ångest

Nu är depressionen bara lindrig säger psykologen när hon tittar på testerna och säger till mig att jag är färdigbehandlad. Japp, bättre än så blir det sällan med generaliserat ångestsyndrom i bakgrunden så det är bara att vara tacksam för att graden av mörker har sänkts inombords.

I efterhand kan jag vara tacksam över upplevelsen. Den har gett mig erfarenhet av vad jag själv låter mina klienter gå igenom. Ordet jobbigt räcker inte ens till. Hela kroppen slog bakut. Min allergi blossade upp, jag drabbades (av vad jag tror) var stress IBS, och svamp. Så inte nog med att sinnet var ur balans, så även kroppen vilket gjorde det hela så mycket värre.

Och jag är inte läkt än, jag är bättre men fortfarande otroligt skör. Alla dom där tankarna som jag hade i början av behandlingen finns kvar, dom gör bara inte lika ont att bära.

Färdigbehandlad

Behandlingen har bestått av åtta möten där jag träffat en psykolog (via telefonen) i ca 10-15 min. Mötena har bara varit av avcheckningskaraktär då du gör det stora jobbet helt själv, exponerar dig med det du är rädd för.

Min första exponeringsövning var imaginär. Jag skulle fantisera om det värsta som kunde hända i 15 min, om att jag eller någon annan jag älskade blev sjuk och dog. Jag återhämtade mig inte på dagar efter den övningen. Bara satt och grät och grät.

Veckorna där efter har bestått av att läsa/lyssna om personer som är eller har varit allvarligt sjuka, detta skulle jag göra varje dag, jag skulle medvetet alltså öka min ångest, men också känna hur den klingade av.

De sista veckorna har det handlat om att stå ut med mina egna kroppsliga symtom, och att ofta handla i motsats till det jag själv vill göra. Det vill säga inte ta till säkerhetsbeteenden.

Jag har gått i terapi förut, men har aldrig aldrig varit med om något så här jobbigt. Tidigare har man kanske längtat, sett fram emot mötena med sin psykolog. Nu bävade jag för dem eftersom jag visste att hon inte skulle trösta eller hjälpa mig utan istället hälla mer bensin på elden. Skulle jag rekommendera dig en KBT-behandling? Ja. Om det är lätt? Nej.

Men jag vill verkligen att du som lider vågar prova att ta emot hjälp. PROVA. Du kan alltid avboka besöket, eller avsluta behandlingen om du ångrar dig. Med min egen behandling vill jag visa dig att man kan må bättre. Att du är värd att må bättre, och att terapi gör skillnad.

För dig som varken har tid eller råd vill jag verkligen tipsa om mindler som jag använde mig av. Här kostar en psykologkontakt endast 100 kr (frikort gäller också).

Så vad har du att förlora?

Gör det!

Nu.

Vad en person med ångest ofta gillar: att planera och strukturera. Den vill alltid ha god förberedelse tid och gillar att hålla sig till strikta rutiner. Den tycker också om att hålla sig inom sin komfortzon och att överanalysera.

Vad en ångestfull person inte gillar: spontanitet, sista minuten planer, förändrade rutiner, att gå för långt utanför sina gränser, mycket folk, högt ljud och starkt ljus.

Hur du kan förminska personen: säg till den att det inget att oroa sig för, sig till den att det är onödigt att vara stressad, säg att alla upplever ångest och att det inte är stor sak, kom gärna med goda råd som du själv blivit hjälp av eller som ALLA andra gör. Säg till personen att den är barnslig.

Hur du kan vara hjälpsam: fråga vad du kan hjälpa personen med, ha förståelse om personen ställer in/ändrar/ångrar sig, ha förståelse om personen upplever starka känslor om planer förändras, visa att du gärna lyssnar även om du inte kan förstå. Var med i personens plan och hjälp till att planera istället för att ignorera eller lägga allt ansvar på personen.

Att vara kontrollerande och ospontan är inget personen väljer eller själv vill, den är något den måste göra för att kunna hantera sin vardag och stå ut med oförutsedda händelser. Så för att underlätta samlivet med en ångestfull person, påminn dig om att den alltid gör så gott den kan ♡

Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.

sommarångest

Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.

Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika ”ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.

Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.

Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀

Mer om sommarångest kan du läsa här och här.

Hur det en gång var

Det är overkligt egentligen. Hur mina tankar har förändrats, och där med också mitt liv. Hur jag tidigare så gott som varje sekund hade katastroftankar och såg olyckor och faror framför ögonen och hur dom på den tiden skrämde mig så att de tog upp hela min värld.

Att åka buss eller tåg var inte bara en fara för att bussen skulle krocka eller tåget skulle spåra ur. Nej varje passagerare var en möjlig livsfara. Jag satt som på helspänn. Dygnet runt.

För det var ju inte bara bussar eller tåg som skrämde mig, nej varje telefonsamtal, brev eller möte med en annan människa skulle kunna vara en potentiellt hot. Mitt hotsystem var igång 24/7. Inte konstigt att jag ofta drabbades av utmattningskänslor och föll i gråt. Men jag visste inte det där då. Jag förstod inte mig själv utan fortsatte bara att utsätta mig för livet, igen, igen och igen.

Ofta får jag frågan ”hur gör du”, men idag vet jag inte längre, för rädslan är inte längre där, eller i alla fall är den inte lika stor. Tankarna kommer fortfarande, de knackar på då och då, men dom skrämmer mig inte längre. Jag kan se dem från ett annat håll, med en distans. Jag kan ta på dem, släppa dem innanför min dörr, sova med dem i min säng utan att de på samma sätt kan tränga in i min hud.

Jo jag får ångest, givetvis. Men inte samma kvävande, förlamande skräck som jag levde med förut.

Jag kan inte svara på vad som räddade mig. Jag gick inte i terapi, jag pratade inte med någon, tog ingen medicin. Det kom ingen magisk människa med lösningar på silverfat.

Jag fortsatte att leva, skriva, gå emot mina rädslor och tankar varje dag trots att min kropp skrek åt mig att göra motsatsen.

Och kanske är det därför jag brinner så mycket för det här. Kanske är det därför jag vill hjälpa andra. För jag vet att det går. Att leva med ångesten, utan att den tar över mitt liv.

Hade du sagt samma ord till mig för fem år sedan så hade jag inte trott på ett ord du sa. Skulle aldrig på riktigt kunna tro på att den där känslan skulle kunna lämna min kropp. Men så sitter jag här, och tänker på hur det en gång var, på skillnaden, förändringen och livet där emellan. Livet går fort, händer oss hela tiden. Förändras. Varje minut.

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Även om det just nu inte känns så. Ville egentligen bara påminna dig om det, att jag är ett levande bevis på att det är sant. Livet förändras, och du med <3

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du ”njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens ”fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?