Ångestsyndrom


Saker jag får ångest över:

ÅNGEST

Pengar, räkningar, stress, mat, träning, för mycket jobb, för lite jobb, skatteverket, sjukdomar, relationer, barnen, olyckor, brev, telefonsamtal, mail, möten. Döden, vänner, ovänner, osämja, krig, svält, försäkringskassan, relationer, måsten, flygplan, båtar, bilar, tåg, mörker. Höga höjder, åkattraktioner, fester, kalas, beslut, hus, otur, grannar. Oljud, att andas, att sluta andas, att inte veta vad som ska hända nästa sekund, bokföring. Att cykla fort, att gå ner för en trappa, hav, sjöar, allt som barn kan drunkna i. Det förflutna, framtiden, livet.


Annas oroliga mamma -en berättelse om ångestsyndrom

 

 

 

 

 

 

 

 

“Det finns inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa hos föräldrar och därför är det extra viktigt att de få böcker som finns verkligen görs tillgängliga för alla. En text står sällan ensam och just i detta fallet är det positivt att författare och illustratör lyckas samverka så kreativt.”

FullSizeRender 2

 

 

 

 

 

 

Idag fick jag en recension på min bok “Annas oroliga mamma” från BTJ (bibliotekstjänst). Vilket gjorde mig väldigt glad. Tyvärr har jag inte tillåtelse att dela med mig av hela texten utan får bara skriva ut delar av den. Men jag kan meddela att den var mycket positiv och att de både gillade min text och Johanna Cederqvists fantastiska bilder.

 

FullSizeRender 3

 

Min tanke med boken är att kunna prata om bilderna. Hur tänker/känner personerna? Och att man som vuxen antingen tar hjälp av den förklarande texten eller berättar själv utifrån egna erfarenheter.

FullSizeRender 4

 

Hur kan flickan på bilden känna att hon inte kan andas när det faktiskt inte är sant?

FullSizeRender 5

 

Varför kan man bli yr och illamående utan anledning?

FullSizeRender

 

Jag vill att man redan som barn blir uppmuntrad att prata om det som finns på insidan, att man får hjälp att sätta ord på känslor som är större än ens ordförråd. Att man får möjligheten att på en naturligt sätt prata om sin egen eller kanske en anhörigs problematik. Att istället för att dölja,  visa, förklara och förstå.


Jag skulle varit lycklig….

Solen sken från den blåaste himmel, det var semester och jag skulle kunna lagt mig ner och blundat för att lyssna på vågornas brus som med vindens fart rullade mot land. Jag skulle kunna ha njutit av barnen hisnande skrik och glada skratt. Jag skulle kunna ha tänkt att idag, idag är det en bra dag. En sådan där dag som sätter sig i minnet. En sådan som man kommer ihåg för att den var full av lycka, trygghet och kärlek. En bekymmerlös dag som man egentligen skulle ha önskat att den aldrig skulle ha tagit slut.

Jag minns den dagen. Jag minns den väl. Men inte av den anledning som jag borde. Jag minns den för att ångesten stod mig upp i halsen, för att jag inget annat ville än att det skulle ta slut. Jag ville ropa in mina barn till land, stänga in dem i min trygghetszon, och väntat på att stormen inom mig skulle mojna. Men jag sa ingenting. Jag höll ihop och jag led.

Framför mig såg jag hur båda barnen skulle dras med av vågorna och slukas av djupet. Hur jag helt meningslöst skulle leta, skrika och aldrig få se dem igen. Trots att två vuxna höll dem hårt i hand kunde mitt inre inte förlita sig på att de skulle kunna hantera allt som skulle kunna hända.

De ropar på mig och vinkar. Titta mamma, titta! Jag vill inget annat än att blunda. Blunda från verkligheten, blunda från min fantasi som ständigt tar mig över smärtgränsen. Jag ler, fast att jag bara vill gråta.

Jag minns den dagen för det var då jag på riktigt insåg hur ångesten inte bara tog över mina dåliga dagar, utan också mina lyckliga. Jag minns den för att jag för första gången i mitt liv kände att jag var värd att känna den där lyckan som jag kunde spegla i deras ögon. Det var kanske också första gången jag på riktigt förstod hur fel den känslan jag bar på faktiskt var.

För första gången önskade jag få känna spänning istället för skräck. Jag ville kikna av skratt istället för att brista ut i gråt. Jag ville uppleva känslan med dem, vara i den istället för att ständigt få vara den som ser på.


Välj livet i stället för kampen!

Idag träffade jag en kvinna 70+ som direkt stannade upp när hon såg min bok (Annas oroliga mamma). Hon började bläddra i den och jag såg hur hon började bli tårögd. När jag börjar prata med henne iakttog hon mig en kort stund. Nästan som för att avgöra om jag skulle klara av att lyssna på vad hon hade att säga. Hon börjar försiktigt berätta om sin ständiga oro, hur den tagit över hennes liv, barnens liv och förhållandet till sin man. Hon berättar om ångesten hon bär på, den stora tunga ångesten och jag kan nästan skönja den i hennes ögon.

Jag frågar henne om hon någon gång sökt hjälpt. Hon andas in snabbt och svara nej i samma utandning. Hon berättar hur hennes man och vänner stöttar henne, hur de liksom bär henne under en axel vardera.

-Jag kan hantera det säger hon.

-Det vet jag att du kan, svarar jag. Men livet är värt mer än att kunna hantera det. Vore det inte skönt att kunna njuta också?

Hon tittar på mig en lång stund. -Det är försent. Det är inte så mycket till liv kvar.

-Är det inte desto viktigare än faktiskt kunna leva lycklig dessa år du har kvar, än att bara härda ut?

-Ja det kan  man ju tycka, men nej. Det är försent.

Jag känner igen mig i henne, styrkan, stoltheten. Känslan av att inte vilja vika ner sig, ge upp kampen mot ångesten. Jag har också varit där, vägrat ge upp. Velat att den självmant ska lämna mitt territorium. Men idag vet jag att jag inte är svagare bara för att jag valde en flyktväg (medicin), idag har jag insett att det finns saker som är viktigare i livet än min motståndare. Jag räds inte min fiende, men att fly behöver inte vara samma som feg, för mig är det att välja livet istället för kampen.

Hon tackar mig för att jag skrivit boken, tackar för att jag gör det jag gör. Säger att jag är stark och viktigt. Sen går hon där i från.

Jag följer hennes ryggtavla när den försvinner ut genom dörren, och hoppas att hon innan det är försent hinner inse att livet inte går ut på att vara stark, och att också hon är viktigt.

 


Välkommen på bokrelease!

AnnasoroligaWEB[1]

Lördag & Söndag 8-9/11 kommer vi att medverka på Kulturfestivalen i Folketshus (Göteborgsvägen 11) Uddevalla där vi också kommer att fira vår bokrelease. Vi vill jätte gärna att DU kommer och firar denna dag med oss. Jag kommer att hålla en kortare föreläsning Lördag 13.30-13.50.

Så välkommen dit för att köpa böcker, lyssna på föreläsningen eller helt enkelt bara snacka psykisk ohälsa. Jag kommer att finnas på plats hela helgen mellan 10-17 och hoppas på att få träffa DIG där.