Generaliserat ångestsyndrom


Ångesten & jag

Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.

När jag lär mig att hantera ångesten på ett sätt, kommer den ut i ett annat. Jag kan liksom inte fly.

Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.

Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.

NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.

Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.

Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.

Och ibland kanske jag kan vila där. I ångestens starka armar. Ligga där svag, uppgiven och rädd.

Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.


Att öva på tillit

Att öva på tillit
Varför välja den enkla vägen? -att öva på tillit…

Mina största problem just nu är tilliten till framtiden. Man skulle kunna säga att jag övar på den, varje dag.

Jag är medveten om att min oro är skrattretande och barnsligt. Men problemet för mig blir ändå så stort. Jag kan ligga sömnlös, grubblande. Vilket tåg ska jag ta till Malmö, vart ska jag bo? Och även om jag löser alla problem för denna första resa så väntar ju ca sju vändor till. Jag kan liksom inte lösa hela problemet…just nu.

Jag oroar mig för pengarna, om det är billigare att köra bil trots att jag vet att en bilkörning till Malmö skulle stressa mig något enormt. Jag oroar mig för om tåget kommer vara försenat, om jag kommer att hitta till kurslokalen och hur jag ska ta mig därifrån i mörkret till dit jag ska övernatta.

Jag undrar om jag ska bo på samma ställe varje gång, eller välja olika. Om jag ska leta efter det billigaste, det lättillgängligaste eller där jag helt enkelt känner mig tryggast.

Jag oroar mig för kurslitteraturen. Helst av allt skulle jag vilja köpa alla böckerna på en gång för att kunna känna mig lugn men vill inte lägga ut 5000 i ett bräde. Jag oroar mig för om jag kommer att hitta all kurslitteratur, tänk om vissa böcker är slut? Jag oroar mig för hur jag ska hinna läsa litteraturen och om jag överhuvudtaget kommer att förstå den.

Jag oroar mig över mina klasskamrater, vilka är det jag ska möta, över mina lärare och över min relation till dem båda.

Jag oroar mig för stress och trötthet, kommer jag hinna med? Jag oroar mig för om kusen är givande, utvecklande, och är värd sina 130 000 kronor och all ångest.

Jag oroar mig för mitt företag mitt i allt det här, hur jag ska hinna, orka, arbeta ihop till resterande kursavgift. Eller om jag överhuvudtaget kommer att klara det. Jag oroar mig för om jag kommer att få ett banklån, hur mycket jag isåfall skulle behöva betala och om det i det stora hela är värt det.

Jag oroar mig för om jag blir en bra terapeut, om någon överhuvudtaget vill köpa mina tjänster och om utbildningen gynnar och hjälper mig i framtiden.

Jag oroar mig för om vi ska ha prov, hur de kommer vara upplagda och om jag kommer klara av dem. Jag oroar mig för att hitta egna klienter, funderar på vart jag ska hålla mina samtal och om jag på riktigt kommer att kunna hjälpa dem.

Jag oroar mig för min egenterapi, för att inte hitta en bra terapeut, eller inte få ut något av min egen behandling. Jag oroar mig för kostnaderna, för att intyget ska bli rätt och riktigt. För vad terapeuten ska tycka om mig och för vad jag ska tycka om mig själv.

Jag oroar mig för framtiden, för att ingen kan säga hur den kommer se ut. Jag vet att det mesta kommer lösa sig, det gör det alltid, och jag tror på riktigt att det kommer att gå bra. Ändå finns den där, oron.

Jag övar mig på tillit, på tron att det mesta löser sig så länge jag vågar lita på det. Ändå är det något där inne som gnager och tvivlar. Visar mig bilder på motsatsen även om jag förstår att det värsta som hända aldrig kommer bli sant.

Jag undrar vad det är i mig som alltid utmanar mig själv på det här sättet, oavsett hur stora rädslorna är så kör jag liksom bara på. Tillåter inte mig själv att leva med rädslan, utan tvingar mig själv att gå in i, genom och förbi. Jag ser framför mig hur en person som jag egentligen bara lever efter scheman och rutiner, som sitter i panikattacker och skakar så fort en förändring kommer nära. Ändå lever jag i förändringen, jag är förändringen. 

Jag övar mig verkligen på tillit. Jag försöker lita på min framtid.

Allting ordnar sig. Tillslut.


Ångestens vecka

Ångestens vecka

Ångestens vecka

Livet är verkligen upp och ner. Från att känt mig ovanligt lycklig och tillfredsställd vände livet på en eftermiddag. Ett telefonsamtal skapade en brinnande klump i min mage och ångesten rusade i hela kroppen. Trots att jag försökte se problemet med “nyktra” ögon och tala om för mig själv att det inte var någon större fara lyckades jag inte stoppa känslan som startat igång.

Ångesten kommer med en sådan kraft, man blir golvad och vad som än kommer till mig efter det förvandlas till ett problem. Oro föder oro och hjulet är igång och snurrar på högvarv. Hela veckan har jag haft svårt att andas. Tårarna har bränt innanför ögonlocken och tankarna förs ständigt tillbaka till problemet även om jag försöker att slita dem därifrån.

Tillslut orkar jag inte kämpa emot längre, skriker välkommen ångest och lägger mig platt.

Jag blir arg på mig själv. Blir arg för att jag låter saker påverka mig så starkt att det känns som jag ska gå sönder. Blir arg för att jag skapar draman och gör problemen större än vad de är. Men när jag ligger där och är på väg att ge upp, ignorera mina mål och drömmar för att bygga en mig en tryggare vardag utan hinder kommer styrkan till mig. Pang.

“Res dig upp för fan” “Ska du låta det där stoppa dig??” “Det är ju nu du ska kavla upp ärmarna och kämpa!!”, skriker min inre röst och sakta men säkert reser jag mig upp igen.  Jag kravlar mig fram, svag samtidigt stark.

Känner hur elden inom mig krymper, hur glöden är på väg att dö ut. Jag blir då påmind om att det är när jag låter ångesten styra och ta över mig, som livet på riktigt tar slut. 


Känslan i bröstet

Känslan i bröstet ljuger aldrig. Man låter mer eller mindre bara bli att lyssna. Jag känner mig fladdrig, ogrundad. Har svårt att hitta fokus, i vardagen, i mig själv. Känner mig vilsen utan anledning. Fast att jag vet att jag hamnat rätt. Någonting gör ont. Hittar bara inte vart skon klämmer. Tankarna är splittrade fast att jag limmat ihop dem med klister. Det är som att jag klibbats fast med dem och inte kan ta mig loss. Jag vet att jag behöver sitta still, lyssna, följa mina andetag. Men istället vill jag springa snabbt, hoppa över allt som vill ta min energi. Jag blir uppäten av ett osynligt monster. Kan inte freda mig hur mycket jag än försöker. Jag säger att allt är bra. Jag vet att allt ÄR BRA. Men känslan i bröstet ljuger aldrig, vi talar bara inte samma språk.


Den där ångesten

Den där ångesten.

Den där ångesten.

Den sitter i halsen. Ångesten. Jag försöker svälja ner den men den fastnar. Vissa dagar bor den i magen. Jag känner av att något är fel men kan inte ta på det.

Det är så onödigt, så ologiskt. För jag har INGET att ha ångest över, ändå gör den svårt för mig att andas.

Den där ångesten.

Den där ångesten.

Den sitter i bröstet. Jag försöker kväva den genom att dra djupa andetag men det gör bara smärtan större, och det slutar med att jag kväver mig själv istället.

Ibland önskar jag att jag bara kunde förstå varför den lever i mig, ibland skiter jag i vilket. Jag jobbar, jag skrattar och jag umgås.

Men inuti lever ett virrvarr av känslor, ett trassel för stort att reda ut. Även om jag ser tråden. Hittat jag varken början eller slut❤️


Min inre dialog i en vardag med katastroftankar

Aj min rygg -CANCER, förmodligen cancer. Jag kommer att dö.

Telefonen ringer -KATASTROF, vad har nu hänt!!!

Kliar det inte ovanligt mycket över hela kroppen -GARANTERAT CANCER! Jag kommer att stendö!

Luktar det inte konstig i huset? -MÖGEL. Huset går inte att rädda. Vi kommer inte att ha tak över huvudet!

Men vad i helvete är det här för leverfläck! -Nu har jag inte långt tid kvar!!!

Mamma kan du köpa mjölk? -Suck, köp och köp, snart har vi både tomt konto och skafferi.

Vad trött jag är! -Förmodligen kronisk depression. Kommer aldrig se ljuset igen!

Vad är det här för skalbagge på fönsterbrädan? -Hela huset är invaderat, förmodligen skalbaggar i hela väggarna. Huset trillar ihop och tar med oss i fallet!

Vart är barnen? Ute och leker? -Jaha, nu lär man väl aldrig se dem igen. Påkörda, kidnappade, mördade? Pick one.

Så barnen leker inte med någon??? -Jaha, dom har inga vänner, är säkert mobbade. Tänk om dom är själva hela livet.

Låter inte bilen lite konstigt? -Förvånar mig inte om bromsarna går sönder i nedförsbacken.

Vilket härligt väder vi har! -Ja eller hur, jorden är ju för fan på väg att gå under men njut du för fan!


Vad jag vill att du ska veta om ångestsyndrom

Du vet hur det känns när man burit något för länge? När man får ont i nacke, armar och axlar. Så känns det, fast att jag inte kan släppa taget, jag kan inte lägga i från mig tyngden jag bär på hur mycket jag än vill. Den är fastkedjad vid min kropp, så även om jag släpper taget, kommer jag att få släpa den bakom mig.

I längden kommer jag att drabbas av förslitningsskador, kroppen är i ett spänningsläge och arbetar dygnet runt. Men jag har inget annat val än att bära med mig tyngden, och gå vidare.

Visste du att de flesta med GAD går väldigt länge utan att få någon hjälp, och när man väl söker hjälp så gör man det på grund av de somatiska symtomen. Så som muskelspänningar, sömnproblem, hjärt- kärlsjukdomar och mag- och tarmproblem. Personer med GAD löper också en högre risk för att drabbas av depressioner eller att börja självmedicinera sig med alkohol.

Det är inte ovanligt att personen har burit på problemet i 10-20 år innan personen får hjälp, eller att det förvandlas till ett livslångt lidande.

Du vet hur det känna att vara orolig, känna ett obehag i kroppen? Det är min frukost, det är så jag startat min dag. För oss med ångestsyndrom är det ett normaltillstånd.

Vi vet att våra tankar inte är på riktigt, likväl kan vi inte stoppa dem. Vi kan aldrig förebygga eller förbereda oss då ångesten ständigt byter riktning. Ena dagen har jag ångest över mina barn, andra dagen över att det ska vara något fel på mitt hus, tredje dagen över ekonomin. Det är aldrig så att jag själv får välja.

Vi pratar ofta inte om det, vi bär runt på det i tysthet, för om du läste mina tankar, såg hur ångesten färdades genom min kropp skulle du inte tro att jag var klok. Du skulle blir rädd, rädd för att du inte kan hjälpa mig, rädd för att själv bli drabbad. På ett sätt är du kanske till och med är glad över att jag håller den inne för du vill inte själv komma den nära.

Du kan tycka att jag överreagerar, är överdrivet spänd eller reagerar för snabbt på vissa händelser. Men det är inget jag själv kan styra. Jag har en förhöjd reaktivitet för stimuli oavsett kvalitet. Något inom mig letar ständigt efter hotfull information vilket gör att min grundnivå ständigt är högre än din. För mig klingar det aldrig av eller sjunker utan jag är ständigt beredd på ett hot. Även nattetid, varvid min sömnkvalite blir lidande.

Jag har en grundläggande störning i uppfattningen om risker och hot, det är ingenting du behöver säga till mig. Jag är fullt medveten om situationen, men kan ändå inte styra den.

Du har själv säkert varit med om att ångest kan påverka din livskvalité, men då vill jag bara påminna dig om den slags ångest du då säkert tänker på ofta är lindrig, kortvarig eller förståelig utifrån situationen man befinner sig i.

Du förstår säkert allt det här jag förklarar för dig, men det jag vill att du ska komma ihåg när du möter en person med ångestsyndrom är att din dåliga dag kan vara någon annans vardag.

Lämna en kommentar


Hur orkar du?

Vad jobbigt, brukar folk säga och titta medlidsamt på mig när de får reda på  mina katastroftankar. Vissa vill genast byta ämne, andra blir tårögda och undrar hur jag kan orka en endaste dag till. För alla vet vi hur ångest känns, och ingen vill ha den omkring sig.

Men jag fokuserar inte på ångesten. Jag letar inte efter känslan, tittar inte efter mörkret, för jag vet att det skulle kunna sluka mig.  Jag fokuserar på det där små punkterna av ljus, försöker att se allt det där andra som finns runt i kring.

I perioder av mitt liv har jag inte hittat de där små ljusen, andningshålen. Jag har bara koncentratet mig på mörkret, varit rädd, irriterad, uppslukad av dess närvaro. Men idag vet jag att det viktiga för att klara sig är att göra tvärtom. Även om mörkret många gånger är större än ljuset så låt den inte ta upp hela ditt synfält. Det finns liksom inget att hämta hem där.

Hur orkar du frågar folk. Jag orkar för att jag inte har något annat val. Jag orkar för att jag har valt att leva mitt liv och göra det bästa av det. Jag orkar för att jag valt att fokusera på det som fungerar, för att jag tillåter mig själv att känna och må som jag gör. Jag vet att ångesten fortfarande är med mig, men jag behöver inte ge den min uppmärksamhet, det förtjänar den inte.


Semester -en potentiell livsfara? 4 kommentarer

Väskorna är packade -NOT!

Väskorna är packade -NOT!

Semestern känns ganska långt bort, fast att det bara är tre veckor kvar, och som vanligt är jag och mannen lite sent ute. Igår satt vi och försökte komma fram till vad vi skulle ägna semestern åt. Utan resultat.

Att leva med katastroftankar kan vara tufft, men under sommarmånaderna kan det om möjligt kännas än värre. Farligheterna liksom hopar sig framför dig och semestern blir allt annat än en semester.

Jag är en person som gärna håller mig på hemmaplan, som helst vill strosa runt och vara nära skog och natur. Storstäder och utomlandsvistelser har aldrig lockat mig. Dels för att jag helt enkelt inte är det minsta intresserad, men också för att jag är livrädd för att flyga, åka båt, tåg, buss, bil, ja ni fattar. Jag vill stå med fötterna på jorden, i jorden, gärna barfota om jag själv får bestämma. Men nu får jag ju inte det längre.

Helt plötsligt har två barn något att säga till om. Barn som tidigare var så små att de nöjde sig med liseberg (vilket jag avskyr), eller dagsutflykter kring vatten (vilket även det gör mig livrädd). Ja ni kanske förstår varför sommaren väcker mer ångest för mig än vinter och höst 🙂

Frågar man barnen vart de vill åka nu så svarar de ju inte längre stranden. Nej förslagen som kom i går var Spanien och Paris. Alla deras kompisar åker ju utomlands HELA TIDEN, så varför får inte de åka? Ja, bra fråga. Vad sägs om svaret att mamma är livrädd för att flyga, eller för allt som är främmande egentligen. Eller för att hon har kontrollbehov, inte hittar, inte kan språket, eller för att allt är en potentiell livsfara i främmande länder.

Visst jag skulle kunna sänka mig själv men lugnande tabletter för att klara av att flyga, men sen då, man måste ju hem igen! Sist jag flög funderade jag på att bosätta mig i England för att slippa hemresan. Som ni förstår så blir det ju ingen vidare semester utan snarare en ren ångesttripp eftersom man vet att man på något sätt måste ta sig dit…och hem igen…och jag kryper hellre hela vägen än flyger.

Men ska inte semestern vara rolig, något att se fram emot, frågade jag min man igår. Är det inte anledningen till att man kallar det semester? Att ta mig utomlands är för mig ingen vidare semester. Men kanske måste jag offra mig för barnen, för familjen? Men måste jag välja mellan en flygkrasch eller att drunkna i havet?

Även om jag hade gått runt med flytväst, armpuffar och en flytring runt magen så skulle jag inte kunna känna mig lugn, inte ens om jag satt i livbåten hela vägen. Och blir det ingen semester för mig så chansar jag på att familjen inte heller får slappna av, att allt kommer att handla om att ta hand om mamma när hon får en panikattack. Ingen vidare semester!

Men jag vill offra mig för barnen, jag vill att de ska ha kul. Jag vill att de ska ha något att berätta för sina kompisar när de kommer tillbaka till skolan. Men kanske bara inte med livet som insats.

Jävligt roliga semestertips som inte har döden som utgång tas gärna emot!

Lämna kommentar


När minuter känns som timmar

-Mamma vi sticker iväg och cyklar, ropar sonen med en självklar röst i från parkeringen. Jag som håller på att greja i trädgården släpper det jag har i händerna och han har med en gång min fulla uppmärksamhet. Han undviker mina ögon och leder cykeln stadigt ut emot vägen. Med flackande blick och stammande röst frågar jag vart de har tänkt att cykla någonstans.

Tusen tankar utan svar rusar genom mitt huvud. Uppenbarligen får hans kompis i samma ålder cykla själv, storasystern är ju med så det ska nog gå bra, tänk om de börjar tävla med varandra, tänk om hon inte kan kontrollera dem, kan jag ens säga nej…

Vi cyklar bara i kvarteret svara han, fortfarande utan att möta min blick. Jag vet att han vet att jag är rädd, livrädd. -Bara runt kvarteret, inga tävlingar, ni cyklar försiktigt, ni ser er för, akta er för bilar, och ni…,han har förmodligen för länge sedan redan slutat lyssna. Jag vet det, ändå måste jag fortsätta att varna honom och hoppas att han ändrar sig.

Jag står ensam kvar och ser honom rulla ner för backen. Det känns som att det är sista gången jag ser honom. Jag älskar dig, ropar jag. Jag älskar dig med, ropar han till svar.

Nu börjar helvetet, det sliter och drar i kroppen. Kampen mot tankarna, mot känslorna, som stormar och tar över. Jag går in, fast att solen fortsätter skina utanför. Jag sätter mig ner, försöker bara hålla ihop. Minuter känns som timmar. Jag försöker styra tankarna, vara här och nu. NU när solen skiner utanför, NU när sonen har kul med sina vänner. Trots positivt tänkade sitter jag och har ont i mitt bröst.

När jag hör hans steg i gruset utanför kommer tårarna. Det är lättnaden som pyser ut, och jag kan inte stoppa den hur mycket jag än försöker. Jag möter upp honom, kramar honom, smeker hans mjuka lilla ansikte som jag nyss trodde mig sett för sista gången.

Trots att “faran” är över sitter tyngden kvar i mitt bröst resten av dagen. Mitt vuxna jag försöker att resonera med något inombords som är söndrigt och skört. Jag vet att det här varken är första eller sista gången, utan jag är tvärtom fullt medveten om att jag måste släppa taget, låta honom gå. Jag önskar bara att det inte fick  mitt bröst ätt smärta så