När jag var ung skar jag mig själv i armarna. Jag tror att jag just då faktiskt inte visste varför. Men än idag kan jag som när på exakt minnas känslan av frihet när rakbladet for över armarna. Det var en sådan lättnad att få känna en fysisk smärta, istället för psykisk. Det var som en ventil, ett sätt att kunna få pysa ut allt där inne som gjorde så ont.
Idag vet jag att det handlade om ångest, en obeskrivligt stark ångest, som jag under dessa år inte ens var medveten om att jag hade, och förmodligen ingen i min omgivning heller. Jag vet att jag i mina yngre tonår inte kunde sätta ord på smärtan, eller ens med någon säkerhet säga vart i mig den fanns. Jag kunde inte beskriva känslan och inte dess rörelse. Hur den sakta men säkert spred sig över hela min kropp, och tillsist flöt ut över hela mitt liv.
När jag senare i mitt liv jobbade på behandlingshem eller när jag i andra situationer mötte människor i sociala yrken kunde folk säga att dessa individer (vanligtvis flickor) bara ville ha uppmärksamhet, ”det är inget att bry sig om”. Man skulle genom att ignorera dem släcka ut beteendet. Ja men det stämmer att personen vill ha uppmärksamhet, den rent utav skriker på hjälp! Medan vi ignorerar och ”släcker” ut dess beteende. Och nej jag har ingen enkelt lösning på problemet, det enda jag vet är att barn som mår bra söker uppmärksamhet på annat sätt. Ett barn eller ungdom som har ett självskadebeteende mår INTE bra! Det är jag säker på! Vill man bara ha uppmärksamhet finns det andra sätt än att skada sig själv att få det på.
Så nästa gång DU träffar ett barn eller ungdom med synliga sår eller ärr. Våga fråga, våga hjälpa. Inget blir bättre av att du låtsas som ingenting.