Psykisk ohälsa


We cant do it

Jag vill tipsa er om SVT:s serie we cant do it. En serie i tre delar om utmattningssyndrom. Så viktig och lätt att känna igen sig i. Trots att det nu är 2-3 år sedan så känner jag att jag fortfarande lever i skuggan av min utmattning, och alltid med rädslan att falla dit igen. Men det värsta är att se alla människor omkring mig, och inte kunna göra något åt det.

Något av det första min man sade till mig i vårt förhållande var att han tyckte att jag hade alldeles för hög arbetsmoral. Kan man ha det undrade jag, och det tog flera år för mig att förstå vad han faktiskt menade. Jag gick till jobbet sjuk, ställde alltid upp och jobbade även över med kortvarsel. Inte konstigt att jobbet senare skulle göra mig sjuk.

Jobbet tackar dig aldrig, du får ingen utmärkelse eller högre lön för att du går in i väggen.

Kroppen varnar dig, ALLTID. Det enda du behöver göra är att lyssna (och ta bort arbetsbelastning/byta jobb/eller sjukskriva dig). Jag vet att du vet det här, men jag vill skriva det ändå. Har du fått sömnsvårigheter/känner en trötthet som inte går över? Är du ovanligt gråtmild eller blir lättirriterad? Saknar du lust och motivation, känner du att du har svårt att koncentrera dig, läsa böcker, hålla flera bollar i luften eller följa en röd tråd? Har din kropp gett dig fysiska tecken så som utslag, eksem, håravfall?

Känner du igen dig på något av ovanstående? Då ber jag dig göra något åt det NU. Jag vet att du tror att du klarar det, att det snart går över, att du bara behöver jobba lite till och lite till. Vi är många som har gått den vägen. Men vad du inte vet är att ju mer du går över din gräns desto längre sjukskrivning väntar dig. För många handlar det inte om månader utan flera år innan man blir frisk, och vissa av oss blir aldrig mer sig själva.

Se serien och ställ dig själv frågan “är det rimligt att arbetet tar det bästa av dig så att du inte orkar med det riktiga livet?” Svarar du nej på den frågan så är det du som gör något åt det. Nu!


Fem, fyra, tre, två, ett

Fem saker du alltid har i ditt kylskåp?

Ketchup, mjölk, smör, ägg, ost.

Fyra saker du inte kan vara utan?

Gibson, Leia, Marcus och min hund.

Tre saker du inte kan äta?

Kött, fisk, oliver.

Två saker som gör dig glad?

Therese och solljus.

En sak du gör flera gånger i veckan?

Promenerar.


Sömnlistan

1.När brukar du gå och lägga dig?

22.00 prick.

2. När vaknar du?

Mellan 5-6.

3. Är du morgonpigg?

Vanligtvis ja. Just nu, nej.

4. Vad gör du i sängen innan du somnar?

Pratar med min man.

5.Vad finns på ditt nattduksbord?

Olika böcker och min telefon (och lypsyl).

6.Hur är din säng bäddad?

Vanligtvis inte alls.

7. Vilken låt är allra bäst att somna till?

Lyssnar jag på något innan jag lägger mig så är det headspace, en meditationsapp. Men ingen musik, nej.

8.Vad är ditt bästa sova gott-tips?

Att ha det ganska kallt i rummet, hatar att svettas.

9. Vad har du på dig när du sover?

Ingenting.

10. Hur ser din sovfrisyr ut?

Som ett troll gissar jag.


Prata med någon!

Prata med någon!

Vila i frid <3

Jag har igen fått en påminnelse på att det vi ser på ytan är just bara yta, ingen sanning eller verklighet. Resten av  historien målar vi själva upp med vår fantasi och gör verkligheten mycket bättre (när det gäller någon annan) än vad den är, det var visserligen ingen ny insikt för mig, så jag önskar så att jag hade sluppit få denna smäll i mitt ansikte. Men eftersom jag, likt många andra målade upp en annan bild än den som var sann så tar jag det som en påminnelse och vill dela mina tankar med er så att ni också kan få den.

En förebild för mig har gått bort genom att ta sitt eget liv. Jag kände henne inte, följde henne inte och har aldrig haft kontakt med henne. Men jag visste vem hon var. Har sett hennes namn överallt, läst hennes inlägg i grupper vi varit med i gemensamt och då och då kikat in på hennes blogg.

Jag såg henne som en person som levde sin dröm, tjejen som hade lyckats, som hade allt. Hon levde på något hon älskade (trodde jag) och hade mycket av det jag själv önskade mig… och idag finns hon inte mer. Jag såg upp till henne, tänkte att hon hade nått sina drömmar och kommit så mycket längre än jag. Fast att jag vet att man inte ska jämföra sig med varann… Men på något sätt inbillade jag mig att hon både var mer lyckad, och också lyckligare, än jag. Varför?

Hon log på varje bild, man kunde varken se trötthet eller sorg i hennes ögon och hon jobbade och presterade allt som förväntades av henne så vitt jag kunde se. Hon fick alltid mycket kommentarer, verkade ha mycket vänner. Hon såg älskad och uppskattad ut och hade alltid kul samarbeten och jobb framför sig. Det var det jag såg. En del av verkligheten, men självklart inte hela…kom det till att visa sig.

Personen fortsatte att vara aktiv på blogg och instagram in i det sista. Visade inga tecken på att må dåligt, i alla fall inte för oss som inte stod henne nära.

Det jag vill säga med det här inlägget är att personer som mår dåligt fortsätter gå till jobbet, dom fortsätter ta leendet selfies och hänga med sina vänner. Det är ingen garanti för att man mår bra. Vi måste sluta ta personers inre hälsa förgiven, för hon som “har allt” kan fortfarande må dåligt.

Jag blir så himla ledsen, fast att jag inte känner henne alls. Ledsen för att det här ska behöva ske. För att det inte syntes, för att det inte hann förhindras. Vi måste våga prata med varann. Du som känner att du inte kan prata med vän eller familj sök upp en kontakt någon annanstans. Jag förstår att man inte alltid vänder sig till dem som står närmast, men det viktiga är att du vänder dig till någon !

Jag är säker på att hon älskade livet, och att hon ville leva. Hon såg bara inte hur…och det är just där en annan medmänniska kan komma till hjälp. Ibland räcker det att bara få ur sig det så bär inte runt på ditt mörker ensam.

Det finns alltid någon att prata med, även när det inte känns så. Om du vet att du har perioder när du mår så där dåligt och inte vet vem du ska prata med så skriv upp numren på en lapp eller lägg in dem i din telefon så att de alltid finns nära tillhands. För när du mår riktigt riktigt dåligt är det svårt att själv finna lösningen så förbered den för dig nu, innan. För att förhindra hastiga och fel beslut. Nummer som kan vara bra är tex:

Jourhavande medmänniska 08-702 16 80

Mind självmordslinjen 90101

Hjälplinjen 0771-22 00 60

Kyrkans jourtjänst 031-80 06 50

Jag vill också påminna dig om att tankar bara är tankar, även i akuta stunder när du mår riktigt riktigt dåligt. Så det du säger till dig själv där och då är inget du egentligen vill även om det känns så. Känslor kommer och går. Både bra och dåliga. Allting går över. Så ge dig själv tid, ta inte dina känslor på för stort allvar och prata med någon.

 


Vildhundens rädsla

Vildhundens rädsla Vildhundens rädsla
Foto:pixabay

Du är som en hund. Trogen och rädd att bli lämnad.

Om han bara visste hur rätt han hade med den meningen. Jag gick och tänkte på den i dagar och insåg att han slagit huvudet på spiken. Förmodligen utan att veta om det själv.

Jag är så rädd att bli övergiven att jag hellre flyr. Vill inte känna kärlek om jag inte kan få ha den för alltid. Vägrar släppa in folk i mitt liv om de inte kan lämna en garanti att de kommer stanna kvar. Och det kan ju ingen …

Jag ser att den där rädslan gått som en röd tråd genom hela mitt liv. Jag är inlindad i den. Den påverkar alla relationer jag har, både familj och vänskap. Men mest av allt påverkar den mig själv.

Ja, jag är som en hund. Men inte en sådan där snäll och lydig hund som sitter troget vid dina fötter och väntar på din uppmärksamhet, utan tvärtom. Tappar du kontakten med mig så springer jag åt ett håll med känslan av att ha blivit övergiven fast att det är jag som flyr.

Det var det jag visste upprepar jag för mig själv i flykten. Dom tyckte inte om mig på riktigt. Ingen kan tycka om mig på riktigt.

Olydig eller skygg, men det tar år av träning för att knyta starka band som direkt klipps av när jag känner mig osedd och oälskad. Du kan säkerligen ta dig lite närmare dag för dag, men ett enda felsteg och jag flyr igen.

Likt en hund kanske jag aldrig slutar älska handen som matar mig, men är så rädd för känslan att vara beroende av någon annan att jag vissa dagar inte tar emot din föda.

En vildhund som letar efter kärlek, men vågar inte komma någon tillräckligt nära för att få den. Egentligen vill jag nog att någon sätter koppel på mig och kallar mig för sin. Att tillhöra någon som aldrig släpper taget.

En tilltufsad vildhund som letar efter kärlek, en familj att kalla sin egen.

Jag går ensam med svansen högt. Skyggar för att möta din blick. Samtidigt slår det mig att vildhundens rädsla kanske inte handlar om att våga komma människor nära… utan istället om att våga stanna kvar.


Byta bort ordet lycka

Vad är lycka, och hur känns det egentligen att vara lycklig?

Hela livet går egentligen ut på att söka efter lyckan. “Bara jag får ett jobb”, “om jag blir gravid”, “när barnen blir äldre”, “när jag går ner i vikt” blir jag lycklig.

Vi har hela tiden nya mål, nya saker vi strävar efter som vi tror ska göra oss lyckliga…och det kanske det också gör…men oftast bara för en liten stund, sedan går den där känslan av lycka oftast över.

Det är en härlig känsla, lycka. Man blir liksom varm inombords och om så bara för den lilla stunden känner man att man verkligen lever här och nu och inte i morgon eller i gårdagen. Det är som att tiden stannar upp för en liten stund och man verkligen uppskattar livet som det är just där och då….och oftast önskar man att den där lilla känslan hade kunnat stanna lite, lite längre.

Jag tror att det där ordet ibland gör oss förvirrade. Att det är en känsla vi tror att vi kan leva med, dygnet runt. Eller åtminstone tror vi att andra gör det…

Jag tror att strävan efter lycka ibland gör oss olyckliga, och tror att det man egentligen ska eftersträva är förnöjsamhet istället för lycka. Jag lever efter devisen att jag alltid är lycklig, men jag känner det sällan, kanske märker jag det först efter att jag drabbats av olycka? Förnöjsam är ett bättre ord att förlika sig med. Kan vi komma överens om det?

Man vet liksom att man har det bra….men man känner det bara inte, hela tiden.


Ätstörningar -en osynlig sjukdom

Kampen mot kroppen

Mina ätstörningar triggades i gång när jag var 12 år. Sedan dess har jag haft total koll på vad jag stoppar i min kropp och hur mycket jag rör mig. Jag kräks inte längre, har slutat svälta mig och tränar inte frenetiskt. Trots detta är kampen inte över. Den pågår dagligen inombords. Jag får inte bara ångest de dagar jag unnar mig godis, utan också om jag tar en klick sylt, lite för mycket potatis, BRÖD (som jag älskar) eller pasta.

Efteråt känner jag alltid att jag borde ha låtit bli, och jag är så jävla trött på den där känslan.

Det är en daglig fajt med att försöka tycka om och acceptera mig själv. Att hitta lagom och inte pressa mig. Jag vet att jag kan gå ner i vikt. Jag kan svälta mig utan problem, träna flera pass om dagen eller stoppa fingrarna i min hals men det vill jag innerst inne inte, och jag vill minnas att jag inte var en lyckligare person när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör just nu. Tvärtom. Jag har nog aldrig mått så dåligt.

Men bekräftelsen från andra på den tiden var enorm. Dagligen fick jag höra hur duktig jag var som tränade så mycket, vilken karaktär jag hade som kunde stå emot sötsaker och hur fin och smal jag var. Ja, ni förstår svårigheten att sluta va?

Jag kan än idag minnas den där känslan av fullständig kontroll över min kropp. Ångesten styrde hur mycket jag rörde mig och hur mycket jag tilläts äta. Den hade kroppen i ett järngrepp. Men jag var så trött, och så hungrig.

Och ibland kommer dom där tankarna till mig. Jessica, du kanske ska gå ner i vikt. Börja träna mer, banta. Kom igen du vet hur man gör. DÅ kommer allt att bli bra.

Som att -10 kg på vågen skulle lösa några av mina problem?!?

Det är verkligen två sidor som slåss mot varandra där inne, en frisk och en som är så sjuk. Och bara för att den friska har överhanden idag, behöver det inte vara så imorgon.

Ätstörningar är en osynlig sjukdom. Och bara för att den inte syns, så betyder det inte att den inte finns.

För mig är det aldrig problem med att låta bli att äta bullar och godis, det är lätt. Det svåra för mig är att äta det utan att få ångest efteråt.

Jag får därför ständigt arbeta med att påminna mig själv; nej Jessica du vill inte gå ner i vikt. Du vill tycka om dig själv. Och då är att vara elak och straffa sig själv aldrig rätt väg att gå, även om det för stunden, känns så.

 


Hon är jag

Kanske är det bra ändå.

Att känslorna aldrig når riktigt ända in.

Att komplimanger och fina ord endast fastnar på min hud,

enkla att vifta bort,

skrapa av sig.

För tänk om jag hade samlat dem på hög,

låtit dem leva inom mig

och på RIKTIGT tro att jag är

den ni säger att jag är.

 

Jag hade förmodligen fått hybris,

varit en ganska otrevlig människa

att hänga med.

Och i och med det hade allt det där fina gått förlorat.

Alla fina meddelanden och ord

är overkliga för mig.

Jag lägger dem i en burk,

sparar dem för framtiden.

Kan inte riktigt ta till mig dem,

än.

Tänk att den där osäkra lilla tjejen,

hon som knappt vågade se någon i ögonen

och alltid känt sig värdelös

nu står på en scen

och får höra motsatsen.

Det är två världar som möts.

Två verkligheter som krockar.

Båda högst verkliga.

Ingen kan suddas ut.

Kanske når orden inte ändå in för att skydda

den där flickan

från en verklighet

som inte känns sann.

Hon vet inte om

att hon tagit bladet från sin mun.

Att hon skriker ut sanningar

som bara lever

inom henne.

Hon lever i tron

att det ärnågonannan som stårdär

på scenen.

Hon har inte

den bilden

av sig själv.

Men hon är jag.

Och det är någon annan

som gömmer sig

och gråter

men hon

är också jag.

Allt som är hon

är jag.


Mod att vara sårbar

För soldater som har tjänstgjort i Afghanistan eller Irak är det förknippat med större fara att komma hem än att befinna sig i strid. Från det att USA gick in i Afghanistan och till och med sommaren 2009 hade USA:s militärmakt förlorat 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 soldater som begick självmord under samma tidsperiod. Och då ingår ändå inte de dödsfall som kan kopplas till våldshandlingar, riskbeteenden och missbruk.

Vi lär våra krigare att använda våld och aggression under kontrollerade former, att förtränga starka känslomässiga reaktioner när något går dem emot, att uthärda fysisk och känslomässig smärta och att sätta sig över sin rädsla för att bli skadade eller dödade. Alla dessa faktorer är också förbundna med en förhöjd självmordsrisk (Källa Mod att vara sårbar, Brene Brown.)

Det som slog mig när jag läste följande text är att vi lär oss (och då tänker jag inte bara på soldater utan jag tänker på våra barn, vårt samhälle) att vara starka, men inte att vara svaga. Jag tror att det viktiga egentligen är tvärtom. Starka är vi på automatik när vi behöver det, men det är svagheten vi behöver lära oss att visa och hantera. I dagens samhälle ska man ha skinn på näsan, vara stark, stå på sig, vara envis, kunna ta plats, säga i från. Men hur mycket skinn du än har på näsan så hjälper det inte om ditt inre är i uppror. Vi måste lära våra barn att blunda för omgivningen och lyssna på sig själva. Är det inte dags att lära oss att visa våra känslor? Att visa att mod likväl handlar om att vara sårbar som att vara “stark”?


Det vänder…

Efter min utmattning hade jag kvar en domnande känsla i mina armar som kom och gick. Blev jag trött så var det där den kändes först. Härom dagen sa jag till min vän att “den där känslan” är borta, att jag inte mindes när jag kände den senast. Skulle jag aldrig ha sagt för härom natten kom den tillbaka.

Det känns som om jag inte har sovit på en vecka och jag kämpar dagligen med att inte brista ut i gråt. När någon säger att dom känner sig glada frågar jag mig själv hur det känns, när kände jag det senast? För hos mig är det bara tomt.

Jag vet att det inte är riktigt sant, för jag var jätte glad och nöjd i december när jag tog beslutet om min utbildning, men just nu, känns det som ett ord som inte får plats i min mun. Som att det inte hör hemma där. Jag känner mig ledsen, varför frågar min man och jag undrar om man måste ha en anledning?

Jag tänker att sorg bara är en känslan och liksom lycka tynar den bort och försvinner. Jag tar det inte på så stort allvar. Vet att det går över, men just nu är jag här, mitt i det mörkaste mörker. Allt känns meningslöst….i alla fall just idag.

När jag mår som jag mår finns det sällan varken en självklar lösning eller anledning. Det är som att alla olyckor, sorger och svårigheter lägger sig som ett klump i ett bröst. Omöjlig att lösa upp. Jag tror inte ens att det är meningen.

Kanske ska den bara ligga där och värka, göra sig påmind. För att sedan långsamt försvinna bort igen…

Jag vet att detta brukar hända när jag tappar tempo. Jag blir ledsen, långsam…och värdelös. Jag behöver ha en mening med varje andetag jag tar, annars kan jag lika gärna sluta andas. Och när jag tappar den där meningen, den där farten, då faller livslusten mig ur händerna.

Det känns som att jag sitter på en stol och snurrar runt med en tom blick stirrande framför mig, tiden går men ingenting händer.  Runt, runt och runt. Jag räknar ner tiden, om två veckor börjar min utbildning och jag hoppas att jag inte hunnit drunkna i ingenting innan jag ska börja simma igen.

Så jävla dålig timing att drukna nu, bara veckor innan “tävlingen” startar. Varför kan jag inte lugnt ligga på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och vänta in nedräkningen? Inte jag inte. Jag ska envist fortsätta simma, fast att jag inte har något mål. Bara för att vara helt utmattad när allt drar igång. Idag går allting bara långsamt. I morgon med.

Men det vänder, livet vänder…och då hänger jag med.