ADHD


Att söka lösningar utan att ta emot svaret

I min värld går allting fort, det går upp och ner och åt alla möjliga håll och det känns som jag inte hunnit bromsa in än sen jag fick svaret på min ADHD-utredning. Det var bara en grej av alla andra som gjordes i bara farten, utan att veta vart det skulle ta mig och varför. Det känns som att allt gick mig bara förbi. Att jag som vanligt körde på i full fart och att läkaren presenterade svaret från passagerarsidan och hoppade sedan ur bilen i farten och lämnade mig ensam, körandes i full fart i mörkret utan att veta vilket håll jag ska åt.

Bilen har inte stannat än, fast nu känner jag att bensinen håller på att ta slut, men jag kör på ångorna så långt det går.

Jag önskar att han satt kvar där på passagerarsidan så att han kunde ha svarat på alla mina frågor, att han kunde visa mig vilken väg jag skulle ta, vilken fart jag skulle hålla eller hur jag gör för att kontrollera ratten som drar åt olika håll.
Jag önskar att han kunde ta över kontrollen och låtit mig vila ett tag, låta mig sitta på passagerarsidan. Att få blunda, slappna och kanske till och med njuta av resan.
Jag önskar att han hade gett mig en karta, en lösning, ett kompass, en riktning jag ska följa som gör att jag klarar resan.

Ibland träffar jag på fartgupp, eller personer som försöker få mig att sänka farten genom att blockera min väg, det gör mig galen och får mig att köra på, köra över, krocka eller avstanna helt, och då kan det ibland vara väldigt tungt att få upp farten igen.

Vad innebär det här svaret för mig, vad innebär det för min framtid? Jag vet inte.

Men jag vet att jag behöver hjälp och stöd att sakta ner, inte bromsa helt, bara sakta ner. För att kunna se vad som händer utanför fönsterrutan och för att kunna lyssna på vad mina medpassagerare egentligen säger till mig.

Även om man nu har fått svaret: ditt styrsystem är söndrigt och du trampar på gasen för hårt, så ligger ingen servicestation/verkstad tillräckligt nära eller är tillräckligt pålitliga för att jag ska våga lämna in bilen på verkstad där.

Så hur ska man kunna sakta ner utan att tappa fart, bli lagad utan att ta emot hjälp, finna lösningen när man inte vill stanna upp och lyssna på svaret…?


Till dig som inte har ADHD

Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min verklighet, förstå min värld, på samma sätt som jag tvingas leva i din. Jag önskar att du om så bara för en dag fick lära känna virvelvinden i min kropp och frustrationen som framstår när jag inte kan följa dess rörelse. Jag önskar att du fick känna rastlösheten som spritter i kroppen och som man blir galen av att hålla inne. Jag önskar att du förstod att varje gång du försöker sakta ner mitt tempo eller stoppa mig, så faller jag totalt omkull. Det känns som att ha en tyngd runt min kropp, jag känner mig instäng, kvävd och vill bara slå mig loss. Jag måste få flyga fritt i min egen fart, annars faller jag helt. Jag skulle vilja få dig att förstå att det inte är av illvilja eller lathet som jag inte klarar av vissa situationer eller kan hantera olika saker, och att varje gång jag tappar bort eller glömmer saker så är det redan en nedslag för mig, jag behöver inte några anklagelser eller beskyllningar, det hjälper inte mig. Det lägger bara ytterligare ett lager av sorg och frustration på berget som redan byggts upp inom mig. Jag önskar att du kunde förstå min frustration i att bli avbruten, för varje gång jag tappar bort mig hittar jag inte tillbaka. Jag är ledsen för att jag inte kan lyssna på dig, mina tankar flyger iväg mot okänt mål, jag kan inte stoppa dem hur mycket jag än försöker. Jag önskar att varje gång du frågar vad det är, tror på min förklaring att jag faktiskt inte vet. Att svaret är dolt även för mig. Jag skulle vilja visa dig känslan av ångest som ständigt lever inom mig, det som är som ett stort mörkt hål i min mage, men som förvandlas till luft när jag lägger den i min hand. Den syns inte, och du kan inte förstå den. Fast att den inte väger något är den tyngre än livet själv att bära.

Det lever något inom mig, något som jag inte kan styra eller stoppa. Som jag dagligen försöker kontrollera för att fungera normalt. Ibland önskar jag att det syntes utanpå, att det stod inristat i min panna som en påminnelse för dig att jag inte fungerar likadant som du. Så att du minns att varje gång jag gör dig upprörd eller frustrerad så har jag redan försökt allt jag kan…men inte nått ända fram…och att ingen är mer ledsen för det än jag.