Psykisk ohälsa


Ätstörningar -en osynlig sjukdom   Recently updated !

Kampen mot kroppen

Mina ätstörningar triggades i gång när jag var 12 år. Sedan dess har jag haft total koll på vad jag stoppar i min kropp och hur mycket jag rör mig. Jag kräks inte längre, har slutat svälta mig och tränar inte frenetiskt. Trots detta är kampen inte över. Den pågår dagligen inombords. Jag får inte bara ångest de dagar jag unnar mig godis, utan också om jag tar en klick sylt, lite för mycket potatis, BRÖD (som jag älskar) eller pasta.

Efteråt känner jag alltid att jag borde ha låtit bli, och jag är så jävla trött på den där känslan.

Det är en daglig fajt med att försöka tycka om och acceptera mig själv. Att hitta lagom och inte pressa mig. Jag vet att jag kan gå ner i vikt. Jag kan svälta mig utan problem, träna flera pass om dagen eller stoppa fingrarna i min hals men det vill jag innerst inne inte, och jag vill minnas att jag inte var en lyckligare person när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör just nu. Tvärtom. Jag har nog aldrig mått så dåligt.

Men bekräftelsen från andra på den tiden var enorm. Dagligen fick jag höra hur duktig jag var som tränade så mycket, vilken karaktär jag hade som kunde stå emot sötsaker och hur fin och smal jag var. Ja, ni förstår svårigheten att sluta va?

Jag kan än idag minnas den där känslan av fullständig kontroll över min kropp. Ångesten styrde hur mycket jag rörde mig och hur mycket jag tilläts äta. Den hade kroppen i ett järngrepp. Men jag var så trött, och så hungrig.

Och ibland kommer dom där tankarna till mig. Jessica, du kanske ska gå ner i vikt. Börja träna mer, banta. Kom igen du vet hur man gör. DÅ kommer allt att bli bra.

Som att -10 kg på vågen skulle lösa några av mina problem?!?

Det är verkligen två sidor som slåss mot varandra där inne, en frisk och en som är så sjuk. Och bara för att den friska har överhanden idag, behöver det inte vara så imorgon.

Ätstörningar är en osynlig sjukdom. Och bara för att den inte syns, så betyder det inte att den inte finns.

För mig är det aldrig problem med att låta bli att äta bullar och godis, det är lätt. Det svåra för mig är att äta det utan att få ångest efteråt.

Jag får därför ständigt arbeta med att påminna mig själv; nej Jessica du vill inte gå ner i vikt. Du vill tycka om dig själv. Och då är att vara elak och straffa sig själv aldrig rätt väg att gå, även om det för stunden, känns så.

 


Hon är jag

Kanske är det bra ändå.

Att känslorna aldrig når riktigt ända in.

Att komplimanger och fina ord endast fastnar på min hud,

enkla att vifta bort,

skrapa av sig.

För tänk om jag hade samlat dem på hög,

låtit dem leva inom mig

och på RIKTIGT tro att jag är

den ni säger att jag är.

 

Jag hade förmodligen fått hybris,

varit en ganska otrevlig människa

att hänga med.

Och i och med det hade allt det där fina gått förlorat.

Alla fina meddelanden och ord

är overkliga för mig.

Jag lägger dem i en burk,

sparar dem för framtiden.

Kan inte riktigt ta till mig dem,

än.

Tänk att den där osäkra lilla tjejen,

hon som knappt vågade se någon i ögonen

och alltid känt sig värdelös

nu står på en scen

och får höra motsatsen.

Det är två världar som möts.

Två verkligheter som krockar.

Båda högst verkliga.

Ingen kan suddas ut.

Kanske når orden inte ändå in för att skydda

den där flickan

från en verklighet

som inte känns sann.

Hon vet inte om

att hon tagit bladet från sin mun.

Att hon skriker ut sanningar

som bara lever

inom henne.

Hon lever i tron

att det ärnågonannan som stårdär

på scenen.

Hon har inte

den bilden

av sig själv.

Men hon är jag.

Och det är någon annan

som gömmer sig

och gråter

men hon

är också jag.

Allt som är hon

är jag.


Mod att vara sårbar

För soldater som har tjänstgjort i Afghanistan eller Irak är det förknippat med större fara att komma hem än att befinna sig i strid. Från det att USA gick in i Afghanistan och till och med sommaren 2009 hade USA:s militärmakt förlorat 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 soldater som begick självmord under samma tidsperiod. Och då ingår ändå inte de dödsfall som kan kopplas till våldshandlingar, riskbeteenden och missbruk.

Vi lär våra krigare att använda våld och aggression under kontrollerade former, att förtränga starka känslomässiga reaktioner när något går dem emot, att uthärda fysisk och känslomässig smärta och att sätta sig över sin rädsla för att bli skadade eller dödade. Alla dessa faktorer är också förbundna med en förhöjd självmordsrisk (Källa Mod att vara sårbar, Brene Brown.)

Det som slog mig när jag läste följande text är att vi lär oss (och då tänker jag inte bara på soldater utan jag tänker på våra barn, vårt samhälle) att vara starka, men inte att vara svaga. Jag tror att det viktiga egentligen är tvärtom. Starka är vi på automatik när vi behöver det, men det är svagheten vi behöver lära oss att visa och hantera. I dagens samhälle ska man ha skinn på näsan, vara stark, stå på sig, vara envis, kunna ta plats, säga i från. Men hur mycket skinn du än har på näsan så hjälper det inte om ditt inre är i uppror. Vi måste lära våra barn att blunda för omgivningen och lyssna på sig själva. Är det inte dags att lära oss att visa våra känslor? Att visa att mod likväl handlar om att vara sårbar som att vara “stark”?


Det vänder…

Efter min utmattning hade jag kvar en domnande känsla i mina armar som kom och gick. Blev jag trött så var det där den kändes först. Härom dagen sa jag till min vän att “den där känslan” är borta, att jag inte mindes när jag kände den senast. Skulle jag aldrig ha sagt för härom natten kom den tillbaka.

Det känns som om jag inte har sovit på en vecka och jag kämpar dagligen med att inte brista ut i gråt. När någon säger att dom känner sig glada frågar jag mig själv hur det känns, när kände jag det senast? För hos mig är det bara tomt.

Jag vet att det inte är riktigt sant, för jag var jätte glad och nöjd i december när jag tog beslutet om min utbildning, men just nu, känns det som ett ord som inte får plats i min mun. Som att det inte hör hemma där. Jag känner mig ledsen, varför frågar min man och jag undrar om man måste ha en anledning?

Jag tänker att sorg bara är en känslan och liksom lycka tynar den bort och försvinner. Jag tar det inte på så stort allvar. Vet att det går över, men just nu är jag här, mitt i det mörkaste mörker. Allt känns meningslöst….i alla fall just idag.

När jag mår som jag mår finns det sällan varken en självklar lösning eller anledning. Det är som att alla olyckor, sorger och svårigheter lägger sig som ett klump i ett bröst. Omöjlig att lösa upp. Jag tror inte ens att det är meningen.

Kanske ska den bara ligga där och värka, göra sig påmind. För att sedan långsamt försvinna bort igen…

Jag vet att detta brukar hända när jag tappar tempo. Jag blir ledsen, långsam…och värdelös. Jag behöver ha en mening med varje andetag jag tar, annars kan jag lika gärna sluta andas. Och när jag tappar den där meningen, den där farten, då faller livslusten mig ur händerna.

Det känns som att jag sitter på en stol och snurrar runt med en tom blick stirrande framför mig, tiden går men ingenting händer.  Runt, runt och runt. Jag räknar ner tiden, om två veckor börjar min utbildning och jag hoppas att jag inte hunnit drunkna i ingenting innan jag ska börja simma igen.

Så jävla dålig timing att drukna nu, bara veckor innan “tävlingen” startar. Varför kan jag inte lugnt ligga på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och vänta in nedräkningen? Inte jag inte. Jag ska envist fortsätta simma, fast att jag inte har något mål. Bara för att vara helt utmattad när allt drar igång. Idag går allting bara långsamt. I morgon med.

Men det vänder, livet vänder…och då hänger jag med.


Jag kan inte ge dig det

Jag kan inte ge dig det
Jag kan inte ge dig solljus -du måste se det själv

Om du bara kunde sluta tycka synd om dig själv. Om du bara kunde se allt du har i stället för allt du förlorat. Om du bara kunde se alla möjligheter i stället för alla hinder. Jag vill bara vrida ditt ansikte i rätt riktning, öppna dina ögon, få dig att röra dig åt rätt håll.

Istället låter jag dig suga ur all min energi och spotta ut den framför mig. Du dränker mig i bekymmer och jag kvävs av dina plågor. Jag försöker hålla upp  mitt försvar, bygger murar framför dig. Men du ser dem inte, låter dig inte stoppas. Du kliver under, över, går igenom.

Du ser bara hinder i ditt liv, men hoppar med lätthet över alla jag lägger ut. Fast att jag försöker att ha dig på avstånd tar du alltid dig hela vägen fram. Jag tappar kraft, blir handlingsförlamad i din närhet. Min styrka rasar redan vid första anblicken av dig.

När jag saknar dig försöker jag påminna mig om det. Hur du äter upp mig, även om jag stretar emot. Jag kan inte leda dig på rätt väg, har sagt hejdå, ändå är jag ledsen. Jag önskar dig mer av livet. Glädje och solljus. Kärlek och närhet. Men jag kan inte ge dig det. Du måste hitta det själv.

Jag kan inte ge dig det...jag kan inte ge dig det.


Anhörig till någon med utmattningssyndrom?

Vad jag önskar att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste...

En person blir sjuk, men fler blir berörda av dess sjukdom.

Vad jag skulle önska att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste:

Jag skulle vilja påminna dig om att personen framför dig alltid har varit ansvarsfull, företagsam och driftig och att det är fortfarande vad den strävar efter att återigen bli….i sin egen takt.

Att personen inte tar disken eller hjälper till med maten handlar inte om lathet (och kommer heller aldrig att göra det) utan mer om en oförklarlig orkeslöshet. Den lilla kraft som finns i personen kan handla om att hålla sig vaken, ta sig från sovrummet till toaletten eller hålla ett vanligt samtal.

Jag skulle vilja berätta för dig att en person som tidigare lätt sprang milen kan uppleva arbetet med att plocka ur diskmaskinen som ett maraton och det skrämmer den personen mer än vad det upprör dig.

Jag önskar att du kunde förstå att det finns bra dagar där man kan le, gå till affären, leka med barnen och andra dagar där man utan anledningen helt faller omkull.

Vad jag önskar att anhörig till person med utmattningssyndrom visste

Tillåt personen att vila

Det handlar aldrig om aktiva val, utan kroppen tar sina egna beslut oavsett ägarens inblandning om den ska vara av eller på och hon kan aldrig förklara för dig varför.

Kräv därför aldrig en förklaring för plötslig orkeslöshet eller tårar, för det finns ingen. Det sista personer behöver är att känna stress och press över att behöva förklara sitt mående för andra. Hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?

Hur kan man möjligtvis förklara kroppens orkeslöshet när man inte lyft tungt? Hjärnans trötthet när man inte blivit utsatt för något intryck? Personen vet inte vad som händer inom sig själv så trötthet är den enda förklaring personen har.

Lita på att personen kämpar och gör allt den kan för att tillfriskna, och var medveten om att ibland är det just den där kampen som gör henne sjuk. Kom också ihåg att det finns ingen som hellre vill att personen ska bli frisk än den själv.

Sluta längta, hoppas att personen får sitt gamla jag tillbaka, och säg aldrig till henne att du önskar att hon återigen blev sig själv. Det får henne inte bara sårad utan kan också få henne att  jaga sitt förflutna, vilket många gånger var anledningen till att hon blev sjuk. Det hon på riktigt behöver, är att hitta den nya version av sig själv, och där kan du vara till en hjälp.

Genom att sänka dina förväntningarna och visa förståelse för att den du har framför dig inte har samma förutsättningar som tidigare hjälper du inte bara dig själv, utan också personen framför dig. Och kanske är det först där och då, man på riktigt kan tillfriskna?


En deprimerads dagbok

Hon vaknar innan klockan och vill med ens somna om igen. Det svider i ögonen och kroppen känns tung. Utan att öppna ögonen anar hon att solen skiner utanför fönstret. Det får henne att vända sig om och dra täcket tungt över huvudet. Hon vill inte känna sol, inte känna värme, hon vill inte känna någonting just nu. Hon ligger kvar en lång stund utan att somna om, än har hon inte öppnat ögonen.

Fast att kroppen kämpar emot tvingar hon sig ur sängen, hon äter frukost inte för att hon har lust utan för att hon vet att hon måste. Hon sätter sig på bussen för hon vet att det är det hon ska göra, och hon tar sig hela vägen till sitt jobb för att det är så man gör.

Hon ler mot en kund fast att det mest känns som en grimas.

Hon undrar vad det är för meningen med allt, hon som hade massor av intressen har tappat det mesta. Våren och solen som hon vanligtvis älskar känns som hennes värsta fiende och när vännerna ringer orkar hon inte svara i telefon.

Hon känner sig som en robot, närvarande med ändå avstängd, gör sina sysslor på löpande band. Tittar folk i ögonen utan att riktigt se. Och hon undrar i bland i fall de kan se. Se mörkret, det avgrundsdjupa hålet inom henne. Se att det håller på att ta över hennes liv.

Hon tänker på döden, tankar som inte känns som hennes, ändå är dom där.

Men ingen reagerar, inte heller hon själv.

Hon tar bussen hem, lägger sig och gråter, det känns som om tårarna aldrig ska ta slut. Men hon somnar ifrån dem och vaknar upp till en ny ljus dag fylld av mörker. Mörkret har kommit så successivt så att hon inte ens kan se det, tror att det alltid har varit där. Hon drar sig undan folk, folk drar sig undan henne. Täcket och kudden blir hennes bästa vänner. Dem som torkar hennes tårar, alltid finns där.

Ingen ser en maskerad depression. Lägger märke till en söndrig insida när utsidan glänser. Depressionen blir vardag, var dag. Går på rutin, i både ljus och mörker. Hon ifrågasätter aldrig sig själv då ingen annan gör det. Fast samtidigt är det det enda hon gör. Förutom att blunda, somna om, och hoppas att hon aldrig mer vaknar.


Våga se, våga fråga, även där det alltid inte syns!


Du gör skillnad!

När du möter en utsatt människa möter du inte bara en människa utan också en utsatthet. Det är ingen liten sak att möta, det kan ta stor plats. Både i ditt hjärta och i din hjärna.

Att bära en annan personens bekymmer, att få hålla dem i din hand (om så bara för en stund) är ingen lätt sak att göra, det kan ge dig träningsvärk, oavsett hur vältränad du är.

Ett möte med en annan människa är alltid ett nytt möte, oavsett hur erfaren du är. Du kan aldrig någonsin ta din kunskap och kompetens för given.

Inom socialt arbete är det lätt att glömma bort sig själv, att inte hitta några lösningar, inte se några framsteg. Man glömmer att se det stora, i det lilla.

Jag vill därför påminna dig om att du kan ha påverkat någon, förändrat någons liv bara med bara ett ord, utan att veta om det.

Du kan göra skillnad utan att se skillnad.

Värmen i din röst kan för stunden värma någon frusen.

Din tro kan bli en annan människas hopp.

Ditt bemötande kan göra någons dag.

Jag beundrar verkligen dig som varje dag frivilligt försöker att lysa upp någon annans mörker.

Det var bara det jag ville påminna dig (och mig själv) om idag…du gör skillnad!


Hur hanterar du din ångest?

En av de vanligaste frågorna jag får är hur gör du, hur hanterar du din ångest. Många tror att jag har en magisk lösning, att jag har diagnosen men har hittat lösningen på problemet. Att jag inte längre mår dåligt. Kanske för att det inte syns, eller kanske för att jag inte låter ångesten hindra mig i vardagen. Jag vet faktiskt inte.

Men frågan har varit bra, för min egen del, för det har fått mig att fundera. Hur hanterar jag egentligen min ångest, och här kommer några svar:

Självprat

Jag har som vana att prata med mig själv. Detta gör jag genom skrivandet, låta det jag känner komma ut, först då blir det tydligt för mig vad som är på gång på insidan.

Fundera inte-bara gör

Jag försöker handla utan att tänka, (våra tankar och rädslor stoppar oss ofta) men även inte älta eller tänka för mycket efter jag gjort något utan släppa taget även om det som varit.

Ifrågasätt dina tankar

Eftersom mycket av min ångest handlar om tankar som inte är sanna är det ett ständigt jobb med att ifrågasätta dem. Det gör mig mer medveten och idag tror jag att jag gör det på automatik. Så fort jag får en ångesttanke ifrågasätter jag den, och släpper sedan taget.

Förminska inte dig själv

Alltså om vårt värde skulle sitta i våra tankar så skulle jag nog vara totalt värdelös.  Men som tur är gör det ju inte det. Men många som jag pratar med som lider av ångest förminskar sig själv på grund av sin ångest. De ser sig själv som svaga människor. Jag tänker tvärtom, vem kan vara starkare än mig? Hur många går emot sina rädslor dagligen och utsätter sig för ångestpåslag hela tiden. Inte så många. Du är alltså inte sämre än dem utan ångest, tvärtom, du är starkare, bättre. Kom igen, res dig upp, sträck på dig!

Sätt saker i perspektiv

Det är inte helt ovanligt att vi förstorar saker i vår huvud. Saker vi sagt och gjort. Men sanningen är att det finns ingen som tänker så mycket på det jag sagt eller gjort som jag själv. Så stora är vi  inte i andra människors liv. Det är sällan någon ligger sömnlös och tänker på vad jag sagt eller gjort (och gör dom det så är det dom som har ett problem och inte jag).Man kan hitta hjälpsamma tankar som tex “vem kommer ihåg det här om en vecka” “det här kommer jag skratta åt i framtiden” osv. Hitta en tanke som hjälper dig.

När jag skrivit klart det här inser att jag redan svarat på denna fråga (här) men eftersom den återkommer så kan det vara viktigt att svara på den igen. Hoppas att du hittade något som kan vara hjälpsamt för dig!

PS. och självklart har jag inte hittat någon sanning. Jag har bättre och sämre dagar och faller fortfarande ner i självtvivel, ångestpåslag och tårar, skillnaden är att jag snabbare tar mig ur det nu, än vad jag gjorde förr i tiden.


Ord som bara kommer…

Följande text är skriven för fyra år sedan men inte publicerad förrän idag. Hittade den bland mina 200 opublicerade blogginlägg. Jag antar att det var ord som bara kom, och jag är glad för att jag inte längre kan känna igen mig i dem. Texten är för mig ett tydligt bevis på hur vårt mående förändras. Hur man efter ett mörker kan hitta ljus igen. Jag väljer att publicera texten fast att jag inte längre kan förstå att det är jag som skrivit den. Men jag vet att många kan känna igen sig och jag vill visa hur livet kan vända. Trots att texten är “mörk” vill jag med den säga att det finns hopp, att den känslan du bär idag, inte alltid behöver finnas kvar i  morgon.


Ord som bara kommer

Jag är ledsen över att jag inte är den person jag vill vara, ledsen över att ångesten har tagit över delar av mitt liv. Jag är ledsen för att jag stänger in mig, för att jag inte orkar vara social. Ledsen över att jag inte kan leva obekymrat, över mitt ständiga behov av kontroll, scheman och struktur.

Jag är ledsen över att oron har drabbat mig, byggt bo i min kropp, och för att alla runt omkring mig blir mer eller mindre lidande. Ledsen över att du ska behöva komma i närheten av min smärta, min sorg. Jag är ledsen över att det drabbar dig…ledsen över att det bor i mig.

Jag är ledsen över alla tankar jag inte kan styra, ledsen över att inte ha kontroll… hur mycket jag än försöker. Ledsen över att finnas till, över att vara i vägen för din framtid.

Jag är ledsen över att jag har så himla ont, och över maktlösheten du bär på över att inte kunna lyfta tyngden från mina axlar, inte kunna lösa mina problem. Ledsen över att du inte kan hela mig, ledsen att du skall behöva se sprickorna i mitt skal.

Jag är ledsen över att du inte kan hjälpa mig, skydda mig, att inget du säger kan göra det bra. Ledsen över att jag inte kan bli den du vill att jag ska vara, ledsen över att inte orka vara den jag är.

Jag håller dig på avstånd och har alltid gjort, så att du inte skall syna mina sömmar, se vad som sipprar ur mina sprickor. Du blundar och tar avstånd för att skydda dig själv, för att du inte vill se, komma nära kriget på min insida.

Jag är ledsen av att du känner dig träffad, drabbad, av smärtan som bor i mig. Rädd att mina problem en vacker dag kväver dig. Ledsen för att du tar på dig något som är mitt att bära, rädd för att skrämma alla som står mig nära. Jag försöker hålla sanningen i från dig, så att den enda den drabbar är mig. Jag är arg för att du tror att jag har något val, rädd för att du tränger igenom mitt skal. Arg för att du inte kan förstå, rädd att det kan få dig att gå. Jag blir ledsen, arg för att du inte ens försöker att se min verklighet, komma in. Jag blir rädd för att jag inte ska orkar leva i din….