För soldater som har tjänstgjort i Afghanistan eller Irak är det förknippat med större fara att komma hem än att befinna sig i strid. Från det att USA gick in i Afghanistan och till och med sommaren 2009 hade USA:s militärmakt förlorat 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 soldater som begick självmord under samma tidsperiod. Och då ingår ändå inte de dödsfall som kan kopplas till våldshandlingar, riskbeteenden och missbruk.
Vi lär våra krigare att använda våld och aggression under kontrollerade former, att förtränga starka känslomässiga reaktioner när något går dem emot, att uthärda fysisk och känslomässig smärta och att sätta sig över sin rädsla för att bli skadade eller dödade. Alla dessa faktorer är också förbundna med en förhöjd självmordsrisk (Källa Mod att vara sårbar, Brene Brown.)
Det som slog mig när jag läste följande text är att vi lär oss (och då tänker jag inte bara på soldater utan jag tänker på våra barn, vårt samhälle) att vara starka, men inte att vara svaga. Jag tror att det viktiga egentligen är tvärtom. Starka är vi på automatik när vi behöver det, men det är svagheten vi behöver lära oss att visa och hantera. I dagens samhälle ska man ha skinn på näsan, vara stark, stå på sig, vara envis, kunna ta plats, säga i från. Men hur mycket skinn du än har på näsan så hjälper det inte om ditt inre är i uppror. Vi måste lära våra barn att blunda för omgivningen och lyssna på sig själva. Är det inte dags att lära oss att visa våra känslor? Att visa att mod likväl handlar om att vara sårbar som att vara ”stark”?