I media


Tidningen uppmärksammar “Hur långt kan man gå”

En av mina författare medverkade nyss i Norrköpings tidning. Artikeln finner du nedan.
Ett par ficklampor lyste elakt rakt på honom och någon skakade hans arm.

– Kom igen, kompis. Du kan inte må sämre än så här. Nu kan det bara bli bättre.

På en parkbänk i Green Park i London hittade två poliser Norrköpingsbon Marcus Osin. Upptäckten blev räddningen. Uppdraget – att åka till London för att ta sitt liv – hade misslyckats.

“Jag insåg att jag inte skulle lyckas dö på egen hand”, skriver Marcus själv om händelsen den där kyliga måndagen i slutet av februari 2017.

För att förstå hur Marcus hamnade på en parkbänk i London måste vi backa bandet och berätta om vad som ledde till vändpunkten i Green Park.

– Jag har alltid varit en grubblare, gått och funderat mycket. Vintern 2017 mådde jag riktigt dåligt.

Marcus började kolla upp olika sätt att begå självmord. I samband med sin pappas 70-årskalas hade han bestämt sig.

– Jag bjöd på god mat, oxfilé, som en present. Men jag såg det själv som en avskedsfest.

Marcus hade beslutat sig för att åka utomlands för att ta livet av sig. Han skulle åka till Arlanda.

– Mitt pass hade gått ut, jag hade läst någonstans att man kunde fixa provisoriskt pass på Arlanda.

Marcus tog sin bil till Västberga, där sålde han den. Därefter började han gå till flygplatsen – en promenad på drygt sju mil.

– Då jag jobbar som terminalarbetare har jag bra koll på postnummer och orter, jag använde det för att ta mig till Arlanda.

Promenaden gick genom centrala Stockholm, Rotebro, Märsta och så småningom Arlanda. Han var trött, hungrig och hade ont i benen. Men det spelade ingen roll, han hade bestämt sig för att dö. Efter en natt på flygplatsen tog han ett tidigt morgonplan till London.

– Jag kunde nog hamnat var som helst, men jag har alltid gillat England och London. Det var nog det som fick mig att ta det planet.

När Marcus kom ut från Victoria station kom det en kall vind. Hans första tanke var att uppsöka ett bed & breakfast. Men det blev aldrig av – i stället väntade fem dygn som hemlös med självmordstankar i London.

– Jag har i efterhand förstått att jag led av en psykos. Verklighet blandades med fantasier. Ett tag var jag övertygad om att jag hamnat mitt i ett terrordåd.

Marcus gick omkring i Londons centrala delar, runt Themsen, i Hyde Park och utanför exklusiva Harrods.

– Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag sov och vilade på parkbänker och i telefonboxar. Jag tog emot vatten och lite mat av olika välgörenhetsorganisationer som hjälpte hemlösa.

Vid ett tillfälle, i Picadilly circus tunnelbanestation, tittade Marcus ner på spåren och var nära att hoppa.

– Då kom en kvinna som jobbade som säkerhetspersonal och frågade hur jag mådde. Hon räddade mitt liv.

När polismännen väckte Marcus på parkbänken i Green Park var han i mycket dåligt skick. Han fördes till Gordons Hospital för akut vård, efter några dagar fick han även hjälp för sin depression. Via Interpols databas framgick det att Marcus var anmäld försvunnen.

Marcus låg på sjukhus i London i tre veckor innan han fick åka hem. Under tiden fick han besök av sin familj.

– Jag förstod ju då hur många det var som brydde sig om mig. Nu är jag ju överlycklig för att jag inte lyckades ta mitt liv.

Hur har din familj tagit det här?

– Det har varit svårt för dom också. Min mamma har mått dåligt över att hon inte såg hur illa det var. Men jag var bra på att dölja hur jag mådde.

Nästan tre år efter händelserna i London får Marcus fortfarande medicin för sin depression. Men han mår mycket bättre nu. Han jobbar heltid, har nyligen inlett en relation och träffar sin sjuårige son varannan helg.

– Jag har börjat pratat lite med min som om det som hände. Men det är ju inte så lätt att ta upp.

Som ett led i att bearbeta det som hänt har Marcus skrivit en bok. I “Hur långt man kan gå” beskriver han bland annat de där fem dagarna i London.

– Jag hade aldrig skrivit något tidigare. Men jag kände att det var viktigt att få skriva min berättelse. Jag hittade ett förlag som fokuserar på psykisk ohälsa och de gav mig chansen att ge ut boken.

Marcus använder nu sina egna erfarenheter till att hjälpa andra som är suicidala. Förutom boken föreläser han även.

– Vi måste våga prata om det här, man får inte gömma undan det.

Vad är det viktigaste rådet du kan ge andra?

– Att man måste söka professionell hjälp. Så fort du börjar må dåligt måste du prata med någon. I dag finns det mycket hjälp att få. Att få hjälp tidigt är helt avgörande.

Boken hittar ni bland annat här.


“Jag är rädd att mina barn ska dö”

"Jag är rädd att mina barn ska dö"

“Jag är rädd att mina barn ska dö”

Det är rubriken på artikeln i Hemmets (nr 24-25) där man gjort en intervju med mig och min man. Det är ett år sedan och jag var inte alls beredd på nedkomsten. Känns alltid lite läskigt att läsa om sig själv. Speciellt om något man sagt för ett år sedan då ångest och mående går upp och ner. Det känns så stort, mörkt och allvarligt när man läser det i en artikel. Det blir på riktigt på något sätt. Men i min vardag är det ju verkligen bara vardag. Herregud är det verkligen så där illa, kan jag tänka när jag läser om mig själv.  Det jag tipsar om i vilket fall är mindfulness. Att vara “här och nu” är det som motar bort min ångest mest. Och här kommer lite gamla mindfulness tips för den som vill ha det.


Liv på paus – Hjälp mig!

Inlägget innehåller annonslänk

Liv på paus - Hjälp mig!

Liv på paus – Hjälp mig!

Jag har fått äran att medverka i en antologi som precis släppts i bokhyllorna. Jag är en av femton författare som delar sina erfarenheter  av utmattningssyndrom. Ska bli spännande att läsa både andras historier och min egen då jag knappt minns vad jag skrivit.

Boken är så viktigt då vägen till utmattningssyndrom kan se olika ut, och det är så himla svårt att uppfatta att man själv är där. Att bli utmattad är något av det läskigaste jag varit med om och rädslan att hamna där igen är ständigt närvarande. Man är så blind för sin egen utmattning men ser den så tydligt hos andra. Där ser man alla möjliga tecken på att personen “är på väg in i väggen” eller behöver bromsa. Men när det kommer till en själv, not so very much.

Att få vara en del av dessa lysande stjärnor och förebilder gör mig så stolt och glad.

Köp den, sprid den, läs den. Du hittar boken här (annonslänk).


En intervju på ämnet självkänsla

Fick reda på att en intervju med mig på ämnet självkänsla nu är publicerad i studiefrämjandets tidning Cirkeln. Tack till dig som uppmärksammande mig på det. Intervjuer kommer ofta i sjok därför har jag inte alltid koll på när de publiceras. Vet att tidningen Allas (tror jag det var) gjorde en intervju i somras, så är det någon som har koll på den tidningen får ni gärna hojta till. Minns faktiskt inte ens vad intervjun handlade om….

Yes det var allt för idag. Kram.


Krönika i tidningen Attention

Krönika i tidningen Attention

Krönika i tidningen Attention

Fick en förfrågan om att skriva en krönika till tidningen Attention och vad svarar man på det? Självklart ja!

Tidningen hade arbetsliv som tema och jag fick ihop några rader om hur viktigt mitt första riktiga jobb kom att bli för min framtid. Jag tror faktiskt att det gjorde hela skillnaden.

Jag lärde mig tidigt att jag var en jävel på att jobba. Jag är driftig och har tusen idéer och oavsett misslyckanden så kan ingen någonsin ta den vetskapen ifrån mig.

Jag tänkte annorlunda och hade en chef som gav mig fria händer och trodde på mig. Det ledde till succé! Jag lät inte ett akvarium (jag arbetade i djuraffär) se ut som det andra utan lät varje akvarium vissa upp en ny värld. Vilket givetvis lockande kunden till köp. Jag släppte ut djuren ur burarna, gjorde temahelger och vågade ta in mer och nya produkter.

Jag kan sakna det där jobbet än idag. Det gav verkligen utlopp för både min energi och min kreativitet och kanske är det den erfarenheten som gör att jag fortfarande innerst inne drömmer om att driva eget.

Summa summarum vill krönikan påminna dig om min största lärdom, att det aldrig är du som är fel, att det istället handlar om att du är på fel plats❤️


Hur långt kan man gå?

I Norrköpingsmagazinet “Hur långt kan man gå?”

I veckan blev Marcus intervjuad av Norrköpingsmagazinet  om boken “Hur långt kan man gå?”  En riktigt fin och bra intervju om jag får säga det själv:)

Grejen med böcker från mitt förlag (kanske böcker i allmänhet, vad vet jag) är att jag tror att de läses mestandels av kvinnor. Men denna bok, kan vara en välbehövlig läsning för män. För precis som Marcus säger så är män tysta om sin psykiska ohälsa och det visar ju också statistiken med siffrorna att det är flest män som tar sina liv. Jag chansar på att flera av dem hade levt idag om de hade vågat öppna munnen och prata.

Jag beundrar människor som vågar ta bladet från munnen, och än mer män som vågar. Så heja dig Marcus, du är en förebild!

Ett tips är att köpa boken (present, julklapp?) till din bror, pojkvän eller pappa. När dom väl öppnat boken lär dom sluka den hel inom en timme utan en påträngande mättnadskänsla efteråt. Däremot kommer de vara fyllda med både ny kunskap och nya insikter. Men det har ingen mått dåligt av 🙂


Gästbloggning om resande

gästbloggning om resande

gästbloggning om resande

I veckan bloggade jag för “Resa medvetet” som är en blogg som vill bidra med inspiration och reflektion kring resandet. Jag blev både glad och förvånad när jag fick förfrågan. Att resa är ju inte mitt ämne direkt men visst har jag en hel del att säga om resandet då min ångestproblematik definitivt begränsar mig när det kommer till att både resa och semestra. Jag skulle nog kunna säga så mycket mer om ämnet insåg när jag väl började skriva om det. För efter dessa år har man ju varit med om en hel del svårigheter. Så som att bara åka till Liseberg till exempel. Puh.  Inlägget hittar ni i vilket fall här.


Artikel i TTELA

TTELA

TTELA

Härom veckan var jag med i en artikel i TTELA (utan att jag själv var medveten om det). Så tack ni som sa till och ni som skickade mig följande bild. Har tyvärr inte tidningen själv och intervjun skedde för veckor, eller var det månader sedan? Har även intervjuats för hemmets journal där det kommer en artikel till hösten. Minns faktiskt inte ämnet då det var flera intervjuer samma vecka. Har svaga minnen om att det kan ha varit en tidning till, så hittar ni någon mer spännande artikel, hojta till/ från en som har noll koll