Att acceptera sig själv

Vet du vad som var det bästa med att få min adhd-diagnos?

Det var att tillsammans med den kom en viss självacceptans🥰 Nej inte direkt så klart. Då var det mest som en smäll i ansiktet🥊 Men när jag fått smälta det lite insåg jag att det inte spelade någon roll om jag försökte till 10 eller 110 procent med vissa saker. På grund av karaktärsdragen skulle jag misslyckas och det är ganska onödigt att försöka förändra ett personlighetsdrag. Det är ju ganska stabilt om man säger så…🤭

En sak jag slutade med var att försöka lägga saker på minnet, och med det slutade jag också att anklaga mig själv för allt jag missade och glömde 😮‍💨Jag började skriva ner saker i stället för att försöka minnas dem i huvudet, jag sade till människor rakt ut att det där kommer jag glömma bort, påminn mig eller ge någon annan ansvaret😬 Jag bestämde mig helt enkelt för att hitta strategier för mina svagheter och fokusera mer på mina styrkor💪

Jag vet att jag inte är den enda personen med ADHD som stångats med sina ”funktionsnedsättningar” hela livet.

Jag ska sluta vara så impulsiv sa en klient med ADHD till mig vid ett tillfälle🤭 Aha, exakt hur har du tänkt att göra det frågade jag nyfiket🤔Han blev tyst. Förstod min poäng😆

För det handlar inte om att förändra sig själv, det handlar om att hitta tekniker och strategier som får dig att fungera bättre i vardagen.

Du är den du är, och du är helt fantastiskt❤️

Jag gör fortfarande fel, men istället för att anklaga mig själv vid varje impulsivt misstag rycker jag desto oftare på axlarna. För INGENTING blir bättre om jag anklagar eller dömer mig själv. Jag har mina svårigheter, och du har dina…och det är ok. Du är ok ❤️

Har du ett paket med skit i din hand?

När jag fick med ADHD-diagnos kändes det som att jag fick ett paket med skit i mina händer.

”Här, varsågod, här kommer sammanfattning av ditt liv”.

Jag behövde inte ens öppna paketet, den osade mörker om det och det var först när jag fick det i mina händer som jag förstod att mitt liv inte skulle bli annorlunda, att jag inte skulle bli ”bättre”. Att jag alltid skulle må som jag hade mått, bära vidare på mina problem. Min hjärna skulle inte magiskt läkas eller förändras. Bli så där glad och lycklig.

Hur mycket vill du vara sjukskriven, frågade läkaren med pennan i handen, du kan inte jobba heltid. Du kommer att hamna i utmattningar och depressioner, du fixar inte att jobba 100%.

Det kändes som en smäll i ansiktet. Som att bli spottad på. Som att ligga under hans skor.

Jag tänker inte vara sjukskriven, svarade jag och gick ut från rummet, blåslagen och  med världens sämsta present i min hand. Jag höll det där paketet i mina händer i veckor, eller kanske var det månader, och jag visste inte vad jag skulle göra med det.

Ska jag gömma det, skämmas, slänga det?

Där och då slog det mig. Hur kan jag göra det bästa av det här? Jo, jag kan visa upp det för andra!

Att föreläsa och skriva om mitt liv blev en bearbetning för mig själv samtidigt som det hjälpte andra, och långsamt kom förvandlingen, jag såg paketet ändra färg och form. Och doften, ja den försvann.

Ibland tänker jag att jag förvandlat skit till guld, för så känns det, (idag).

Med en diagnos kommer flera ”svagheter/svårigheter” men jag bestämde mig för att inte hålla dem bakom ryggen, tvärtom, jag ville vara stolt över dem, göra dem till min styrka. Jag ville vara en förebild, ett levande bevis på att DU visst kan (fast att andra inte tror på dig), trots ditt förflutna eller din diagnos. Det går att bli ”frisk”, det går att jobba 100%, det går att må bra!

Har du ett paket med skit i din hand?

Låt mig hjälpa dig att förvandla ditt skit till guld!

Mer info.

Adhd -den ständiga besvikelsen på sig själv

Adhd -den ständiga besvikelsen på sig själv

Om någon skulle fråga vad min #adhd betyder för mig skulle jag svara #misslyckande Nej och jag menar inte att vara misslyckad som människa eller med allt jag gör. Nej jag menar med de där små små grejerna som är så enkla för många andra men svåra för mig 😩

Ja så som att tex komma ihåg en endaste sak i huvudet. Om någon ber mig om något räcker det att jag tittar åt ett annat håll så är allt personen sa borta. Det ställer ju ofta till ett problem i vardagen 😬Om min man ringer och påminner mig att väcka sonen är det glömt så fort han lägger på luren…sonen försover sig och jag dricker stillsamt mitt kaffe med en känsla av att jag glömt något🤔

Meeen jag glömmer inte bara det andra ber mig om, ofta glömmer jag vad jag själv gör. Tre sekunder efter att jag rest mig från toalettstolen minns jag faktiskt inte om jag kissat😬, när jag sköljt av tandborsten och någon avbryter mig vet jag inte om jag har borstat eller var på väg att borsta…🤯 och ja vitaminerna blir inte tagna vart jag än lägger dem🙄

Jag tappar bort mobil, nycklar och plånbok flera gånger om dagen och om jag skulle få betalt för den tid jag alltid letar efter något hade jag haft en bra lön🤑

Det är omöjligt för mig att följa ett recept. Ja även om det bara är tre ingredienser😓 och be mig inte att ens sätta in något i ugnen för jag glömmer det där tills de blivit kolsvart. (och nej en timer hjälper inte för jag har förmodligen gått in i ett annat rum eller tagit en långpromenad med hunden😮‍💨)

Ofta bekommer min diagnos mig inte alls. Jag är precis som alla andra (kanske till och med en version bättre😉)men ibland, de där dagarna där det där enklaste känns som det svåraste. Då allt det där alla andra tar för givet känns som en ett oöverstigligt berg för mig. Ja då kan man inte låta bli att känna den där känslan… även om jag vet att den inte är sann.

Jag kan skratta åt min impulsivitet, ibland njuta av min hyperaktivitet men oförmågan att hålla fokus har aldrig någonsin känts kul.

Jag skriver inte det här inlägget för att gnälla eller för att du ska tycka synd om mig. Jag skriver det för att du med all säkerhet har någon i den närhet med ett liknande problem. Och jag vill bara påminna dig om att när du suckar, skämtar, känner dig irriterad eller trött på personen. Så kan du med all säkerhet veta, att personen innan du ens märker det, redan är trött på sig själv❤️

När hälsa blir ohälsa

Ortorexi. Har du hört talas om det? Det innebär att man har en ohälsosam fixering vid mat och träning, en form av ätstörning om man vill förklara det på enkelt vis.

När jag var som sjukast fick jag som mest beröm, för att jag var så smal, för att jag var duktig och tränade så mycket, för att jag enkelt kunde avstå godis, åt små mål och nyttig kost. Aldrig har jag varit så sjuk eller mått så dåligt. Omgivningen såg ingenting utan hejade mer eller mindre på.
Jag var smal och stark men min insida var helt trasig, en vindpust hade kunnat fått mig att trilla omkull.
Det är skrämmande hur lite av vår insida som speglas utanpå. Och hur sådant som ser bra ut i omvärldens ögon kan vara så fel.

Det är snart 15 år sedan jag övervann mina demoner, men jag kan fortfarande minnas den exakta känslan av att ha dem i mig.

Tre pass om dagen var för lite träning på den tiden. Mina tankar satt fast och skulle någon ifrågasätta min träning eller mitt ätande skulle det självklart vara dem som har fel. Inte jag.

Jag såg inte min sjukdom, men jag kände den. Inom mig.

På den tiden var träningen min drog, kanske därför den idag inte tilltalar mig alls. Idag längtar jag inte efter min ”sil” och om jag för en gångs skull drar mig själv till gymmet får jag mer en bitteravsmak än en kick.

Idag vill jag därför påminna dig om att allt som ”ser bra ut” kanske inte är det. Våga ifrågasätt någons träning eller hälsosamma diet. Det är en svag gräns mellan att vara hälsosam och att vara sjuk. Så svag att andra oftast inte ser den.

Kan du avstå din träning utan stark ångest? Kan du äta bullen utan att vilja springa ett maraton efteråt?

Det är skillnad på att vara hälsosam och att se hälsosam ut. Idag väger jag 15 kg mer än vad jag gjorde när jag var sjuk. Men på något vis är jag lättare i både kropp och sinne nu i motsats till då.

Ditt mående hänger nödvändigtvis inte ihop med kilona på din kropp… och gör dem det så är det oftast ditt huvud (dina tankar) du behöver arbeta med.

Jag vet hur det känns att må dåligt. Men jag vet också hur det kan att må bra. Du kan också nå dit, för det gjorde jag ❤️

#ätstörningar #ortorexi #ortorexia#bulemi #anorexi #dukanblifrisk#blivänmeddinkropp

Jag tror inte på samtal säger han och ler snett mot mig.

Kanske förväntar han sig att jag ska ta illa upp.

Hur kommer det sig, frågar jag nyfiket.

Jag tror att det bara är jag som kan förändra mitt liv fortsätter han.

Jag nickar tyst.

Finns det något du tror kan vara bra med samtal, frågar jag.

Han rycker på axlarna och tittar bort.

Ibland är det så att de ”som inte tror på samtal” är rädda att gå in på djupet, att de inte vill visa sig sårbara, och det är många gånger lättare att undvika samtal, än att gå in i det, kan det vara så för dig, frågar jag.

Han nickar tyst.

Jag kan så klart inte förändra ditt liv, det är bara du som kan göra det, du har helt rätt. Men jag kan stötta dig, ställa frågor och väcka tankar som för dig längre fram i din process. Ibland är det bara viktigt att få prata högt, att få säga det man tycker och tänker till någon. När man har fått göra det, kan livet ibland kännas lättare. Har du upplevt det någon gång?

Han möter min blick och rycker återigen på axlarna.

Jag känner i luften att jag ska undvika att knacka hål på den där muren han satt emellan oss, för även om jag skulle lyckas att riva den, skulle det sluta med att han sprang där ifrån med svansen mellan benen, och aldrig kom tillbaks.

Ibland handlar mitt jobb om att ta av masken på personen mitt emot mig att få dem att acceptera sig själva, och ibland handlar det om att ta av min egen mask och få dem att lita på mig.

Han är som en folkskygg hund med flackande blick och jag vet att jag behöver möta honom där han är och inte där jag befinner mig.

I hundvärlden hade jag lagt mig på rygg och blottat strupen, visat att jag inte har onda intentioner.

Men i samtalsrummet funkar inte den tekniken.

Jag kan inte vända bort mitt ansikte, gå ner på knä, sträcka ut min hand och säga ”Hej, här är jag. Jag är inte farlig”. För att vänta på att den folkskygga hunden ska våga sig fram.

Fast samtidigt är det precis det jag gör när jag varsamt närmar mig ditt hjärta.

Du bestämmer själv, säger jag och tittar på dig med mjuka ögon. Jag vill jätte gärna hjälpa dig, få finnas vid din sida. Men det viktigaste av allt är att du vill ha mig där. Annars gör det ingen skillnad.

Det känns bra, säger han när han lämnar rummet med sitt sneda leende. Det här kändes bra. Jag kanske kommer tillbaka.

I min värld har du precis vågat dig fram till min hand. Även om du bara tagit en snabb tugga av det jag har att erbjuda för att sedan snabbt springa tillbaka till din egen trygghet, så är det dom där små minutrarna som du rörde min hand det som räknas🖤

jessicahjert.se

Bakvänd utmattning

När uttråkning sakta dödar dig

I en mailkonversation med en av mina fina läsare uppkom ett ord jag inte hört förut och när jag läste det kände jag att jag måste dela med mig av det till er (tack Annika). För jag tänker att många med ADHD kan känna igen sig i beskrivningen och därför vill jag skicka det vidare. Ordet är (trumvirvlar) bakvänd utmattning.

För mig har det länge varit självklart att jag blir sjuk (läs utmattad/deprimerad) när jag är ostimulerad. Min hjärna KRÄVER variation och utmaning. Jag kan nästan känna hur energin sugs ur min kropp när jag har för lite utmaningar och jag vet alltid att jag är på väg att bli sjuk när jag fått leva med för lite utmaningar under en längre period. Som anställd har det varit svårt att utmana eller utveckla mig tillräckligt. Jag får ofta höra ”ta det lugnt”, eller att jag inte ska ha flera uppdrag/uppgifter samtidigt, även om jag ber om det.

Jag har flera gånger sagt till chefer ”jag har tråkigt” ändå kan dom inte ge mig mer eller annat.

Det har varit en av anledningarna att jag drivit företag vid sidan av min anställning i alla år. För jobbet ger mig aldrig tillräckligt. Istället för att som många tror, att jag ska bli utmattad av för mycket jobb, blir jag utmattad av för lite, och även om jag flertalet gånger sagt det högt är det ingen som tar det riktigt på allvar, eller gör något åt det.

Jag hoppas och tror att livet som egen företagare kan vara rätt för mig av den anledningen. Att jag kan få olika uppdrag, testa nytt, utmana mig, och att inget någon dag är densamma. Som företagare måste jag hela tiden sträva och kanske är det precis vad jag behöver (eller inte) vem vet?

Visst jag kommer med all säkerhet ställas för utmaningar, stress och rädsla, men aldrig, aldrig vill jag igen stöta på den där bakvända utmattningen som långsamt kväver mig.

Andra har alltid haft svårt att tro mig när jag säger att utmattningen inte handlar om för mycket att göra, utan för lite. Dom kan skratta högt och lägga förklaringen på allt jag har att göra. För visst, jag har alltid en massa bollar i luften. Men om något stoppar mig från att fånga dem, eller kasta upp fler, ja då går jag sönder.

Något som neurotypiska människor kan ha svårt att förstå är att en person med ADHD inte bara ska/vill ha EN sak att göra. Nej, de behöver oftast flera. Att hålla en boll i handen får mig uttråkad, men att kasta upp 10 i luften gör mig vaken, aktiv och utmanad. Jag räknar med att möta mängder med känslor i mitt nya arbetsliv, men jag vill aldrig, aldrig mer vara uttråkad!

Varje Onsdag fem veckor framöver kommer du att hitta en känsloskola på bloggen jessicahjert.se

In, läs och lär! Tankar, frågor eller funderingar? Du vet vart du hittar mig → kontakt@jessicahjert.se

Stress och IBS

För första gången, kanske någonsin, känner jag att jag är i balans med mina kroppstankar. Jag kan äta i stort sett vad jag vill utan ångest och har inga matförbud eller träningsmåsten. Jag minns inte senast jag befann mig på en sådan bra plats där jag helt enkelt accepterar läget och mig själv för vad och vem jag är. Men….

Ja så klart att det kommer ett men. De senaste månaderna har jag haft ont i magen varje dag, mer eller mindre beroende på vad jag stoppat i mig. I bland sväller magen upp till det dubbla och ibland krampar den. Jag känner igen symtomen från när jag gjorde min KBT-behandling förra året då denna problematik startade och jag kom då fram till att det är IBS.

Med hjälp av mjöksyretabletter och mindre ångest försvann problemet för att nu ha hittat tillbaka igen. Suck!

Jag som inte vill ge mig själv några förbud vågar knappt stoppa något i munnen på grund av rädslan att få ont i magen, och när man tittar på vad man ”får” äta när man har IBS, ja då är man tämligen begränsad och får knappt stoppa en halstablett i munnen.

Jag ska försöka att se det som en utmaning och inte stressa upp mig över problemet. Jag måste helt enkelt hitta ett nytt sätt att äta, i alla fall de perioder jag är under stress då det verkar trigga min IBS. Återigen, suck. Jag som inte vill fastna i dieter eller begränsa mig, och jag som inte ens gillar att laga mat 🙁

Ja så är det. Stress och ångest sätter sig i kroppen. Just nu lever den i min mage. Just nu rubbar Dex (hundvalpen) mina rutiner och triggar än mer stress. Jag har inte kunnat gå lång promenader eller styrketräna som jag brukar. Jag har inte heller kunnat vila och varva ner på samma sätt då man hela tiden måste ha koll på hans bus.

Så denna veckan börjar jag om. Jag testar nytt, är snäll mot mig själv, och försöker hitta nya lösningar när de gamla inte längre funkar. Det är så lätt att ge upp och hoppas och vänta på att allt ska bli som vanligt igen. Men fram tills det blir det så vill jag i alla fall ha försökt att få det att fungera i vardagen som är, just nu.