#ångestforum


Ångestforum rekommenderar Annas oroliga mamma!

Ångestforum, annas oroliga mammaKänns så kul att ångestforum har läst min bok och rekommenderar den. Den har fått så goda recensioner att jag vill nypa mig i armen. Jag har fått mail från psykologer och kuratorer som tycker att boken är toppen. Jag har fått meddelanden från föreningar där boken har lästs i grupper för barn som har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa, men också från en och annan förälder som bara vill säga tack.

Jag blir alldeles varm i hjärtat. Tänk att något jag suttit och knåpat ihop i min soffa kan komma till nytta för så många andra! Så jag vill tipsa er om boken, läs den för era barn! Prata om psykisk ohälsa, både för din egen skull men också för barnets. Men vill också återigen tipsa om ångestforum. En sida där du kan läsa bloggar, få nya vänner eller diskutera frågor med andra i samma, eller liknande situation som du själv 


Ångest är inget du skämtar om… 2 kommentarer

Jag kan skratta åt min ADHD. Andra med. Kan skoja om det. Vad tokig jag är som måste göra flera saker samtidigt, har svårt att sitta still, får ideér lika snabbt som jag glömmer dem. Ja det är jobbigt, ofta. Men man kan se det roliga i det OCH man kan framförallt se fördelar med det. Det finns saker som är positivt (även om nackdelarna många gånger väger över). Jag är snabb, (oftast) effektiv och har en drivkraft utöver det vanliga.

Men ångesten är det ingen som skojar om, ingen som nämner alls faktiskt. Det är som att folk är rädda att ta ordet i sin mun av rädsla för att själva bli smittade, drabbade. Det är ingen som vill se smärtan i mina ögon eller höra mina plågsamma tankar, som om jag vore rädd att prata om det!? Sanningen är att det är du som är rädd för att höra det. Jag bär på skiten varje dag så för mig gör det ingen skillnad. Istället för att låtsas som ingenting, som att den inte existerar så är det ok om du frågar mig hur jag känner mig, hur tankarna går, hur jag mår. Du får till och med skratta över min ständiga dödsångest/hypokondri och rädslan för att släppa ut mina små barn i den stora världen. Det är ok, för jag VET att min rädsla inte är sann, jag VET att den är överdriven.

Du behöver inte låtsas som om du förstår mig, försöka förklara att du förstår hur det känns eller säga att ångest är normalt. För jag vet att du inte fattar ett skit så länge du inte har samma erfarenheter. Det enda jag vill är att du sluta låtsas att jag är som alla andra, eller att min värld är som din. För både du och jag vet att det inte är sant. Min är gråare, har fler hinder och jag klär mig med en rustning av betong varje dag. VARJE DAG!

Jag förstår att du inte vill komma in i min värld, eller ens vara nära ordet ångest av rädslan att den fångar dig med. Men du behöver inte låtsas som att den inte finns.

Våga se, våga fråga!

I samarbete med

mini


Ångestforum

Ångestforum är precis som det låter, ett ideellt forum för personer med ångestproblematik. De har en även fb-sida där du kan följa dem. Följ dem här eller kika in på deras hemsida här om du vill komma i kontakt med andra med liknade problematik, få stöd eller rådgivning.

Personer med ångestproblematik kommer även att blogga på deras hemsida, jag är en av dem. (inläggen jag skriver där kommer även att publiceras här). Kika gärna in.

mini