#flickormedadhd


Det som inte syns, FINNS 3 kommentarer

Vid ett tillfälle uttryckte jag för skolpersonal att jag misstänkte att min dotter hade svårigheter.

– Hahaha, neeeeej, hon som är så snäll.

Jag blev nog både förbannad och förvånad. Förbannad för att jag uttryckte en oro och blev skrattad i ansiktet. Förvånad över bristen på kompetens som fortfarande finns i skolan.

Jag var också snäll, sa inte ett enda ljud. Men det innebar inte att jag inte hade problem, däremot innebar det att jag inte gav dig några problem. Min tystnad och snällhet gjorde det istället jävligt enkelt för dig, då du istället kunde ta hand om dem som gjorde det bekymmersamt i klassrummet. För många flickor visar problemen sig inte i skolan (och det innebär inte att det inte finns), det visar sig istället när det kommer hem. En del flickor klarar av att hålla ihop sig ett tag med konsekvensen att de är helt dränerade efteråt. När hon kommer innanför dörren och kastar skolväskan hopar problemen sig framför henne utan att hon ens själv förstår varför.

Att ha ont i magen varje dag, känna ångest, eller att dagdrömma sig bort, syns inte utanpå. Men att en person känner sig dum, annorlunda och låtsas hänga med i skolan är ett problem som växer sig stort och kan få katastrofala konsekvenser.

Så bara för att det inte syns, så finns det, och är ett problem i allra högsta grad.


ADHD+ADHD=?

IMG_1363

Helgen har gått lika snabbt som vanligt. Men denna helgen har jag haft besök av Föreläsaren och entreprenören Maria Andersson. Mer info om henne här. Vi har planerat inför kommande år då vi ska ut och föreläsa tillsammans. Så i Lördags hade fotosession men fotografen Anders Skorell för att plåta marknadsföringsmaterial. Ska bli spännande att se alla galna bilder sen.

IMG_1366

Maria är en riktigt energiknippe och motsatsen till mig själv på många sätt. Hennes energi liksom sprudlar ut, medan min liksom bubblar runt på insidan (och från och till kokar över). Jag tror att det kan bli många spännande samarbeten framöver!

IMG_1354

Måste också berätta historien om hur jag och Maria fick kontakt. Det är så typsikt mig på något sätt. Jag tror att jag hade sett Marias namn någonstans och visste att hon jobbade med ADHD. När jag var ute och gick med mina hundar fick jag (som vanligt) en skit bra idé. Jag nästan småsprang hem för jag vet ju att idéerna trillar ur lika fort som de trillar in. Jag mailade Maria och frågade om hon var intresserad av ett samarbete. Hon mailade tillbaka och bad mig ringa upp henne. Sagt och gjort. Efter någon dag ringde jag, presenterade mig….och idéen var borta! “Du jag hade en jätte bra idé, men jag kan inte riktigt komma ihåg den just nu.” Det blev över en timmes telefonsamtal med många skratt. När jag lade på luren var jag full av energi, lika full blir jag varje gång jag träffar/pratar med henne. Och jag är säker på att detta bara är början på något stort.

IMG_1368

 

Plötsligt händer det! Man möter en okänd människa som träffar en mitt i hjärtat. Det känns som att man känt varandra hela livet trots att man just möts. Ett möte där man känner att man kan vara sig själv, att man blir uppskattad och älskad inte för det man gör, utan för den man är.