Poesiterapi
Kan poesi vara terapi?
Ja, självklart. Hur många gånger har du inte känt igen dig i en låttext och kanske lyssnat på repeat? Kanske har du också under en period av ditt liv hittat en dikt eller ett ordspråk som tilltalat dig även om du senare tappade bort det.
Jag tror att vi alla borde ha ett apotek av dikter. Att man har en passande text för varje tillfälle man behöver själslig läkning. Hur vackert vore inte det? För visst har du likt mig läst en dikt/text som på något sätt tröstat dig, som du känt igen dig i? Ja förmodligen.
Bokstäver och ord kan som du redan vet bli väldigt starka. Det kan vara en tröst att själv skriva dem, men också för andra att läsa. Min text till dig som inte har ADHD delades tusentals gånger över en natt och jag fick flera mail om att jag genom min lilla text hjälpt någon eller till och med räddat någons liv. Det känns overkligt för mig än, men när man tänker på det så är det ganska vanligt att söka tröst i någons text. De flesta författare och poeter skriver ju faktiskt inte bara för sig själva, utan också för att ge till andra.
Att förstå poesi
Jag tror inte jag var särskilt gammal första gången jag lånade en diktsamling på biblioteket. Har alltid älskat ord och text. Men jag är en sådan människa som har gillat ganska enkla dikter, jag ska liksom förstå dem och se en mening med dem direkt. Jag har aldrig vridit eller vändt på ord. Försökt förstå vad dikten betyder. Nej har den inte passat mig har jag bara vänt blad. Men idag vet jag att dikter liksom annan konst ska tydas av den som läser och kan således betyda olika för olika personer. Det är läsaren som har tolkningsrätten och inte den som skriver.
Personer som står i ett galleri och studerar en tavla i timmar samtidigt som de samtalar med varandra har jag tidigare aldrig förstått, men nu ser jag poängen. Precis som poesi kan vi alla dras till olika typer av text/målningar, vi kan se något vackert i det, men vi ser det olika utifrån vår egen synvinkel. Fast att vi ser/läser samma sak kan de ge oss olika känslor och tankar.
Skrivandet som konstverk
Något som blir tydligt för mig ju mer jag utbildar mig inom skrivterapi/poesiterapi är att skrivandet är ett konstverk. Jag har tidigare inte sett det så, det har ju bara varit mina upplevelser, mina ord. Trodde jag. Ibland har jag därför varit rädd för att skriva och dela med mig av mina dikter. Rädd att någon ska tro att orden på riktigt är mina, att jag är ledsen, har självmordstankar eller vantrivs med mitt liv. Vilket inte alls är fallet. Nu vet jag att det är en konstform, och bara för att jag använder mörka färger från min palett, behöver det inte betyda att jag själv är dyster och grå.
Så poesi, kan användas som terapi. Vare dig du är den som läser eller den som diktar. Så läker det dig, inifrån och ut.