Ett läkande skrivande för barn
När jag var barn led jag av selektiv mutism. Jag hade självklart inte ordet för det då, utan mer en känsla av en stor kall klump i magen. Om jag ska välja en enda känsla jag bar med mig igenom grundskolan så var det rädsla. Jag var så jävla rädd, kanske helt utan anledning. Men det visste jag heller inte då.
Idag vet man att selektiv mutism beror på ångest, och att den där ångesten gjorde så att jag inte kunde öppna min mun. Jag minns att jag ibland ville säga något, men det kom liksom inte ut. Jag minns också att fröken pekade på mig, utan att jag räckt upp handen, och att jag satt där som ett gapande fån utan att få ut ett enda ord.
När jag gick i förskolan ringde fröknarna hem till min mamma och sade att jag inte pratade, inte på en hel dag. Dom undrade självklart vad det var för fel. Men eftersom jag pratade hemma och tillsammans med vänner gjorde man inget åt saken. Kanske jag bara var blyg?
Den tron har jag växt upp med, men det var ingen sanning. För det handlade inte om blyghet, utan mer om en ångest som försökte äta upp mig inifrån. När jag började skolan försökte man tvinga mig att prata. Fröken sade till mig att hon visste att jag kunde svara och ville tvinga mig att säga det högt. Hennes taktik hjälpte mig självklart inte att prata, snarare tvärtom.
Jag undrar vad som hade hänt om man istället för att försöka tvinga mig att säga ord hade arbetat med att jag skulle skriva dem? Jag tycker än idag att det är lättare att uttrycka mina känslor i text än i språk. Jag menar att terapeutiskt skrivande skall komma in redan i skolåldern. För det var inte bara det att jag hade svårt att uttrycka mig, jag hade en salig blandning av röriga känslor där inne som jag aldrig fick ord på förrän i vuxen ålder. Om jag hade fått ut dem på papper kanske någon kanske tolkat dem rätt och jag kanske hade fått en ångestdiagnos som barn eller tonåring istället för trettioåring.
Jag tror att det skrivna ordet kan rädda liv, eller nej jag tror inte, jag vet det. Om jag hade lärt mig skrivandets konst tidigare hade jag fått ut smärtan i text istället för skärsår. Självmordstankar och självskadebeteenden är inte lika osynliga på ett papper som dom är när dom far runt på din insida.
Dom flesta barn kanske inte behöver detta verktyg i sin vardag och det är bra. Men för dem som behöver det är det en enkel, effektiv och ovärderlig hjälp. Jag klarade mig men kommer alltid att bära ärr på min insida. Idag kommer jag aldrig låta pennan falla ur min hand.
För i en vardag när ingen har tid att lyssna, när du får vänta i månader, kanske år för att få någon att prata med, eller när du likt mig har svårt för att finna orden, då kan pennan vara din psykolog, den du vågar lita på när allt annat verkar farligt. Det kommer alltid vara lättare att visa upp en lapp man skrivit, än att säga orden rakt i någons ansikte, i alla fall enligt mig.
Alla barn lär sig skriva, men dom får inte till sig hur hjälpsamt det kan vara att vid tillfällen strunta i stavning och grammatik, att låta insidan prata, spilla ut sig på pappret. Som för att rensa i sig själva, för att få ut det där de inte vill/kan prata om. För ALLA barn oavsett uppväxt bär på en sorg, en mörk tanke eller en hemlighet. Det är snarare regel än undantag. Och kanske något vi behöver påminna oss om i all vår välstånd.
Vem kan du hjälpa? Utbilda dig nu.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar