Psykisk ohälsa


Fly eller fäkta?

Ingen vill hålla ångesten i hand. Vi människor har ett kamp- och flykt beteende och när det kommer till oro och ångest så valde jag förr alltid kampen. Jag valde att se ångesten i ögonen, slåss med näbbar och klor och vägrade om och om igen att ge upp. Jag har inte velat att ångesten ska stoppa mig, jag har vägrat ge den makten, låta den vinna.

Men oavsett omständighet har den gett sig på mig utan att tveka, hoppat på mig bakifrån. Vägrat att ge med sig. Jag har valt att strida. men kriget gjorde mig trött, sliten och tillslut beredd att ge upp. Jag har levt på gränsen till att bli övermannad, nedslagen, men ändå vägrat att fly.

Andra väljer motsatsen, att fly, antingen att springa de fortaste de kan och aldrig stanna med rädsla för att bli fångad, eller så flyr man genom alkohol och droger. De väljer att undvika både händelser och sina egna känslor, för så fort de stannar upp kommer ångesten ikapp dem och de måste fly igen.

Fly eller fäkta?

Fly eller fäkta?

Idag vet jag att det finns fler val än att fly eller fäkta. Man kan också stanna upp, acceptera läget och se saker för vad det är. Man kan titta ångesten i ögonen och fråga vad den vill, varför den är där, och ofta får man faktiskt ett svar. Idag vet jag att man kan ta ångesten i handen och leda den en annan väg. Man kan titta på den med en förstående och förlåtande blick och lyssna på vad den vill istället för vad den säger.

Din ångest vill dig väl, kom ihåg det. Den vill skydda dig från faror (ofta sådana som inte finns) så tacka den för varningen och släpp sedan taget om den. Se på den med öppna ögon och låt den vara nära utan att låta den göra dig rädd. Känn in känslan och påminn dig om att det är just det, bara en känsla. Inte en sanning.

Utmana dig själv nästa gång du får en kalldusch av oro eller ångest. Pröva att varken fly eller fäkta. Stanna kvar och lär känna dina känslor. När vi förstår även de “mörka” delarna av oss själva så skrämmer de oss inte längre. Det är lätt att göra som vi alltid gjort, det svårt att bryta en vana. Men det går och det är precis här du måste börja med din förändring. Du måste tänka på att den är möjlig. För oavsett hur du tänker kommer du att ha rätt. Intalar du dig själv att det kommer vara omöjligt så är det det, intalar du dig själv motsatsen så är det också. Valet är ditt. Börja din förändring nu ♡


Konsten att ta hand om sig själv

Det är så lätt att ta hand om andra. Att se vad dom behöver, att ge dem råd. De är så enkelt att se stress, sorg och trötthet i en annan människas ansikte. Men inte alltid lika lätt att tolka sitt eget…

På frågorna vad vill/känner/behöver du just nu är det vanligaste svaret jag får “jag vet inte”. Samma svar får jag på frågorna “hur tar du hand om dig när du är ledsen, vad gör du för att må bra och hur mår DU egentligen just nu”.  Jag vet inte.

Ett tips om man ofta hamnar i perioder där man tappar bort sig själv, är trött, stressad eller får ångest är att hitta en person som kan spegla dig. Att be en person (en partner, kompis, arbetskamrat) att säga till dig innan du hamnar i “jag vet inte”.  Så fort dom ser ett tecken på stress, nedstämdhet eller frustration ger dom dig ett tecken på det, innan du har gått för långt. För ofta kan andra se det innan du känner det själv.

Ibland hjälper det inte att någon säger till, du kommer ändå inte att lyssna. Eller så tror du inte på det dom säger för du känner det ju inte själv. Men att ha ett “kodord” som en påminnelse om överenskommelsen att hämta hem sig själv igen kan fungera bättre än att någon säger “du verkar trött”.

Kom överens med din “sparringpartner” om rutiner ni ska göra när ni hamnar i svackor, gör ett schema för hur pauserna ser ut. För även om det känns idiotiskt och självklart för dig just nu, så är det aldrig det när du mår dåligt.

Det är ibland en konst att ta hand om sig själv. Många gånger är det så mycket lättare att ta hand om andra. Så ibland kan det vara fördelaktigt att byta listor med sin “sparringpartner” och på så sätt ta hand om varandra när man mår dåligt. Be din partner att trycka upp din lista i ansiktet på dig, spamma dig med påminnelser eller låsa in dig i ditt eget hem (eller helt enkelt bara komma över med choklad). Påminn varandra om vad det är  du bör göra (och varför) för att må bra igen, och det viktigaste av allt. Stanna upp och lyssna!

 


Skillnaden mellan oro och ångest

Rädslan skärper sinnet, ångest förlamar den.

Rädslan fyller en funktion. Den gör oss lyhörda, skärpta. Den är till för att skydda oss. När ångesten tar över förlorar vi våra kognitioner att tänka klart. Vi förstorar saker, eller tror på saker som inte är sanna. Vi blir inte helt logiska.

Det är viktigt att skilja på oro och ångest. För när man är orolig kan man ofta tala sig själv till rätta. När man känner ångest hjäper inga ord. Jag vill inte förminska oro, det är dränerande att känna, och det är den känsla jag själv oftast bär. Men när ångesten kommer är det som att temperaturmätaren stiger och man har svårt att tänka klart.

Denna kunskap var viktigt för mig själv, för min egen förståelse kring känslorna jag bär. Men det var också viktig för mina barn och är något jag berättar mer om på ett lätt förståeligt sätt i “Annas oroliga mamma” Har du själv reflekterar över gränserna mellan oro, rädsla och ångest? Gör det, kanske som en skrivövning?

Vad tänker du när jag säger oro, hur känns det i din kropp, hur går dina tankar?

Vad händer när jag säger rädsla, vad kommer upp för bilder framför dina ögon, hur skulle du beskriva känslan, hur vet du om att du är rädd?

Vad betyder ångest för dig, när dyker den upp, hur stark är den och vad säger den dig. Låter tankarna annorlunda från oro till ångest?

Fundera över det och återkoppla gärna!

 


Att känna igen stressymtom

Att känna igen stressymtom

Att känna igen stressymtom

Om en lampa är röd i din bil varnar den att något är fel, tex att du behöver bensin. Eller att oljan behöver fyllas på i din motor. Kan du inte läsa av din instrumentbräda missar du viktigt information. Jag tänker att det är på samma sätt med våra kroppar. Trötthet och hunger är två bra exempel. Dom tecknen lyssnar vi ofta på, förstår vad det betyder. Men andra tecken går oss helt förbi. Något jag tycker är viktigt är att lära känna sin egen instrumentbräda. Vilka lampor finns det på den, och vad ska jag göra när de lyser röda?

Att känna igen stressymtom

På min egen instrumentpanel finns ihop spända käkar, det är ett tydligt tecken, en första varningssignal. Ignorerar jag den första  lampan börjar lampan med spänningshuvudvärk blinka. Irritation, tystnad och att dra sig undan är också tydliga tecken på att något är fel. När jag inte är mitt aktiva pratglada jag, då är det ofta inte bara normal trötthet som bor i kroppen, utan ofta något starkare än så. Sömnlöshet är en annan lampa, orkeslöshet är en tredje. När jag visar ointresse för sådant jag brukar gilla, och är omotiverad till saker jag vanligtvis älskar, ja då har mätaren gått i sin bott. Självkritik är en fjärde, hoppat över mindfulness är en femte, osv osv. Är du med på vad jag menar?

Hur vet du att något är fel?

Det är så lätt att bara ignorera tankar och känslor. Fast att vi VET att de ofta växer och inte försvinner av sig själv. Så förutom att lära känna dina egna signaler behöver du också ha en lista för vad du ska göra när lampan väl lyser, annars står du där, känner igen tecknen men inte vet vad du ska göra. Så måla upp din egen instrumentbräda om inte fysisk så i alla fall i ditt inre och skriv ner en lista på hur du ska ta hand om dig själv. Det förebygger både stress, nedstämdhet och depression. Du kan vara hur duktig som helst när det kommer till att känna igen tecken hos andra men kan du inte hjälpa dig själv hjälper du inte någon.

Ta hand om dig♡


Varför drabbas man av depression?

Varför drabbas man av depression?

Varför drabbas man av depression?

Vi människor är olika och forskning visar att vissa personer är mer benägna att drabbas av nedstämdhet och depression än andra. I boken “att ta sig upp när man är nere” pratar man om olika “överlevnadsstrategier” vi människor bär med oss. Författaren menar att huruvida vi kan bemästra en svår situation handlar om psykologiska faktorer som kan öka/minska risken för depression. Dessa faktorer är:

  • DIN SJÄLVKÄNSLA – en bra självkänsla innebär att du känner till både dina styrkor och svagheter och då också har lättare för att hantera kritik, avvisande beteende eller konflikter utan att anklaga dig själv. En dålig självkänsla har ofta orealistiska krav och förväntningar på sig själv och kan vara svår att leva upp till. Om du tex är beroende av att folk i din närhet ständigt visar dig uppskattning ökar chanserna för nedstämdhet när du inte får bekräftelsen du söker.
  • ATT KUNNA HÄVDA SIN RÄTT OCH KNYTA KONTAKTER – att kunna uttrycka dina känslor och behov ger dig en större möjlighet att kunna styra ditt liv. Om man stänger in sina känslor eller inte kan kontrollera dem gör att det blir svårt att hantera både livets påfrestningar och konflikter med andra. Man har också sätt vikten av att kunna utveckla nära och tillitsfulla relationer. Det främjar goda överlevnadsstrategier.
  • TANKEMÖNSTER – ett logiskt och realistiskt tänkande kan hjälpa dig att bemästra svårigheter. Om man överreagerar i situationer och faller in ett överdrivet och ologiskt tänkande ökar det risken för rigida tankemönster och så också nedstämdhet och depression.
  • ATT TOLKA KROPPENS SIGNALER – om man “feltolkar” kroppens signaler och är överdrivet analyserande ökar risken för nedstämdhet och depression. Att tex vakna en dag och känna sig trött och nedstämd och intala sig själv att man förmodligen har drabbats av en depression kommer att öka dina depressiva känslor. Ser man det istället logiskt och blir medveten om att tröttheten beror på att man jobbat sent en hel vecka så kan man undvika att fastna i negativa tankemönster som kan öka på risken för depression.
  • DIN FÖRMÅGA ATT ACCEPTERA PROBLEM – att inse och erkänna att man har ett problem är det första steget mot förändring. Att förneka eller förminska sina känslor tenderar till att förstora dina svårigheter eller din grad av oro och ångest.
  • PERSONLIGA EGENSKAPER -vissa av våra egenskaper sägs innebära en ökad risk för depression då dina personliga egenskaper har stor betydelse på hur de reagerar på påfrestningar och händelser. Följande egenskaper har man sett kunna vara en ökad risk; beroende (att vara beroende av andra leder till en överkänslighet och man kan ha en tendens att klänga sig fast vid människor när man mår dåligt), anpasslighet (att ständigt rätta sig efter andras åsikter gör att man ofta är rätt för fördömanden), rigiditet (när man har bestämda åsikter och har svårt att se saker ur andras perspektiv kan man uppfattas som stelbent och känslokall. När andra har motsatta åsikter kan det få dig att känna dig hotad och illa till mods).

Bär man följande egenskaper ökar risken för nedstämdhet och depression men depressionen hänger ofta också samman med en utlösande faktor så som en pressad livssituation, stress, trauma eller livskris.

Så vad kan du göra med den här kunskapen? Om du känner igen dig i en eller flera av ovanstående riskfaktorer så börja att arbeta med dem NU, även om du inte har en depression i dagsläget kommer du tex att må bättre av att bli av med negativa tankemönster och ökad  självkänsla.  Mycket av jobbet kan du göra själv, eller bestäm dig för att göra förändringen tillsammans
med en vän. Men om du känner att spåren sitter för djupt i dig. Tveka inte med att kontakta en psykolog eller terapeut.


Vad är en depression?

Jag kommer under några veckor skriva återkommande inlägg om ämnet depression. Vad är en depression, varför drabbas man och hur kan man blir frisk? Vill du gå i samtalsbehandling för depression? Kika in på jessicahjert.se för att boka en tid.


Jag orkar inte gå ur sängen.

Alla människor kan känna sig nere då och då, eller vara tillfälligt ledsna. Men när man lider av en depression upplever man ofta mer djupgående känslor av hopplöshet, hjälplöshet, apati eller handlingsförlamning och under en längre tid. Depression har ett brett spektrum av symtom där de varierar i svårighetsgrad från individ till individ.

Vanliga känslor vid depression:

  • förtvivlan
  • oro
  • ångest
  • inte uppleva någon glädje eller njutning
  • skuldkänslor
  • självanklagelser
  • lättirriterad
  • sorgsen
  • håglös

Ofta är tankarna överdrivet självkritiska. Man anklagar sig själv eller har negativa förväntningar på framtiden. Man har svårt att koncentrera sig, ta beslut och kan ha självmordstankar.

För mig känns det som en börda på mina axlar.

Man får ett förändrat beteende och kanske blir mer passiv än tidigare och upplever en brist på både energi och motivation. Man har lätt för att gråta och kanske faller till tårar helt utan anledning. Man kan också känna sig trög och trött, rastlös eller passiv. Vissa personer isolerar sig eller känner att de blir mer beroende av andra än tidigare. Andra ökar på sin konsumtion av mediciner eller alkohol.

Ingenting känns kul längre, jag ser inte fram emot något, inte ens det jag gillade förr.

När det kommer till den fysiska hälsan kan ha försämrad aptit, drabbas av viktnedgång eller tröstäta. Man kan få insomningsproblem, vakna flera gånger per natt eller få ett ökat sömnbehov där man sover och sover utan att bli pigg. Man kan få ett minskat intresse för sex, få smärta och värk i olika kroppsdelar, besvär med magen eller känna sig allmänt sjuk.

Jag känner mig värdelös, jag är hellre själv. Dom har det bättre utan mig.

Depression har som du ser flera olika symtom. Det är därför viktigt att inte jämföra dig med andra utan känna efter hur DU mår. Känner du inte igen dig själv? Mår du sämre än tidigare? Känner du igen dig i ovanstående? Ta alltid dina symtom på allvar  och  kontakta  en  vårdcentral.


Det var länge sedan sist

Jag är så skör just nu. Känner mig trasig på insidan. Känslan bara kom från ingenstans. Ångesten gör ont. Sitter i bröstet. Sliter och drar. Jag ligger med handen på min mage. Djupandas. Känner hur handen flyttar sig upp och ner. Jag sätter på mindfulness övningar, på repeat. Vill somna men är klarvaken. Tankarna forsar. Känns som en flod jag är på väg att drunkna i. Den kommer inte i vågor. Jag hade önskat att den gjorde det, så att den hade givit mig andrum. Men nu får jag bara kallsup efter kallsup.

Jag försöker hitta anledningar till att ångesten besöker mig just nu, fast att jag vet att det egentligen inte spelar någon roll. Kanske är det en 40-årskris, eller kanske kom det bara för många triggers för mig samtidigt. Jag vet inte, och ingen annan heller.

Jag håller andan, djupdyker ner i känslan som slår mig i ansiktet.

Jag googlar på löparskor, vill springa, springa i från känslan, tankarna och allt som gör ont. Jag var trött när jag släckte lampan men det var som att en knapp trycktes på när den andra trycktes av. Det är dödsångest, och den gör ont. Och jag saknar min gamla oro. Vill ta tillbaka den och krama om den. Jag kan tänka mig att oroa mig för vad som helst just nu. Men jag vill inte oroa mig för döden.

Jag går till jobbet, trots att bröstet känns som en hårdklump där luften inte får plats. Jag längtar efter glädje, leenden och någon som kan få mig på andra tankar. Men ångesten fortsätter göra sig påmind när klient, efter klient upprepar ordet….cancer.

Det är som att dom kastar ordet i ansiktet på mig och jag undrar om alla inte upprepar det ovanligt mycket eller om det bara jag som hör ordet med en annan röst. “Jag kom precis från en begravning, det var cancern”. “Min bror dog ung, det var cancer”. Jag vill nästan skratta, det är någon som skojar med mig?!? Person efter person som kliver in i mitt samtalsrum upprepar ett av de fulaste orden jag vet och det som jag allra minst behöver höra just nu.

Jag försöker prata mig själv till rätta. Jag VET ju hur man ska tänka, vad man ska göra. Jag kan ju det där. Lever i det, med det, varje dag. Men när den blir för stark är det som att man tappar allt. Jag sätter mig på golvet i sovrummet och bara blundar. Tillit, jag har tappat tillit. Mitt ledord för i år har ramlat ur min hand. När jag förlorar tilliten blir jag rädd.

Jag plockar upp ordet. Lägger det i min hand. Smakar på det i min mun. Det känns skönt. Mjukt, varm och tryggt. Jag vilar i stunden, låter det landa i mig samtidigt som jag talar mig själv till rätta med ny kraft;

“Hej ångest, det var länge sedan sist. Det är ok att du är här. FÖR Jag har tillit. Tillit till mig själv, till andra, och till min omvärld. Jag har tillit, till livet”.

Jag reser mig upp, sopar av mig känslan. Det är ok, jag var inte beredd, det vara bara så länge sedan sist.


En ångestattack

En ångestattack

I helgen fick jag min första ångestattack på riktigt, riktigt länge. Har nästan glömt av att jag tidigare ofta mådde så här. Är tacksam för påminnelsen, men vill samtidigt se den gå. Känslan sitter kvar i mig. Kroppen är svag, orörlig och jag har svårt att andas. Jag försöker hålla tankarna i schack, för jag vet att det är dem som är problemet till att jag mår så här.

Jag har varit “frisk” (från min ångest) länge nu, flera år skulle jag tro. Känner sällan att rädslan tar över mig eller hanterar mitt liv, den är där, men jag är oftast starkare än vad den är…men inte just nu.

Jag vet att det var flera triggers som satte igång känslan. Det är så det blir, när flera saker kommer samtidigt och man inte kan värja sig. Resorna till Malmö känns värre även om de är färre. Tanken att vara borta från min familj är tung, och vid just denna helg var barnen i sorg och behövde mig lite mer än annars. Jag fick information om att någon blivit allvarligt sjuk, någon annan pratar om katastrofen med miljön och dörren på tåget går inte att stänga så jag hör varje sväng och inbromsning.

Det började väl där, på tåget hem. Jag vet att jag flera gånger ryckte till med en snabb tanke “nu kommer jag att dö”. Jag vill inte åka tåg, jag ville just då aldrig mer åka tåg. Jag ville vara hemma, med min familj. Varje ljud gick som en ilning i min kropp och det gjorde fysiskt ont. Då jag ville få bort tankarna av att dö i en tågkrasch satte jag på en podd men tog det felaktiga beslutet att lyssna på “En mörk historia” där en ung kille blivit mördad. Vardagsmat kan man tycka, speciellt i min bransch, min inte i mitt hjärta just då. När podden rörde mig till tårar borde jag ha stoppat, förstått att jag ska försöka vända skutan och förändra mina tankar, men inte….

Väl framme på centralstationen ser jag bara påverkade och högljudda människor. Jag känner mig rädd, hotad och vill helst bara gömma mig. Funderade allvarligt att sätta mig i ett hörn och gråta och ringa någon för att be om hjälp. Men samtidigt visste jag att det inte var sanning, att det var mina tankar som förvrängde min verklighet. Att jag just nu fokuserade på min rädsla istället för mitt lugn.

Väl hemma är jag säker på att jag ska bli attackerad, våldtagen när jag går över den mörka parkeringsplatsen. Stegen är snabba och andningen kort. Jag låser bildörren. Tar en extra titt i baksätet (vem gör så) så att ingen förövare ligger där. Här borde jag stannat, pausat, andats men istället kör jag i väg. Mot mitt mål. Hem.

Och när man nått sitt mål och tror att allt är över, det är egentligen då det börjar, den där riktiga ångesten. Och istället för att lugna mig råkade min man späda på min rädsla (inte visste han att min ångest var dubbelt starkare än vanligt) och vid 23-tiden på kvällen när lampan skulle släckas var jag 99% säker på att jag var allvarligt sjuk och skulle dö (google bekräftade min sjukdom). Jag menar verkligen 99% säker. Den där logiska delen som vet, som förstår, som brukar kunna lugna mig. Den var helt borta och jag kände att jag inte fick någon luft.

Men till slut lyckades jag fånga upp mig själv. Lade händerna på magen och djupandades men en meditation i öronen. Det där med dödsångest och hypokondri var inget jag led av förr i tiden (innan barnen) då var man ju odödlig. Vad hände? Nog för att mitt liv bestod av ångest och oro men inte av den här kalibern. Men där i vinternatten slår det mig att om min största rädsla just nu är döden så betyder det att jag i alla fall är vid liv. Och det är ett gott tecken.

Jag somnade med orden “du lever just nu Jessica, du lever just nu”. När jag nästa morgon vaknar har styrkan på ångesten sjunkit, men efterskalven är kvar. Jag vet att jag en sådan dag måste vara rädd om mig själv. Bort med tv och tidningar, välj vem du umgås med och var försiktig med dina tankar. Om några dagar har du hittat tillbaka till dig själv igen, allt kommer bli bra <3


Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos -Göm dig ej

“Jag blev så glad när jag såg hur ni hanterar diagnosen med er son. Jag kommer aldrig att glömma hans självsäkerhet när han kommer fram till mig och presenterar sig och sin diagnos. Vissa föräldrar pratar ju inte om det med sina barn och vill att diagnosen ska hållas hemlig”.

Orden kommer från en lärare och får mig att tappa hakan. Den ramlar hela vägen ner i mitt knä. 2019 och föräldrar vill dölja sitt barns diagnoser?!?!

Min fråga är hur man lyckas med det utan att samtidigt förstöra barnets självkänsla? Det är som att säga till ett barn med asma att inte berätta det för någon. “Du får inte prata med någon om din sjukdom.” Hur tror ni att det barnet hade känt? Hur tror ni att det barnet hade tänkt om sin sjukdom, om sig själv?

Förklara gärna för mig varför vi säger till vårt barn att inte vara öppen med sin diagnos?!? Eller varför vi (ännu värre) hemlighåller diagnosen för barnet själv, vilket jag också hört att vissa gör.

Jag vill inte klandra någon…vill inte säga att något är rätt eller fel men jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför, för jag förstår det faktiskt inte….

Min sons ADHD-diagnos har gjort honom tryggare i sig själv. Han vet hur han fungerar och varför. Punkt.

Han har som 10-åring börjat kunna hitta egna strategier, lösningar och verktyg för sina problem i skolan istället för att anpassa sig och gå sönder. Han vet att han är lika mycket värd, och att han är precis lika bra som alla andra.

En diagnos kommer med både för- och nackdelar och dem pratar vi om.

En människa utan diagnos är inte heller perfekt, de har bara inte lika stor koll på sina svårigheter, har dem inte “på papper”. Men ofta har man andra “bekymmer”.

Att dölja sin diagnos

Jag har svårt att se hur ljuga eller dölja en diagnos någonsin skulle vara till någon hjälp. Det gynnar varken barnet eller dens omgivning. Tvärtom. Då lär man sina barn tidigt att ha något att skämmas för, att dom inte är som alla andra och inget skulle kunna vara mindre sant.

Jag är glad att jag är stolt och stark i min diagnos. Att jag kan stå framför min son, som förebild, och säga att allt han vill, är möjligt. Det kommer aldrig någonsin spela någon roll hur han håller sin penna eller hur snabbt han kan räkna ut några mattetal. Att vara “smart” handlar inte om vad vi lär oss i skolan. Det kommer alltid finnas olika lösningar att ta sig fram genom livet och att vara smart handlar om att hantera dem. Att hitta lösningen som passar för DIG.

Jag står jag där jag är idag trots att jag skolkade från skolan och min lärare skrek i mitt ansikte att jag var en ynkedom. Jag har ett fullt fungerade liv trots att jag under några år hade fler IG än MVG. Jag har fem års högskolestudier trots att jag har en sämre koncentrationsförmåga än genomsnittet, har stannat på mitt nuvarade jobb i snart 8 år fast att jag är impulsiv och har drivit mitt företag i över fem år och hanterar alla delar av det fast att jag har svårt att fokusera min uppmärksamhet.

Jag är en person som hellre vill visa upp svårigheter och misstag än att lägga dem längst ner i en väska. Ingen av oss är felfria. Var stolt att du överlevt dina ärr, att du gått vidare, att du hanterar livet trots motstånd. Vi hjälper både oss själva och våra medmänniskor om vi kan prata om det som döljs inom oss. I ljuset spricker trollen. Dom blir inte längre farliga. Be inte dina barn att gömma sina troll, visa istället upp dina egna.


Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den  har funnits.

Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.

Ingen ser din inre smärta

Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.

Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.

Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.

Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3