Missbruk


Jag träffade min bror

Jag träffade min bror

Jag träffade min bror igår. Är det min bror, frågade jag min man samtidigt som jag studerade personen framför mig. Ja, nickade han. Bilden i mitt inre som föreställde den där vackra, friska, busiga killen var långt ifrån verklig just nu.

Jag såg att han undvek min blick, att han mest av allt bara snabbt ville där ifrån. Men jag travade fram utan minsta tvekan i stegen, och utan att egentligen veta vad jag skulle säga eller göra med denna främling som nu stod framför mig.

Min bror.

Han påminde mer om personerna jag möter dagligen på jobbet än den som varit min förebild i så många år.

Jag vet inte vad jag hasplade ur mig, jag minns bara hans flackande blick och ryckiga rörelser. Fäkta eller fly läste jag ur hans tankar, och han var på väg att göra det senare. Fly.

Han hade bråttom därifrån. Kan jag få ge dig en kram, frågar jag hans ryggtavla. Han vänder sig tillbaka till mig på mindre än en sekund och greppar tag i mig utan att tveka. Vi kramas länge, och hårt. Tiden stannar för en stund. Jag älskar dig, viskar jag till den främmande människan i min famn. Orden var overkliga men sanna och kom direkt i från mitt hjärta, dem kunde inte lämnas osagda. Han kramar mig än hårdare. Jag älskar dig med.

Jag är medveten om att jag har en publik bakom min rygg, min man och mina två barn som inte känner främlingen framför mig.

Jag har inga ord mer att säga. Jag kan inte laga honom. Jag har förlikat mig med det. Han kommer att gå sönder och jag kommer inte att vara den som räddar honom. Jag släpper taget och ser honom vingla iväg lika snabbt som han dök upp framför mina ögon.

Jag finns här, var mina sista ord. Kanske för alltid. Vem vet om eller när vi ses igen?

Han lämnade min famn men inte mina tankar. Jag funderande på om jag kunde sagt något bättre, bjudit med honom på en fika eller på något sätt fått honom att bara våga vara mig nära.

Hans ögon väcker gamla sorger i mig varje gång och jag undrar vem han varit om allt vore annorlunda. Hur hans liv och vårt förhållande hade sett ut. Jag drömmer mig bort, till ett lyckligt slut jag vet aldrig kommer att bli verklighet.

Jag träffade min bror, ville jag skrika till omvärlden. Som om det skulle vara något speciellt. Som om någon hade lyssnat.

Men ingen ser oss, ser mig. Ingen bryr sig om det lilla mirakel som just skett.

Tiden står still men jorden fortsätter snurra. Solen skiner och folk går förbi och bär sina egna bekymmer som om ingenting hade hänt. Kvar står jag, med en unken doft på tröjan som enda bevis för vad som just inträffat.

Det finns inget mer att säga. Historien är slut där. Men jag kommer att minnas denna dag då den helt plötsligt blev stor. Det hände inget speciellt, mer än att jag träffade min bror.


Att vara anhörig till en missbrukare

Att vara anhörig till en missbrukare är att alltid leva med skuldkänslor. Att ständigt stångas med frågan “vad ska jag göra”. Det innebär en vardag med maktlöshet. Ett liv som går förlorat, en kärleksrelation som tar slut.

Jag anklagar mig själv ibland, kommer på mig själv med att inte göra någonting. Och tänker att jag, om någon, borde vara den som aktivt förhindrar att missbruket fortskrids. Ändå tittar jag bara på. Tankarna brottas mot varandra, och jag vet att jag kommer att ångra mig djupt den dagen han är borta. Samtidigt som jag vet, att makten inte ligger i mina händer.

Men kanske ska jag tjata, motivera, vara jobbig, stötta, hjälpa till, serva, bjuda in…eller…göra ingenting.

Det finns inget rätt och fel, inget lexikon med svar. Det finns ingen rätt väg, ingen hjälp som läker dem alla. Och om det nu fanns, kanske hade jag puttat honom dit. Eller kanske hade jag stått kvar i min maktlöshet och tänkt att ansvaret inte är mitt.

Men vems är ansvaret?

Jag har träffat tillräckligt många missbrukare för att veta att han inte kommer att ta det själv. Och kanske är det anledningen till att jag låter bli. Men jag vill göra något, jag kommer att ångra mig resten av mitt liv om jag inte försökt, eller kanske är försöka det jag gjort… vid de tillfällen jag säger nej till att ge pengar, vid de tillfällen jag säger att jag fortfarande älskar honom trots att jag inte sett honom i ögonen på flera år.

Jag vet att han kan leva ett helt liv på samma sätt som han gör idag. Men jag vet också att han kan förlora det på mindre än en sekund.

Kanske är han anledningen till mitt yrkesval idag. Eller kanske är mitt yrkesval anledningen till att jag inte tar hand om honom?

En av mina största rädslor är att mina barn ska hamna där, i missbruket. Jag vet hur smärtan känns att se på som syster, men jag vill inte ens fantisera om den smärtan som förälder.

En annan rädsla är att min bror ska lämna jordelivet utan att jag försökt stoppa det.

Jag älskar honom, fortfarande…

fast att det är 25 år sedan vi ens hade en relation. Jag vet att han inte är samma människa, den där personen jag såg upp till. Som alltid var så mycket bättre än mig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag bryr mig inte om vem han har blivit, vill bara att ha ska få vara kvar, och få vara lycklig.

Allting bleknar, minnen, känslor. Jag har redan förlorat dig, sörjt dig. Men då och då dyker minnesbilder upp.

Jag ser ögon som liknar dina, ett snett leende som påminner om ditt. Jag ser dig i personer jag möter, önskar många gånger att den som satt framför mig vore du. Ibland kan jag undra vad som hade hänt om du fått träffa en av mina fina arbetskamrater, hur livet hade ändrats för dig om du hade fått ha dem hos dig ett år av ditt liv. Hade du kommit på andra tankar?

Ibland kommer jag på mig själv med att hoppas att det blir så, att någon tar tag i dig, och ruskar om.

Du har allting. Det du förlorade när du gick. Står fortfarande kvar och väntar. Jag vet inte om du vet, men vi alla har öppna armar, som längtar efter att du ska komma tillbaka.

Jag önskar att du ringer mig…

utan att fråga efter pengar, eller medicin. Att du bara säger ordet, det räcker att du viskar det, eller bara får till en halvmening. Att du ber om hjälp. Jag kommer på stående fot, utan att tveka, släpper allt och bara går.

Jag tänker att du snart måste tröttna. Du har inte roligt. Du mår inte bra. Det måste få ett slut snart. Och jag hoppas på ett bra.

 

Vill tipsa om radioprogrammet kropp och själs avsnitt, förälder till missbrukare.

Utanför murarna

I dina ögon är även soliga dagar grå. För utanför murarna är livet fullt av måsten, de fyller dig från topp till tå.

Tiden går så snabbt att du inte längre kan räkna dess timmar. Du har alltid något tid att passa fast att kalendern är tom.

Folk säger att tryggheten finns där ute, men du ser den inte. Du hittar den inte vart du än letar.

I det verkliga livet får du ingenting serverat, inte ens de enklaste av saker. Du får kämpa för allting, själv. Du står ensam, även om tusentals personer går dig förbi.

Du saknar tryggheten, drömmer om den ibland. Väggarna som håller dig varm.

Och jag kan ge dig livets alla verktyg men du vet ändå inte hur du ska hantera dem. Du tappar bort ditt liv även om du bär det i en skokartong. Du kan inte bygga dig ett hus på en trasig grund och med verktyg du inte vet hur du ska hantera. Ändå fortsätter vi att ge dig hammare och spik.

 Dina andetag får inte plats inom dig, känslorna ligger utanpå.

Du vänder tillbaka… till vägen du egentligen inte vill gå….  

För inom dig… känns det som att det är den enda väg du förstår dig på… 


Inte lätt, men rätt…

-Får jag låna 100 kronor?

Hela mitt inte krampar i samma sekund som jag säger nej. Du avslutar samtalet lika snabbt som du började det. Du sträckte ut din hand, jag tog inte emot den.

Mitt inre grät samtidigt som jag klappade mig själv på axeln. Det är svårt att säga nej till någon man älskar, svårt att vara den som bibehåller avståndet du skapat.

Men jag vägrar att dansa efter din pipa, få hela handen slukad om jag skulle ge dig ett finger.

Jag blev glad över att höra din röst, men ledsen över att det du ville inte var att höra min.

Det är inte lätt att sätta upp gränser och att hålla dem. Men jag vill skydda mig själv, vägrar bli uppäten av skuld av skam.

Jag är rädd att du tror att jag inte vill hjälpa dig när det är det enda jag vill, men inte genom att ge dig min plånbok utan istället min kärlek och mitt hjärta.

Jag släppte taget för länge sedan. Lät dig flyga fritt, valde att läka, bli fri från medberoende och lämna ansvaret där det hör hemma, hos dig själv.

Det gör ont att ta avstånd, säga nej, och bara för att jag klarar av det innebär det inte att det är lätt. Men ibland kan något som känns fel, vara det enda som är rätt ❤️


Ditt liv i mina händer…

Bild:pixabay

Ditt liv i mina händer…

Ditt liv i mina händer.

Jag vill dig så väl.

Smärtan i dina ögon, har så många skäl.

Jag vill laga dig, klistra ihop dig fort.

Det spelar ingen roll vad du tidigare gjort.

Jag vill att du ska våga hoppa, backa och ta sats.

Jag vill hitta rätt pusselbitar, sätta dom på plats.

Jag plockar ihop dina skärvor, varsamt och ömt.

Jag bryr mig inte om ifall du gjort något dumt.

För jag ser dig. Barnet där inuti.

Personen som behöver växa, som längtar efter att bli fri.

Jag vill ge dig livet, att du ska ta det i din hand.

Samtidigt påminna dig om att det kommer fortsätta vara tung ibland.

Att verkligen leva kan vara svårt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det fortsättningsvis inte drabbar dig så hårt.

Ditt liv i mina händer.

Jag vill dig så väl.

Smärtan i dina ögon, har så många skäl.


Jag har aldrig slutat älska dig

Jag har aldrig slutat älska dig

Jag har aldrig slutat älska dig

Jag tänker på dig ibland, men mest av allt försöker jag nog undvika det. Försöker att leva livet som om du inte vore i det. Som om du inte fanns kvar. För det gör du på sätt och vis inte längre. Det gör ont att säga. Likväl är det sant.

Du finns några kilometer bort men är ändå så långt i från mitt liv. Jag minns knappt dina ögon, ditt skratt, din röst. Jag saknar dig och har nog alltid gjort även om jag inte uttalat det på flera år. Orkar liksom inte älska dig, sakna dig och vara ledsen. Är så mycket lättare att inte tänka på det alls.

Jag ser dig ibland, inte på riktigt men i mina klienter. Kanske är det de påverkade ögonen, den fumliga rösten eller sättet att inte våga möta min blick. Sliten, ensam och söndrig. Det kunde lika gärna vara du, och kanske önskar jag ibland att det vore så.

Att det var du som satt framför mig och sträckte ut din hand, att det var du som bad om hjälp, gav mig en chans. Men det har aldrig varit du. Kanske hoppas jag än, att telefonen plingar till en dag med ett sms från dig.

Jag drömmer om dig ibland, med pigga ögon och nytvättat hår. Du kramar mina barn och känner dem vid namn. En fantasi jag än idag hoppas hinner bli verklighet.

Jag kanske kunde göra mer, söka upp dig, ringa dig, skriva brev. Jag anklagar mig själv i bland för att jag inte anstränger mig tillräckligt fast att det är du som valt bort, tagit avstånd.

Jag tänker på hur det kunde ha varit om allt var som det skulle. Om du var en del av min familj så som det från grunden var uppgjort.

Det finns osynliga band som håller oss samman även om man inte ser dem. Hur mycket du än försöker bryta dem så finns de kvar, håller dig fast.

Jag har aldrig slutat älska dig, fast att personen jag älskade försvann för länge sedan och inte finns att hitta. Men jag vet att du finns där någonstans mellan dimmorna och jag hoppas att du en dag hittar hem.

Till dess fortsätter du att fly, för rädd för att möta min blick. Jag går vidare i livet och sörjer brodern jag aldrig fick.

Lämna en kommentar


Det ljuva livet som kriminell

Det "ljuva" livet som kriminell.

Det “ljuva” livet som kriminell.

Du är fast i brottslighetens klor.

Så liten men ändå så stor.

Du lever utan hem och hus.

Smyger runt som en mus.

Du gör fel fastän du vill rätt.

Försöker och försöker men hittar inget annat sätt.

 

Folk vill inte ha dig nära, deras ögon skriker försvinn.

Andra försöker jaga dig, fånga in.

Ingen vill se dig, fast att du går bredvid.

Timmarna finns men ingen ger dig tid.

Det enda människor ser är att du lever fel.

Problemet är att du inte är hel.

 

Du undrar ständigt om livet ska vara så här.

Att slita och knoga som den brottsling du är.

Du söker och söker, men hittar aldrig hem.

Vart du än går hamnar du i kläm.

Du vet inte vem du är, har inte hittat ditt jag.

Det enda du kan är att bryta en lag.

 

Letar ständigt efter nya krypin.

Tar andras ägodelar och ropar min.

Flyr för vind och våg.

Blundar och hoppas att ingen dig såg.

Du försöker springa undan men hamnar alltid tillbaks i fällan.

Att begå brott lönar sig sällan.

Trasig och söndrig sitter du fast.

Folk säger att du får stå ditt kast.

Inom dig är det något som brister.

När du din frihet mister.

 

Fast kanske är det ditt enda hem.

Stället där du är välkommen igen och igen.

Kontakter med myndigheter är de tryggaste du har.

Dom är vid din sida och stannar alltid kvar.

Bakom galler sitter du fast.

Med ett söndrigt hjärta och droger som last.

 

Hur långt du bort än springer hamnar du tillbaka i din cell.

Det “ljuva” livet som kriminell.

 

Lämna en kommentar


Att vinna tillit

Att vinna tillit

Även kargt levande växter kan blomma

Att vinna tillit måste vara det finaste som finns. Det måste räknas som den högsta vinsten. Det känns som jackpot varje gång. Jag ler med hela mitt hjärta och blir påmind om att det är därför jag är här, för att du ska få uppleva den där tilliten om så bara för en gång.

Jag vill bara omfamna din rädsla och be dig lita på mig, men vet att plötsligt en dag är den där, tilliten. Den finns mellan oss, så tunn, vacker och skör att den vid fel rörelse kan spricka. Jag beundrar den varje gång, som en magisk bubbla mellan oss i glimrande färger, och tänker att den här, den har jag skapat, men mina bara händer, format den och färgat den. Jag.

Jag ställer mig på pallen och kommer hem med första priset. Jag vet att den lätt faller ut min hand men när jag väl har den så njuter jag varje gång. Känner äkta glädje och vill fånga stunden, bura in den.Att vinna tillit

Det är som att gå på is, jag får vara varsam, gå med försiktiga steg fast att jag vill springa. Låta vissa ord mjukt lämna min tunga och andra stanna kvar. Svälja dem så hårt att jag får ont i magen. Jag måste vara lyhörd, spegla varje rörelse i ditt ansikte, dina rastlösa händer och din tunga kropp. Att få tystnaden att tala är magiskt, önskar att jag på något sätt hade kunnat bära med mig den där känslan även efter vårt möte. Det är en konst och den konsten kan jag. Jag får ständigt påminna mig om det, ge mig själv ett diplom, sätta upp ett på väggen efter varje lyckat möte.

Jag behöver säga till mig själv att jag är duktig, att jag är bra, och jag skulle vilja säga till dig, att du just gjorde min dag 

Lämna en kommentar


Om en vecka kan han vara död 4 kommentarer

Om en vecka kan han vara död

Om en vecka kan han vara död

Jag ringer till öppen psykiatrin en solig dag i december, försöker hjälpa en person att få en kontakt. Jag ber en läkare ringa upp dig svarar en sekreterare och 5 månader senare har fortfarande ingen ringt. Jag skickar brev, remisser, men får inget svar tillbaks. När jag lyfter luren en kall dag i februari lovar de min klient en läkartid i april.

April kommer och håller på att försvinna iväg….så också min klient.

Han mår sämre och sämre, uteblir från flera möten och när han väl dyker upp pratar han osammanhängande och ser sliten ut. Jag tittar på människan framför mig, så ung men ändå trasig från topp till tå. Han har inte ens hunnit bli vuxen och när som helst kan hans liv vara slut.

Dagen jag lyfter luren igen är lika grå som jag känner mig inombords och det är en vänlig röst som svarar. Hon knappar febrilt på sin dator och jag förstår med ens att hon inte har svaret jag söker. Jag mörknar inombords, hur långt tid kan det ta frågar jag, om några veckor kan han vara död. Hon blir osäker, stammar och mumlar något om brist på läkare till sitt försvar.

Jag vet inte vart jag ska lägga ansvaret men jag vill kasta det i någons knä. Hur länge ska vi få skylla i från oss? Hur länge ska brist på läkare och psykologer få kosta både liv och lidande? Vem tar på sig ansvaret för att en ung person som inte hunnit leva sitt liv dör?

Jo, för så illa är det! Det kan ske idag, i morgon eller nästa vecka. Vem ska titta hans anhöriga i ögonen och säga att vi inte hade tid, pengar eller resurser. Vems jobb är det??

Han finns inte här hör jag henne säga, jag får be någon annan ringa upp dig. Jag är förbannad, jag är ledsen och uppgiven. Det känns som ett krig som ingen kan vinna. Ett krig med bara förlorare. Ring upp mig och gör det snart säger jag….än har telefonen inte ringt.

Lämna en kommentar


Barn med föräldrar i häkte, fängelse eller frivård 1 kommentar

Bild från kriminalvarden.se

Kriminalvården har nu lanserat en sida för barn med föräldrar i häkte, anstalt eller frivård. På sidan kan du både läsa och lyssna hur det är att vara intagen i fängelse, häkte eller att vara dömd till en skyddstillsyn. Egentligen tycker jag att filmen är viktig för alla barn och inte bara till dem som har anhöriga som är dömda till kriminalvårds påföljd. Dom flesta barn är nyfikna på det där med brott och straff, så varför inte börja prata om det i tid innan de börjar bygga upp en egen bild som inte stämmer?

Man kan även skicka in frågor och läsa texter som andra barn har skrivit. Jag tycker att det är så viktigt och bra gjort av Kriminalvården! Jag tycker överlag att det är något som det behöver pratas mer om. Vissa ämnen borde vara obligatoriskt i skolan! Så som att prata om missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Flera barn i varje klass är drabbade och tänkt om det fick prata om det avdramatiserat!

Sidan hittar du här!