Psykisk ohälsa


En ångestattack   Recently updated !

En ångestattack

I helgen fick jag min första ångestattack på riktigt, riktigt länge. Har nästan glömt av att jag tidigare ofta mådde så här. Är tacksam för påminnelsen, men vill samtidigt se den gå. Känslan sitter kvar i mig. Kroppen är svag, orörlig och jag har svårt att andas. Jag försöker hålla tankarna i schack, för jag vet att det är dem som är problemet till att jag mår så här.

Jag har varit “frisk” (från min ångest) länge nu, flera år skulle jag tro. Känner sällan att rädslan tar över mig eller hanterar mitt liv, den är där, men jag är oftast starkare än vad den är…men inte just nu.

Jag vet att det var flera triggers som satte igång känslan. Det är så det blir, när flera saker kommer samtidigt och man inte kan värja sig. Resorna till Malmö känns värre även om de är färre. Tanken att vara borta från min familj är tung, och vid just denna helg var barnen i sorg och behövde mig lite mer än annars. Jag fick information om att någon blivit allvarligt sjuk, någon annan pratar om katastrofen med miljön och dörren på tåget går inte att stänga så jag hör varje sväng och inbromsning.

Det började väl där, på tåget hem. Jag vet att jag flera gånger ryckte till med en snabb tanke “nu kommer jag att dö”. Jag vill inte åka tåg, jag ville just då aldrig mer åka tåg. Jag ville vara hemma, med min familj. Varje ljud gick som en ilning i min kropp och det gjorde fysiskt ont. Då jag ville få bort tankarna av att dö i en tågkrasch satte jag på en podd men tog det felaktiga beslutet att lyssna på “En mörk historia” där en ung kille blivit mördad. Vardagsmat kan man tycka, speciellt i min bransch, min inte i mitt hjärta just då. När podden rörde mig till tårar borde jag ha stoppat, förstått att jag ska försöka vända skutan och förändra mina tankar, men inte….

Väl framme på centralstationen ser jag bara påverkade och högljudda människor. Jag känner mig rädd, hotad och vill helst bara gömma mig. Funderade allvarligt att sätta mig i ett hörn och gråta och ringa någon för att be om hjälp. Men samtidigt visste jag att det inte var sanning, att det var mina tankar som förvrängde min verklighet. Att jag just nu fokuserade på min rädsla istället för mitt lugn.

Väl hemma är jag säker på att jag ska bli attackerad, våldtagen när jag går över den mörka parkeringsplatsen. Stegen är snabba och andningen kort. Jag låser bildörren. Tar en extra titt i baksätet (vem gör så) så att ingen förövare ligger där. Här borde jag stannat, pausat, andats men istället kör jag i väg. Mot mitt mål. Hem.

Och när man nått sitt mål och tror att allt är över, det är egentligen då det börjar, den där riktiga ångesten. Och istället för att lugna mig råkade min man späda på min rädsla (inte visste han att min ångest var dubbelt starkare än vanligt) och vid 23-tiden på kvällen när lampan skulle släckas var jag 99% säker på att jag var allvarligt sjuk och skulle dö (google bekräftade min sjukdom). Jag menar verkligen 99% säker. Den där logiska delen som vet, som förstår, som brukar kunna lugna mig. Den var helt borta och jag kände att jag inte fick någon luft.

Men till slut lyckades jag fånga upp mig själv. Lade händerna på magen och djupandades men en meditation i öronen. Det där med dödsångest och hypokondri var inget jag led av förr i tiden (innan barnen) då var man ju odödlig. Vad hände? Nog för att mitt liv bestod av ångest och oro men inte av den här kalibern. Men där i vinternatten slår det mig att om min största rädsla just nu är döden så betyder det att jag i alla fall är vid liv. Och det är ett gott tecken.

Jag somnade med orden “du lever just nu Jessica, du lever just nu”. När jag nästa morgon vaknar har styrkan på ångesten sjunkit, men efterskalven är kvar. Jag vet att jag en sådan dag måste vara rädd om mig själv. Bort med tv och tidningar, välj vem du umgås med och var försiktig med dina tankar. Om några dagar har du hittat tillbaka till dig själv igen, allt kommer bli bra <3


Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos -Göm dig ej

“Jag blev så glad när jag såg hur ni hanterar diagnosen med er son. Jag kommer aldrig att glömma hans självsäkerhet när han kommer fram till mig och presenterar sig och sin diagnos. Vissa föräldrar pratar ju inte om det med sina barn och vill att diagnosen ska hållas hemlig”.

Orden kommer från en lärare och får mig att tappa hakan. Den ramlar hela vägen ner i mitt knä. 2019 och föräldrar vill dölja sitt barns diagnoser?!?!

Min fråga är hur man lyckas med det utan att samtidigt förstöra barnets självkänsla? Det är som att säga till ett barn med asma att inte berätta det för någon. “Du får inte prata med någon om din sjukdom.” Hur tror ni att det barnet hade känt? Hur tror ni att det barnet hade tänkt om sin sjukdom, om sig själv?

Förklara gärna för mig varför vi säger till vårt barn att inte vara öppen med sin diagnos?!? Eller varför vi (ännu värre) hemlighåller diagnosen för barnet själv, vilket jag också hört att vissa gör.

Jag vill inte klandra någon…vill inte säga att något är rätt eller fel men jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför, för jag förstår det faktiskt inte….

Min sons ADHD-diagnos har gjort honom tryggare i sig själv. Han vet hur han fungerar och varför. Punkt.

Han har som 10-åring börjat kunna hitta egna strategier, lösningar och verktyg för sina problem i skolan istället för att anpassa sig och gå sönder. Han vet att han är lika mycket värd, och att han är precis lika bra som alla andra.

En diagnos kommer med både för- och nackdelar och dem pratar vi om.

En människa utan diagnos är inte heller perfekt, de har bara inte lika stor koll på sina svårigheter, har dem inte “på papper”. Men ofta har man andra “bekymmer”.

Att dölja sin diagnos

Jag har svårt att se hur ljuga eller dölja en diagnos någonsin skulle vara till någon hjälp. Det gynnar varken barnet eller dens omgivning. Tvärtom. Då lär man sina barn tidigt att ha något att skämmas för, att dom inte är som alla andra och inget skulle kunna vara mindre sant.

Jag är glad att jag är stolt och stark i min diagnos. Att jag kan stå framför min son, som förebild, och säga att allt han vill, är möjligt. Det kommer aldrig någonsin spela någon roll hur han håller sin penna eller hur snabbt han kan räkna ut några mattetal. Att vara “smart” handlar inte om vad vi lär oss i skolan. Det kommer alltid finnas olika lösningar att ta sig fram genom livet och att vara smart handlar om att hantera dem. Att hitta lösningen som passar för DIG.

Jag står jag där jag är idag trots att jag skolkade från skolan och min lärare skrek i mitt ansikte att jag var en ynkedom. Jag har ett fullt fungerade liv trots att jag under några år hade fler IG än MVG. Jag har fem års högskolestudier trots att jag har en sämre koncentrationsförmåga än genomsnittet, har stannat på mitt nuvarade jobb i snart 8 år fast att jag är impulsiv och har drivit mitt företag i över fem år och hanterar alla delar av det fast att jag har svårt att fokusera min uppmärksamhet.

Jag är en person som hellre vill visa upp svårigheter och misstag än att lägga dem längst ner i en väska. Ingen av oss är felfria. Var stolt att du överlevt dina ärr, att du gått vidare, att du hanterar livet trots motstånd. Vi hjälper både oss själva och våra medmänniskor om vi kan prata om det som döljs inom oss. I ljuset spricker trollen. Dom blir inte längre farliga. Be inte dina barn att gömma sina troll, visa istället upp dina egna.


Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den  har funnits.

Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.

Ingen ser din inre smärta

Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.

Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.

Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.

Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3


Sjukt stressad

Vill tipsa er om en serie på SVT play “sjukt stressad”. I denna serie får man följa fyra unga tjejer som blivit sjuka av stress. Jag blev  påmind om mina egna perioder av depression/utmattning när jag såg serien och kunde känna igen mig i delar av tjejernas upplevelse och det gör så himla ont.

Vill också tipsa er om hjärnfonden som också har flera berättelser om utmattning på sin hemsida.

Är du på väg mot utmattning?

Känner du igen dig i nedanstående citat?

Kontakta i så fall din vårdcentral.

NU.

  • jag känner mig trött
  • jag orkar knappt gå till jobbet på morgonen
  • jag känner mig fysiskt utmattad
  • jag känner att jag har fått nog
  • mina batterier är uttömda
  • jag tänker långsamt
  • jag känner mig utbränd
  • jag har svårt att koncentrera mig
  • jag har svårt att tänka klart
  • jag har svårt att fokusera mina tankar
  • jag har svårt att tänka på komplicerade saker
  • jag har svårt att göra mitt jobb
  • jag har svårt för att engagera mig känslomässigt på sätt som jag gjort tidigare.

Den där stressen

Jag har semester idag. Eller semester och semester. Att-göra-listan är full samtidigt som att jag vet att efter en helg i Malmö behöver jag vila. Tiden går fort just nu. Det känns som att varje dag och varje helg är uppbokad, jag har alltid någonting att göra. Livet snurrar och jag kan knappt andas.

Nej, jag känner mig egentligen inte stressad. Jag trivs i högt tempo, men nack- och ryggsmärtor och att jag drömmer om terapier och KBT, säger nog till mig något annat. Att koppla bort och koppla ner. Men det är svårt med måsten i ena handen och lugnet i den andra.

Jag tycker att jag är grym på att hålla en balans ändå, att jag lyssnar på både kropp och knopp. Och det jag stressar upp mig för är oftare små saker än riktigt stora vilket gör att jag på ett sätt ändå kan vara lugn i den där stressen.

Idag har jag ett hem som behöver städas, en kropp som behöver vila, en hund som vill gå ut, en bok som behöver läsas klart och flertalet blogginlägg som behöver skrivas. Det finns egentligen inga måsten i något av de där ovanstående. Även om det känns så. Även om jag lägger allt det där i samma hög.

Den där stressen är så konstigt, så barnslig och så oresonlig. Och ofta gör vilandet mig inte mindre stressad, utan mer, det enda som hjälper mig är att bocka av den där listan när jag egentligen borde göra tvärtom. Jag vet att jag borde ringa en vän, ta en promenad, och bara njuta av solen strålar idag. Men nu tänker jag slutföra det här blogginlägget och ta tag i den där boken. Vi får se vad som händer sen, om jag kan lämna listan åt morgondagen, eller kanske slänga den i papperskorgen och bara låta livet va. Om så bara, för en dag.


Anhörig -för att du ska förstå mig bättre

En person med exempelvis depression/utmattning men även annan form av psykisk ohälsa mår ofta dåligt hela tiden, du märker det bara inte. Så när personen väl uttrycker det, när hen säger att hen inte vill/inte orkar då menar hen det. Personen har då kämpat tillräckligt, orkar inte hålla upp fasaden mer. Försökt då inte att övertala personen, eller påstå att det kommer att kännas bättre efteråt. För personen lever med det här dagligen, hen vet ofta bäst själv hur hen känner eller mår. Så när personen väl säger ifrån. Lyssna!

När du ser att personen mår dåligt, är ledsen, verkar trött. Ha med dig tanken att det du ser bara är toppen av ett isberg. Personen jobbar dagligen med att dölja det där isberget men ibland kommer det upp till ytan. När personen agerar ut, har den förmodligen redan försökt allt den kan, och har inget annat val än att släppa ut det den försöker att hålla inne. Du ser bara en del, inte helheten.

Kom ihåg det ❤️


Fördelar med ångest?

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du “njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens “fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?


Sluta med SSRI

Ta hand om dig själv

Sluta med SSRI -bild pixabay

Jag fick en fråga på mail om jag hade några tips när det kommer till att sluta med SSRI, hur man kunde göra sin situation lättare där och då. Jag vill försöka svara på alla era frågor, och enklast är att göra det via blogginlägg så att alla får svar då många har samma frågor. På denna fråga vet jag inte om jag har ett svar som passar dig för det är så himla svårt då alla kan få olika biverkningar och för att vi överlag fungerar olika. Men ok, här kommer de förslag jag kan komma på och som fungerade för mig.

  1. Sjukskriv dig från jobbet när du mår som sämst –själv var jag tvungen att sjukskriva mig ca en vecka. Jag fick plötsliga gråtattacker och panikkänslor. Ville på något sätt rymma ur min kropp. Ja måendet går knappt att förklara men det gick INTE att jobba under den tiden. Var snäll mot dig själv och tillåt dig vara hemma.
  2. Undvik folksamlingar, affärer och liknande. -Jag fick samma känsla där, kunde inte kontrollera mig själv. Alla ljud och alla intryck liksom ekade inombords och fördubblades, så undvik sådant. Låt någon gå och handla åt dig eller köp hem mat så att du klarar dig.
  3. Vitt brus -Innan jag slutade med antidepressiva förstod jag inte vad man skulle ha vittbrus till (du finner det på spotify). Men jag hade så himla svårt för ljud. Till och med hundens andetag gjorde ont i mig, fläkten, tv:n. ALLT. Jag ville ha TYST omkring mig men i ett hus med andra människor är det svårt att få. Men för att ta bort dom där små små ljuden (som någons andetag eller ventilationen) så fungerade vitt brus för mig. Jag blev typ illamående av ljud så det var till stor hjälp.
  4. Stäng in dig -hade jag kunnat så hade jag rymt från min familj under tiden som jag slutade med medicinen. Nu gick ju inte det. Men att undvika människor, i alla fall om det är fler än två kan vara en bra grej. Jag klarade inte av om några pratade till varandra. Det blev för mycket att ta in. Ett mörkt rum, med hörselkåpor hade nog varit mitt bästa. Men du får själv hitta ditt! Sen menar jag inte att du ska isolera dig, absolut inte. Mina värsta symtom varade i en vecka, så under den tiden umgicks jag inte med människor (mer än familjen) eller ens pratade med någon alls.
  5. Rör dig –detta tips vet jag inte om det funkar för dig. Men det var det bästa jag kunde göra. Röra mig. Det bästa vara om jag sprang. Det var som om hjärndimman luckrades upp och det var enda gången jag kände mig som vanligt. På grund av otrolig dålig kondis kunde jag tyvärr inte springa dygnet runt med snabba promenader funkade också.
  6. Det går över -påminn dig om att det här är tillfälligt. Det går över. Blir bättre. Andas, ta det lugn, Gråt, skrik om du behöver det, men stå ut. Det finns ingen som kan säga hur långt tid det tar för just dig. Men du kommer att komma ut på andra sidan. Så ge inte upp!

Det är inte jag

I terapistolen inser jag att det inte är jag som har ont. Den vuxna Jessica. Det är inte jag som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte jag som gråter och mår dåligt. Det är inte jag som känner mig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i mig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.

Jag är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar unden huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.

Jag är vuxen nu, och den vuxna Jessica har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.

Jag skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle jag bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om jag inte bor i det längre.

Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan jag säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.

Det känns oroligt att gå på mark som inte bär. Det slår mig att det är precis så det känns, som att jag ständigt måste vara orolig över vart jag trampar.

Jag litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att jag faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det blir så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För jag går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.