där när han kraschlandar och ge lika mycket kärlek även när han har mindre energi. Vissa människor vill bara vara med dig på flygturen och rida på dina vingar, andra vill bara plocka upp spillrorna av din energi och få dig att stanna på marken. Att hitta någon som kan vara med vid både start och landning, som kommer att älska dig under hela resan oavsett hur den slutar. Det är svårt. Vid ADHD är det svårt att spara in på sin energi. Antingen har man massor eller ingen alls. Och enligt min erfarenhet vill min omgivning ha antingen eller och trivs inte med föränderligheten, vilket i sig inte är något jag kan påverka. För mig har det varit jätte svårt att hitta ett tryggt nätverk som inte himlar med ögonen när jag sprudlar av ideér eller vänder mig ryggen när jag är deprimerad. Som en tidigare “vän” sade till mig vid ett samtal: det är ingen idé att fråga hur du har det för det går aldrig att hålla koll på dig. Du har alltid något nytt på gång. (Som att det vore negativt?!?) Ja för somliga är det faktiskt det. Dom orkar inte med ombytligheten man bär. Jag har valt att lämna alla personer som inte klarar av min energi bakom mig, men jag vet också att det gör att man många gånger blir ensam. Vilket jag inte önskar någon.

 

  • Man behöver hitta sin motpol (och jag är så otroligt glad att jag har gjort det). I vuxenlivet kommer han behöva hitta en andra hälft som kan hålla i ordning på allt han tappar utan att skuldbelägga honom för det. Någon som inte bannar honom för vardagliga svårigheter utan tar hand om dem med kärlek och ser det han bidrar med istället för det han missar.

 

Men så klart. Vi är alltid oroliga för våra barn. Både med och utan diagnos. Men jag ser mig själv i honom, ser nitarna han kommer gå på, och vet hur ont det gör. En mening någon kanske säger på skämt vrider sig i magen på mig för att jag vet att det inte är roligt. Att skämtsamt säga “vad dum du är” till någon som på riktigt känner sig dum gör att det faller platt. Att be någon sitta still som redan försöker kan kännas som en smäll i ansiktet (och det gör mig ledsen även när någon ber mig om det som vuxen).

Att försöka ALLT MAN KAN och ändå inte lyckas nå upp till omgivningen krav, gör tillslut kanske att man inte försöker alls. Och kanske är det just det jag är rädd för, att han ska sluta kämpa, sluta försöka, att han ska ge upp.

Min son har ADHD. Han är den mest sprudlande personen jag känner. Han är glad, empatisk, älskar allt och alla. Han är modig, nyfiken, tacksam och gör mig lycklig bara med sin blotta närvaro. Han är energisk, empatisk, klok och kreativ. Han har en otrolig social förmåga och skapar vänner på sekunder. Min son är allt jag önskar och mer därtill. Tänk att livet kan bli ett så stort bekymmer, bara för att man har svårt att sitta still <3


Tankestormar

Tankestormar

Tankestormar

Jag fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i mina öron. Jämför mig med sånna som är bättre än mig själv och förlorar varje gång.

Jag vet inte vad jag tänker. Än mindre vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill, och vart jag ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget jag vill lyssna på.

Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i mitt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i mina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.

Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.

Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Jag skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.


Mellan två världar

Mellan två världar

Mellan två världar

Det känns som att jag lever i mellan två världar. Bor i mellanrummet mellan nuet och framtiden. Jag hamnar där ibland. Fast att jag stretar emot. Fötterna lossnar från marken när drömmarna blir för stora.

Jag avskyr mellanrum, mellantid och mellanlandningar. Och jag är där nu, på flera plan. Vet inte om jag ska springa framåt eller backa bakåt, vet bara att jag inte trivs i mellanrummet.

Att vara på väg någonstans kan alltid innebära att man halkar till och ramlar. Och kanske är det det som är hela grejen. Att jag är rädd för att falla?

Jag måste känna mig hemma i allt jag gör och nu hittar jag det inte i någonting. Tittar mig omkring men finner det ingenstans, mitt hem. Allt känns tillfälligt och på låtsas, i väntan på något annat. På en annan tid, ett annat liv.

Och jag vet att ältandet inte tjänar någonting till därför jobbar jag hårt med att njuta av nuet att uppskatta vardagen, men ändå känns det någonstans som att jag lurar mig själv. För jag vet ju att jag är en sådan person som inte direkt njuter av resan utan rastlöst endast vill fram till mål.

Men denna gången har jag sagt till mig själv att göra annorlunda. Jag vill skynda långsamt och njuta längst vägen. Jag vill minnas den här tiden och inte springa från ett mål till ett annat. Fast kanske är det att kräva för mycket av mig själv, att tro att jag fungerar som alla andra. För jag har aldrig gillat andningspauser, återhämtning och vila. Så klart att jag inte kan njuta av det nu heller bara för att jag försöker tvinga mig själv till det. Jag är den jag är. Det ska gå fort, det ska gå framåt och det ska hända nu.

Jag ska försöka nå marken igen. Det tjänar ingenting till att springa i luften. Tar bara energi utan att riktigt komma någonstans. Jag letar efter en plats där jag kan få landa. Innan jag tar sats, och springer igen.


Kör så det ryker

Kör så det ryker!
Kör så det ryker!

I min värld går allting fort, det går upp och ner och åt alla möjliga håll och det känns som jag inte hunnit bromsa in än sedan jag fick svaret på min ADHD-utredning. Det var bara en grej av alla andra som gjordes i bara farten, utan att veta vart det skulle ta mig och varför. Det kändes som att allt gick mig bara förbi. Att jag som vanligt körde på i full fart och att läkaren presenterade svaret från passagerarsidan och hoppade sedan ur bilen i farten, lämnade mig ensam, körandes i full fart i mörkret utan att veta vilket håll jag skulle åt.

Bilen har inte stannat än, fast nu känner jag att bensinen håller på att ta slut, men jag kör på ångorna så långt det går.

Jag önskar att han suttit kvar där på passagerarsidan så att han kunde ha svarat på alla mina frågor, att han skulle ha visat mig vilken väg jag skulle ta, vilken fart jag skulle hålla eller hur jag gör för att kontrollera ratten som drar åt olika håll.

Jag önskar att han skulle ha tagit över kontrollen och låtit mig vila ett tag, låtit mig sitta på passagerarsidan. Få blunda, slappna och kanske till och med njutit av resan.

Jag önskar att han hade gett mig en karta, en lösning, ett kompass, en riktning jag ska följa som gjorde att jag klarade resan.

Ibland träffar jag på fartgupp, eller personer som försöker få mig att sänka farten genom att blockera min väg, det gör mig galen och får mig att köra på, köra över, krocka eller avstanna helt, och då kan det ibland vara väldigt tungt att få upp farten igen.

Vad innebär det här svaret för mig, vad innebär det för min framtid?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag behöver hjälp och stöd att sakta ner, inte bromsa helt, bara sakta ner. För att kunna se vad som händer utanför fönsterrutan och för att kunna lyssna på vad mina medpassagerare egentligen säger till mig.

Även om man nu har fått svaret: ditt styrsystem är söndrigt och du trampar på gasen för hårt, så ligger ingen servicestation/verkstad tillräckligt nära eller är tillräckligt pålitliga för att jag ska våga lämna in bilen på verkstad där.

Så hur ska man kunna sakta ner utan att tappa fart, bli lagad när man inte vet vad som behöver lagas, finna lösningen när man inte kan stanna upp för att lyssna på svaret?


Ideér som inte kan stoppas

Hon med alla ideérna…

I helgen satt jag och åt hotellfrukost och blev frustrerad över hur dåligt de marknadsförde sina egna produkter. Min hjärna började spinna vidare på hur hotellet skulle kunna bli bättre och tjäna mer.

“Om de ställer fram sina egna teér först så att folk dricker dem i första hand och sedan också informerar dem att de är till försäljning, så skulle iallafall jag köpt med mig en påse hem om jag gillade téet. På teförpackningen skulle adressen stå till deras webbshop så att man lätt kunde beställa hem teét igen. Samma skulle man kunna göra med sin hemmagjorda myssli, osv, osv……”

Jag sitter säkert i 30 min och kommer på massa företagsideér som inte är mig till någon nytta alls. Totalt slöseri med tid och energi. Och min hjärna är sådan här HELA TIDEN. Vart jag än kommer så börjar den fokusera på vad man skulle kunna göra annorlunda, vad man kan göra bättre. Det är ju visserligen jättebra om det gynnar en själv men för mig blir det ett sådant otroligt slöseri energi.

Tänk om jag kunde hitta sätt att vara kreativ (endast) inom ramen för min egen verksamhet, och liksom stannat där. Men nej allt som blicken faller på börjar hjärnan bearbeta.  Jag är väl i för sig glad att min hjärna har hittat någon att lägga sin energi på, annars vet jag inte hur det skulle funkat, jag hade väl gått sönder, hjärnan hade sprängts i bitar.

Inte konstigt att man blir trött ändå, när man får ideér av allt man kan titta på.


ADHD en oförmåga att sitta still?

I mitt jobb pratar vi ofta om att klienter bär på oförmågor och ibland kan jag helt ärligt bli så trött på det. En vanlig oförmåga som kopplas med ADHD är att personer med diagnosen har svårt att sitta still. Men jag och många andra sitter gärna still så länge det är något som intresserar oss. Jag kan läsa, lyssna, skriva i timmar i streck om jag finner det intressant och underhållande. Jag gissar att det är samma för dig, att du nästan kan somna om du sitter på för långa föreläsningar eller möten, så du vet vad jag pratar om eller hur?

MEN, jag skulle inte vilja kalla det oförmåga, för det känner jag inte är riktigt sant. För vad händer när vi säger att våra klienter med ADHD har en oförmåga att ha långa möten, komma i tid osv? Då säger vi till både dem och oss själva att personen inte kan, och det är ju inte riktigt sant eller hur? Vad det egentligen handlar om är att man behöver fånga personens intresse snabbare, att personer med ADHD har en högre grad av uttråkning i sitt sinne och att man behöver ge dem starkare kickar för att hålla dem kvar. När jag förstått poängen eller hela syftet med möten redan från början är jag inte intresserad av att fortsätta, jag är inte intresserad av att höra mer. Även om jag försöker att lyssna så hör jag inte, allt känns som ett tomt babblande i mina öron.

Lösningen är därför inte alltid kortare möten utan istället intressantare möten för att hålla kvar personen i rummet. Istället för att göra det lätt för sig själv och säga att personen har en oförmåga skulle man kunna fråga sig hur man skulle kunna få personen mer intresserad av det jag har att säga. Hur kan jag få mötet till en dialog istället för monolog? Hur kan jag få klienten/eleven mer aktiv i våra möten?

Den där ursäkten att personer bär på oförmågor tror jag ibland är att göra det lätt för oss, vi kör korta möten för att personen inte orkar sitta still. Nej du kör korta möten för att det är enklast för dig. Eller skyller på att eleven har svårt att sitta still på lektionen så att det är personen eget fel att den inte hänger med, istället för att aktivt jobba för att eleven håller uppe intresset. Att hålla en person intresserad och motiverad kräver helt klart mer av dig därför skall skulden på det där misslyckande mötet/lektionen inte alltid läggas på klienten/eleven utan också på dig själv.


Den jäveln måste dö!

Den jäveln måste dö!

Mig äger ingen!

Jag ska öva mig på att vara värdelös, att inte göra något vettigt på en hel dag. Nej, jag menar inte att man är värdelös om man inte gör något på en hel dag, men det är vad mina tankar säger till mig när JAG inte gör något. Att jag är värdelös, eller jag vet inte om det är det dem säger nu när jag tänker efter, men det är i alla fall så det känns.

Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att INTE lägga i en tvätt, ta disken eller svara på ett mail oavsett hur trött man är eller om man ligger med bultande huvud och feber. Under min senaste förkylning slogs jag mer med mina tankar än mot själva förkylningen. För en förkylning kan jag acceptera, den går över. Men det där livsfarliga ordet vila är aldrig så vilsamt som det låter. I alla fall inte om jag inte får göra något bra först. Jag kan vila…om jag får prestera innan vilandet.

Alltså jag vet inte vad det är. ADHD, prestationsprinsessa, taskig självkänsla, kalla det vad du vill men det jäveln måste dö!

I snart 39 år har den där jäveln piskat mig. Skriver jag en lista eller sätter ett mål måste jag alltid göra lite mer än vad jag förväntar mig av mig själv. Bara en sak till… och så en sak till, annars är jag värdelös. Det är aldrig någon annans press eller krav, nej jag har inga svårigheter i att säga nej…förutom till mig själv. Det räcker inte att stryka allt på listan eller att nå mitt mål, nej jag måste allt kämpa lite mer än så.

Om jag skulle ge mig själv ett kommando skulle det vara ordet NEJ. Problemet är att jag är en olydig jävel också och hade förmodligen inte lyssnat. Jag kan varken gå i koppel eller leva i hundgård. Allt som begränsar mig får mig att slå bakut och rymma. Mig äger ingen, ropar en del av mig och trotsigt springer sin väg. Medan den andra springer med håven bakom, gillrar fällor och tänker att den där jäveln måste bara fångas in, krossas och dö.


Den där energin

Need more sleep

Need more sleep

Jag har ofta ett överskott av energi, eller ja, det är ju inget jag känner av själv, men jag förstår det med tanke på att jag orkar mycket mer än många andra. Men det svåra är att det för mig antingen är av eller på, och igår när den där avknappen helt plötsligt slog till förstod jag varför man blir så där makalöst trött. Det måste ju bero på att jag själv inte känner när energin sinar. Jag känner bara att den är där, eller att den är borta. Inte när den börjar ta slut. Jag gissar på att det är då vanliga människor säger “jag är lite trött” och så minskar dom sin aktivitet och börjar titta på tv:n. Medans det för mig bara säger KLICK när jag är mitt uppe i någonting, helt oförberedd på att tröttheten skulle komma.

Den där energin

Den där energin

Om jag skulle känna av att energin höll på att rinna ut så hade jag förmodligen lagt mig platt ner som de flesta andra, vilat upp mig och rest mig igen. Men istället blir jag förvånad när tröttheten kör över mig och det känns som att jag blir helt påkörd. PANG, varje gång. Vad fan hände, jag trodde ju att jag var på gång….

Jag tänker mig som ett timglas, där man både ser och känner att det är det på väg att ta slut. Så borde det i alla fall vara tänker jag. “Det syns så väl på dig när du är trött” har flera personer sagt till mig. Själv känns det som att dra ner en ridå framför ögonen. Jag varken ser eller hör någonting och det kan vara riktigt jobbigt när det kommer oväntat.

Jag kan liksom inte längre lyssna eller låtsas le. Är ridån nere är dagen slut oavsett vad klockan är. Jag har förstått att det är den stora svårigheten för många med ADHD. Att liksom kunna spara in på sin energi. Antingen kör man racer, eller så är det bensinstopp.

Japp det var fredagstankarna från mig. Önskar er en härlig helg!


Att hålla tillbaka sig själv

Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?

Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?

Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.

Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.

Jag har ofta inga problem med att “hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att “vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.

Det blir till en “bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att “vara för mycket”, “sticka ut” som är obekväm.

Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, “höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.

Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare! 

Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig “normalt”.

På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…

Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…

För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…

Lämna en kommentar


Att alltid gå LITE för långt…

Alltså, vart ska jag börja…min hjärna, suck. Är ju alltid lite för mycket. I efterhand kan jag (och alla andra) skratta åt mig själv. Men där och då bränner jag ut väldigt mycket onödig energi. För mig, är det helt totalt omöjligt att tänka lite. Det finns inget som heter lite. Oavsett vad det kommer till. Lite jobb, lite mat, lite träning…allt ska överdrivas. Jag vill inte ta en bulle, jag vill ha sju, jag nöjer mig aldrig med att träna 3 gånger i veckan, utan då gör jag det tre gånger om dagen.

Och när det kommer till ideér (don´t bring me there). Jag mitt första minne av att gå för långt var när jag startade mitt första företag. Det som hände var att jag upptäckte klädmärket Odd molly (love) och istället för att shoppa lite kläder blev jag återförsäljare för kläderna. Och nej det var inget jag drömt om eller funderat över. PANG, så hade jag bestämt mig och det var gjort. Minns helt ärligt inte hur det gick till.

Att alltid gå LITE för långt…

Hmm, vad ska jag nu hitta på…

Det samma gäller varje gång jag ser en vacker kopp eller något fint i keramik. Nej min tanke faller inte på att köpa på produkten. Nej utan JAG ska bli keramiker, konstnär, silversmed, eller allt vad det nu kan vara.

Min hjärna stannar inte vid att titta, köpa, tänka, nej det går omedelbart till göra. Jag måste verkligen tro alldeles för mycket om mig själv. Någon måste kanske plocka ner mig på jorden en vacker dag. Tro inte heller att det bara är en tanke som lätt flyger mig förbi. Nej, jag sätter mig verkligen in i ämnet, googlar, ringer och undersöker det i flera veckor, sen är det alltid något som händer, poff, det är borta. Som om det aldrig hade funnits.

Egentligen kanske man inte kan säga att jag går för långt. För innan jag kommer till handling har jag ofta glömt bort det (och tur är väl det). Jag har tur som har en man som inte tar mig allt för mycket på allvar. Varje gång jag kommer med en ny idé låter han liksom den vara. Han har nog med erfarenhet lärt sig att den försvinner av sig själv. För skulle han börja säga emot mig, säga att jag inte kan osv, då hade nog mitt barnsliga trots vunnit och jag hade med all säkerhet gått “all in”.

Det brukar börja med: älskling jag har en idé (är ganska säker på att han hatar den meningen), jag ska:

  • ta över ett tryckeri
  • köpa osthallen
  • starta ett eget klädmärke
  • göra min egen parfym
  • bli keramiker
  • skapa egna smycken
  • göra skor
  • bli grafisk designer
  • köpa en fastighet
  • osv osv

Känner ni igen er? Säg att jag inte är ensam med det här, haha 

Lämna en kommentar