Jag ser socialt arbete som pusselbitar som ska passa ihop med varandra för att tillsammans kunna hjälpa människor på bästa sätt. Som arbetare är man vanligtvis stolt över sin pusselbit, det här är vad jag erbjuder, se vad duktiga och bra vi är.
Problemet är att samhället erbjuder en massa pusselbitar, men de går inte alltid att sätta ihop dem med varandra. Pusselbitarna kan vara jättebra i sig, men när de inte går in i varandra gör de ingen nytta. Personen trycker och trycker för att få in den ena i den andra men det enda den möter är motstånd.
Vi kastar ut pusselbitar och tror att personen har förmåga att se vart de ska ligga, hur det ska passa ihop . ”Det går om man vill” säger socialarbetaren. Ja, det är klart att det går! Kanske för dig och för mig som ser allting utifrån, men kanske inte för den som inte är frisk, inte mår bra, eller den som inte har någon styrka kvar. Kanske inte för den som står mitt i det.
För de som inte har kraft att lägga pusslet själv kanske du är ”hjälpsam” och försöker lägga bitarna på plats. Men när du själv inser att de inte passar, då släpper du taget och säger ”Tyvärr, den andra pusselbiten passar inte ihop med min fina bit så jag kan inte hjälpa dig”. Du försöker sopa undan smutsen från din bit och lägga den på någon annan. Sedan går du hem, nöjd över att du gjort allt du kan. Som om det för klienten skulle göra någon skillnad! För honom spelar det ingen roll vems bit det är fel på, det enda han vet är att han behöver hjälp och att han inte får den.
Jag vill att du funderar på vad din bit fyller för syfte när man ändå inte kan se helheten, när personen aldrig kommer att få fram hela bilden. Gör din bit ensam någon skillnad?
På ytan kan det se så fint ut, men när du lyfter på locket är allt en enda röra.