depression


Även ett leende kan bära på hemligheter

Även ett leende kan bära på hemligheter

Även ett leende kan bära på hemligheter

När jag var i 18-års åldern träffade jag Anna. Anna var en söt tjej som hade ett perfekt liv både framför och bakom sig. Vi kom att umgås ofta. Jag minns att något jag verkligen gillade med Anna var att hon var så positiv, att hon alltid bar ett leende på läpparna, att hon hade glada glittrande ögon och alltid lätt till skratt.

På många sätt kändes hon nog som motsatsen till mig själv vilket gjorde att jag trivdes bra i hennes sällskap.  Hon såg livet positivt och tänkte alltid i möjligheter där jag såg katastrofer och jag minns att jag avundades henne. Jag avundades hennes förhållande till glädjen och att hon var en sådan nära vän med sitt skratt. Många gånger tänkte jag att hade jag bara varit som henne, då hade jag mått bra.

En dag berättade Anna för mig att hon åt “lyckopiller” och min första tanken var om det var dem som gjorde henne så där himla lycklig. Jag tappade liksom hakan. Anna 17 år och kär i livet. Hon berättade att hon ätit dem i flera år och jag minns inte om det stannade vid en tanke eller om jag faktiskt sa det rakt ut: men du, du som är så glad!?!

Annas problematik var osynlig för mig och jag vet än idag inte vad den bestod av, men jag förstår idag att den måste ha varit tung att bära.

Idag kan jag nästan skämmas över mitt ifrågasättande, men samtidigt vet jag att det är precis så många andra ser på det. “Du kan ju inte vara deprimerad, du som ler”, eller att ingen annan än den som drabbats av olycka har rätt till att vara olycklig. Vi människor vill alltid att det ska synas på personen, eller så vill vi finna anledningen i deras bakgrund. Det gör det lättare för oss att förstå.

Idag vet jag att din utsida inte speglar din insida. Att ett litet leende inte säger allt. Idag förstår jag att andra ser på mig, så som jag såg på Anna. Du som är så duktig, du som alltid är så glad. Du som har allt.

Jag har ett fantastiskt liv. Jag har allt jag kan önska mig. Men jag har också en ångestsjukdom som gör det svårt för mig att njuta av den där lyckan. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med den här berättelsen. Men kanske ville jag bara påminna dig om att en depression inte sitter i någons ansikte, utan att den mer bor i personens hjärta 


När depressionen kommer smygande.. 4 kommentarer

boots-181744_640

“Jag kom ur en depression jag inte ens visste att jag hade” hörde jag någon säga vid ett tillfälle. Visste du att en depression kan komma smygande? Att den kan lägga sig över dig som en tunn knappt märkbar hinna som med tiden växer sig tyngre och starkare? Successivt tar den tillslut över hela dig.  Många tror att man själv är den förste som märker det. Man har en föreställning om att allt blir svart och du bara ligger i ett hörn och gråter. Ja visst kan det vara så. Men visste du att en depression också kan börja med att vara grå? Till en början i en ljus skala men som med tiden mörknar, och om du har otur blir den nattsvart.

Du vet själv att du drar dig undan, att du slutar med saker som du tidigare gillat, men du tänker att det bara är en period, eller att det är så livet ser ut just nu. Att det kanske är en ny fas i ditt liv, att det är så det ska vara. Inte tänker du att du börjar bli deprimerad bara för att du inte längre orkar prata med dina vänner, ta långa promenader eller träna som du gjorde förut.

Plötsligt känns allting bara meningslöst, du finner dig i det och stänger i dig tillsammans med den känslan. Även om du ser mörkret komma emot dig, även om du märker av skillnaden på ljus så orkar du inte fly, vet inte vart du ska ta vägen.

Den där extra tyngden blir din vardag och den växer sakta men säkert för varje dag. Folk runtom dig märker att du drar dig undan, dom är snälla och låter dig vara ifred, vilket gör att du faller längre och längre ner.

Det är inte deras fel. De kan inte se de avgrundsdjupa hålet du har bakom dig. Det är inte heller ditt fel, för du blir sänkt, nedtryckt, och kan omöjligtvis ta dig upp  med egen kraft.

Har ditt liv plötsligt fått en annan färg? Stanna upp, sträck ut handen och låt någon hjälpa dig. Jag vet att du tror att du har allt under kontroll, men det är en illusion som gör att du bara faller hårdare.

Har du märkt att någon i din närhet drar sig undan? Säg till personen vad du ser, vad du känner. Uttryck din oro och erbjud din hjälp, om och om igen. Ta situationen på allvar även om den idag är ganska liten. Våga mota Olle i grind.