Ätstörning


Anorexia genetiskt?

Anorexia genetiskt?

Anorexia genetiskt?

Vill tipsa om P1 program kropp & själ som r har ett avsnitt om anorexia. Riktigt intressant från en synvinkel som jag inte hört förut. För er som inte orkar lyssna kan jag berättade att det handlade om att det finns forskning som visar att det är genetisk. Nu var det några veckor sedan jag lyssnade på det och vet inte om jag minns allt rätt men de menade att vi är olika som personer och att vissa känner njutning istället för lidande när det gäller hunger, och att detta då skulle kunna vara genetiskt.

De flesta människor skulle ju tex inte med vilja svälta sig själv, medan vissa personer känner att de får en kick eller någon form av njutning av hungern, kanske över att styra den eller att ha makt över den. De menade därför att det kan vara farligt för personer att börja banta för att man innan kanske inte vet vilken typ man tillhör, har du den gentypen att du har lätt för att svälta dig själv har du en större chans att drabbas av anorexia.

Programmet var riktigt bra, så är du intresserad. Lyssna här!


Ska man lyssna på huvudet eller kroppen?

Ut och springa?Jag är ju inte den som tidigare har lyssnat på min kropp, tvärtom. Tidigare har jag alltid kört med devisen “det  finns inga ursäkter”. Så oavsett om jag varit sjuk, trött eller om stormen vint utanför har jag alltid tränat.  Men nu har kroppen länge varit trött och tung,  och för en gång skull har jag inte motarbetat den utan låtit den vila.

Så när jag här om dagen fick jag en känsla av att jag ville ut och springa så anammade jag den känslan direkt. Vem är jag att säga nej till det liksom? Så trots mörker och spöregn snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Vilken känsla…….

Sanningen är väl att jag aldrig vilat tillräckligt länge för att min kropp skall säga till mig att den vill röra sig. Allt som oftast har den bara skrikit stopp, sakta ner…men jag har inte lyssnat.

Denna erfarenhet har gjort mig nyfiken på min kropp. För tänk om man lyssnade på kroppen istället för rösterna i huvudet. Hur ofta hade den sagt åt mig att röra på mig? Hur ofta hade den sagt åt mig att vila? Och kan jag verkligen lita på att kroppen vill mig mitt bästa? Jag borde i alla fall efter alla år av ätstörningar veta att tankarna inte vill mig det.

Vad säger din kropp om du verkligen lyssnar?


Maten, skulden och vårt skeva ideal… 2 kommentarer

För 12 år sedan vägde jag 15 kg mindre än vad jag gör i dag. Jag tränade dagligen, i timmar. Jag åt minimalt och unnade mig aldrig något utan ångest som efterrätt. Jag fick ofta höra hur fin jag var och hur duktig jag var som lyckats gå ner i vikt. Folk avundades min motståndskraft gentemot sötsaker och berömde mig för att jag orkade träna så mycket. Inte en enda gång ifrågasatte någon mitt leverne. Ingen ifrågasatte om det var friskt eller sjukt. För visst är det väl bara hälsosamt att träna och avstå från onyttigheter?

Jag skulle vilja be er att tänka om, att se det från en annan synvinkel. Sluta att uppmuntra din bantande kollega eller dem som ständigt går på dieter. Jag ser det mest som sorgligt att personen inte är nöjd med sin kropp, att svälta sig själv gör oftast inte den situationen bättre. Istället för att avundas dem som avstår fikan, avundas istället dem som kan njuta av den. Och visst är det bra att träna, men ibland kan det vara lika hälsosamt att låta bli.

För handen på hjärtat, hur många av dina bantande vänner är egentligen överviktiga? Har du ett problem med vikten så absolut, ta tag i den för din hälsas skull, men har du det inte så låt bli. Många gånger pressar vi och svälter oss själva mer än vi behöver, till vilken nytta?

Jag var smal de där åren när jag tränade som mest, men jag var inte lycklig. Och om du tänker efter har nog den lyckligaste perioden i ditt liv också  ganska lite med din vikt att göra. Så fortsättningsvis vill jag att du äter utan skuld och njuter av varje smula. Jag vill att du suddar bort ditt skeva ideal och skaffar dig ett nytt. De vackraste personerna är de som trivs med sig själva, med sin kropp, oavsett hur den ser ut.

Bli en av dem!


Normaltillstånd?

Något som drabbar alla?

“Ja men så där känner alla”

Jag vet inte hur ofta jag hör den där meningen, och varje gång blir jag lika ledsen. En läkare har satt en diagnos på de personer han anser har en sådan stor problematik att de behöver stöd, hjälp eller medicinering. Ändå får jag gång på gång höra att ALLA har dessa problem. ALLA!

Jag vet ju såklart att det inte är sant, men det som stör mig är att du inte vet bättre!

Du förminskar mina och tusentals andra personers problem till så små att jag knappt kan se dem själv, att jag själv börjar ifrågasätta mitt mående.

-Ja men alla kvinnor har en ätstörning, det ligger typ i generna.

Vad vill du säga med det? Vad exakt vill du säga med det? Att problemet inte finns? Att det inte är större än någon annans? Att du själv har problem? VAD är det du vill säga?

Är det normalt att svälta sig till döds? Kräkas efter varje måltid, eller träna tills kroppen inte kan röra sig längre? Är det normalt? Om det nu är normalt så har vi ett allvarligt problem, och den psykiska ohälsa borde då definitivt få ta större plats i samhället.

Har ALLA tonåringar kontakt med BUP under hela sin ungdom, är inskrivna på ätstörningsklinker eller inspärrade på psykiatriska avdelningar? Är det normalt? Inte, vart går då gränsen?

Det är som att säga till en person med missbruk “ja men vi alla dricker ju lite för mycket”. Men att dricka för mycket och att uppleva kontrollförlust, vilket en person med missbruk ofta gör, är INTE samma sak. Liksom att inte vara nöjd med sin kropp INTE kan jämställas med en ätstörning. En ätstörning innehåller oftast en massa självhat, ångest, tvång och smärta. Det är inte samma som att välja att gå på en 5:2 diet.

Du måste lära dig att se skillnaden!


Sovande ätstörning…

diet-398611_640

Jag har en ätstörning. Fast att den inte är i en aktiv fas just nu så finns det hela tiden i bakhuvudet och jag vet att det inte krävs mycket för att den skall krypa fram och blir större än alla andra tankar som existerar där inne. Det kanske räcker att du tittar på min tallrik och frågar om jag verkligen ska äta sååå mycket, frågar om jag har gått upp i vikt, kommer med en kommentar om mitt val av godis eller ifrågasätter mitt val av träning.

Några små ord kan få min ångest att vakna och ta över hela mitt liv. Tanken på maten och vikten växer sig då större och större och tillslut kretsar dagarna bara kring det.

Varje dag strävar jag efter balans, jag får inte äta för mycket, men inte heller för lite, jag får inte träna hejdlöst men inte heller avstå och jag vill inte sluta helt med godis, men inte heller frossa. VARJE DAG gör jag små små val som du kanske inte ens tänker på, val som antingen kan hjälpa mig bort från min ätstörning eller stjälpa mig in i den igen…och ibland vet jag inte själv vilket.

En ätstörning syns inte alltid utanpå, men den känns, inuti. Min ätstörning kallades UNS (utan närmare specifikation) det innebar att jag hade en blandning av anorexi, bulemi och ortorexi. I perioder kräktes jag, i andra svälte jag mig själv och under år kunde jag inte stoppa något i min mun utan att träna efteråt. Det brukade bli ca 4-5 pass om dagen.

tape-403586_640

Idag är man omringad av dieter, bantare och träningsfreak. Själv kan jag inte gå i närheten av något av det. Det är som om jag vore allergisk. Skulle jag börja med en diet triggas min ätstörning i gång och så är jag där igen, tillbaka på ruta 1. När någon pratar träning med mig snurrar det runt i hela kroppen och jag vill springa tillbaka till mitt gamla liv där jag vägde 15 kg mindre. För när jag tittar mig själv i spelgen idag så ser jag inte mig själv, det är inte jag. Jag är mindre än så, kan bättre än så, vet bättre än så.

Jag blir triggad hela tiden, inte bara av min egen spegelbild. Nej för idag finns det runt mig oavsett vilket håll jag vänder mig åt. Det enda jag kan göra är att hålla mig i och åka med. Men jag är rädd, varje dag, att någon ska väcka besten inom mig, att någon ska locka ut den. Liksom öppna dörren som jag stängt och låst. Att jag ska bli uppäten inifrån medan du står och tittar på.

Jag är rädd att tappa kontrollen, halka tillbaks till platsen som jag kämpat mig ifrån. Att du denna gången inte kommer att finnas där för att dra mig upp.