I media


En intervju på ämnet självkänsla

Fick reda på att en intervju med mig på ämnet självkänsla nu är publicerad i studiefrämjandets tidning Cirkeln. Tack till dig som uppmärksammande mig på det. Intervjuer kommer ofta i sjok därför har jag inte alltid koll på när de publiceras. Vet att tidningen Allas (tror jag det var) gjorde en intervju i somras, så är det någon som har koll på den tidningen får ni gärna hojta till. Minns faktiskt inte ens vad intervjun handlade om….

Yes det var allt för idag. Kram.


Krönika i tidningen Attention

Krönika i tidningen Attention

Krönika i tidningen Attention

Fick en förfrågan om att skriva en krönika till tidningen Attention och vad svarar man på det? Självklart ja!

Tidningen hade arbetsliv som tema och jag fick ihop några rader om hur viktigt mitt första riktiga jobb kom att bli för min framtid. Jag tror faktiskt att det gjorde hela skillnaden.

Jag lärde mig tidigt att jag var en jävel på att jobba. Jag är driftig och har tusen idéer och oavsett misslyckanden så kan ingen någonsin ta den vetskapen ifrån mig.

Jag tänkte annorlunda och hade en chef som gav mig fria händer och trodde på mig. Det ledde till succé! Jag lät inte ett akvarium (jag arbetade i djuraffär) se ut som det andra utan lät varje akvarium vissa upp en ny värld. Vilket givetvis lockande kunden till köp. Jag släppte ut djuren ur burarna, gjorde temahelger och vågade ta in mer och nya produkter.

Jag kan sakna det där jobbet än idag. Det gav verkligen utlopp för både min energi och min kreativitet och kanske är det den erfarenheten som gör att jag fortfarande innerst inne drömmer om att driva eget.

Summa summarum vill krönikan påminna dig om min största lärdom, att det aldrig är du som är fel, att det istället handlar om att du är på fel plats❤️


Hur långt kan man gå?

I Norrköpingsmagazinet “Hur långt kan man gå?”

I veckan blev Marcus intervjuad av Norrköpingsmagazinet  om boken “Hur långt kan man gå?”  En riktigt fin och bra intervju om jag får säga det själv:)

Grejen med böcker från mitt förlag (kanske böcker i allmänhet, vad vet jag) är att jag tror att de läses mestandels av kvinnor. Men denna bok, kan vara en välbehövlig läsning för män. För precis som Marcus säger så är män tysta om sin psykiska ohälsa och det visar ju också statistiken med siffrorna att det är flest män som tar sina liv. Jag chansar på att flera av dem hade levt idag om de hade vågat öppna munnen och prata.

Jag beundrar människor som vågar ta bladet från munnen, och än mer män som vågar. Så heja dig Marcus, du är en förebild!

Ett tips är att köpa boken (present, julklapp?) till din bror, pojkvän eller pappa. När dom väl öppnat boken lär dom sluka den hel inom en timme utan en påträngande mättnadskänsla efteråt. Däremot kommer de vara fyllda med både ny kunskap och nya insikter. Men det har ingen mått dåligt av 🙂


Gästbloggning om resande

gästbloggning om resande

gästbloggning om resande

I veckan bloggade jag för “Resa medvetet” som är en blogg som vill bidra med inspiration och reflektion kring resandet. Jag blev både glad och förvånad när jag fick förfrågan. Att resa är ju inte mitt ämne direkt men visst har jag en hel del att säga om resandet då min ångestproblematik definitivt begränsar mig när det kommer till att både resa och semestra. Jag skulle nog kunna säga så mycket mer om ämnet insåg när jag väl började skriva om det. För efter dessa år har man ju varit med om en hel del svårigheter. Så som att bara åka till Liseberg till exempel. Puh.  Inlägget hittar ni i vilket fall här.


Artikel i TTELA

TTELA

TTELA

Härom veckan var jag med i en artikel i TTELA (utan att jag själv var medveten om det). Så tack ni som sa till och ni som skickade mig följande bild. Har tyvärr inte tidningen själv och intervjun skedde för veckor, eller var det månader sedan? Har även intervjuats för hemmets journal där det kommer en artikel till hösten. Minns faktiskt inte ämnet då det var flera intervjuer samma vecka. Har svaga minnen om att det kan ha varit en tidning till, så hittar ni någon mer spännande artikel, hojta till/ från en som har noll koll 


Tankspriddhet, krönika och insikter!

Fick en förfrågan om att skriva en krönika för kriminalvårdens personaltidning, jösses vad svårt. Den skulle handla om terapeutiskt skrivande och plötsligt hade jag ingenting att säga. Konstigt det där, vad lite press kan göra, fick inte ut mig ett ord (eller jo, uppenbarligen fick jag det 😂) men uppgiften kändes omöjlig. Men jag är ingen perfektionist. Har absolut inte svårt att släppa ifrån mig saker vilket jag är innerligt glad över. Gör vad du vill med den skrev jag till redaktören när jag släppte iväg den och sen föll den helt ur mina tankar.

Vilken bra krönika du skrev i personaltidningen, säger en kollega en dag. Va, jag, svarar jag förvånat utan minne att jag skrivit något över huvudtaget. 🤣Alltså ibland älskar jag min glömska och tankspriddhet, att händelser kan falla helt i glömska och att kunna gå vidare utan att gräma sig är riktigt skönt!

Jag är glad att jag inte är journalist insåg jag när jag fick uppgiften. Skriver helt klart lättare och bättre när jag får göra det på känsla och utan krav. Det får bli dagens insikt det. Ha en fortsatt fin söndag!


I media

Det tipsades om min bok “Jakten på självkänsla” i Kriminalvårdens personaltidning förra månaden, och även i tidningen Attention. Vet även att det skulle skrivas om den i polisens personaltidning men det har jag inte fått bildbevis på.

Elisabet har varit med i en jättefin intervju angående sin bok “När ett barn dör” och skall nästa vecka medverka i en radiointervju i radio väst.

Marcus med boken “Hur långt kan man gå” (som nu för övrigt snart går till tryck) uppmärksammades genom ett gästinlägg på suicidzeros instagram. Nu finns även podden ute som jag spelade in för några veckor sedan. Vi pratar om NPF, kriminalitet, självkänsla och terapeutiskt skrivande. Du lyssnar in den här.

Ja det var nog allt från den senaste mediastormen.


I media

Glömt att berätta att jag var med i tidningen förra veckan för den som vill läsa. Artikeln är tyvärr låst, tror det kostar en krona att läsa. Men i vilket fall hittar du den här.


Små överraskningar 2 kommentarer

Paket

När jag kom hem från jobbet i veckan väntade ett paket på mig i brevlådan. Vad har jag nu beställt var min första tanke. Ja det där med att handla på nätet är farligt för någon som är impulsiv med snabba fingrar. Men som tur var hade jag inte gjort något ogenomtänkt impulsköp. Nej i ställer var det fina Annika som ville tacka mig med en liten present för att jag i veckan var med i hennes podcast. Små överraskningar

Tänk att små små överraskningar ibland kan kännas så stora. Att visa någon lite tacksamhet kan vara så fint. Så tack Annika för den fina presenten, och tack för att jag fick vara med i din podcast.

Avsnittet hittar ni här!

Lämna en kommentar


Lite stryk får man tåla

Lite stryk får man tåla

Debattinlägg nyheter24

Jag skrev ett debattinlägg för nyheter24 om normalisering av våld. Jag har de senaste veckorna gått och blivit mer och mer irriterad på hur situationer som gjort min son ledsen på skolan har hanterats. För mig visar det tydligt att ett visst mått av våld skall du som pojke tåla, och att det inte är någonting som skolan tänker göra något åt.

Så förstå mig rätt. Jag är inte arg på de barn som tagit i för hårt eller råkat slå till min son, inte heller dess föräldrar. Utan jag är arg för att det våldet förekommer och accepteras som en lek som har gått lite fel, eller som ett barns “missuppfattning”.

Jag och min man ringde skolan och sa att vi vill ha information från dem om vår son har blivit ledsen och råkat få sig en smäll under dagen, istället för att höra det från honom, då det lätt ur en barns mun kanske kan bli en överdrift eller ett missförstånd. Förra veckan fick jag ett sms där det stod att min son fått armen omvriden av en äldre kille som ville prata med några kompisar i fred och tyckte att han störde. Hon uppgav att hon hade pratat med pojken och hans lärare efteråt. Punkt.

Men jag tycker inte att det räcker, jag tycker inte att det ska stoppas där. Jag tycker att det skall vara nolltolerans på våld och att alla tendenser till våld ska få mer än en tillsägning “du får inte göra så”.

Dels för att barnen ska lära sig i tid allvaret med våld, vad det kan leda till och hur det känns för den som är utsatt. Men också för att se till att det inte är ett beteende barnet bär med sig längre upp i åldern.

Den andra sidan av det som irriterar mig är att min dotter aldrig har kommit hem och berättat att hon fått en smäll, eller att någon haft fingrarna och tryckt åt runt hennes hals, och om hon nu hade gjort det så har jag en känsla av att jag hade blivit än mer irriterad. För våra flickor, de ska ABSOLUT INTE behöva utsättas får sådant, eller hur? Men när det gäller killar kan det många gånger kännas mer okej.

Nej men dom är sånna, pojkar leker så hårt. Det är sånt som händer.

Nej men det är inte sånt jag vill ska hända. Jag vill varken att min son ska bli slagen eller slå andra som en lek. Jag vill att han ska lära sig hur man hanterar ilska, sorg utanförskap utan att ta till hårdhandskarna.

Jag är medveten om att jag kanske tar situationen på för stort allvar. Kanske är det för att jag jobbar med både våldsutövare och våldsutsatta och ser vad ett sådant beteende kan leda till. Eller kanske är det för att det är just min son som varit utsatt?

När min sjuåriga son kommer hem från skolan och berättar om en händelse som gjort ont, som fått honom att ledsen, vill jag inte rycka på axlarna och säga lite stryk får du tåla. Jag vill inte heller lära honom att slå tillbaka.

Nej, jag vill hålla fast vid att våld alltid är fel, att våld inte ska förekomma oavsett ålder, situation eller person som utför det.

Lämna en kommentar