Generaliserat ångestsyndrom


Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa  Fotograf: Hobbykreatören 

Så länge jag kan minnas har jag levt med katastroftankar. Men ingen annan har blivit drabbad av dem, än jag. Eller det var i alla fall så jag såg det, och kanske var det sant. I alla fall innan jag fick barn. Då var det ingen som märkte, ingen som läste rädslan i mina ögon eller reagerade över min hastiga andning eller hur jag kunde rycka till av rädsla i olika situationer.

Men när dottern var runt sju år kände jag hur hon såg igenom mig. Hur hon kunde läsa av rädslan i mina ögon. Jag fortsatta ändå att försöka övertala mig själv att det inte var så. Log med hela munnen samtidigt som ögonen skrek av skräck. Och min taktik hade funkat, i flera år, tills dagen då hon säger att hon inte gråter för att hon är rädd, utan för att jag är det. Ridå.

Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara henne? Och hur skulle jag kunna lugna och trösta henne när jag inte kunde lugna och trösta mig själv?

När man har en ångestsjukdom är rädslan inte sann

(mer än för en själv) och det var något jag kände att jag behövde förklara för mina barn. Även om jag är rädd, så behöver de inte vara det. Jag berättade om mitt “larmsystem” i kroppen som var “sönder”, att det fungerar som ett brandlarm men att min tjuter även när det inte brinner. Vilket gör mig rädd många gånger, fast att det inte finns någon brand i närheten.

Jag skrev en bok, för att göra det lätt för mig själv (och andra) att prata om ämnet. Och det visade sig inte bara vara ett enkelt sätt att förklara ångestsyndrom utan psykisk ohälsa överlag. Boken blev en naturlig ingång för samtal och också till att prata om hur barnen själv tänker och mår.

Med tanke på hur många som är drabbade av psykisk ohälsa skulle jag våga säga att ALLA barn skulle behöva få till sig denna bok och diskutera ämnet, för alla känner vi någon som är drabbad, eller hur? Min dotter som idag är 14 kan idag själv så enkelt sätta ord på sina känslor och är medveten om när hon har logiska/ologiska rädslor och jag vill tro att våra samtal om ämnet är anledningen till det. Att de inte bara hjälper henne att förstå sin omgivning, utan också att det hjälper henne att förstå sin själv,

Boken finner du på Adlibris, bokus eller här.


40-års kris?!?

40-års kris

40-års kris

Jösses vilket start på året. Kan inte minnas senast jag kände mig så bräcklig och svag. Det finns ingen anledning eller orsak. Det bara är. Ångesten sliter och drar i kroppen, och man kämpar med att behålla sitt logiska vuxna jag och inte låta ångesten fånga en helt. “Men skärp dig, lägg av”. Orden biter inte på tankar som far i 500 knyck. Istället följer jag med stormen. Jag tillåter ångesten  att vila i bröstet och tröttheten breda ut sig över min panna. Jag accepterar både tårarna och tankarna, jag låter dem vara. För jag vet att det går över.

Ibland vaknar jag upp på morgonen, känner mig som mig själv och tänker “idag är det bra”, men så räcker det med ett ord eller ett missat telefonsamtal för att ångesten ska bubbla upp inombords. Jag känner en stress som egentligen inte hör hemma i mig men jag lyssnar in och famnar om. Jag bokar av saker i kalendern. Försöker sortera intryck och springer längst vana vägar. Jag släpper planerna för framtiden, försöker se nuet och bara vara. Jag försöker sortera mellan jag vill och jag orkar. Men sanningen är att jag vill och alltid har velat så himla mycket men egentligen inte orkat någonting.

Känslan är gammal och går inte att lyssna på. För ska jag låta ångesten och energin styra tar den över hela mig.

Men kanske är det inte min gamla ångest som gör sig påmind. Kanske är det en begynnande 40-års kris då födelsedagen närmar sig. Jag märker att jag börjar notera åldrar på människor jag möter. “Den personen är äldre än mig och den är också äldre än mig”. Jag drar slutsatsen att eftersom det finns människor som är äldre än mig borde jag rimligtvis ha några år kvar att leva. Jag pustar ut av lättnad varje gång jag hör någon bli frisk från världens alla sjukdomar och jag sjunker till botten varje gång jag hör hur någon drabbas.

Jag vet att livet inte kommer med några löften men jag hade behövt dem nu. Någon som kan ge mig ett kvitto, en garanti för att jag får se mina barn växa upp och förverkliga några av mina drömmar. Jag har bestämt mig för att bli 96 och är rädd för att döden fångar mig i förtid. Jag som har så mycket kvar. Varje gång jag ser en pensionär blir jag varm i magen och känner hopp. Jag vill också så himla gärna bli gammal!

Jag är van med ångest. Belive me. Men denna är starkare och gör ondare än vanligt. Jag skulle så gärna byta den här mot mina vanliga känslor men denna ångest vill inte bli återlämnad.

Halva livet sägs har passerat (så förhoppningsvis återstår lika många år till). Det sägs ju att man blir klokare med åldern och kanske är det inte klokhet som kommer med åren utan mer medvetenhet om hur kort och skört livet kan vara? Jag känner att det blir än viktigare att njuta av sina dagar, umgås med personer värdiga ens kärlek och inte slösa bort timmar och dagar på skit. Kanske är det dags att resa sig upp ur krisen och bestämma sig för hur andra halvan ska se ut. Vad ska jag lägga min tid och energi på och hur ska jag ta hand om mig själv. Jag vill inte ångra eller sakna något. Jag vill känna att jag har levt, tagit chanser, risker och vågat säga vad jag tycker. Kanske är en 40-års kris inte en kris utan en möjlighet till förändring. Ett tecken på att stanna upp och se vad du egentligen vill och vart du ska. Jag skakar av mig de negativa känslorna och reser mig upp. Livet här kommer jag!


Det var länge sedan sist

Jag är så skör just nu. Känner mig trasig på insidan. Känslan bara kom från ingenstans. Ångesten gör ont. Sitter i bröstet. Sliter och drar. Jag ligger med handen på min mage. Djupandas. Känner hur handen flyttar sig upp och ner. Jag sätter på mindfulness övningar, på repeat. Vill somna men är klarvaken. Tankarna forsar. Känns som en flod jag är på väg att drunkna i. Den kommer inte i vågor. Jag hade önskat att den gjorde det, så att den hade givit mig andrum. Men nu får jag bara kallsup efter kallsup.

Jag försöker hitta anledningar till att ångesten besöker mig just nu, fast att jag vet att det egentligen inte spelar någon roll. Kanske är det en 40-årskris, eller kanske kom det bara för många triggers för mig samtidigt. Jag vet inte, och ingen annan heller.

Jag håller andan, djupdyker ner i känslan som slår mig i ansiktet.

Jag googlar på löparskor, vill springa, springa i från känslan, tankarna och allt som gör ont. Jag var trött när jag släckte lampan men det var som att en knapp trycktes på när den andra trycktes av. Det är dödsångest, och den gör ont. Och jag saknar min gamla oro. Vill ta tillbaka den och krama om den. Jag kan tänka mig att oroa mig för vad som helst just nu. Men jag vill inte oroa mig för döden.

Jag går till jobbet, trots att bröstet känns som en hårdklump där luften inte får plats. Jag längtar efter glädje, leenden och någon som kan få mig på andra tankar. Men ångesten fortsätter göra sig påmind när klient, efter klient upprepar ordet….cancer.

Det är som att dom kastar ordet i ansiktet på mig och jag undrar om alla inte upprepar det ovanligt mycket eller om det bara jag som hör ordet med en annan röst. “Jag kom precis från en begravning, det var cancern”. “Min bror dog ung, det var cancer”. Jag vill nästan skratta, det är någon som skojar med mig?!? Person efter person som kliver in i mitt samtalsrum upprepar ett av de fulaste orden jag vet och det som jag allra minst behöver höra just nu.

Jag försöker prata mig själv till rätta. Jag VET ju hur man ska tänka, vad man ska göra. Jag kan ju det där. Lever i det, med det, varje dag. Men när den blir för stark är det som att man tappar allt. Jag sätter mig på golvet i sovrummet och bara blundar. Tillit, jag har tappat tillit. Mitt ledord för i år har ramlat ur min hand. När jag förlorar tilliten blir jag rädd.

Jag plockar upp ordet. Lägger det i min hand. Smakar på det i min mun. Det känns skönt. Mjukt, varm och tryggt. Jag vilar i stunden, låter det landa i mig samtidigt som jag talar mig själv till rätta med ny kraft;

“Hej ångest, det var länge sedan sist. Det är ok att du är här. FÖR Jag har tillit. Tillit till mig själv, till andra, och till min omvärld. Jag har tillit, till livet”.

Jag reser mig upp, sopar av mig känslan. Det är ok, jag var inte beredd, det vara bara så länge sedan sist.


En ångestattack

En ångestattack

I helgen fick jag min första ångestattack på riktigt, riktigt länge. Har nästan glömt av att jag tidigare ofta mådde så här. Är tacksam för påminnelsen, men vill samtidigt se den gå. Känslan sitter kvar i mig. Kroppen är svag, orörlig och jag har svårt att andas. Jag försöker hålla tankarna i schack, för jag vet att det är dem som är problemet till att jag mår så här.

Jag har varit “frisk” (från min ångest) länge nu, flera år skulle jag tro. Känner sällan att rädslan tar över mig eller hanterar mitt liv, den är där, men jag är oftast starkare än vad den är…men inte just nu.

Jag vet att det var flera triggers som satte igång känslan. Det är så det blir, när flera saker kommer samtidigt och man inte kan värja sig. Resorna till Malmö känns värre även om de är färre. Tanken att vara borta från min familj är tung, och vid just denna helg var barnen i sorg och behövde mig lite mer än annars. Jag fick information om att någon blivit allvarligt sjuk, någon annan pratar om katastrofen med miljön och dörren på tåget går inte att stänga så jag hör varje sväng och inbromsning.

Det började väl där, på tåget hem. Jag vet att jag flera gånger ryckte till med en snabb tanke “nu kommer jag att dö”. Jag vill inte åka tåg, jag ville just då aldrig mer åka tåg. Jag ville vara hemma, med min familj. Varje ljud gick som en ilning i min kropp och det gjorde fysiskt ont. Då jag ville få bort tankarna av att dö i en tågkrasch satte jag på en podd men tog det felaktiga beslutet att lyssna på “En mörk historia” där en ung kille blivit mördad. Vardagsmat kan man tycka, speciellt i min bransch, min inte i mitt hjärta just då. När podden rörde mig till tårar borde jag ha stoppat, förstått att jag ska försöka vända skutan och förändra mina tankar, men inte….

Väl framme på centralstationen ser jag bara påverkade och högljudda människor. Jag känner mig rädd, hotad och vill helst bara gömma mig. Funderade allvarligt att sätta mig i ett hörn och gråta och ringa någon för att be om hjälp. Men samtidigt visste jag att det inte var sanning, att det var mina tankar som förvrängde min verklighet. Att jag just nu fokuserade på min rädsla istället för mitt lugn.

Väl hemma är jag säker på att jag ska bli attackerad, våldtagen när jag går över den mörka parkeringsplatsen. Stegen är snabba och andningen kort. Jag låser bildörren. Tar en extra titt i baksätet (vem gör så) så att ingen förövare ligger där. Här borde jag stannat, pausat, andats men istället kör jag i väg. Mot mitt mål. Hem.

Och när man nått sitt mål och tror att allt är över, det är egentligen då det börjar, den där riktiga ångesten. Och istället för att lugna mig råkade min man späda på min rädsla (inte visste han att min ångest var dubbelt starkare än vanligt) och vid 23-tiden på kvällen när lampan skulle släckas var jag 99% säker på att jag var allvarligt sjuk och skulle dö (google bekräftade min sjukdom). Jag menar verkligen 99% säker. Den där logiska delen som vet, som förstår, som brukar kunna lugna mig. Den var helt borta och jag kände att jag inte fick någon luft.

Men till slut lyckades jag fånga upp mig själv. Lade händerna på magen och djupandades men en meditation i öronen. Det där med dödsångest och hypokondri var inget jag led av förr i tiden (innan barnen) då var man ju odödlig. Vad hände? Nog för att mitt liv bestod av ångest och oro men inte av den här kalibern. Men där i vinternatten slår det mig att om min största rädsla just nu är döden så betyder det att jag i alla fall är vid liv. Och det är ett gott tecken.

Jag somnade med orden “du lever just nu Jessica, du lever just nu”. När jag nästa morgon vaknar har styrkan på ångesten sjunkit, men efterskalven är kvar. Jag vet att jag en sådan dag måste vara rädd om mig själv. Bort med tv och tidningar, välj vem du umgås med och var försiktig med dina tankar. Om några dagar har du hittat tillbaka till dig själv igen, allt kommer bli bra <3


Hur det en gång var

Hur det en gång var

Det är overkligt egentligen. Hur mina tankar har förändrats, och där med också mitt liv. Hur jag tidigare så gott som varje sekund hade katastroftankar och såg olyckor och faror framför ögonen och hur dom på den tiden skrämde mig så att de tog upp hela min värld.

Att åka buss eller tåg var inte bara en fara för att bussen skulle krocka eller tåget skulle spåra ur. Nej varje passagerare var en möjlig livsfara. Jag satt som på helspänn. Dygnet runt.

För det var ju inte bara bussar eller tåg som skrämde mig, nej varje telefonsamtal, brev eller möte med en annan människa skulle kunna vara en potentiellt hot. Mitt hotsystem var igång 24/7. Inte konstigt att jag ofta drabbades av utmattningskänslor och föll i gråt. Men jag visste inte det där då. Jag förstod inte mig själv utan fortsatte bara att utsätta mig för livet, igen, igen och igen.

Ofta får jag frågan “hur gör du”, men idag vet jag inte längre, för rädslan är inte längre där, eller i alla fall är den inte lika stor. Tankarna kommer fortfarande, de knackar på då och då, men dom skrämmer mig inte längre. Jag kan se dem från ett annat håll, med en distans. Jag kan ta på dem, släppa dem innanför min dörr, sova med dem i min säng utan att de på samma sätt kan tränga in i min hud.

Jo jag får ångest, givetvis. Men inte samma kvävande, förlamande skräck som jag levde med förut.

Jag kan inte svara på vad som räddade mig. Jag gick inte i terapi, jag pratade inte med någon, tog ingen medicin. Det kom ingen magisk människa med lösningar på silverfat.

Jag fortsatte att leva, skriva, gå emot mina rädslor och tankar varje dag trots att min kropp skrek åt mig att göra motsatsen.

Och kanske är det därför jag brinner så mycket för det här. Kanske är det därför jag vill hjälpa andra. För jag vet att det går. Att leva med ångesten, utan att den tar över mitt liv.

Hade du sagt samma ord till mig för fem år sedan så hade jag inte trott på ett ord du sa. Skulle aldrig på riktigt kunna tro på att den där känslan skulle kunna lämna min kropp. Men så sitter jag här, och tänker på hur det en gång var, på skillnaden, förändringen och livet där emellan. Livet går fort, händer oss hela tiden. Förändras. Varje minut.

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Även om det just nu inte känns så. Ville egentligen bara påminna dig om det, att jag är ett levande bevis på att det är sant. Livet förändras, och du med <3


Fördelar med ångest?

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du “njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens “fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?


Det som skaver

Det som skaver

Det som skaver

Jag skulle vilja utnämna mig själv som en expert på att få skavsår inombords. Finns det inga problem hittar jag lätt på ett nytt. Det är som att jag alltid behöver något att fixera mina tankar kring. Att jag alltid behöver ett problem jag (inte) kan lösa. Det värsta med dom där små skavsåren är att man ibland inte ens vet vart det skaver. Man känner bara att det är obekvämt och att det gör ont.

Min man kan bli galen på det där. Vad är det som är fel, frågar han. Jag vet inte, svarar jag. För på riktigt så har jag ingen aning. Jag känner bara att det är något…som är fel. Men vet man inte vad det är så kan det inte vara ett riktigt problem, hävdar han. Joohoo du, watch me, vill man skrika när man tyst brister ut i tårar.

Alltså att den där mannen står ut med mig är ett under. Ibland står man knappt ut med sig själv. Än mindre med alla problem som finns i mitt huvud. Jag kan vara ledsen för att jag tycker om någon, för att jag inte tycker om någon, för att jag är ensam, för att jag aldrig får vara ensam, för att jag har för mycket att göra, för att jag inte har något att göra. Ja och så där fortsätter det.

Fast det där är väl inget att vara ledsen för, borde du inte vara glad, kan han säga. Jo precis, det är ju därför jag är ledsen…för att jag borde vara glad, snyftar jag. Och helt plötsligt blir jag rädd att världen ska ge mig ett riktigt problem. När jag sitter och gråter över dom som bara är på låtsas, eller i alla fall borde vara på låtsas. Så då tänker jag istället på alla problem som kan hända mig, bara för att jag har det så jävla bra, och egentligen är så lycklig. Och då blir jag ledsen över det istället.

Men skavsår handlar ju egentligen om en ofarlig friktion. Ni vet, nya skor som nöter mot huden. Det behöver egentligen inte vara något fel på varken skorna eller huden bara för att problemet uppstår. Och jag tänker att det kanske är så, att min hud helt enkelt är för tunn. Som inte klarar av den där nötningen oavsett vilket material det är. Det spelar ingen roll om det är silke eller sammet och att det “borde” kännas bra. Det gör ont.

Kanske behöver jag hålla allting så tätt tätt kring huden, så friktionen inte kan uppstå, eller putta den så lång i från mig att jag inte känner av den. Eller så får man vänja sig med skavsår. Gå runt med plåster och sårtvätt. Undvika att sticka hål på blåsan så att smärtan blir värre och rinner ut.

Att förhindra skavsår är inte lika lätt som du tror. Det går liksom inte att skydda sig, alltid bära strumpor och mjuka skor. För den där känslan hittar mig ändå. Skyddar man hälen, hamnar trycket på min stortå.


Ångesten & jag

Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.

När jag lär mig att hantera ångesten på ett sätt, kommer den ut i ett annat. Jag kan liksom inte fly.

Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.

Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.

NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.

Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.

Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.

Och ibland kanske jag kan vila där. I ångestens starka armar. Ligga där svag, uppgiven och rädd.

Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.


Att öva på tillit

Att öva på tillit
Varför välja den enkla vägen? -att öva på tillit…

Mina största problem just nu är tilliten till framtiden. Man skulle kunna säga att jag övar på den, varje dag.

Jag är medveten om att min oro är skrattretande och barnsligt. Men problemet för mig blir ändå så stort. Jag kan ligga sömnlös, grubblande. Vilket tåg ska jag ta till Malmö, vart ska jag bo? Och även om jag löser alla problem för denna första resa så väntar ju ca sju vändor till. Jag kan liksom inte lösa hela problemet…just nu.

Jag oroar mig för pengarna, om det är billigare att köra bil trots att jag vet att en bilkörning till Malmö skulle stressa mig något enormt. Jag oroar mig för om tåget kommer vara försenat, om jag kommer att hitta till kurslokalen och hur jag ska ta mig därifrån i mörkret till dit jag ska övernatta.

Jag undrar om jag ska bo på samma ställe varje gång, eller välja olika. Om jag ska leta efter det billigaste, det lättillgängligaste eller där jag helt enkelt känner mig tryggast.

Jag oroar mig för kurslitteraturen. Helst av allt skulle jag vilja köpa alla böckerna på en gång för att kunna känna mig lugn men vill inte lägga ut 5000 i ett bräde. Jag oroar mig för om jag kommer att hitta all kurslitteratur, tänk om vissa böcker är slut? Jag oroar mig för hur jag ska hinna läsa litteraturen och om jag överhuvudtaget kommer att förstå den.

Jag oroar mig över mina klasskamrater, vilka är det jag ska möta, över mina lärare och över min relation till dem båda.

Jag oroar mig för stress och trötthet, kommer jag hinna med? Jag oroar mig för om kusen är givande, utvecklande, och är värd sina 130 000 kronor och all ångest.

Jag oroar mig för mitt företag mitt i allt det här, hur jag ska hinna, orka, arbeta ihop till resterande kursavgift. Eller om jag överhuvudtaget kommer att klara det. Jag oroar mig för om jag kommer att få ett banklån, hur mycket jag isåfall skulle behöva betala och om det i det stora hela är värt det.

Jag oroar mig för om jag blir en bra terapeut, om någon överhuvudtaget vill köpa mina tjänster och om utbildningen gynnar och hjälper mig i framtiden.

Jag oroar mig för om vi ska ha prov, hur de kommer vara upplagda och om jag kommer klara av dem. Jag oroar mig för att hitta egna klienter, funderar på vart jag ska hålla mina samtal och om jag på riktigt kommer att kunna hjälpa dem.

Jag oroar mig för min egenterapi, för att inte hitta en bra terapeut, eller inte få ut något av min egen behandling. Jag oroar mig för kostnaderna, för att intyget ska bli rätt och riktigt. För vad terapeuten ska tycka om mig och för vad jag ska tycka om mig själv.

Jag oroar mig för framtiden, för att ingen kan säga hur den kommer se ut. Jag vet att det mesta kommer lösa sig, det gör det alltid, och jag tror på riktigt att det kommer att gå bra. Ändå finns den där, oron.

Jag övar mig på tillit, på tron att det mesta löser sig så länge jag vågar lita på det. Ändå är det något där inne som gnager och tvivlar. Visar mig bilder på motsatsen även om jag förstår att det värsta som hända aldrig kommer bli sant.

Jag undrar vad det är i mig som alltid utmanar mig själv på det här sättet, oavsett hur stora rädslorna är så kör jag liksom bara på. Tillåter inte mig själv att leva med rädslan, utan tvingar mig själv att gå in i, genom och förbi. Jag ser framför mig hur en person som jag egentligen bara lever efter scheman och rutiner, som sitter i panikattacker och skakar så fort en förändring kommer nära. Ändå lever jag i förändringen, jag är förändringen. 

Jag övar mig verkligen på tillit. Jag försöker lita på min framtid.

Allting ordnar sig. Tillslut.


Ångestens vecka

Ångestens vecka

Ångestens vecka

Livet är verkligen upp och ner. Från att känt mig ovanligt lycklig och tillfredsställd vände livet på en eftermiddag. Ett telefonsamtal skapade en brinnande klump i min mage och ångesten rusade i hela kroppen. Trots att jag försökte se problemet med “nyktra” ögon och tala om för mig själv att det inte var någon större fara lyckades jag inte stoppa känslan som startat igång.

Ångesten kommer med en sådan kraft, man blir golvad och vad som än kommer till mig efter det förvandlas till ett problem. Oro föder oro och hjulet är igång och snurrar på högvarv. Hela veckan har jag haft svårt att andas. Tårarna har bränt innanför ögonlocken och tankarna förs ständigt tillbaka till problemet även om jag försöker att slita dem därifrån.

Tillslut orkar jag inte kämpa emot längre, skriker välkommen ångest och lägger mig platt.

Jag blir arg på mig själv. Blir arg för att jag låter saker påverka mig så starkt att det känns som jag ska gå sönder. Blir arg för att jag skapar draman och gör problemen större än vad de är. Men när jag ligger där och är på väg att ge upp, ignorera mina mål och drömmar för att bygga en mig en tryggare vardag utan hinder kommer styrkan till mig. Pang.

“Res dig upp för fan” “Ska du låta det där stoppa dig??” “Det är ju nu du ska kavla upp ärmarna och kämpa!!”, skriker min inre röst och sakta men säkert reser jag mig upp igen.  Jag kravlar mig fram, svag samtidigt stark.

Känner hur elden inom mig krymper, hur glöden är på väg att dö ut. Jag blir då påmind om att det är när jag låter ångesten styra och ta över mig, som livet på riktigt tar slut.