En av mina författare medverkade nyss i Norrköpings tidning. Artikeln finner du nedan.
Ett par ficklampor lyste elakt rakt på honom och någon skakade hans arm.
– Kom igen, kompis. Du kan inte må sämre än så här. Nu kan det bara bli bättre.
På en parkbänk i Green Park i London hittade två poliser Norrköpingsbon Marcus Osin. Upptäckten blev räddningen. Uppdraget – att åka till London för att ta sitt liv – hade misslyckats.
”Jag insåg att jag inte skulle lyckas dö på egen hand”, skriver Marcus själv om händelsen den där kyliga måndagen i slutet av februari 2017.
För att förstå hur Marcus hamnade på en parkbänk i London måste vi backa bandet och berätta om vad som ledde till vändpunkten i Green Park.
– Jag har alltid varit en grubblare, gått och funderat mycket. Vintern 2017 mådde jag riktigt dåligt.
Marcus började kolla upp olika sätt att begå självmord. I samband med sin pappas 70-årskalas hade han bestämt sig.
– Jag bjöd på god mat, oxfilé, som en present. Men jag såg det själv som en avskedsfest.
Marcus hade beslutat sig för att åka utomlands för att ta livet av sig. Han skulle åka till Arlanda.
– Mitt pass hade gått ut, jag hade läst någonstans att man kunde fixa provisoriskt pass på Arlanda.
Marcus tog sin bil till Västberga, där sålde han den. Därefter började han gå till flygplatsen – en promenad på drygt sju mil.
– Då jag jobbar som terminalarbetare har jag bra koll på postnummer och orter, jag använde det för att ta mig till Arlanda.
Promenaden gick genom centrala Stockholm, Rotebro, Märsta och så småningom Arlanda. Han var trött, hungrig och hade ont i benen. Men det spelade ingen roll, han hade bestämt sig för att dö. Efter en natt på flygplatsen tog han ett tidigt morgonplan till London.
– Jag kunde nog hamnat var som helst, men jag har alltid gillat England och London. Det var nog det som fick mig att ta det planet.
När Marcus kom ut från Victoria station kom det en kall vind. Hans första tanke var att uppsöka ett bed & breakfast. Men det blev aldrig av – i stället väntade fem dygn som hemlös med självmordstankar i London.
– Jag har i efterhand förstått att jag led av en psykos. Verklighet blandades med fantasier. Ett tag var jag övertygad om att jag hamnat mitt i ett terrordåd.
Marcus gick omkring i Londons centrala delar, runt Themsen, i Hyde Park och utanför exklusiva Harrods.
– Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag sov och vilade på parkbänker och i telefonboxar. Jag tog emot vatten och lite mat av olika välgörenhetsorganisationer som hjälpte hemlösa.
Vid ett tillfälle, i Picadilly circus tunnelbanestation, tittade Marcus ner på spåren och var nära att hoppa.
– Då kom en kvinna som jobbade som säkerhetspersonal och frågade hur jag mådde. Hon räddade mitt liv.
När polismännen väckte Marcus på parkbänken i Green Park var han i mycket dåligt skick. Han fördes till Gordons Hospital för akut vård, efter några dagar fick han även hjälp för sin depression. Via Interpols databas framgick det att Marcus var anmäld försvunnen.
Marcus låg på sjukhus i London i tre veckor innan han fick åka hem. Under tiden fick han besök av sin familj.
– Jag förstod ju då hur många det var som brydde sig om mig. Nu är jag ju överlycklig för att jag inte lyckades ta mitt liv.
Hur har din familj tagit det här?
– Det har varit svårt för dom också. Min mamma har mått dåligt över att hon inte såg hur illa det var. Men jag var bra på att dölja hur jag mådde.
Nästan tre år efter händelserna i London får Marcus fortfarande medicin för sin depression. Men han mår mycket bättre nu. Han jobbar heltid, har nyligen inlett en relation och träffar sin sjuårige son varannan helg.
– Jag har börjat pratat lite med min som om det som hände. Men det är ju inte så lätt att ta upp.
Som ett led i att bearbeta det som hänt har Marcus skrivit en bok. I ”Hur långt man kan gå” beskriver han bland annat de där fem dagarna i London.
– Jag hade aldrig skrivit något tidigare. Men jag kände att det var viktigt att få skriva min berättelse. Jag hittade ett förlag som fokuserar på psykisk ohälsa och de gav mig chansen att ge ut boken.
Marcus använder nu sina egna erfarenheter till att hjälpa andra som är suicidala. Förutom boken föreläser han även.
– Vi måste våga prata om det här, man får inte gömma undan det.
Vad är det viktigaste rådet du kan ge andra?
– Att man måste söka professionell hjälp. Så fort du börjar må dåligt måste du prata med någon. I dag finns det mycket hjälp att få. Att få hjälp tidigt är helt avgörande.
Boken hittar ni bland annat här.
