Psykisk ohälsa


Anhörig till någon med utmattningssyndrom?   Recently updated !

Vad jag önskar att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste...

En person blir sjuk, men fler blir berörda av dess sjukdom.

Vad jag skulle önska att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste:

Jag skulle vilja påminna dig om att personen framför dig alltid har varit ansvarsfull, företagsam och driftig och att det är fortfarande vad den strävar efter att återigen bli….i sin egen takt.

Att personen inte tar disken eller hjälper till med maten handlar inte om lathet (och kommer heller aldrig att göra det) utan mer om en oförklarlig orkeslöshet. Den lilla kraft som finns i personen kan handla om att hålla sig vaken, ta sig från sovrummet till toaletten eller hålla ett vanligt samtal.

Jag skulle vilja berätta för dig att en person som tidigare lätt sprang milen kan uppleva arbetet med att plocka ur diskmaskinen som ett maraton och det skrämmer den personen mer än vad det upprör dig.

Jag önskar att du kunde förstå att det finns bra dagar där man kan le, gå till affären, leka med barnen och andra dagar där man utan anledningen helt faller omkull.

Vad jag önskar att anhörig till person med utmattningssyndrom visste

Tillåt personen att vila

Det handlar aldrig om aktiva val, utan kroppen tar sina egna beslut oavsett ägarens inblandning om den ska vara av eller på och hon kan aldrig förklara för dig varför.

Kräv därför aldrig en förklaring för plötslig orkeslöshet eller tårar, för det finns ingen. Det sista personer behöver är att känna stress och press över att behöva förklara sitt mående för andra. Hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?

Hur kan man möjligtvis förklara kroppens orkeslöshet när man inte lyft tungt? Hjärnans trötthet när man inte blivit utsatt för något intryck? Personen vet inte vad som händer inom sig själv så trötthet är den enda förklaring personen har.

Lita på att personen kämpar och gör allt den kan för att tillfriskna, och var medveten om att ibland är det just den där kampen som gör henne sjuk. Kom också ihåg att det finns ingen som hellre vill att personen ska bli frisk än den själv.

Sluta längta, hoppas att personen får sitt gamla jag tillbaka, och säg aldrig till henne att du önskar att hon återigen blev sig själv. Det får henne inte bara sårad utan kan också få henne att  jaga sitt förflutna, vilket många gånger var anledningen till att hon blev sjuk. Det hon på riktigt behöver, är att hitta den nya version av sig själv, och där kan du vara till en hjälp.

Genom att sänka dina förväntningarna och visa förståelse för att den du har framför dig inte har samma förutsättningar som tidigare hjälper du inte bara dig själv, utan också personen framför dig. Och kanske är det först där och då, man på riktigt kan tillfriskna?


En deprimerads dagbok   Recently updated !

Hon vaknar innan klockan och vill med ens somna om igen. Det svider i ögonen och kroppen känns tung. Utan att öppna ögonen anar hon att solen skiner utanför fönstret. Det får henne att vända sig om och dra täcket tungt över huvudet. Hon vill inte känna sol, inte känna värme, hon vill inte känna någonting just nu. Hon ligger kvar en lång stund utan att somna om, än har hon inte öppnat ögonen.

Fast att kroppen kämpar emot tvingar hon sig ur sängen, hon äter frukost inte för att hon har lust utan för att hon vet att hon måste. Hon sätter sig på bussen för hon vet att det är det hon ska göra, och hon tar sig hela vägen till sitt jobb för att det är så man gör.

Hon ler mot en kund fast att det mest känns som en grimas.

Hon undrar vad det är för meningen med allt, hon som hade massor av intressen har tappat det mesta. Våren och solen som hon vanligtvis älskar känns som hennes värsta fiende och när vännerna ringer orkar hon inte svara i telefon.

Hon känner sig som en robot, närvarande med ändå avstängd, gör sina sysslor på löpande band. Tittar folk i ögonen utan att riktigt se. Och hon undrar i bland i fall de kan se. Se mörkret, det avgrundsdjupa hålet inom henne. Se att det håller på att ta över hennes liv.

Hon tänker på döden, tankar som inte känns som hennes, ändå är dom där.

Men ingen reagerar, inte heller hon själv.

Hon tar bussen hem, lägger sig och gråter, det känns som om tårarna aldrig ska ta slut. Men hon somnar ifrån dem och vaknar upp till en ny ljus dag fylld av mörker. Mörkret har kommit så successivt så att hon inte ens kan se det, tror att det alltid har varit där. Hon drar sig undan folk, folk drar sig undan henne. Täcket och kudden blir hennes bästa vänner. Dem som torkar hennes tårar, alltid finns där.

Ingen ser en maskerad depression. Lägger märke till en söndrig insida när utsidan glänser. Depressionen blir vardag, var dag. Går på rutin, i både ljus och mörker. Hon ifrågasätter aldrig sig själv då ingen annan gör det. Fast samtidigt är det det enda hon gör. Förutom att blunda, somna om, och hoppas att hon aldrig mer vaknar.


Våga se, våga fråga, även där det alltid inte syns!


Du gör skillnad!

När du möter en utsatt människa möter du inte bara en människa utan också en utsatthet. Det är ingen liten sak att möta, det kan ta stor plats. Både i ditt hjärta och i din hjärna.

Att bära en annan personens bekymmer, att få hålla dem i din hand (om så bara för en stund) är ingen lätt sak att göra, det kan ge dig träningsvärk, oavsett hur vältränad du är.

Ett möte med en annan människa är alltid ett nytt möte, oavsett hur erfaren du är. Du kan aldrig någonsin ta din kunskap och kompetens för given.

Inom socialt arbete är det lätt att glömma bort sig själv, att inte hitta några lösningar, inte se några framsteg. Man glömmer att se det stora, i det lilla.

Jag vill därför påminna dig om att du kan ha påverkat någon, förändrat någons liv bara med bara ett ord, utan att veta om det.

Du kan göra skillnad utan att se skillnad.

Värmen i din röst kan för stunden värma någon frusen.

Din tro kan bli en annan människas hopp.

Ditt bemötande kan göra någons dag.

Jag beundrar verkligen dig som varje dag frivilligt försöker att lysa upp någon annans mörker.

Det var bara det jag ville påminna dig (och mig själv) om idag…du gör skillnad!


Hur hanterar du din ångest?

En av de vanligaste frågorna jag får är hur gör du, hur hanterar du din ångest. Många tror att jag har en magisk lösning, att jag har diagnosen men har hittat lösningen på problemet. Att jag inte längre mår dåligt. Kanske för att det inte syns, eller kanske för att jag inte låter ångesten hindra mig i vardagen. Jag vet faktiskt inte.

Men frågan har varit bra, för min egen del, för det har fått mig att fundera. Hur hanterar jag egentligen min ångest, och här kommer några svar:

Självprat

Jag har som vana att prata med mig själv. Detta gör jag genom skrivandet, låta det jag känner komma ut, först då blir det tydligt för mig vad som är på gång på insidan.

Fundera inte-bara gör

Jag försöker handla utan att tänka, (våra tankar och rädslor stoppar oss ofta) men även inte älta eller tänka för mycket efter jag gjort något utan släppa taget även om det som varit.

Ifrågasätt dina tankar

Eftersom mycket av min ångest handlar om tankar som inte är sanna är det ett ständigt jobb med att ifrågasätta dem. Det gör mig mer medveten och idag tror jag att jag gör det på automatik. Så fort jag får en ångesttanke ifrågasätter jag den, och släpper sedan taget.

Förminska inte dig själv

Alltså om vårt värde skulle sitta i våra tankar så skulle jag nog vara totalt värdelös.  Men som tur är gör det ju inte det. Men många som jag pratar med som lider av ångest förminskar sig själv på grund av sin ångest. De ser sig själv som svaga människor. Jag tänker tvärtom, vem kan vara starkare än mig? Hur många går emot sina rädslor dagligen och utsätter sig för ångestpåslag hela tiden. Inte så många. Du är alltså inte sämre än dem utan ångest, tvärtom, du är starkare, bättre. Kom igen, res dig upp, sträck på dig!

Sätt saker i perspektiv

Det är inte helt ovanligt att vi förstorar saker i vår huvud. Saker vi sagt och gjort. Men sanningen är att det finns ingen som tänker så mycket på det jag sagt eller gjort som jag själv. Så stora är vi  inte i andra människors liv. Det är sällan någon ligger sömnlös och tänker på vad jag sagt eller gjort (och gör dom det så är det dom som har ett problem och inte jag).Man kan hitta hjälpsamma tankar som tex “vem kommer ihåg det här om en vecka” “det här kommer jag skratta åt i framtiden” osv. Hitta en tanke som hjälper dig.

När jag skrivit klart det här inser att jag redan svarat på denna fråga (här) men eftersom den återkommer så kan det vara viktigt att svara på den igen. Hoppas att du hittade något som kan vara hjälpsamt för dig!

PS. och självklart har jag inte hittat någon sanning. Jag har bättre och sämre dagar och faller fortfarande ner i självtvivel, ångestpåslag och tårar, skillnaden är att jag snabbare tar mig ur det nu, än vad jag gjorde förr i tiden.


Ord som bara kommer…

Följande text är skriven för fyra år sedan men inte publicerad förrän idag. Hittade den bland mina 200 opublicerade blogginlägg. Jag antar att det var ord som bara kom, och jag är glad för att jag inte längre kan känna igen mig i dem. Texten är för mig ett tydligt bevis på hur vårt mående förändras. Hur man efter ett mörker kan hitta ljus igen. Jag väljer att publicera texten fast att jag inte längre kan förstå att det är jag som skrivit den. Men jag vet att många kan känna igen sig och jag vill visa hur livet kan vända. Trots att texten är “mörk” vill jag med den säga att det finns hopp, att den känslan du bär idag, inte alltid behöver finnas kvar i  morgon.


Ord som bara kommer

Jag är ledsen över att jag inte är den person jag vill vara, ledsen över att ångesten har tagit över delar av mitt liv. Jag är ledsen för att jag stänger in mig, för att jag inte orkar vara social. Ledsen över att jag inte kan leva obekymrat, över mitt ständiga behov av kontroll, scheman och struktur.

Jag är ledsen över att oron har drabbat mig, byggt bo i min kropp, och för att alla runt omkring mig blir mer eller mindre lidande. Ledsen över att du ska behöva komma i närheten av min smärta, min sorg. Jag är ledsen över att det drabbar dig…ledsen över att det bor i mig.

Jag är ledsen över alla tankar jag inte kan styra, ledsen över att inte ha kontroll… hur mycket jag än försöker. Ledsen över att finnas till, över att vara i vägen för din framtid.

Jag är ledsen över att jag har så himla ont, och över maktlösheten du bär på över att inte kunna lyfta tyngden från mina axlar, inte kunna lösa mina problem. Ledsen över att du inte kan hela mig, ledsen att du skall behöva se sprickorna i mitt skal.

Jag är ledsen över att du inte kan hjälpa mig, skydda mig, att inget du säger kan göra det bra. Ledsen över att jag inte kan bli den du vill att jag ska vara, ledsen över att inte orka vara den jag är.

Jag håller dig på avstånd och har alltid gjort, så att du inte skall syna mina sömmar, se vad som sipprar ur mina sprickor. Du blundar och tar avstånd för att skydda dig själv, för att du inte vill se, komma nära kriget på min insida.

Jag är ledsen av att du känner dig träffad, drabbad, av smärtan som bor i mig. Rädd att mina problem en vacker dag kväver dig. Ledsen för att du tar på dig något som är mitt att bära, rädd för att skrämma alla som står mig nära. Jag försöker hålla sanningen i från dig, så att den enda den drabbar är mig. Jag är arg för att du tror att jag har något val, rädd för att du tränger igenom mitt skal. Arg för att du inte kan förstå, rädd att det kan få dig att gå. Jag blir ledsen, arg för att du inte ens försöker att se min verklighet, komma in. Jag blir rädd för att jag inte ska orkar leva i din….


Kroppshets

Jag måste tipsa er om Mia Skäringers program Kroppshets som ni finner på svt play (du hittar det här). Som jag berättat om tidigare har jag haft ätstörningar sedan 12-års ålder och även om jag idag skulle anses frisk lever tankarna kvar och känns ibland inte friskare än vad dom var för 20 år sedan. För mig är alla sånna här program så viktiga och värdefulla! Jag tänker att samtalet är viktigt för alla barn och ungdomar idag, men jag tänker framför allt på mina egna barn. Jag är så rädd att föra min dåliga självbild vidare….

Jag är fortfarande noga med vad jag äter och att jag rör mig, men jag vill aldrig, aldrig på ett hetsigt eller negativt sätt banta.

Kroppshets

Kroppshets

För mig är det viktigt att visa mina barn att jag är nöjd med min kropp och att jag uppskattar den, och även om jag inte älskar den lika mycket som jag borde skulle det aldrig falla mig in att säga det högt. För mig är det viktigt att prata om kroppens funktion, att den är frisk, och inte hur den ser ut.

Förutom ett starkt självhat och taskig självkänsla så har min ätstörning berott på ångest.

Det var för mig ett sätt att känna att jag hade kontroll. En annan anledning till min kroppsfixering var att jag hade en vuxen i min närhet som var noga att tala om för mig att jag var tjock och inte dög. Det finns ofta flera anledningar till att man blir sjuk, och pratar man inte om det man tänker och känner ger man de negativa tankarna utrymme att växa.

Jag förstår att mina barn inte alltid kommer att vara nöjda med sig själva, det är en del av att vara människa, men jag vill alltid att vi ska kunna prata om det på ett naturligt sätt.

Det känns skrämmande när man tänker att var tredje sjuåring vill bli smalare och att 80% av alla 15 åringar vill gå ner i vikt. Men det är vår sanning just nu och något vi behöver prata om och hantera, och inte tiga till tystnad.

Och där kommer vi vuxna in i bilden, vi måste vara förebilder, lära oss att älska oss själv. Om inte för vår egen skull så för våra barns.

Vi borde hylla våra kroppar istället för att häckla dem!

Vi har bara ett liv, att lägga det på att hata och slå på sig själv är idiotiskt. Vi borde tacka kroppen istället för att misshandla den. Skit i att älska din kropp om du inte tror att du kan det, men försök att få din kropp att älska dig. Behandla den som den förtjänar och inte som du anser att den förtjänar. För förmodligen har du helt fel <3


Jag skäms…inte

Jag skäms

Jag skäms

Jag skäms. Jag sitter där i väntrummet på öppenpsykiatrin och skäms. Eller nej, jag vet inte om jag kan kalla det skam, men på något sätt känns det obekvämt.

Stämningen är kall och ingen möter den andres blick. Inga skratt, inga samtal. Jag funderar på vad det är jag känner men jag hittar inte svaret.

Jag jämför besöket med ett på vårdcentralen. Där stirrar ingen ner i golvet utan tittar mer nyfiket på varandra. Kanske gissar man anledningen till personers besök, vissa är mer tydliga än andra. De hostar och nyser, eller kommer in med en bandagerad arm. Men här finner man inga tydliga tecken, kanske vet personen ibland inte själv.

Trots att psykisk ohälsa är den största sjukskrivningsorsaken i vårt samhälle så är det inget vi vågar skylta med. Vi gömmer oss i ett mörkt hörn och hoppas att ingen ska se oss.

Någonting i mig vill protestera, ställa mig på bordet och skrika att nu får det vara slut. Men jag sitter snällt kvar…och skäms…eller känner att jag borde göra det. Det är konstigt att något så vardagligt och mänskligt som våra känslor och våra tankar kan skapa en sådan rädsla i folk. Att rädslan att vara annorlunda, utanför, kan skrämma oss till tystnad.

Jag påminner mig om att det är just därför jag valt att prata. Även om jag inte står på det där bordet, och även om jag inte skriker högst, så gör jag någonting. Jag vägrar låtsas, jag vägrar skämmas, jag vägrar vara tyst. Både för din och min skull.

Det fanns en tid då jag skämdes över mig själv, mitt förflutna, mitt beteende. Men idag känner jag motsatsen. Jag är stolt över mig själv, mitt förflutna och mitt beteende. Hej, här är jag och jag klarar mig precis lika bra som du trots demoner, depressioner och kognitiva svårigheter. Jag skäms…aldrig längre och genom att gå framför dig med fanan högt hoppas jag att du inte gör det heller <3


Veckoplan | 36

Veckoplan 36

Veckoplan 36

Avklarat förra veckan:

Nej. Nu får det vara slutvilat! Jag måste verkligen komma ur semestermode, (eller?). Skärp dig! Dags att kavla upp ärmarna och återgå till jobb! Förra veckan fick jag ingenting gjort. Jo mailkorgen gick jag igenom, men det var knappt…

Veckans mål:

Denna veckan är sista veckan i Norrköping och dvs den sista veckan men kvällar för mig själv så nu måste jag se till att saker händer. Jag hade lite papper med mig till Norrköping som jag tänkte beta av och slänga i papperskorgen och på så vis göra packningen lättare hem.

Veckans fokus:

  • Gå igenom högen med papper och se vad som ska in i datorn.
  • Komma ett steg längre fram i min webkurs för skrivvägledare.
  • Eventuellt skicka iväg några säljmail.

Veckans fundering:

Här finns inga funderingar. Gör bara gör!

Veckans svårighet:

Kanske blir att komma igång igen?

Om tid finns:

Ska jag skicka ut Augustis månadsbrev som jag är försenad med.


Kurs i läkande skrivande för dig som är sjukskriven 1 kommentar

Kurs i läkande skrivande för dig som är sjukskriven

Kurs i läkande skrivande för dig som är sjukskriven

Är du sjukskriven på heltid och vill prova på att skriva om ditt mående för ökat välbefinnande?

Till hösten kommer jag tillsammans med Friska vindar och studiefrämjandet Trollhättan hålla en kurs i läkande skrivande. Vi kommer tillsammans att utforska skrivande som ett läkande och stärkande verktyg.

Denna insats vänder sig till personer som:

– Är arbetslösa med en sjukskrivning
– Är anställda, med heltidssjukskrivning över 90 dagar

Vi kommer att träffas i mindre gruppen under 8 veckor.

Deltagandet är kostnadsfritt och inga förkunskaper krävs! Intag sker löpande.

Första tillfället är 180910

Måndagar 13.00-16.00

Intresseanmälan lämnas via Projektledare Paula Andersson

Kontakt: paula.andersson@arbetsformedlingen.se
Telefonnr: 010-488 24 41

Senast datum för anmälan 20180901
Begränsat antal platser

Arbetslivsinriktad Rehabilitering

Friska Vindar är ett samverkansprojekt som finansieras genom medel från Europeiska socialfonden. Projektets ägare är Samordningsförbundet Trollhättan, Lilla Edet och Grästorp


Den där ångesten

Den där ångesten.

Den där ångesten.

Den sitter i halsen. Ångesten. Jag försöker svälja ner den men den fastnar. Vissa dagar bor den i magen. Jag känner av att något är fel men kan inte ta på det.

Det är så onödigt, så ologiskt. För jag har INGET att ha ångest över, ändå gör den svårt för mig att andas.

Den där ångesten.

Den där ångesten.

Den sitter i bröstet. Jag försöker kväva den genom att dra djupa andetag men det gör bara smärtan större, och det slutar med att jag kväver mig själv istället.

Ibland önskar jag att jag bara kunde förstå varför den lever i mig, ibland skiter jag i vilket. Jag jobbar, jag skrattar och jag umgås.

Men inuti lever ett virrvarr av känslor, ett trassel för stort att reda ut. Även om jag ser tråden. Hittat jag varken början eller slut❤️