ångest


Till dig som lever nära någon med ångest

Vad en person med ångest ofta gillar: att planera och strukturera. Den vill alltid ha god förberedelse tid och gillar att hålla sig till strikta rutiner. Den tycker också om att hålla sig inom sin komfortzon och att överanalysera.

Vad en ångestfull person inte gillar: spontanitet, sista minuten planer, förändrade rutiner, att gå för långt utanför sina gränser, mycket folk, högt ljud och starkt ljus.

Hur du kan förminska personen: säg till den att det inget att oroa sig för, sig till den att det är onödigt att vara stressad, säg att alla upplever ångest och att det inte är stor sak, kom gärna med goda råd som du själv blivit hjälp av eller som ALLA andra gör. Säg till personen att den är barnslig.

Hur du kan vara hjälpsam: fråga vad du kan hjälpa personen med, ha förståelse om personen ställer in/ändrar/ångrar sig, ha förståelse om personen upplever starka känslor om planer förändras, visa att du gärna lyssnar även om du inte kan förstå. Var med i personens plan och hjälp till att planera istället för att ignorera eller lägga allt ansvar på personen.

Att vara kontrollerande och ospontan är inget personen väljer eller själv vill, den är något den måste göra för att kunna hantera sin vardag och stå ut med oförutsedda händelser. Så för att underlätta samlivet med en ångestfull person, påminn dig om att den alltid gör så gott den kan ♡


En sommardag

Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.

sommarångest

Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.

Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika “ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.

Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.

Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀

Mer om sommarångest kan du läsa här och här.


Hur det en gång var

Hur det en gång var

Det är overkligt egentligen. Hur mina tankar har förändrats, och där med också mitt liv. Hur jag tidigare så gott som varje sekund hade katastroftankar och såg olyckor och faror framför ögonen och hur dom på den tiden skrämde mig så att de tog upp hela min värld.

Att åka buss eller tåg var inte bara en fara för att bussen skulle krocka eller tåget skulle spåra ur. Nej varje passagerare var en möjlig livsfara. Jag satt som på helspänn. Dygnet runt.

För det var ju inte bara bussar eller tåg som skrämde mig, nej varje telefonsamtal, brev eller möte med en annan människa skulle kunna vara en potentiellt hot. Mitt hotsystem var igång 24/7. Inte konstigt att jag ofta drabbades av utmattningskänslor och föll i gråt. Men jag visste inte det där då. Jag förstod inte mig själv utan fortsatte bara att utsätta mig för livet, igen, igen och igen.

Ofta får jag frågan “hur gör du”, men idag vet jag inte längre, för rädslan är inte längre där, eller i alla fall är den inte lika stor. Tankarna kommer fortfarande, de knackar på då och då, men dom skrämmer mig inte längre. Jag kan se dem från ett annat håll, med en distans. Jag kan ta på dem, släppa dem innanför min dörr, sova med dem i min säng utan att de på samma sätt kan tränga in i min hud.

Jo jag får ångest, givetvis. Men inte samma kvävande, förlamande skräck som jag levde med förut.

Jag kan inte svara på vad som räddade mig. Jag gick inte i terapi, jag pratade inte med någon, tog ingen medicin. Det kom ingen magisk människa med lösningar på silverfat.

Jag fortsatte att leva, skriva, gå emot mina rädslor och tankar varje dag trots att min kropp skrek åt mig att göra motsatsen.

Och kanske är det därför jag brinner så mycket för det här. Kanske är det därför jag vill hjälpa andra. För jag vet att det går. Att leva med ångesten, utan att den tar över mitt liv.

Hade du sagt samma ord till mig för fem år sedan så hade jag inte trott på ett ord du sa. Skulle aldrig på riktigt kunna tro på att den där känslan skulle kunna lämna min kropp. Men så sitter jag här, och tänker på hur det en gång var, på skillnaden, förändringen och livet där emellan. Livet går fort, händer oss hela tiden. Förändras. Varje minut.

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Även om det just nu inte känns så. Ville egentligen bara påminna dig om det, att jag är ett levande bevis på att det är sant. Livet förändras, och du med <3


Fördelar med ångest?

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du “njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens “fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?


Det som skaver

Det som skaver

Det som skaver

Jag skulle vilja utnämna mig själv som en expert på att få skavsår inombords. Finns det inga problem hittar jag lätt på ett nytt. Det är som att jag alltid behöver något att fixera mina tankar kring. Att jag alltid behöver ett problem jag (inte) kan lösa. Det värsta med dom där små skavsåren är att man ibland inte ens vet vart det skaver. Man känner bara att det är obekvämt och att det gör ont.

Min man kan bli galen på det där. Vad är det som är fel, frågar han. Jag vet inte, svarar jag. För på riktigt så har jag ingen aning. Jag känner bara att det är något…som är fel. Men vet man inte vad det är så kan det inte vara ett riktigt problem, hävdar han. Joohoo du, watch me, vill man skrika när man tyst brister ut i tårar.

Alltså att den där mannen står ut med mig är ett under. Ibland står man knappt ut med sig själv. Än mindre med alla problem som finns i mitt huvud. Jag kan vara ledsen för att jag tycker om någon, för att jag inte tycker om någon, för att jag är ensam, för att jag aldrig får vara ensam, för att jag har för mycket att göra, för att jag inte har något att göra. Ja och så där fortsätter det.

Fast det där är väl inget att vara ledsen för, borde du inte vara glad, kan han säga. Jo precis, det är ju därför jag är ledsen…för att jag borde vara glad, snyftar jag. Och helt plötsligt blir jag rädd att världen ska ge mig ett riktigt problem. När jag sitter och gråter över dom som bara är på låtsas, eller i alla fall borde vara på låtsas. Så då tänker jag istället på alla problem som kan hända mig, bara för att jag har det så jävla bra, och egentligen är så lycklig. Och då blir jag ledsen över det istället.

Men skavsår handlar ju egentligen om en ofarlig friktion. Ni vet, nya skor som nöter mot huden. Det behöver egentligen inte vara något fel på varken skorna eller huden bara för att problemet uppstår. Och jag tänker att det kanske är så, att min hud helt enkelt är för tunn. Som inte klarar av den där nötningen oavsett vilket material det är. Det spelar ingen roll om det är silke eller sammet och att det “borde” kännas bra. Det gör ont.

Kanske behöver jag hålla allting så tätt tätt kring huden, så friktionen inte kan uppstå, eller putta den så lång i från mig att jag inte känner av den. Eller så får man vänja sig med skavsår. Gå runt med plåster och sårtvätt. Undvika att sticka hål på blåsan så att smärtan blir värre och rinner ut.

Att förhindra skavsår är inte lika lätt som du tror. Det går liksom inte att skydda sig, alltid bära strumpor och mjuka skor. För den där känslan hittar mig ändå. Skyddar man hälen, hamnar trycket på min stortå.


Ångesten & jag

Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.

När jag lär mig att hantera ångesten på ett sätt, kommer den ut i ett annat. Jag kan liksom inte fly.

Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.

Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.

NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.

Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.

Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.

Och ibland kanske jag kan vila där. I ångestens starka armar. Ligga där svag, uppgiven och rädd.

Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.


Att öva på tillit

Att öva på tillit
Varför välja den enkla vägen? -att öva på tillit…

Mina största problem just nu är tilliten till framtiden. Man skulle kunna säga att jag övar på den, varje dag.

Jag är medveten om att min oro är skrattretande och barnsligt. Men problemet för mig blir ändå så stort. Jag kan ligga sömnlös, grubblande. Vilket tåg ska jag ta till Malmö, vart ska jag bo? Och även om jag löser alla problem för denna första resa så väntar ju ca sju vändor till. Jag kan liksom inte lösa hela problemet…just nu.

Jag oroar mig för pengarna, om det är billigare att köra bil trots att jag vet att en bilkörning till Malmö skulle stressa mig något enormt. Jag oroar mig för om tåget kommer vara försenat, om jag kommer att hitta till kurslokalen och hur jag ska ta mig därifrån i mörkret till dit jag ska övernatta.

Jag undrar om jag ska bo på samma ställe varje gång, eller välja olika. Om jag ska leta efter det billigaste, det lättillgängligaste eller där jag helt enkelt känner mig tryggast.

Jag oroar mig för kurslitteraturen. Helst av allt skulle jag vilja köpa alla böckerna på en gång för att kunna känna mig lugn men vill inte lägga ut 5000 i ett bräde. Jag oroar mig för om jag kommer att hitta all kurslitteratur, tänk om vissa böcker är slut? Jag oroar mig för hur jag ska hinna läsa litteraturen och om jag överhuvudtaget kommer att förstå den.

Jag oroar mig över mina klasskamrater, vilka är det jag ska möta, över mina lärare och över min relation till dem båda.

Jag oroar mig för stress och trötthet, kommer jag hinna med? Jag oroar mig för om kusen är givande, utvecklande, och är värd sina 130 000 kronor och all ångest.

Jag oroar mig för mitt företag mitt i allt det här, hur jag ska hinna, orka, arbeta ihop till resterande kursavgift. Eller om jag överhuvudtaget kommer att klara det. Jag oroar mig för om jag kommer att få ett banklån, hur mycket jag isåfall skulle behöva betala och om det i det stora hela är värt det.

Jag oroar mig för om jag blir en bra terapeut, om någon överhuvudtaget vill köpa mina tjänster och om utbildningen gynnar och hjälper mig i framtiden.

Jag oroar mig för om vi ska ha prov, hur de kommer vara upplagda och om jag kommer klara av dem. Jag oroar mig för att hitta egna klienter, funderar på vart jag ska hålla mina samtal och om jag på riktigt kommer att kunna hjälpa dem.

Jag oroar mig för min egenterapi, för att inte hitta en bra terapeut, eller inte få ut något av min egen behandling. Jag oroar mig för kostnaderna, för att intyget ska bli rätt och riktigt. För vad terapeuten ska tycka om mig och för vad jag ska tycka om mig själv.

Jag oroar mig för framtiden, för att ingen kan säga hur den kommer se ut. Jag vet att det mesta kommer lösa sig, det gör det alltid, och jag tror på riktigt att det kommer att gå bra. Ändå finns den där, oron.

Jag övar mig på tillit, på tron att det mesta löser sig så länge jag vågar lita på det. Ändå är det något där inne som gnager och tvivlar. Visar mig bilder på motsatsen även om jag förstår att det värsta som hända aldrig kommer bli sant.

Jag undrar vad det är i mig som alltid utmanar mig själv på det här sättet, oavsett hur stora rädslorna är så kör jag liksom bara på. Tillåter inte mig själv att leva med rädslan, utan tvingar mig själv att gå in i, genom och förbi. Jag ser framför mig hur en person som jag egentligen bara lever efter scheman och rutiner, som sitter i panikattacker och skakar så fort en förändring kommer nära. Ändå lever jag i förändringen, jag är förändringen. 

Jag övar mig verkligen på tillit. Jag försöker lita på min framtid.

Allting ordnar sig. Tillslut.


Ångestens vecka

Ångestens vecka

Ångestens vecka

Livet är verkligen upp och ner. Från att känt mig ovanligt lycklig och tillfredsställd vände livet på en eftermiddag. Ett telefonsamtal skapade en brinnande klump i min mage och ångesten rusade i hela kroppen. Trots att jag försökte se problemet med “nyktra” ögon och tala om för mig själv att det inte var någon större fara lyckades jag inte stoppa känslan som startat igång.

Ångesten kommer med en sådan kraft, man blir golvad och vad som än kommer till mig efter det förvandlas till ett problem. Oro föder oro och hjulet är igång och snurrar på högvarv. Hela veckan har jag haft svårt att andas. Tårarna har bränt innanför ögonlocken och tankarna förs ständigt tillbaka till problemet även om jag försöker att slita dem därifrån.

Tillslut orkar jag inte kämpa emot längre, skriker välkommen ångest och lägger mig platt.

Jag blir arg på mig själv. Blir arg för att jag låter saker påverka mig så starkt att det känns som jag ska gå sönder. Blir arg för att jag skapar draman och gör problemen större än vad de är. Men när jag ligger där och är på väg att ge upp, ignorera mina mål och drömmar för att bygga en mig en tryggare vardag utan hinder kommer styrkan till mig. Pang.

“Res dig upp för fan” “Ska du låta det där stoppa dig??” “Det är ju nu du ska kavla upp ärmarna och kämpa!!”, skriker min inre röst och sakta men säkert reser jag mig upp igen.  Jag kravlar mig fram, svag samtidigt stark.

Känner hur elden inom mig krymper, hur glöden är på väg att dö ut. Jag blir då påmind om att det är när jag låter ångesten styra och ta över mig, som livet på riktigt tar slut. 


Känslan i bröstet

Känslan i bröstet ljuger aldrig. Man låter mer eller mindre bara bli att lyssna. Jag känner mig fladdrig, ogrundad. Har svårt att hitta fokus, i vardagen, i mig själv. Känner mig vilsen utan anledning. Fast att jag vet att jag hamnat rätt. Någonting gör ont. Hittar bara inte vart skon klämmer. Tankarna är splittrade fast att jag limmat ihop dem med klister. Det är som att jag klibbats fast med dem och inte kan ta mig loss. Jag vet att jag behöver sitta still, lyssna, följa mina andetag. Men istället vill jag springa snabbt, hoppa över allt som vill ta min energi. Jag blir uppäten av ett osynligt monster. Kan inte freda mig hur mycket jag än försöker. Jag säger att allt är bra. Jag vet att allt ÄR BRA. Men känslan i bröstet ljuger aldrig, vi talar bara inte samma språk.


Den där ångesten

Den där ångesten.

Den där ångesten.

Den sitter i halsen. Ångesten. Jag försöker svälja ner den men den fastnar. Vissa dagar bor den i magen. Jag känner av att något är fel men kan inte ta på det.

Det är så onödigt, så ologiskt. För jag har INGET att ha ångest över, ändå gör den svårt för mig att andas.

Den där ångesten.

Den där ångesten.

Den sitter i bröstet. Jag försöker kväva den genom att dra djupa andetag men det gör bara smärtan större, och det slutar med att jag kväver mig själv istället.

Ibland önskar jag att jag bara kunde förstå varför den lever i mig, ibland skiter jag i vilket. Jag jobbar, jag skrattar och jag umgås.

Men inuti lever ett virrvarr av känslor, ett trassel för stort att reda ut. Även om jag ser tråden. Hittat jag varken början eller slut❤️