ADHD


Den jäveln måste dö!

Den jäveln måste dö!

Mig äger ingen!

Jag ska öva mig på att vara värdelös, att inte göra något vettigt på en hel dag. Nej, jag menar inte att man är värdelös om man inte gör något på en hel dag, men det är vad mina tankar säger till mig när JAG inte gör något. Att jag är värdelös, eller jag vet inte om det är det dem säger nu när jag tänker efter, men det är i alla fall så det känns.

Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att INTE lägga i en tvätt, ta disken eller svara på ett mail oavsett hur trött man är eller om man ligger med bultande huvud och feber. Under min senaste förkylning slogs jag mer med mina tankar än mot själva förkylningen. För en förkylning kan jag acceptera, den går över. Men det där livsfarliga ordet vila är aldrig så vilsamt som det låter. I alla fall inte om jag inte får göra något bra först. Jag kan vila…om jag får prestera innan vilandet.

Alltså jag vet inte vad det är. ADHD, prestationsprinsessa, taskig självkänsla, kalla det vad du vill men det jäveln måste dö!

I snart 39 år har den där jäveln piskat mig. Skriver jag en lista eller sätter ett mål måste jag alltid göra lite mer än vad jag förväntar mig av mig själv. Bara en sak till… och så en sak till, annars är jag värdelös. Det är aldrig någon annans press eller krav, nej jag har inga svårigheter i att säga nej…förutom till mig själv. Det räcker inte att stryka allt på listan eller att nå mitt mål, nej jag måste allt kämpa lite mer än så.

Om jag skulle ge mig själv ett kommando skulle det vara ordet NEJ. Problemet är att jag är en olydig jävel också och hade förmodligen inte lyssnat. Jag kan varken gå i koppel eller leva i hundgård. Allt som begränsar mig får mig att slå bakut och rymma. Mig äger ingen, ropar en del av mig och trotsigt springer sin väg. Medan den andra springer med håven bakom, gillrar fällor och tänker att den där jäveln måste bara fångas in, krossas och dö.


Den där energin

Need more sleep

Need more sleep

Jag har ofta ett överskott av energi, eller ja, det är ju inget jag känner av själv, men jag förstår det med tanke på att jag orkar mycket mer än många andra. Men det svåra är att det för mig antingen är av eller på, och igår när den där avknappen helt plötsligt slog till förstod jag varför man blir så där makalöst trött. Det måste ju bero på att jag själv inte känner när energin sinar. Jag känner bara att den är där, eller att den är borta. Inte när den börjar ta slut. Jag gissar på att det är då vanliga människor säger “jag är lite trött” och så minskar dom sin aktivitet och börjar titta på tv:n. Medans det för mig bara säger KLICK när jag är mitt uppe i någonting, helt oförberedd på att tröttheten skulle komma.

Den där energin

Den där energin

Om jag skulle känna av att energin höll på att rinna ut så hade jag förmodligen lagt mig platt ner som de flesta andra, vilat upp mig och rest mig igen. Men istället blir jag förvånad när tröttheten kör över mig och det känns som att jag blir helt påkörd. PANG, varje gång. Vad fan hände, jag trodde ju att jag var på gång….

Jag tänker mig som ett timglas, där man både ser och känner att det är det på väg att ta slut. Så borde det i alla fall vara tänker jag. “Det syns så väl på dig när du är trött” har flera personer sagt till mig. Själv känns det som att dra ner en ridå framför ögonen. Jag varken ser eller hör någonting och det kan vara riktigt jobbigt när det kommer oväntat.

Jag kan liksom inte längre lyssna eller låtsas le. Är ridån nere är dagen slut oavsett vad klockan är. Jag har förstått att det är den stora svårigheten för många med ADHD. Att liksom kunna spara in på sin energi. Antingen kör man racer, eller så är det bensinstopp.

Japp det var fredagstankarna från mig. Önskar er en härlig helg!


Att hålla tillbaka sig själv

Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?

Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?

Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.

Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.

Jag har ofta inga problem med att “hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att “vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.

Det blir till en “bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att “vara för mycket”, “sticka ut” som är obekväm.

Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, “höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.

Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare! 

Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig “normalt”.

På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…

Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…

För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…

Lämna en kommentar


Att alltid gå LITE för långt…

Alltså, vart ska jag börja…min hjärna, suck. Är ju alltid lite för mycket. I efterhand kan jag (och alla andra) skratta åt mig själv. Men där och då bränner jag ut väldigt mycket onödig energi. För mig, är det helt totalt omöjligt att tänka lite. Det finns inget som heter lite. Oavsett vad det kommer till. Lite jobb, lite mat, lite träning…allt ska överdrivas. Jag vill inte ta en bulle, jag vill ha sju, jag nöjer mig aldrig med att träna 3 gånger i veckan, utan då gör jag det tre gånger om dagen.

Och när det kommer till ideér (don´t bring me there). Jag mitt första minne av att gå för långt var när jag startade mitt första företag. Det som hände var att jag upptäckte klädmärket Odd molly (love) och istället för att shoppa lite kläder blev jag återförsäljare för kläderna. Och nej det var inget jag drömt om eller funderat över. PANG, så hade jag bestämt mig och det var gjort. Minns helt ärligt inte hur det gick till.

Att alltid gå LITE för långt…

Hmm, vad ska jag nu hitta på…

Det samma gäller varje gång jag ser en vacker kopp eller något fint i keramik. Nej min tanke faller inte på att köpa på produkten. Nej utan JAG ska bli keramiker, konstnär, silversmed, eller allt vad det nu kan vara.

Min hjärna stannar inte vid att titta, köpa, tänka, nej det går omedelbart till göra. Jag måste verkligen tro alldeles för mycket om mig själv. Någon måste kanske plocka ner mig på jorden en vacker dag. Tro inte heller att det bara är en tanke som lätt flyger mig förbi. Nej, jag sätter mig verkligen in i ämnet, googlar, ringer och undersöker det i flera veckor, sen är det alltid något som händer, poff, det är borta. Som om det aldrig hade funnits.

Egentligen kanske man inte kan säga att jag går för långt. För innan jag kommer till handling har jag ofta glömt bort det (och tur är väl det). Jag har tur som har en man som inte tar mig allt för mycket på allvar. Varje gång jag kommer med en ny idé låter han liksom den vara. Han har nog med erfarenhet lärt sig att den försvinner av sig själv. För skulle han börja säga emot mig, säga att jag inte kan osv, då hade nog mitt barnsliga trots vunnit och jag hade med all säkerhet gått “all in”.

Det brukar börja med: älskling jag har en idé (är ganska säker på att han hatar den meningen), jag ska:

  • ta över ett tryckeri
  • köpa osthallen
  • starta ett eget klädmärke
  • göra min egen parfym
  • bli keramiker
  • skapa egna smycken
  • göra skor
  • bli grafisk designer
  • köpa en fastighet
  • osv osv

Känner ni igen er? Säg att jag inte är ensam med det här, haha 

Lämna en kommentar


Börja om från början

Börja om från början

Börja om från början

Jag vet inte om det är en slump att det just gått 6 månader från årskiftet och jag känner att jag måste rensa ur mitt liv. Men det är samma visa varje år. När jag hamnar i en svacka och mår dåligt, vill jag bara börja om från början igen. Jag städar, rensar ur, gör rent. Det kan vara i min kalender, i min dator, i en skrivbordslåda, var som helst. Jag måste bara bli av med röran. Men jag vet ju innerst inne att den sitter i mitt huvud.

Nu kommer livet förändras…eller inte…

När jag mår bra sprudlar mitt huvud med ideér. Jag skriver anteckningar och lappar över allt. Skriver upp nya ideér, startar upp nya projekt. Men när jag mår dåligt blir jag förvirrad. De där lapparna stressar mig. Jag förlorar kontroll, känner att jag inte har ordning på någonting. Då drömmer jag om att bli minimalist, får känsla av att vilja blåsa ut hela mitt hem, tömma det på allt, för att endast ta in det viktigaste. Men en sådan process orkar jag ju aldrig utan det brukar bli att jag städar på småställen för att känna kontroll. Badrumsskåpet, garderoben eller bland alla mina papper.

Det är inte ovanligt att jag precis som nu, köper en ny kalender. För att tillåta mig börja om från början igen. Jag säger till mig själv att nu, nu kommer det bli bättre. Nu kommer du få ordning på ditt liv. Som om det med ett trollspö skulle förändras. Men jag har redan kalendrar, kom-ihåg-lappar och att-göra-listor. Jag behöver egentligen inte en till skrivbok. Det kommer inte på något sätt underlätta mitt liv. Jag vet det. Ändå känns det som lösningen.

Jag gick en ångestkurs på öppenpsyk för något år sedan och där fick vi göra ett personlighetstest. Personlighetstesten kunde säga hur vi var som personer när vi mådde bra och hur vi blev när vi mådde dåligt och det var verkligen så klockrent på mig. Ordet som kom upp var petimäter. Jag hade aldrig hört det förut, men det stämde så bra in på mig. För jag är verkligen inte pedant eller noggrann när jag mår bra, tvärtom, men när jag mår dåligt, jösses. Då vill jag sortera och strukturera hela mitt liv, ställa saker i ordning, för att sedan välta omkull allt när virvelvinden i mig kommer tillbaka.

Min man kan bli galen på mig när jag står och sorterar saker i ett skåp i stället för att ta tag i den verkliga städningen. Men just där och då känns det livsviktigt, på riktigt. Man hör det ofta sägas att personer med ADHD är mer beroende av ordning och reda på utsidan, just för att det är en sådan oordning på insidan, och jag tror helt klart att det är sant. Det är bara att det är så svårt att hålla den där ordningen när man mår bra…den kommer liksom endast fram i stunder där man mår dåligt.

I vilket fall… nu har jag köpt mig ett nytt liv. 418 kronor kostade det och jag är redo att börja om från början igen. Nu kör vi!

Lämna en kommentar


ADHD och kriminalitet

Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Jag har vid flera tillfällen träffat personer som begått brott som sagt: “JAG valde att göra det här”. “Det var JAG och inte min ADHD”. Personerna lägger i motsats till vad vi ofta tror skulden på sig själva istället för sin funktionsnedsättning. Och jag tänker att man inte skall lägga skuld på varken sig själv eller sin diagnos, det som är hjälpsamt i situationen är att förstå sambandet däremellan.

De flesta skulle inte välja kriminalitet om de kände att de hade andra val. De flesta skulle inte heller ta till missbruk om de hade mått bra. Valen personerna gör handlar ofta om att de inte ser ett enklare alternativ, och det finns fler än bara en anledning till det. En teori är exempelvis att personer med ADHD vill ha snabba lösningar och direkta resultat, och få saker ger dig så snabba belöningar som droger och kriminalitet (tyvärr).

Men beror kriminaliteten bara på deras ADHD?

Nej absolut inte! Det finns inget så enkelt att man bara kan peka på en anledning. Svaret hittar man någonstans mellan sig själv och sin diagnos. Men det jag vill säga är att det är svårt att motivera till förändring om vi letar efter vart vi skall lägga skulden, istället behöver vi försöka förstå varje person och situation.

Jag har träffat personer som lägger all skuld på sin ADHD “Det är omöjligt för mig att förändras, jag har ju ADHD”, eller “Jag kan inte kontrollera mina impulser och sluta slåss, jag har det till och med på papper. Jag har ju ADHD”. Men det är precis lika svårt att jobba med en person som lägger all skuld på sig själv, som ser sig som en värdelös och dåligt människa som aldrig kan bli bra.

Vi behöver få människor att tro på sig själva, utan skuld och skam. De behöver tro på att en förändring är möjlig. För sanningen är att det är endast när du tror på det som det kan bli sant. Nyfiken på sambandet mellan kriminalitet och ADHD. Köp boken här.

Lämna en kommentar


Konsten att känna sig värdelös, varje dag.

Mina ADHD-svårigheter är inte så tydliga för omvärlden men jag och dem som står mig närmast märker av dem varje dag. För mig handlar det inte om stora grejer, nej de är de där små enklaste grejerna, sådant som alla andra bara tar för givet som jag aldrig klarar av. För mig innebär ADHD att misslyckas med självklara saker, för större saker, uppgifter som är svårt, ja det klarar jag galant.

Men i vardagen är det dom där små sakerna som räknas, att komma ihåg saker, laga mat, uppgifter som andra gör samtidigt som de blundar och som jag inte minns alls. För det hjälper inte att någon klappar mig i ryggen när jag släppt en ny bok eller hållit en bra föreläsning när jag misslyckas med vardagliga uppgifter, varje dag. De är dem, som får en att känna sig så värdelös, så ledsen och besviken på sig själv.

Min son liknar mig och det är på så många vis sorgligt att se. Jag hörde honom med sina kompisar i hallen häromdagen. De skrattade åt honom av någon anledning och han svarade “jag är lite efterbliven”, som ett försvar. Jag ville bara springa ut och förklara för honom och säga att han inte alls är efterbliven, förklara att hans tankar är för upptagna med allt annat, för snabba för honom att hinna med. Han är 9-år och har redan nu sagt det vid flera tillfällen, jag är dum, jag är inte smart, jag är efterbliven, fast att han intellektuellt är på samma nivå som alla andra och inte ligger efter med en enda uppgift i skolan. Och det vet han om, men det är inte det som räknas.

Nej, för det är vi två som tappar bort våra saker i hela huset, som alltid glömmer bort, aldrig kommer ihåg och får tillsägelser varje dag. Vi säger saker rakt ut, får folk att skratta eller tvärtom inte alls förstå vad vi menar. Vi pratar innan vi tänker, vilket ibland kan få oss att framstå som helt dumma, när det egentligen är tvärtom.

Men det är det som är grejen, när folk skrattar, suckar eller ger en den där blicken, då är den där känslan av misslyckande och värdelöshet där. Och ja jag vet, det är mänskligt, något vi alla bär. Men personer med ADHD får känna av det där lite oftare än alla andra. I  intervjuerna för min bok “Jakten på självkänsla” var det just det som var genomgående att man kände sig utanför och annorlunda på grund att man inte klarade de enklaste av saker, så som exempel att sitta still.

Det är svårt att förklara och jag tror inte att någon som inte upplevt det helt och fullt kan förstå. Men varje gång man gör någon besviken, blir man också besviken på sig själv. Jag inser att det jag vill säga redan är sagt, att jag skrivit om det förut (till dig som inte har ADHD).    LÄS. Jag blir bara så ledsen för hans skull, för min skull, och för alla andra som kan den där konsten…att känna sig värdelös…varje dag.

Lämna en kommentar


Dokumentär -Vid sidan av vägen

Vill tipsa er om en dokumentär som går att se i några dagar till. Vid sidan av vägen som handlar om Ulrika som efter sina teologistudier blev nekad att bli präst med motiveringen “Du har för tunn hud”. Ulrika fick sin ADHD-diagnos vid 40-års ålder och beskriver precis som de flesta med ADHD känslan av utanförskap i livet. Jag kan känna igen mig i mycket av de Ulrika säger och beskriver trots att vi förmodligen är ganska olika som personer. Det jag blev förvånad över var att kyrkan sade nej till personer, hade ingen kunskap om att det gick till på det sättet. Och med den motiveringen också, du har för tunn hud, känns inte alls ok.

Jag har också “tunn hud” och det gör mig absolut inte svag, tvärtom, och som präst tror jag absolut att det hade varit en styrka. Jag tror att många med mig gärna hade haft som Ulrika säger “en Pippi Långstrump” i kyrkan. Olikheter behövs!

Dokumentären är knappt 30 minuter så har du tid över idag, se den.


Vad andra tycker och vad jag tänker

Många tror att ADHD-problematiken bara hör barnstadiet till men sanningen är att det är ett livslångt problem. Visst problemen växer, krymper eller förändrar sig men likt väl är de där. Eftersom jag möter otroligt många med ADHD i mitt arbete vet jag om att jag inte är ensam med min upplevelse och kanske gör det mig extra ledsen. Många av oss har hela livet fått höra att vi ska lugna ner oss, sitta still och varva ner. Idag låter tillsägelserna annorlunda men innebörden är precis samma sak.

Hur orkar du? När ska du vila? Jag blir trött bara jag hör på dig! Djup suck… Du måste lära dig att göra en sak i taget! Jag frågar dig inte ens längre för du har alltid en massa nytt på gång.

Det är bara några exempel på vad jag får höra, ibland varje dag, ibland någon gång i veckan. En vuxen person säger till mig att jag borde ta det lugnt, varva ner, fast har förpackat det med lite finare ord. Och jag vet att ingen vill något illa, tvärtom, många är avundsjuka på min så så gott som aldrig sinande energi. Men varje gång de där orden sägs så känns det inte som en komplimang utan mer som en bekräftelse på att jag är annorlunda och borde passa in i ledet för att ni ska orka med mig.

Alla tips och råd vi med ADHD fått under vår livstid handlar ALLTID  om att följa normaliteten, ha ETT jobb, ETT intresse, vara LAGOM, inte göra FÖR mycket. Vilket betyder att vårt sätt med tusen ideér och “all in” är fel. Problemet är att det är kämpandet efter normaliteten (som enligt mig) gör oss sjuka.

När jag reflekterar över när jag mått som sämst i livet så är det inte när jag haft som mest att göra utan tvärtom, som minst. När jag lever utan måsten och mål går jag på sparlåga och depressionen är ett faktum.

-Jag får inte ha så många ideér, sa en klient till mig i veckan.

-Säger vem?!?!

-Alla andra.

Vilka är då de andra? Jo personer utan diagnos. Personer som inte förstår hur det är att stångas med tusentals tankar.

-Jag måste lära mig att vara tålmodig, sa en annan.

-Hur då?

Att försöka och försöka och ständigt misslyckas kommer aldrig att göra dig till en lyckligare människa. Vi med ADHD ska inte passa in i ledet, vi ska sticka ut! Det är det som är själva syftet. Varför har du annars fått de personlighetsdrag du bär på? För att låtsas vara någon annan? Du behövs för att du är unik och du ska aldrig försöka bli något annat.

En av mina klienter kunde under vårt samtal se att det var när han försökte anpassa sig, göra som alla andra som han fick återfall. Han blev rastlös, uttråkad, kände mörkret komma emot honom och hittade en snabb lösning för att mota bort det. Amfetamin. Många beskriver att drogen får dem att bli “vanliga” kunna göra allt som alla de andra kan, så som att sitta still i längre stunder. Frågan är om det är något vi verkligen behöver avundas och anpassa oss efter?

För vi med ADHD kommer aldrig att kunna leva lagom. Vi behöver lust och kickar för vår överlevnad, på ett eller annat sätt. Jag vill därför påminna dig om att du inte ska lyssna på vad andra tycker, du ska lyssna på vad du tänker. Mår du bra av att ha fyra jobb samtidigt -fortsätt, sluta aldrig för att någon annan säger att det är för mycket. Har du tusen bollar i luften -härligt, sluta inte med det för att få någon annan att må bra.

Jag är så jävla trött på vad alla andra tycker! För den enda referensramen de utgår i från är sig själva. Så från och med nu vill jag att du skiter i alla andras åsikter. Vem du än är, tro ALLTID mer på dig själv än på någon annan!

Lämna en kommentar


Att mota bort sin trötthet

Efter tre års kö tid (eller är det kanske 4) har jag äntligen blivit erbjuden kbt-samtal genom öppen psykiatrin. Egentligen var det inte KBT jag ville ha, utan samtal med en psykolog. Men man får väl vara glad att någon överhuvudtaget vill prata med en . Jag är medveten om att KBT kanske inte är det jag behöver hjälp med, så vitt jag vet har KBT inte så stor effekt när det kommer till generaliserat ångestsyndrom. Men vi gör ett försök…

“Jag vill bara prata med någon, säga saker högt, gråta, samla ihop mig och gå där ifrån. Om och om igen.

Jag tänker på terapi som en inre massage, något vi alla behöver, vissa mer än andra. Själv tror jag att jag behöver gå regelbundet för att hålla mig i form. Eller åtminstone få chansen att testa på…..om det är hjälpsamt.

Jag är en jävel på att tappa bort mig i mina egna tankar, att trassla in mig, inte hitta ut. Eller ja, förr eller senare kommer man ju loss, mer eller mindre skadad.

I fredags pratade vi om vila. Ett ord som nästan skrämmer mig, gör ont. Blir stressad av tanken att sitta, eller ännu värre ligga, och göra ingenting. Det är inget jag vill känna, nej jag kan känna mig avundsjuk på sånna som kan ligga i soffan en heldag, som kan låta dagarna gå utan att få något gjort, och inte må dåligt över det. Det låter så härligt, i alla fall när man kan välja det själv, göra det ibland. Men att inte göra någonting känns som att kasta sig ut för ett avgrundsdjupt hål. Man faller fritt och vet inte vart det ska stoppa.

Jag får kamp och flykt känslor i hela min kropp. Så har det alltid varit. Kan jag inte fly, ta mig där ifrån, blir jag arg och vill slå mig fri. Som tur är, är det sällan någon som tvingar mig till lugn. Jag brukar alltid kunna sysselsätta mig eller ta mig där ifrån.

Som läxa denna veckan ska jag vila i 10 minuter, utan att göra någonting. För att göra det enklare för mig tänker jag att jag ska meditera, då känns det ändå som jag gör något, för problemet ligger i att göra ingenting. 10 minuters guidad meditation är inga problem för mig. Men 10 minuter utan någonting är lite svårare.

Ibland undrar jag om det är något jag måste kämpa mot, det där med vilandet. Det är ju svårt att veta vad som är rätt och fel. Jag vet att under all min energi finns en massa trötthet. Men jag låter den aldrig komma fram. Så länge man håller sig sysselsatt så skjuver man undan den, men kan inte det också vara ok?

Måste man släppa fram tröttheten? Det finns ju folk som är trötta jämt och de får inte någonting gjort och de mår inte bättre av det. Min motsats kan man säga. Kanske släpper de fram tröttheten till den grad att de inte hittar sin energi. Medans jag gör tvärtom, motar bort tröttheten genom att ständigt vara energisk.

Rätt eller fel, vem avgör?

Lämna en kommentar.