Psykisk ohälsa


Anhörig -för att du ska förstå mig bättre   Recently updated !

En person med exempelvis depression/utmattning men även annan form av psykisk ohälsa mår ofta dåligt hela tiden, du märker det bara inte. Så när personen väl uttrycker det, när hen säger att hen inte vill/inte orkar då menar hen det. Personen har då kämpat tillräckligt, orkar inte hålla upp fasaden mer. Försökt då inte att övertala personen, eller påstå att det kommer att kännas bättre efteråt. För personen lever med det här dagligen, hen vet ofta bäst själv hur hen känner eller mår. Så när personen väl säger ifrån. Lyssna!

När du ser att personen mår dåligt, är ledsen, verkar trött. Ha med dig tanken att det du ser bara är toppen av ett isberg. Personen jobbar dagligen med att dölja det där isberget men ibland kommer det upp till ytan. När personen agerar ut, har den förmodligen redan försökt allt den kan, och har inget annat val än att släppa ut det den försöker att hålla inne. Du ser bara en del, inte helheten.

Kom ihåg det ❤️


Fördelar med ångest?   Recently updated !

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du “njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens “fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?


Sluta med SSRI

Ta hand om dig själv

Sluta med SSRI -bild pixabay

Jag fick en fråga på mail om jag hade några tips när det kommer till att sluta med SSRI, hur man kunde göra sin situation lättare där och då. Jag vill försöka svara på alla era frågor, och enklast är att göra det via blogginlägg så att alla får svar då många har samma frågor. På denna fråga vet jag inte om jag har ett svar som passar dig för det är så himla svårt då alla kan få olika biverkningar och för att vi överlag fungerar olika. Men ok, här kommer de förslag jag kan komma på och som fungerade för mig.

  1. Sjukskriv dig från jobbet när du mår som sämst –själv var jag tvungen att sjukskriva mig ca en vecka. Jag fick plötsliga gråtattacker och panikkänslor. Ville på något sätt rymma ur min kropp. Ja måendet går knappt att förklara men det gick INTE att jobba under den tiden. Var snäll mot dig själv och tillåt dig vara hemma.
  2. Undvik folksamlingar, affärer och liknande. -Jag fick samma känsla där, kunde inte kontrollera mig själv. Alla ljud och alla intryck liksom ekade inombords och fördubblades, så undvik sådant. Låt någon gå och handla åt dig eller köp hem mat så att du klarar dig.
  3. Vitt brus -Innan jag slutade med antidepressiva förstod jag inte vad man skulle ha vittbrus till (du finner det på spotify). Men jag hade så himla svårt för ljud. Till och med hundens andetag gjorde ont i mig, fläkten, tv:n. ALLT. Jag ville ha TYST omkring mig men i ett hus med andra människor är det svårt att få. Men för att ta bort dom där små små ljuden (som någons andetag eller ventilationen) så fungerade vitt brus för mig. Jag blev typ illamående av ljud så det var till stor hjälp.
  4. Stäng in dig -hade jag kunnat så hade jag rymt från min familj under tiden som jag slutade med medicinen. Nu gick ju inte det. Men att undvika människor, i alla fall om det är fler än två kan vara en bra grej. Jag klarade inte av om några pratade till varandra. Det blev för mycket att ta in. Ett mörkt rum, med hörselkåpor hade nog varit mitt bästa. Men du får själv hitta ditt! Sen menar jag inte att du ska isolera dig, absolut inte. Mina värsta symtom varade i en vecka, så under den tiden umgicks jag inte med människor (mer än familjen) eller ens pratade med någon alls.
  5. Rör dig –detta tips vet jag inte om det funkar för dig. Men det var det bästa jag kunde göra. Röra mig. Det bästa vara om jag sprang. Det var som om hjärndimman luckrades upp och det var enda gången jag kände mig som vanligt. På grund av otrolig dålig kondis kunde jag tyvärr inte springa dygnet runt med snabba promenader funkade också.
  6. Det går över -påminn dig om att det här är tillfälligt. Det går över. Blir bättre. Andas, ta det lugn, Gråt, skrik om du behöver det, men stå ut. Det finns ingen som kan säga hur långt tid det tar för just dig. Men du kommer att komma ut på andra sidan. Så ge inte upp!

Det är inte jag

I terapistolen inser jag att det inte är jag som har ont. Den vuxna Jessica. Det är inte jag som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte jag som gråter och mår dåligt. Det är inte jag som känner mig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i mig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.

Jag är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar unden huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.

Jag är vuxen nu, och den vuxna Jessica har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.

Jag skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle jag bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om jag inte bor i det längre.

Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan jag säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.

Det känns oroligt att gå på mark som inte bär. Det slår mig att det är precis så det känns, som att jag ständigt måste vara orolig över vart jag trampar.

Jag litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att jag faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det blir så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För jag går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.


Lycklig av lyckopiller?

Lycklig av lyckopiller

Lycklig av lyckopiller (bild pixabay)

Vill tipsa om de senaste av snittet från Kropp & själ som handlade om att sluta med antidepressiva. Äntligen tar man upp ämnet! (Du hittar avsnittet här). Det tog aldrig upp till diskussion hur dåligt man kunde må vid avslut varken när jag började eller slutade med medicinen. Ingen varningens finger vilket gör mig väldigt arg och vilket jag tycker är helt fel. Man BÖR informera om att dessa kan vara lika svåra att sluta med som annan beroendeframkallande medicin, för det är sanningen.

Jag tycker att det är svårt att prata om det här ämnet (det kanske också är därför ingen annan gör det). För jag vill inte prata illa om antidepressiva, de räddar verkligen liv för dem som är som sjukast, och jag skulle verkligen inte råda en deprimerad person att inte ta medicin. Men…jag tycker man har rätt att veta, veta vad det finns för alternativ, OCH hur svårt det kan vara att sluta.

Mina tidigare inlägg om SSRI är de mest lästa och mest googlade inlägg på hela min blogg. Om man googlar “att sluta med antidepressiva” så ligger min blogg högst i topp. Är inte det sjukt? Att det är så få som skriver om det att lilla jag får vara störst?

Jag har pratat med så många som äter medicinen och vill sluta, men vågar inte. Jag har även hört från dem som slutat men mått dåligt i flera månader efteråt och frågat mig när det tar slut. Och jag har så klart inga svar, jag vet bara hur det var för mig…och jag klarade det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som när jag slutade med medicinen. Men jag klarade det!

Nej, man blir inte lycklig av lyckopiller. Men min hjärna slutade att skjuta katastroftankar till mig i lika snabb takt. Och allt det där svarta blev lite ljusare, mer som grått. Och det kändes lite lättare att leva. Men å andra sidan känner man sig inte som sig själv. Man vill klara sig, orka med livet utan 50 milligram i fickan och biverkningar.

Så för er som är intresserade och som har hört av sig till mig. Jag har fortfarande inga lösningar eller svar. Men lyssna gärna på avsnittet, inte för att det heller ger någon hjälp, men som information.


Dagens uppgift -Välj dina tankar

Egentligen borde vi välja tankar på samma sätt som vi väljer kläder. Men så enkelt är det ju inte tyvärr. (Inte för att jag säger att det är enkelt att välja kläder heller, nej jag får ofta ha hjälp även när jag gör det). Inte skulle du väl välja något som kliar och sticks? Det sägs att vi tänker ca 65 000 tankar per dag och de flesta av dem sker omedvetet.

Våra tankar är egentligen något vi själva har full kontroll över. Ingen annan kan ju styra dem, eller hur? Varje tanke vi har skapar en bild, en illusion och för vissa av oss en verklighet. Därför är det så viktigt att välja vad du tänker. Tankar styr både vår handling och vårt mående mer än vad vi tror!

Alla som någon gång gått förbi en spegel och tänkt vad tjock jag är räcker upp en hand. Se där ja, en hel del. Hur många gånger om dagen säger du egentligen så där elaka saker till dig själv utan att vara medveten om det? Ganska många skulle jag kunna tro. Det är inte konstigt att vi drabbas av dålig självkänsla, mindervärdexkomplex och depressioner och vi hela tiden säger negativa saker till oss själva. Skulle någon annan tala till dig som du gör hade det varit regelrätt mobbning eller kanske till och med misshandel.

Jag skulle vilja att du letar upp några återkommande negativa tankar och att du sedan analyserar dom och vänder på dem. Gör en affirmation av en negation. Och tro mig det funkar!

Exempel:

Jag är en dåligt mamma -det är viktigt för mig att vara en bra mamma- jag gör så gott jag kan

Jag kommer att dö -jag är rädd för att förlora det jag har-jag vill ta till vara på varje stund jag får

Det är dagens uppgift från mig till dig. Skriv ner dina negativa tankar. Vilka återkommer mest? Vilka pratar högst? Vilka får dig att må sämst? Försök att se om du kan ändra dem och fundera på vad det är tanken säger till dig egentligen.


We cant do it

Jag vill tipsa er om SVT:s serie we cant do it. En serie i tre delar om utmattningssyndrom. Så viktig och lätt att känna igen sig i. Trots att det nu är 2-3 år sedan så känner jag att jag fortfarande lever i skuggan av min utmattning, och alltid med rädslan att falla dit igen. Men det värsta är att se alla människor omkring mig, och inte kunna göra något åt det.

Något av det första min man sade till mig i vårt förhållande var att han tyckte att jag hade alldeles för hög arbetsmoral. Kan man ha det undrade jag, och det tog flera år för mig att förstå vad han faktiskt menade. Jag gick till jobbet sjuk, ställde alltid upp och jobbade även över med kortvarsel. Inte konstigt att jobbet senare skulle göra mig sjuk.

Jobbet tackar dig aldrig, du får ingen utmärkelse eller högre lön för att du går in i väggen.

Kroppen varnar dig, ALLTID. Det enda du behöver göra är att lyssna (och ta bort arbetsbelastning/byta jobb/eller sjukskriva dig). Jag vet att du vet det här, men jag vill skriva det ändå. Har du fått sömnsvårigheter/känner en trötthet som inte går över? Är du ovanligt gråtmild eller blir lättirriterad? Saknar du lust och motivation, känner du att du har svårt att koncentrera dig, läsa böcker, hålla flera bollar i luften eller följa en röd tråd? Har din kropp gett dig fysiska tecken så som utslag, eksem, håravfall?

Känner du igen dig på något av ovanstående? Då ber jag dig göra något åt det NU. Jag vet att du tror att du klarar det, att det snart går över, att du bara behöver jobba lite till och lite till. Vi är många som har gått den vägen. Men vad du inte vet är att ju mer du går över din gräns desto längre sjukskrivning väntar dig. För många handlar det inte om månader utan flera år innan man blir frisk, och vissa av oss blir aldrig mer sig själva.

Se serien och ställ dig själv frågan “är det rimligt att arbetet tar det bästa av dig så att du inte orkar med det riktiga livet?” Svarar du nej på den frågan så är det du som gör något åt det. Nu!


Fem, fyra, tre, två, ett

Fem saker du alltid har i ditt kylskåp?

Ketchup, mjölk, smör, ägg, ost.

Fyra saker du inte kan vara utan?

Gibson, Leia, Marcus och min hund.

Tre saker du inte kan äta?

Kött, fisk, oliver.

Två saker som gör dig glad?

Therese och solljus.

En sak du gör flera gånger i veckan?

Promenerar.


Sömnlistan

1.När brukar du gå och lägga dig?

22.00 prick.

2. När vaknar du?

Mellan 5-6.

3. Är du morgonpigg?

Vanligtvis ja. Just nu, nej.

4. Vad gör du i sängen innan du somnar?

Pratar med min man.

5.Vad finns på ditt nattduksbord?

Olika böcker och min telefon (och lypsyl).

6.Hur är din säng bäddad?

Vanligtvis inte alls.

7. Vilken låt är allra bäst att somna till?

Lyssnar jag på något innan jag lägger mig så är det headspace, en meditationsapp. Men ingen musik, nej.

8.Vad är ditt bästa sova gott-tips?

Att ha det ganska kallt i rummet, hatar att svettas.

9. Vad har du på dig när du sover?

Ingenting.

10. Hur ser din sovfrisyr ut?

Som ett troll gissar jag.


Prata med någon!

Prata med någon!

Vila i frid <3

Jag har igen fått en påminnelse på att det vi ser på ytan är just bara yta, ingen sanning eller verklighet. Resten av  historien målar vi själva upp med vår fantasi och gör verkligheten mycket bättre (när det gäller någon annan) än vad den är, det var visserligen ingen ny insikt för mig, så jag önskar så att jag hade sluppit få denna smäll i mitt ansikte. Men eftersom jag, likt många andra målade upp en annan bild än den som var sann så tar jag det som en påminnelse och vill dela mina tankar med er så att ni också kan få den.

En förebild för mig har gått bort genom att ta sitt eget liv. Jag kände henne inte, följde henne inte och har aldrig haft kontakt med henne. Men jag visste vem hon var. Har sett hennes namn överallt, läst hennes inlägg i grupper vi varit med i gemensamt och då och då kikat in på hennes blogg.

Jag såg henne som en person som levde sin dröm, tjejen som hade lyckats, som hade allt. Hon levde på något hon älskade (trodde jag) och hade mycket av det jag själv önskade mig… och idag finns hon inte mer. Jag såg upp till henne, tänkte att hon hade nått sina drömmar och kommit så mycket längre än jag. Fast att jag vet att man inte ska jämföra sig med varann… Men på något sätt inbillade jag mig att hon både var mer lyckad, och också lyckligare, än jag. Varför?

Hon log på varje bild, man kunde varken se trötthet eller sorg i hennes ögon och hon jobbade och presterade allt som förväntades av henne så vitt jag kunde se. Hon fick alltid mycket kommentarer, verkade ha mycket vänner. Hon såg älskad och uppskattad ut och hade alltid kul samarbeten och jobb framför sig. Det var det jag såg. En del av verkligheten, men självklart inte hela…kom det till att visa sig.

Personen fortsatte att vara aktiv på blogg och instagram in i det sista. Visade inga tecken på att må dåligt, i alla fall inte för oss som inte stod henne nära.

Det jag vill säga med det här inlägget är att personer som mår dåligt fortsätter gå till jobbet, dom fortsätter ta leendet selfies och hänga med sina vänner. Det är ingen garanti för att man mår bra. Vi måste sluta ta personers inre hälsa förgiven, för hon som “har allt” kan fortfarande må dåligt.

Jag blir så himla ledsen, fast att jag inte känner henne alls. Ledsen för att det här ska behöva ske. För att det inte syntes, för att det inte hann förhindras. Vi måste våga prata med varann. Du som känner att du inte kan prata med vän eller familj sök upp en kontakt någon annanstans. Jag förstår att man inte alltid vänder sig till dem som står närmast, men det viktiga är att du vänder dig till någon !

Jag är säker på att hon älskade livet, och att hon ville leva. Hon såg bara inte hur…och det är just där en annan medmänniska kan komma till hjälp. Ibland räcker det att bara få ur sig det så bär inte runt på ditt mörker ensam.

Det finns alltid någon att prata med, även när det inte känns så. Om du vet att du har perioder när du mår så där dåligt och inte vet vem du ska prata med så skriv upp numren på en lapp eller lägg in dem i din telefon så att de alltid finns nära tillhands. För när du mår riktigt riktigt dåligt är det svårt att själv finna lösningen så förbered den för dig nu, innan. För att förhindra hastiga och fel beslut. Nummer som kan vara bra är tex:

Jourhavande medmänniska 08-702 16 80

Mind självmordslinjen 90101

Hjälplinjen 0771-22 00 60

Kyrkans jourtjänst 031-80 06 50

Jag vill också påminna dig om att tankar bara är tankar, även i akuta stunder när du mår riktigt riktigt dåligt. Så det du säger till dig själv där och då är inget du egentligen vill även om det känns så. Känslor kommer och går. Både bra och dåliga. Allting går över. Så ge dig själv tid, ta inte dina känslor på för stort allvar och prata med någon.