Psykisk ohälsa


Det är inte ditt fel   Recently updated !

Ibland träffar jag klienter som anklagar sig själv för att vara konstiga, svaga eller sjuka. Men när man tittar på deras levnadshistoria ser man att det är den som är sjuk, och INTE dom. Om man har växt upp i en kärlekslösmiljö eller blivit utsatt för övergrepp så är det inte konstigt att du mår dåligt. Tvärtom så är det fullt normalt. Vår kropp reagerar på det som är runt om oss. Lever du med människor som är kritiska mot dig och blir mobbad hemma eller på arbetsplatsen, ja då är det ju inte dig det är fel på, utan dem. Det är inte konstigt att du mår dåligt i en sådan miljö, eller hur?

När ni läser det här håller ni säkert med mig och tänker självklart, men personen som sitter i fåtöljen mitt emot mig kanske har fått höra hela sitt liv hur värdelös den är och har därför börjat tro på det, fast att inget av det är sant.

Ibland är vårt dåliga mående inget sjukdomstillstånd utan en frisk reaktion på att någonting annat är sjukt!

För tänk om det är din omgivning eller din arbetsplats som är sjuk och inte du? Orimliga krav från andra skaver inuti och det är ett tecken på att du inte ville ställa upp på det andra kräver av dig. Gör du det ändå kommer du att må dåligt. Punkt.

Det är viktigt att reflektera vad man mår dåligt över och varför. Vissa saker är lätta att åtgärda och andra saker kräver ett större arbete från din sida. Men kom ihåg det här; om du har varit med om något otroligt tufft i ditt liv så är det inte du som är svag eller sjuk. Din reaktion är helt normal. Det sjuka hade varit om du inte hade reagerat alls för det innebär att du inte är i kontakt med dina känslor. Så kom ihåg:

Lägg aldrig skulden på dig själv när den tillhör någon annan!

Ta hand om dig ❤︎


Varför vara som starkast när man känner sig som svagast?

Varför ska man vara så jäkla stark de stunder man känner sig så jäkla svag? Många pressar sig som mest när det mår som sämst. Dom tar tvingar sig till jobbet, ler extra stort och tar på sig mer uppgifter än vanligt när allt de egentligen vill är att dra täcker över huvudet.

Fasaden man sätter upp är hårdare än alla andras, fast att ingen annan än en själv begär det av en.

Varför inte erkänna sig sjuk?

Det är som att man ska springa i från det där smärtan med en stor, kall, hård sköld framför sig. Man blir trött, tung, snavar och får än mer sår.

Om man istället hade stannat upp, fikat vid vägkanten (läs sjukskrivit sig) och sedan tagit sig förbi farthindren i livet när man känt att man hade mer styrka och energi så hade man nog kommit i mål med mindre skador.

Varför gör vi så mot oss själva?

Jag känner inte en enda människa med utmattning/depression som gått hem frivilligt. Som har sagt “jag behöver nog vila”. Tvärtom. Dom säger “jag klarar det här”.

Ja, det tror jag säkert att du gör men för vem? Och varför är det viktigt?

Jag vet att det är jobbigt att erkänna för sig själv hur trött, svag och ledsen man känner sig. Men tro mig. Det är det du måste göra för att komma tillbaka. För att bli stark (läs frisk).

Så känner du igen dig i ovanstående så vill jag att du backar lite. Försök att se på ditt liv med perspektiv. Att gå över sin egen gräns är inte starkt, det är självdestruktivt. Vad är det DU behöver göra just nu för att ta hand om dig själv? Se till att gör det då. Ingen annan kommer att ta hand om dig, sätta dina gränser. Det är därför viktigt att du ser dig själv, att du tar ansvar. Nu ♥︎


Till dig som lever nära någon med ångest

Vad en person med ångest ofta gillar: att planera och strukturera. Den vill alltid ha god förberedelse tid och gillar att hålla sig till strikta rutiner. Den tycker också om att hålla sig inom sin komfortzon och att överanalysera.

Vad en ångestfull person inte gillar: spontanitet, sista minuten planer, förändrade rutiner, att gå för långt utanför sina gränser, mycket folk, högt ljud och starkt ljus.

Hur du kan förminska personen: säg till den att det inget att oroa sig för, sig till den att det är onödigt att vara stressad, säg att alla upplever ångest och att det inte är stor sak, kom gärna med goda råd som du själv blivit hjälp av eller som ALLA andra gör. Säg till personen att den är barnslig.

Hur du kan vara hjälpsam: fråga vad du kan hjälpa personen med, ha förståelse om personen ställer in/ändrar/ångrar sig, ha förståelse om personen upplever starka känslor om planer förändras, visa att du gärna lyssnar även om du inte kan förstå. Var med i personens plan och hjälp till att planera istället för att ignorera eller lägga allt ansvar på personen.

Att vara kontrollerande och ospontan är inget personen väljer eller själv vill, den är något den måste göra för att kunna hantera sin vardag och stå ut med oförutsedda händelser. Så för att underlätta samlivet med en ångestfull person, påminn dig om att den alltid gör så gott den kan ♡


En sommardag

Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.

sommarångest

Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.

Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika “ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.

Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.

Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀

Mer om sommarångest kan du läsa här och här.


Sitt still

Sitt still

I veckan hade jag behandlingssamtal för mina barn. Ett av barnen sitter som ett ljus och svarar aktivt på frågor medans den andra hänger upp och ner i stolen, ligger och krälar på golvet eller detaljundersöker saker som ligger på soffbordet. Jag vet att han lyssnar, även om det inte ser så ut. Men det är så himla påfrestande att prata med någon som visar minimalt intresse och som inte kan sitta still. Jag är så nära att med hög röst säga “sitt still”, men jag biter mig i tungan. Svär inombords samtidigt som jag är tacksam att jag inte jobbar inom skolans värld.

Jag tror att jag är lika lättad som honom när “lektionen” är slut. När jag kommer hem sätter mig i soffan och pratar med min man. Under vårt samtal pillar jag med papper, klipper och klistrar. Springer fram och tillbaka till skrivaren samtidigt som jag har tankarna någon helt annanstans. “Kan du inte bara sitta still” säger han högt och jag vaknar till.

“Va?”.

“Jag blir stressad när du far omkring, kan du inte bara vara lugn?”.

Jag känner efter inombords en sekund, men nej, det går inte att vara lugn.

Eftersom jag bara timmarna innan hade känt precis samma irritation mot min son kan jag nu på pricken förstå känslan min man bär, irritationen, hopplöshetskänslan, och lusten att bara vilja skita i samtalet…..bara för ett en person inte kan sitta still. Men jag förstår också sonen, jag vet hur det känns i kroppen. Hur rastlöshet river och sticks, och hur man försöker koncentrera sig men hur det känns som att man går sönder på vägen.

När en tanke flyger iväg så är det så svårt att inte följa efter.

Jag vet hur jobbigt det är för personen framför en, men jag vet också att det alltid är jobbigare för personen som inte kan koncentrera sig. För den personen lever i den känslan, dygnet runt. Medan du kan lämna situationen och fly från din. Och där och då blir jag påmind, om att detta tillstånd aldrig går över, och att det inte handlar om att han är en pojke på 11 år, utan att han kommer bära samma svårigheter när han är en man på 30 år. I framtiden är det inte hans lärare, kompisar eller föräldrar som ber honom sitta still, utan hans fru eller barn.

Än i dag som 40-åring får jag tillsägelser både från familj, vänner och arbetskamrater. Men även från okända människor. Sitt still. För helt omedvetet rör jag mina fötter, ben, pillar på något, eller blir tvungen att resa mig för att “gå på toaletten” när stillasittandet har blivit för långt.

Sitt still är ord man kommer ha med sig hela livet, och som alltid kommer kännas som en käftsmäll. För än idag blir jag lika förvånad när folk ber mig att sitta still, för i den stunden är det precis det jag tycker att jag gör, försöker sitta still. Deras påminnelse betyder bara att jag har misslyckats, igen.

 


Förlora fotfästet

Tappar bort

mig själv.

Förlorar fotfästet

om och om igen.

Precis när jag tror att jag återfått balansen

faller jag

igen.

Det syns inte

utanpå.

Men inuti

gör det ont.

Får blåmärken.

Både här och där.

Älskar känslan

av vind i håret.

När tankarna går snabbt

och världen är min.

Huvudet bland molnen

och fötterna på jorden.

Gör att man snubblar

ibland.

Varje gång är jag rädd

för att fastna

att inte ta mig upp.

Och den rädslan

gör nästan ondare

än själva fallet.


Kampen på insidan

Kan inte sitta still, inte stanna kvar.

Någonting i mig sliter och drar.

Som att jag alltid vandrar, mot nya mål.

Fyller mina fickor, trots att dom har hål.

Även om jag vill stanna är det en del av mig som måste gå.

Är som en handling, jag inte rår på.

Jag är repet i en dragkamp, har ingen chans.

Hur man än sliter och drar, så kommer jag ingenstans.

Folk suckar och skrattar, “vad du håller på”.

Som att det är jag själv som väljer, att göra så.

Någonting i mig, sliter och drar.

Jag är ledsen, kan inte stanna kvar ♡

 


För eftertanke

Alla kan vi känna igen oss i diagnoskriterierna för ADHD, ouppmärksamhet, hyperaktivitet, impulsivitet. Jättebra tänker jag, för då kanske du kan sätta dig in i hur det skulle kunna vara att leva med detta dygnet runt, varje dag.

Alla har vi haft koncentrationssvårigheter, tänk dig att sitta på en tråkig men viktigt föreläsning och tankarna flyger iväg om och om igen, oavsett hur mycket du än försöker att lyssna. Skitjobbigt, eller hur? Tänk dig att detta sker dagligen, när du försöker att lyssna på dina barn, vänner, arbetskamrater. När du vill läsa, se på ett teveprogram eller fokusera på en arbetsuppgift. Det händer inte bara ibland, utan jämnt, även vid de tillfällen du vill vara koncentrerad.

Hyperaktivitet, det måste vara jätte bra eller hur, hur mycket ork och energi som helst? Och visst har också du känt ibland hur det spritter i kroppen. Vissa dagar är du jättepigg och pågång, medans andra dagar känner du dig jättetrött. Ja, så är livet. Men tänk att aldrig kunna kontrollera din energinivå. När du måste sitta tyst och still och det är omöjligt och stoppa kroppen (och hjärnan) som vill något helt annat, och när kroppen ska vara aktiv kan du inte få igång den alls. Tänk dig en myskväll med barnen i soffan när du har en tornado i kroppen, eller att klara av dagens aktiviteter med en mantel av bly runt din kropp.

Alla kan vi utföra impulsiva handlingar som vi ångrar efter åt. Men när det leder till problem om och om igen, då känns det inte lika roligt längre. Eller hur?

Vad är då skillnaden mellan personlighet och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det finns ingen klar gräns, men de som får en diagnos ligger i riskzonen för en problematisk utveckling. Man har helt enkelt ett lite större bekymmer än att “bara” veta hur det känns, man lider av det, så gott som dagligen. Så det är jättebra att du “känner igen dig” i symtomen, men kom ihåg att det inte är riktigt samma sak som att bära på dem dygnet runt.


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

måste alla vara så jävla lyckligaNär jag fick mitt första barn kändes det som om mitt liv togs ifrån mig. Jag som har ett så stort behov av frihet kunde inte styra mitt liv om så för en sekund. Det kändes som att jag satt i fängelse med en sadistisk fångvakt som avgjorde när jag fick sova och när jag fick äta. Jag förstår att få barn är en omställning för alla men för mig förvandlades omställningen till ett mörker, till en depression som jag varken minns början eller slutet på.

Som att en depression inte var nog så illa så fick man det tilltryckt i ansiktet att man skulle må bra, att NU var den mysigaste och lyckligaste perioden i ens liv. Fast att det för mig kändes som ett helvete. Lyckan kändes långt bort. Det är fortfarande med en sorg i hjärtat som jag ser tillbaka på den där tiden. Och jag kommer nog alltid vara ledsen över att jag mådde dåligt under den tiden, den tiden då alla säger att man ska passa på och njuta, vara lycklig.

Men helt ärligt så njuter jag mer nu. Jag njuter dagligen av samtalen med mina barn, och kunna kramas, skratta och gråta tillsammans. Jag njuter av att höra deras klokhet, hur de resonerar och njuter över att se de växa och lära sig, varje dag. För mig kommer småbarnsåren aldrig vara en magisk tid. Jag skulle vilja säga att den är mer magisk nu. Det är nu vi tillsammans kan skapa minnen, göra barnen delaktiga och forma vår relation och gemensamma framtid. Så det jag vill säga till dig som sitter fast mellan småbarnsåren och känner att du inte vill annat än att komma därifrån; det är ok att inte älska situationen du befinner dig i. Bara för att det här inte är din livs bästa stund betyder det inte att du inte älskar (eller kommer att älska ditt barn). Det betyder inte att du är en sämre mamma (eller pappa) än någon annan, och det betyder framför allt inte att du aldrig mer kommer att uppskatta föräldraskapet.

Jag skulle verkligen önskat att jag fick höra de där orden själv när jag mådde som sämst. Därför vill jag påminna dig om att det är ok att uttrycka dem. Det är ok att känna att du vill tillbringa tid själv utan en skrikande minimänniska bredvid dig. Det är ok att längta bort eller fantisera tillbaka till tiden innan dina barn. Det har inget med bristen på kärlek att göra, dina tankar avgör inte din duglighet som mamma. Det är okej att vara trött, otacksam och vilja hoppa över perioder av sitt liv. Och bara genom att acceptera den tanken kan din situation kännas bättre.

Mår du dåligt (eller känner du någon som mår dåligt) som nybliven förälder? Boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden hittar du här, här eller här.  (Finns även som e-bok).


Mellan fyra väggar

Han gråter med händerna framför ansiktet.

Allt jag har velat är att folk ska vara nöjda med mig, säger han genom fingrarna, men se på mig nu….jag har gjort alla besvikna.

Jag har inga svar, inga lösningar, inget som kan få honom att må bra. Jag sitter tyst på en plaststol och tittar på honom. Han drar sin tröja över ansiktet för att torka sina tårar.

-Ända sedan jag var liten har jag bara velat göra rätt, men det blev bara fel. Lärarna sa till mig att jag var dum i huvudet, att jag inte kunde lyckas. Fast att jag hela tiden visste att de hade fel började jag tro på dem.

Gråten eskalerar igen, ögonen är rödsprängda och händerna skakar. Han skäms, skäms inför mig, inför sina anhöriga, inför dem han skulle visa att han faktiskt kunde bättre.

Jag tittar på en liten pojke i en vuxen kropp, en pojke som så länge blivit nedtryckt att han  tillslut slutat växa. Där de som skulle hjälpa honom gjorde tvärtom. Han berättar sin historia och jag vill inte tro honom men gör det ändå. Sanningen gör ont.

-Det är inte du som ska skämmas, det är dem, jag hoppas att du vet det.

Han nickar, tårarna har slutat rinna.

-Jag har förlorat tron på människan fast att jag inte vill det, jag litar inte på någon längre.

Vi tittar på varandra i tystnad. Han säger tack, och jag känner att han på riktigt menar det fast att jag egentligen inte gjort någonting…mer än att suttit i det där mörka rummet, på den där hårda plaststolen och lyssnat på hans historia.

Han ger mig ett ögonkast innan jag låser dörren om honom och jag hinner tänka att det är så här den här unga människan kommer tillbringa sina kommande år. Inlåst mellan fyra väggar. För att någon i hans liv gick fel.

Jag vrider om nyckeln och ljudet ekar inom mig. Stannar kvar som en kall känsla i min mage.

Det är flera år sedan vårat möte. Och vad jag vet sitter han kvar där än, mellan fyra väggar tillsammans med känslan av misslyckande och viljan av att vara alla till lags. Jag minns honom. Jag minns sorgen, rädslan och orden som åkte rakt in i mitt hjärta trots att jag stretade emot. Och jag tänker på hur fel det kan gå när vi vill att folk ska vara nöjda med oss. När vi utgår från andras vilja istället för vår egen. Hans ord kommer inte förändra hans liv, men jag kan låta dem förändra mitt.

Jag kan låta dem bli en påminnelse om vikten att följa min egen kompass. För när man har förlorat tron på andra människor har man oftast också förlorat tron på sig själv.