ADHD


Ointelligent eller okoncentrerad?

Ointelligent eller okoncentrerad?

Ointelligent eller okoncentrerad?

Jag har fick min ADHD-diagnos för åtta år sedan och jag kan fortfarande få sånna där AHA-upplevelser. Ni vet när man liksom 25 år efteråt kan se hur allting hänger ihop. När man hittar förklaringar på sitt beteende, sina handlingar eller sitt mående. När jag vid ett tillfälle försökte hjälpa dottern med läxan fick jag en flashback tillbaka i tiden och förstod helt plötsligt varför jag aldrig har fattade någonting.

Till en början tyckte jag att skolan var utmanande och rolig, men den känslan försvann i och med krav och okunskap.

Jag gick från att älska matte till att hata det. Jag hade inga svårigheter att se vad talet skulle bli, att på automatik få upp rätt siffra i mitt huvud, men när de sedan ville att jag skulle beskriva målande förklaringar kring hur jag hade tänkt så kunde jag inte det, vilket sänkte betygen. Fröken förklarade vid upprepade tillfällen att hon bara ville att jag skulle säga hur jag tänkte, medan jag aldrig riktigt förstod varför eftersom jag redan kommit med rätt svar….

Det var inte bara matten som ville ha förklaringar, nej även andra ämnen. Jag kunde skriva svaret på en fråga med fyra meningar, men de ville att jag skulle beskriva det på 2 A4 sidor. Varför? Jag förstod aldrig grejen. Jag minns att fröken alltid sa att jag hade rätt, men det räckte inte hela vägen, för jag var tvungen att förklara mer ingående, mer utförligt.

Hur utförligt kan det bli tänkte jag…..

För att inte tala om när matten slutade handla om siffror och istället handlade om långa berättelser! Jag får fortfarande impulsen att jag vill riva söner hela boken och hoppa på den.

Vad är det i historien som är viktigt? Inte nog med att man ska komma ihåg siffror, man ska även komma ihåg färger och namn, det känns som att min hjärna vrider sig och krampar varje gång. Jag fixar det inte!! Jag minns att jag alltid fick läsa dessa små matteberättelser om och om igen bara för att det blev för mycket information, jag tappade koncentrationen och fick hela tiden börja om från början.

“Anders, Anna och Olle har varsin korg med bollar. Anders har 4 gröna bollar och en blå. Anna har 6 röda bollar och 4 blå. Olle har 8 gröna bollar och 2 röda. Hur många gröna bollar har Anders och Olle tillsamman? Hur många blå bollar finns det totalt.”

Dessa frågor försinkade mig, jag minns att jag fick läsa texten om och om igen utan att komma någonstans, vilket gjorde mig illamående, stressad och fick mig att känna mig dum. Hade någon istället frågat mig vad 4+8 var hade jag kunnat svar utan att tveka. Detta gjorde mig väldigt osäker i skolan, jag förstod tidigt att det var något jag inte förstod, som andra uppfattade men inte jag.  Vilket fick mig att tro att jag var osmartare än alla andra.

Allt det där känns så sorgligt idag. Hur fel det kan bli. Och även om man inte kan ta bort något från det förflutna så känns det gott att kunna förstå sig själv, att trösta sig själv med att det aldrig handlade om intelligens utan om koncentration. Jag bryr mig egentligen inte om det där idag, men för det där lilla barnet som satt och skruvade sig i stolen och kände sig dum gör det en stor skillnad ❤︎

 


Jobb och ADHD-diagnos

Jobb och ADHD-diagnos

Jobb och ADHD-diagnos

Jag får många gånger frågan hur jag klarar av att ha det jobb jag har, och eftersom jag fått frågan flertalet gånger väljer jag att svara på den här. Först vill jag påpeka som alla redan vet att alla med diagnoser är olika och bara för att jag klarar av ett sådant jobb så innebär det ju inte att det passar alla. Men det jag tror är att många personer med ADHD tror för lite om sig själva! Våga testa, våga prova, och våga misslyckas! Jag har haft flera jobb som jag klarat av mindre bra men det innebär inte att jag är mindre bra, det innebär bara att det jobbet inte passade mig.

Jag tycker INTE att jag är mindre lämpad att stötta människor med problem bara för att jag har egna utan snarare tvärtom. Min problematik visar att jag är mänsklig. Att ha problem är en del av att vara människa. För mig är det stor skillnad i att jobba och vara privatperson, när jag jobbar går jag i en roll och den rollen fixar jag. Där har jag rutiner och struktur och klarar av det mesta. Som privatperson däremot är det tvärtom, där har JAG det svårare att hantera vardagen, men så vet jag att det inte är för alla.

Jag tror att jag kan ha en större förståelse för personer med psykisk ohälsa eftersom jag till större del än dem som inte burit det själv vet vad det går igenom. Men för klienterna jag möter är det ingen skillnad. De tror att jag är född med en guldsked i mun och har läst mig till mina kunskaper i en bok och även om det inte är sanningen så påstår jag inte annat.

Jag tror inte att alla personer ska jobba med människor, bara för att du har egen erfarenhet betyder det inte att du är bäst lämpad till att hjälpa andra. För att kunna hjälpa andra behöver du först ha väldigt stor kännedom om dig själv och din egen problematik.

Självklart finns det inget bra svar på “hur klarar du av det jobb du har med en ADHD-diagnos”. Men det jag kan säga är att jag tror på mig själv, och att jag varken tänker ångest eller nedsatt koncentrationsförmåga stoppa mig från saker jag vill och drömmer om. Jag tror att du (och jag) kan bli precis det vi vill. Det som stoppar dig är inte alltid din diagnos, utan kanske mer, din rädsla.


Hur vilar man när man har ADHD?

Hur vilar man när man har ADHD?

Hur vilar man när man har ADHD?

Det kom ett mail:


Hej!
Hur 17 vilar du?
Jag, 37 år gammal har precis fått diagnosen Adhd. (Det var tydligen inte alla andra som var sjukt långsamma… 🙂 ) Enorm inre hyperaktivitet som inte går att bromsa! När jag försöker vila som vanligt folk verkar göra så går det bara snabbare i huvudet! Vila får bli nåt lågintensivt men som innebär tankeverksamhet och nåt fysiskt. Kan inte påstå att jag känner att jag vilar direkt. Och det är ju direkt uttröttande så jag undrar, hur vilar du?

Svar:

Oj vad jag önskar att jag hade kunnat svara på din fråga, (och att jag själv hade det där svaret i min hand för flera år sedan när jag behövde det som mest). Jag har visserligen blivit 100 gånger bättre på att vila idag än vad jag var tidigare då jag inte kunde sitta still i många minuter. Och jag tror att mitt lugn kom när jag på allvar började meditera (i vilket fall intalar jag mig det). Jag började med 30 sek. Gick över till en minut. Gick över till två osv. Men jag körde på en två minuter riktigt länge innan jag klarade 5. Idag klarar jag typ 10-15 minuter innan det börjar klia i kroppen. Och nu pratar jag inte om vilan man får medan man mediterar, nej jag menar att meditationen gjort mig till en lugnare person som numer gör att jag kan sitta still och kolla på en film, serie eller liknande.

Och jag håller med, vila som “vanligt folk” går inte. Det är inget att sträva efter (det kan jag fortfarande inte) och vid försök så blir jag bara provocerad och arg,

Förr i tiden kallade jag träning, städning osv för vila. Jag var tvungen att ha en “aktiv vila”. Jag  tyckte även att jag vilade när jag läste böcker vilket inte var helt sant eftersom jag läste facklitteratur i “racerfart” och bara matade huvudet ännu mer.

Så förr i tiden hade jag ingen annan vila än träning och promenader.

Idag kan jag vila genom yoga, meditation, att skriva, se på ett tv-program som inte kräver någon ansträngning. Jag läser bloggar, kan sitta med en tidning (jag inte är intresserad av och slöbläddra i), eller gå en promenad utan ljud i öronen.

Jag försöker alltid känna av om det är min kropp eller min hjärna som behöver vila (och ofta är det ju hjärnan). Jag tar mycket småpauser under dagarna (eftersom jag har svårt för stora). Då tittar jag ut genom fönstret, tar tre djupa andetag eller sätter mig några minuter och lyssnar på mina tankar eller blundar.

En stor skillnad nu mot tidigare är att jag lyssnar på alla dom där tankarna, vad säger dom egentligen. Vilka ska jag fånga upp och vilka ska jag låta sväva förbi. När jag mediterar så handlar det inte om att få tyst på mitt huvud (det går inte) utan tvärtom att lyssna på det.

Vet inte om jag ger dig några tips alls i och med det här. För det finns inga enkla svar, och till viss del har jag fortfarande väldigt svårt för vilande men känner att jag hittat en bra balans själv. Så om jag bara ska ge dig ett enda tips. Börja att microvila. Stäng av ögon och öron från intryck och koncentrera dig på din andning eller dina tankar i några minuter. Kom sedan tillbaka till dig själv igen. Gör du detta några gånger om dagen har du vilat otroligt mycket mer än vad du gjort tidigare. Så börja smått- det kommer att bli stort!

Lycka till!


Min son har ADHD

Min son har ADHD

Min son har precis fått sin ADHD-diagnos och det gör mig ledsen. Ledsen, varför det, halva befolkningen har ju ADHD so what, kanske du tänker. Jo men ADHD är ju mer än bara några bokstäver på ett papper, det är ju mer än impulsivitet och koncentrationssvårigheter så som du ser på det. För det har ju var och varannan person, eller hur. Diagnosen gör mig ledsen för att jag vet vad jag själv gått igenom, och att det är högst troligt att han kommer att få uppleva samma sak. Du får ju diagnosen för att det förmodligen kommer vara lite svårare för dig i skolan, och i sociala sammanhang, inte för att det är en superkraft, och detta är något jag önskar att alla kunde komma ihåg. Men att förtydliga vad hans svårigheter betyder just för mig så gör diagnosen gör mig ledsen för att:

 

  • Man har ett dåligt korttidsminne. Det kommer inte bara göra att andra blir irriterade och sura på dig för att du missar och glömmer saker. Utan mest av allt kommer du att vara arg och besviken på dig själv. Det värsta är att det inte går över (det har det i alla fall inte gjort för mig). Så i alla möjliga sammanhang förresten av ditt liv kommer folk att skratta åt dig, håna dig, eller fördumma dig för ALLT du missar och glömmer. ALLT! För den som kan uppträda lite förvirrat då och då eller i vissa sammanhang så går det att skratta åt sig själv. Men för den som har fått höra det hela sitt liv och inte kan göra något åt det känns det med ens inte lika roligt.

 

  • Man kommer behöva kämpa mer än andra. Nej tänker du, alla barn, eller många barn har det tufft i skolan. Ja, ok, men för att upprepa mig får man inte diagnosen för att man är som alla andra barn, utan för att man har det svårare än andra barn. Och med en ADHD-diagnos kommer ofta annan problematik så som ångest, dyslexi mm som kommer att lägga än mer svårigheter på barnet. Hur mycket man än kämpar kommer man aldrig nå upp till sin fulla potential på grund av svårigheterna att hålla fokus och att hålla saker i  minnet. Jag vet av egen erfarenhet att man ALLTID känner sig dum OCH MINDRE KOMPETENT än de andra även om det inte är sanningen. Just för att man får kämpa så jävla mycket mer än många andra. Min son är normalbegåvad men har fått kämpa som bara den och når ändå bara upp till jämn nivå med de andra OCH JAG VET att han redan nu tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag vet också att skolan är superviktigt inför vuxenlivet, och då tänker jag inte på att få jobb utan mer på vad det gör med vår hälsa. Den forskningen jag riktat in mig på visar tydligt att du riskerar sämre psykisk hälsa och hamnar i större risk för både missbruk och kriminalitet om man inte klarar sig igenom skolan. Förlorar man sin självkänsla under skolåren kan det vara svårt att hitta den igen!

 

  • Man kommer känna sig annorlunda. Kanske väljer man att dra sig undan, söka sig till likasinnade eller så hamnar man i konflikter. Man kommer  kanske att försöka anpassa sig till andra, sin omgivning men på köpet förlora sig själv. Man kommer känna av när andra tycker att man “är för mycket”, “gör för mycket” eller “pratar för fort” även om de inte säger det till dig. Många med ADHD viker in och ut på sig själva för att bli omtyckta och vill vara tillags, andra väljer hårda den vägen, att inte bry sig och ge upp det där med att passa in. Det där med sociala sammanhang är mycket svårare än du någonsin kan tro. Att träffa personer som drar den där långa versionen av historien (mardröm) eller är otydliga i sitt språk, gör att man inte förstår alls och därför bara får låtsas. Man fortsätter därför att bära runt på den där “dumhetskänslan”. Många gånger blir man missförstådd, eller känner sig missförstådd. Vilket är en ganska obehaglig sak att bära runt på, att känna sig annorlunda är tufft när allt man vill är att passa in.

 

  • Man behöver lära sig att leva med ordet vänta, och lära att hantera sig själv under väntetiden. Det finns så många saker som är svårt när man har ADHD och har svårt med tidsuppfattning. Som snart, sen, om en stund. Jobbiga ord för en som bara lever i nuet.

 

  • Man behöver hitta ett ställe att lägga sin energi. Det är väl det jag är mest rädd för. Att han inte kommer hitta sitt fokus. När du har ADHD är du BEROENDE av kickar. Japp, så är det. Du kommer inte kunna lära dig att leva utan hur mycket du än försöker. Du måste bara hitta rätt sätt. Droger och kriminalitet är ett “lätt” sätt för att få omedelbar belöning. Men att driva företag, löpträna, föreläsa, träna kampsport kan också vara andra sätt att finna extra adrenalin, och jag hoppas så att han hittar “sin grej” för jag vet hur viktigt det är för välmåendet!

 

  • Man behöver hitta en tillåtande omgivning. En omgivning som tillåter honom att flyga och beundra honom för det. Men dom behöver också finnas där när han kraschlandar och ge lika mycket kärlek även när han har mindre energi. Vissa människor vill bara vara med dig på flygturen och rida på dina vingar, andra vill bara plocka upp spillrorna av din energi och få dig att stanna på marken. Att hitta någon som kan vara med vid både start och landning, som kommer att älska dig under hela resan oavsett hur den slutar. Det är svårt. Vid ADHD är det svårt att spara in på sin energi. Antingen har man massor eller ingen alls. Och enligt min erfarenhet vill min omgivning ha antingen eller och trivs inte med föränderligheten, vilket i sig inte är något jag kan påverka. För mig har det varit jätte svårt att hitta ett tryggt nätverk som inte himlar med ögonen när jag sprudlar av ideér eller vänder mig ryggen när jag är deprimerad. Som en tidigare “vän” sade till mig vid ett samtal: det är ingen idé att fråga hur du har det för det går aldrig att hålla koll på dig. Du har alltid något nytt på gång. (Som att det vore negativt?!?) Ja för somliga är det faktiskt det. Dom orkar inte med ombytligheten man bär. Jag har valt att lämna alla personer som inte klarar av min energi bakom mig, men jag vet också att det gör att man många gånger blir ensam. Vilket jag inte önskar någon.

 

  • Man behöver hitta sin motpol (och jag är så otroligt glad att jag har gjort det). I vuxenlivet kommer han behöva hitta en andra hälft som kan hålla i ordning på allt han tappar utan att skuldbelägga honom för det. Någon som inte bannar honom för vardagliga svårigheter utan tar hand om dem med kärlek och ser det han bidrar med istället för det han missar.

 

Men så klart. Vi är alltid oroliga för våra barn. Både med och utan diagnos. Men jag ser mig själv i honom, ser nitarna han kommer gå på, och vet hur ont det gör. En mening någon kanske säger på skämt vrider sig i magen på mig för att jag vet att det inte är roligt. Att skämtsamt säga “vad dum du är” till någon som på riktigt känner sig dum gör att det faller platt. Att be någon sitta still som redan försöker kan kännas som en smäll i ansiktet (och det gör mig ledsen även när någon ber mig om det som vuxen).

Att försöka ALLT MAN KAN och ändå inte lyckas nå upp till omgivningen krav, gör tillslut kanske att man inte försöker alls. Och kanske är det just det jag är rädd för, att han ska sluta kämpa, sluta försöka, att han ska ge upp.

Min son har ADHD. Han är den mest sprudlande personen jag känner. Han är glad, empatisk, älskar allt och alla. Han är modig, nyfiken, tacksam och gör mig lycklig bara med sin blotta närvaro. Han är energisk, empatisk, klok och kreativ. Han har en otrolig social förmåga och skapar vänner på sekunder. Min son är allt jag önskar och mer därtill. Tänk att livet kan bli ett så stort bekymmer, bara för att man har svårt att sitta still <3


ADHD en oförmåga att sitta still?

I mitt jobb pratar vi ofta om att klienter bär på oförmågor och ibland kan jag helt ärligt bli så trött på det. En vanlig oförmåga som kopplas med ADHD är att personer med diagnosen har svårt att sitta still. Men jag och många andra sitter gärna still så länge det är något som intresserar oss. Jag kan läsa, lyssna, skriva i timmar i streck om jag finner det intressant och underhållande. Jag gissar att det är samma för dig, att du nästan kan somna om du sitter på för långa föreläsningar eller möten, så du vet vad jag pratar om eller hur?

MEN, jag skulle inte vilja kalla det oförmåga, för det känner jag inte är riktigt sant. För vad händer när vi säger att våra klienter med ADHD har en oförmåga att ha långa möten, komma i tid osv? Då säger vi till både dem och oss själva att personen inte kan, och det är ju inte riktigt sant eller hur? Vad det egentligen handlar om är att man behöver fånga personens intresse snabbare, att personer med ADHD har en högre grad av uttråkning i sitt sinne och att man behöver ge dem starkare kickar för att hålla dem kvar. När jag förstått poängen eller hela syftet med möten redan från början är jag inte intresserad av att fortsätta, jag är inte intresserad av att höra mer. Även om jag försöker att lyssna så hör jag inte, allt känns som ett tomt babblande i mina öron.

Lösningen är därför inte alltid kortare möten utan istället intressantare möten för att hålla kvar personen i rummet. Istället för att göra det lätt för sig själv och säga att personen har en oförmåga skulle man kunna fråga sig hur man skulle kunna få personen mer intresserad av det jag har att säga. Hur kan jag få mötet till en dialog istället för monolog? Hur kan jag få klienten/eleven mer aktiv i våra möten?

Den där ursäkten att personer bär på oförmågor tror jag ibland är att göra det lätt för oss, vi kör korta möten för att personen inte orkar sitta still. Nej du kör korta möten för att det är enklast för dig. Eller skyller på att eleven har svårt att sitta still på lektionen så att det är personen eget fel att den inte hänger med, istället för att aktivt jobba för att eleven håller uppe intresset. Att hålla en person intresserad och motiverad kräver helt klart mer av dig därför skall skulden på det där misslyckande mötet/lektionen inte alltid läggas på klienten/eleven utan också på dig själv.


ADHD och kriminalitet

Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Jag har vid flera tillfällen träffat personer som begått brott som sagt: “JAG valde att göra det här”. “Det var JAG och inte min ADHD”. Personerna lägger i motsats till vad vi ofta tror skulden på sig själva istället för sin funktionsnedsättning. Och jag tänker att man inte skall lägga skuld på varken sig själv eller sin diagnos, det som är hjälpsamt i situationen är att förstå sambandet däremellan.

De flesta skulle inte välja kriminalitet om de kände att de hade andra val. De flesta skulle inte heller ta till missbruk om de hade mått bra. Valen personerna gör handlar ofta om att de inte ser ett enklare alternativ, och det finns fler än bara en anledning till det. En teori är exempelvis att personer med ADHD vill ha snabba lösningar och direkta resultat, och få saker ger dig så snabba belöningar som droger och kriminalitet (tyvärr).

Men beror kriminaliteten bara på deras ADHD?

Nej absolut inte! Det finns inget så enkelt att man bara kan peka på en anledning. Svaret hittar man någonstans mellan sig själv och sin diagnos. Men det jag vill säga är att det är svårt att motivera till förändring om vi letar efter vart vi skall lägga skulden, istället behöver vi försöka förstå varje person och situation.

Jag har träffat personer som lägger all skuld på sin ADHD “Det är omöjligt för mig att förändras, jag har ju ADHD”, eller “Jag kan inte kontrollera mina impulser och sluta slåss, jag har det till och med på papper. Jag har ju ADHD”. Men det är precis lika svårt att jobba med en person som lägger all skuld på sig själv, som ser sig som en värdelös och dåligt människa som aldrig kan bli bra.

Vi behöver få människor att tro på sig själva, utan skuld och skam. De behöver tro på att en förändring är möjlig. För sanningen är att det är endast när du tror på det som det kan bli sant. Nyfiken på sambandet mellan kriminalitet och ADHD. Köp boken här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Tips NPF-poddar!

Bild:pixabay

Vill tipsa om några NPF-poddar för er som finner ämnet intressant. Kanske jobbar du inom skola eller bara vill lära dig mer. Själv ska jag i ärlighetensnamn säga att jag inte lyssnar just jätte mycket på poddar på det ämnet. Men det beror inte på poddarna utan mer att jag känner mig fullmatad med information. Men jag tycker att det är så himla viktigt och är glad att alla dessa människor tar upp ämnet så varsågod, och du får gärna fylla på med andra NPF -poddar i kommentarerna om jag missat några.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar


Fördel ADHD

Fördel ADHD

Fördel ADHD

Om man bär på en superkraft bär man också på en svaghet. Att vara bra på något innebär oftast att man är dålig på något annat. Idag talar man ofta om fördelen med ADHD, eller vilken superkraft diagnosen kan innebära. Jag är verkligen inte den som pratar negativt om diagnosen, men allting har två sidor. För vissa är tanken om ADHD som superkraft hjälpsam och för andra motsatsen.

Men om man tänker på superhjältar vilket är dem som vanligtvis bär superkrafter, så kan man se att de flesta av dem hade svårt att hantera sina krafter från början. Nu är jag ju inte den personen som sett alla dessa superhjältefilmer men om jag minns rätt så fick spindelmannen öva en hel del innan han kunde klättra på väggar och skjuta ut sitt nät. Han misslyckades ofta och slog sig rejält. Och jag gissar att flera av dessa “hjältar” upplevde sina krafter som problematiska till en början.

Jag tänker att det är samma sak med dina “ADHD-krafter”, du måste lära dig att hantera dem. Det handlar också om att hamna i rätt miljö, i fel miljö träder i vilket fall aldrig mina krafter fram. Alla vet idag vilka dåliga sidor man ofta bär när man har en ADHD diagnos (så som rastlöshet, otålighet och koncentrationsproblematik) och många vet numera också ofta det positiva sidorna (så som att man kreativ, energisk och orädd).

Det man behöver lära sig när man får sin ADHD-diagnos är hur man balanserar dem och hittar en miljö som är gynnsam. Det var tex ingen som sa till mig att jag inte skulle jobba detaljfokuserat, jag var värdelös och misslyckades varje gång. Hade jag fortsatt att försöka hade det brutit ner mig. Att driva ett företag, eller vara chef, är något som ofta passar en person med ADHD bättre då arbetsuppgiften är att ha en större överblick.

Den där energin man bär, ja jag kan hålla med, verkligen en superkraft, om du vet vart du ska lägga den. Men bär på den utan att ha någonstans att göra av den och den slår omkull dig direkt. Det finns ingen instruktionsmanual som kommer med diagnosen, men jag önskar ibland att det vore så.

Så här gör du för att fördela din energi jämt under dagen….

Så här gör du för att återfå din koncentration när den försvinner….

Ja ni fattar. Men varje person måste testa sig fram, göra fel, göra rätt. När man tillslut lärt sig hur man ska kasta ut sitt jäkla nät eller klättra på väggar är man för utmattad för att ens kunna resa sig upp. Misslyckanden och felsteg kostar. Vi vuxna som kan välja hur vår vardag ska se ut, kan efter många år av misstag och felförsök lära oss att leva med våra superkrafter. Det kan till och med börja gynna oss, bli vår fördel. Men inte för barnen…

Inte en enda ADHD-unge går på skolgården stolt över sin kostym. För även om barnet kan både klättra på väggar och skjuta sitt nät så är det där inte tillåtet. Där behöver man vara som alla andra och hur skall man kunna vara det? Det finns fördelar med ADHD, och det kan vara en superkraft. Men om dessa superhjältar skall leva mitt ibland oss måste vi ibland anpassa miljön efter dem och inte låta dem anpassa sig efter miljön. För då är det inte längre någon superkraft, kraften blir till kryptonit och får människan att gå sönder inifrån.

Jag vill därför påminna dig om att det inte är något fel på dig, utan att du måste hitta miljön där du kan få växa. För vad har man för fördel av att kunna flyga om det är förbjudet att lyfta från marken?

Hitta därför din plats, testa dig själv, och rädda därefter världen <3

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


ADHD, en ursäkt för ett dåligt beteende?

Jag hör ofta människor som är trötta på dessa ADHD-diagnoser

personer som menar att ADHD endast har blivit en ursäkt för ett dåligt beteende. Att diagnosen har blivit något som är godkänt att skylla på, att gömma sig bakom. Jag ser tvärtom min diagnos som ett svar på vad som varit fel, på varför vissa saker inte fungerat, men hur jag sedan hanterar problemet och hittar lösningen, ja det är ju mitt ansvar.

Problemet (tror jag) ligger i att personer med ADHD kan ha så olika problematik så att det inte finns ett hjälpmedel, en lösning. Det som funkar för en, fungerar inte för den andra.

Vid många andra sjukdomar och funktionsnedsättningar finns färdiga lösningar

Det kan vara både mediciner och hjälpmedel, skillnaden är att man vet vad det är personen behöver. Så hittar man problemet finns det en färdig lösning att servera. Har du diabetes får du insulin, har du brutit benet får du gips och kryckor osv.

Vid många problem i vårt liv finns det färdiga rekommendationer, sluta ät socker, rör på dig osv. Om personen sedan väljer att göra det eller inte är sedan hans ansvar. Men vid ADHD finns inget sådant, det finns inget magiskt som hjälper varken mot sömnsvårigheter eller våra koncentrationsproblem. Man får ingen lösning serverad. Ofta får man hitta sina lösningar själv, vilket många helt enkelt inte gör.

Efter min diagnos förstod jag att rutiner var viktiga för mig

men ingen annan kunde ju skapa dem än jag själv. Jag vet också att jag behöver prioritera mat, motion och sömn för att inte drabbas av depressioner. Ja man skulle kunna säga att det är mitt insulin, det är livsviktigt. Men ingen går ju på gymmet åt mig. Min hälsa=mitt ansvar.

Anledningen till att många inte tar det där ansvaret tror jag ligger i att de inte vet att det är deras, man sitter snällt (förhoppningsvis) och väntar på hjälp (som sällan kommer). Man tror att räddningen hela tiden ska komma från någon annan fast att man bär på lösningen själv. Det gör att personen ofta känner sig sårbar och maktlös över sin situation.

Nej, ADHD är ingen ursäkt för ett dåligt beteende

men det kan vara förklaringen till det. Jag tror att de flesta människor hade tagit tag i sitt problem om de visste hur de skulle hantera situationen. Det vi behöver arbeta för (i alla sammanhang) är att personer ska ha tilltro till sig själva, så kallat “self-efficacy”. Jag måste själv tro på att jag kan hantera situationen, annars är det ganska självklart att jag inte gör det. Livet blir farligt om jag lägger all min tillit i någon annans händer, jag måste tro på att jag kan ta hand om mitt liv, min situation, själv.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


6 tips på vad du INTE ska säga till någon med ADHD

  • ALLA har någon form av bokstavskombinationJag tror säkert att du menar väl med denna meningen men vet du vad, det känns mer som en käftsmäll. Det du egentligen gör är att förminska personen framför dig. För om alla har någon form av funktionsnedsättning så är problemet inte så stort, eller hur? Det du säger är att personens funktionsnedsättning, lidande och svårighet inte är större än någon annans när själva diagnosen säger motsatsen. Men då skulle dessa diagnoser inte behöva sättas, eller hur, om vi alla har det lika svårt. Skärp dig! Släng den tanken i papperskorgen.
  • Jag förstår dig -Även här en snäll mening som ofta slinker ut och ska likna empati och omtänksamhet, men vet du vad? Det är det inte! Du förstår förmodligen hur det känns att vara okoncentrerad och att sova dåligt ibland, men att ständigt tappa fokus och att inte kunna styra sina tankar eller sin energi det har du aldrig upplevt. Så helt ärligt har du sällan en aning om hur det känns.
  • För mig verkar du normal -Denna har jag fått höra ofta, och ja, jag är normal. Jag vet inte vad folk förväntar sig av någon med ADHD. Att jag ska hoppa runt som en kanin på kontoret eller slå folk på käften så fort något går emot mig? Nej du får nog uppdatera din kunskap om funktionsnedsättningen. Varsågod att läs här!
  • Alla har vi svårigheter -Ja, det stämmer. Men vi kan inte jämföra svårigheter med varandra och även denna mening är förminskande även om den verkar vara snäll.
  • Du ser ut att må braÖh, ja, vad förväntar du dig. Som sagt, mitt mående, min trötthet, mina koncentrationsproblem, inget av det syns på utsidan, och om jag har en dålig dag så kan du ge dig fasiken på att jag försöker täcka över mitt dåliga mående ännu mer. Det är inget någon av oss går och visar upp eller hur? Så bara för att jag är välsminkad och ler betyder det inte att jag inte är trött, ledsen eller ostrukturerad.
  • Du kanske bara behöver göra så här….Tro mig, när man levt ett helt liv tillsammans med sin diagnos har man prövat det mesta. Nej, mjölk hjälper mig inte att somna och min ångest försvinner inte bara för att du säger att det är överdriven. Tro mig det som bär på ett problem har redan testat de flesta lösningar. Vi ber inte om hjälp, bara om din förståelse.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar