GAD


En vardag med katastroftankar

En vardag med katastroftankarJag har fått en ny kompis idag, säger dottern och ler. Jag blir varm inombords.

Vad kul, vad har ni gjort i dag då?

Vi var ute vid bäcken och gick på isen, jag var jätte rädd men hade en pinne med mig. Värmen försvann lika fort som den kom och hela jag frös till is.

-Is? Vad menar du? Vilken is? Hur djupt är det där? Du får inte gå på is! Hundratals olyckor flimrar förbi mina ögonlock.

-Men det är inte djupt.

-Det spelar ingen roll hur djupt det är, DU får inte gå på den isen.

Dottern lugnar mig och lovar att inte göra om det, men tankarna sitter ändå kvar hela kvällen. Jag är orolig, spänd och olyckor spelas upp som en film i mitt inre. Jag försöker att slå i från mig tankarna men det dyker hela tiden upp nya. När jag går och lägger mig är isfilmen fortfarande på, och alltid med ett lika tragiskt slut. Det känns som att ha blivit instäng i en mörk biosalong utan att ens ha köpt biljett, till en film som går på ständig repeat.

Jag sover oroligt och vaknar upp med samma bild jag hade framför mina ögon som när jag somnade. Jag försöker att lugna mig själv genom att säga till mig att hon är klok, att hon har lovat och att vattnet faktiskt inte är så djupt, eller?

Jag försöker begrava mig i arbete men istanken vägrar smälta. Mot min egen vilja tar jag telefonluren och ringer upp fritids.

-Hej det är mamma. Du jag tänkte på det vi pratade om igår. Jag känner mig orolig och vill verkligen inte att du går på isen igen. Jag kan höra hur hon ler.

Nej mamma, det ska jag inte. Hon låter lugn, varm om rösten och jag hör att hon njuter av min omtanke.

-Ok det var bara det, då kan jag släppa det, jag älskar dig. Som en tvättsvamp suger hon i sig varje ord som lämnar min mun. Så snabbt att jag knappt känner att jag har sagt det. Jag vill bara säga det igen, igen och igen.

Och jag dig mamma, och jag dig.

Filmen pausas och jag blir lugn,,,, i några timmar. Trots att jag kastat batterierna och hoppat sönder fjärrkontrollen är det som om någon ändå lyckats hitta playknappen, och allt börjar om från början igen…..


Tänk om….

Tänk om

Nu packar vi väskan

Som vanligt känns det som om veckan har flugit förbi och jag kan knappt minnas dess innehåll. På jobbet pendlar jag mellan två olika uppgifter i två olika städer vilket gör det extra stressigt för mig just nu och jag känner att jag ligger efter med precis allt. Det är inte riktigt så jag vill ha det, men det är så det kommer bli några veckor framöver nu.

Veckan som väntar fylls av två olika utbildningar, en nära min hemstad och en i Stockholm. Samtidigt som det känns jätte kul vet jag att jag kommer vara utmattad i slutet av veckan. Och det värsta är nog att det är dom där små grejerna som ingen annan bryr sig om som slukar det mesta av min energi. Jag blir stressad över att inte veta hur jag tar mig från centralen till hotellet, att jag inte fått någon närmare information av vad kursen innehåller och vilka platser jag ska röra mig emellan när jag väl är i Stockholm.

Det känns som att allting hänger löst, och även om jag vet att jag löser det, för det gör jag alltid, så sipprar det ändå ut massor av energi ur de där oroshålen jag inte fått fyllda. Det spelar ingen roll om jag försöker att täppa igen dom själv eller förminska dem genom att intala mig att jag fixar det, att jag klarar av att lösa problemen just där och då i stunden när de uppstår. Jag fixar att ta en spårvagn, en taxi, eller promenera med hjälp av google maps. Ändå fylls jag av någon form av osäkerhet som tar en mycket större plats än vad den borde.

Så vitt jag kan minnas har det aldrig uppstått ett problem jag inte själv kunnat lösa. Men tänk om jag missar tåget, tänk om jag inte hittar hotellet, tänk om jag inte finns inskriven på hotellet när jag väl kommer dit, tänk om jag inte hittar till kurslokalen, tänk om jag går vilse, tänk om det hinner bli mörkt innan jag kommer fram, tänk om….eller tänk om allt går jättebra.


Att (över)leva med GAD 2 kommentarer

överleva med GAD, förutspå olyckor, leva med GAD, generaliserat ångestsyndrom,Att (över)leva med GADHur är det att leva  eller ska man säga överleva med GAD? Jag får ofta  mail där personer frågar om tips och råd. En vanlig fråga är hur jag orkar, och hur jag hanterar all min ångest. Jag har inga sanningar eller svar som passar alla, men kan i alla fall berätta hur jag tänker och hur jag hanterar min situation så hoppas jag att det kan hjälpa några av er.

  • Gå emot dina rädslor- Jag bestämde mig tidigt att inte låta mina rädslor stoppa mig. Eftersom det är så mycket jag är rädd och orolig för så är jag medveten om att rädslorna kan växa om jag inte utsätter mig. Jag ogillar tex att köra bil, speciellt i mörker, men jag gör det ändå. Jag är rädd för att åka hiss, men jag gör det ändå. Jag har katastroftankar när det gäller att åka tåg, men jag gör det ändå. Det enda jag undviker är båt och flygplan och det är för att jag kan. När tiden kommer att familjen vill ut och resa kommer jag att få ta tag i den rädslan också. Om jag vill göra något, men känner att rädslan hindrar mig så tänker jag att jag måste vara starkare än rädslan, och därför kör jag över den.
  • Var medveten om att dina rädslor inte är äkta- Jag vet att det inte är lätt, men ifrågasätt dig själv och dina känslor. När jag har fått ångest över att dottern tex är hos en kompis och jag börjar på katastroftankar om att hon inte är där, eller att det hänt henne något. Så brukar jag fråga mig själv om det är sant, eller om det bara är mitt huvud som hittat på händelsen, och oftast är det ju inte en sanning, utan det är mitt huvud som har hittat på en historia som blir en sanning. Om min tanke skulle vara sant så har jag all rätt till att vara ångestfull och rädd, men så länge den inte är det är känslan “påhittad”.
  • Acceptera känslan- Jag har tidigare försökt att springa i från mina  känslor, döva dem eller ignorera dem. Men inget av det hjälper i längden. Idag accepterar jag känslan. Jag brukar ofta försöka hitta orsaken till den för att lugna mig själv, men ibland gör man ju inte det och då är det bara att acceptera att känslan finns där. Nästa steg i acceptansen är att släppa taget.
  • Släpp taget- Jag har för första gången i mitt liv erkänt att jag är maktlös, att jag inte kan kontrollera min familj, min framtid, mitt liv. Det finns ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna kontrollera allt som är ångestskapande för mig så jag måste släppa taget. Jag vet inte vad som kommer hända i morgon, om en månad eller ens om en timme…..och det är ok.
  • Hjälper denna tanken mig?- För ett halvår sedan tog jag tag i varje katastroftanke som for förbi, jag stannade upp och frågade om den hjälpte mig, om den gjorde mig lyckligare. Mår jag bra av att tänka att jag kommer krocka med bilen? Blir jag lyckliga av att tron på att mina barn ska dö? Nej självklart inte! Då vill jag inte älta dessa tankar längre. Släpp dem. Att sitta på helspänn och vara rädd hela tiden gör ditt liv miserabelt, du får inte många minuter av sinnesro.

Sen säger jag absolut inte att det är enkelt. Det handlar hela tiden om att jobba med sina tankar, varje dag.  För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Sen vet jag att de kommer dagar där allt faller över mig igen, dagar där jag kommer att känna mig tung, svag, men det är ok. Min största lärdom är att jag aldrig kommer att kunna förhindra alla olyckor, därför hjälper det mig inte heller att försöka förutspå dem.

 


Jag väljer livet!

Livet med GADHur orkar du, brukar folk fråga mig. Hur orkar du gå runt och bära på oro och ångest dagligen?

Vad har jag för val, frågar jag,. Där blir det tyst, ingen säger något, samtalsämnet byts ut.

Jag orkar för att jag inte har något val. Jag orkar för att det är så min dag ser ut från morgon till kväll. Jag orkar för att det är den känslan jag växt upp med, burit med mig hela livet, jag vet inget annat. Jag orkar för att det andra alternativet vore att sluta leva.

Jag väljer livet, varje dag. Även om det inte är lika ljust som ditt. Jag väljer att bära min tyngd, färdas i mörker, hellre än att inte leva alls.

Jag väljer livet, idag, imorgon och många år där till. Hur skulle jag kunna välja annorlunda,
när leva är det enda jag vill? 


Jag är en soldat 1 kommentar

Jag är en soldat...

Inom mig pågår ett ständigt krig, vilket innebär att jag alltid måste stå givakt. Redo för nästa händelse, nästa katastrof. Även om hälften aldrig inträffar lever min kropp i ett ständig beredskapsläge.

Jag är en soldat som försöker förutspå varje fara, hitta nya vägar och förinta fienden. Jag är van att vandra genom mörker, gyttja och snårig skog med motståndaren i hälarna. Jag är van att leva under hot, möta våldsamt motstånd,  och oavsett smärta resa mig upp och gå vidare. Mitt liv är ett strid, där hjälpen aldrig når fram, där den vita flaggan aldrig hissas. Där den är indränkt i lera, smutsig, söndrig och kan aldrig bli ren.

Mitt liv är en kamp, en väpnad konflikt. Där sömnen är ytlig och natten oändligt lång. Jag ligger i beredskap och svarar upp på varje läte. Rädslan har förlamat mig, bitit sig så djupt in i min kropp att den inte längre känns. Jag är vaksam, beredd att ständigt bli sårad. Jag måste skydda mig själv, hålla dig på avstånd, alltid ligga steget före.

Fienden kommer och går, drömmarna tynar bort i horisonten. Själv står jag kvar på plundrad mark i väntan på nästa slag. Jag är en soldat där vila inte existerar, där den hjälpande armén inte dök upp. Drömmen om fred är död, och det finns ingen annan lösning, ingen annan utväg än att ständigt gå upp till kamp.


De modigaste människorna är de som vågar vara rädda.

Jag väljer, varje dagFör mig är rädslan en reflex, medan mod är ett val. Jag har katastroftankar i varje situation som möter mig, varje dag. Det tar aldrig slut. Varje dag måste jag välja att gå emot min rädsla, att inte lyssna på de där tankarna. Inte bry mig om känslan i min kropp. Varje dag är en skräckfilm där jag inte kan pausa, eller har ett val att gå av scenen. En film där hemska scenarion spelas upp. Mord, bilkrockar, plötslig död, olyckor och misslyckanden. I min film har jag en huvudroll, där jag väljer att vara hjälten, där jag väljer att vinna matchen. Jag måste spela min roll, och jag har valt att inte vara ett offer. Varje dag går i repris, och varje dag väljer jag att inte vara rädd. Att trotsa den, att gå emot. Det spelar ingen roll hur monstret ser ut, eller hur scenen har förändrats. För innerst inne vet jag att den är gjord av luft, men att mitt svärd, det är på riktigt.

Men trots det kan jag blir trött av kampen och vissa dagar faller rädslan över mig, att tänk, tänk om jag inte kommer att vinna, tänk om jag tillslut inte orkar mer! Tänk om alla krafter tar slut, och jag förlorar, om och om igen. Men det är tillåtet att vara sårad, att ibland gömma sig och vara rädd. Att komma ikapp, att andas. För att jag vet att det kommer en ny dag, en ny kamp, och att jag kan välja att resa mig upp…och dra mitt svärd igen.


Att vara anhörig till någon med GAD

Jag skulle önska att jag tillsammans med min diagnos fick information om diagnosen att dela med mig av till mina anhöriga. För det är ju inte bara jag som kan ha svårt för att förstå mig själv, utan också min omgivning. I många lägen kanske man inte hittar roten till sin ångest och har därför svårt att göra sig förstådd eller förklara för sin omgivning hur- eller varför man mår som man gör. Så därför skrev jag ihop denna information till anhöriga när det gäller GAD, informationen jag önskar jag själv hade fått.

Hur det är att leva med GAD


Jag vet hur ångest ser ut

Jag vet hur ångest känns

Jag vet vad ångest är, för jag har haft den som min närmsta vän, som min trygghet, min fiende, min börda.

Jag vet hur ångest utvecklas, för jag har stirrat den i vitögat, hållit den i handen och haft den som en skyddande ängel över mitt huvud.

Jag vet hur ångest känns, för jag har levt med den på mina axlar, i min famn eller tätt släpande bakom mig.

Jag vet hur ångest smakar, för den har bott i min mun, fyllt mina lungor och levt i mitt hjärta.

Jag vet hur ångest luktar, för jag har haft den som parfym, som sköljmedel och som balsam.

Jag vet hur ångest ser ut. Den kan vara svart som natten, ljus som dagen och allt däremellan.

 


Dagen då du dör

Photo

Ångest är det fulaste jag vet. Ordet, känslan, innebörden. Den tar död på allt som kommer i dess närhet, förvandlar ljus till mörker och bildar sprickor i allt som är vackert. För mig har den tagit tillfällen och ibland år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. När jag fick min dotter blev smärtan av att kunna förlora henne större än kärleken. Jag var rädd att varje andetag hon tog skulle bli hennes sista. Stunder jag borde ha skrattat, grät jag. Stunder jag borde varit lycklig var jag smärtsamt full av oro.

När hon låg på min arm och sov kände jag att jag inte kunde vara nog så tacksam för denna ynnest. Det var för bra för att vara sant. Om jag inte visade tillräckligt mycket tacksamhet eller tog hand om henne tillräckligt väl skulle hon slitas i från mig. Hon var en gåva från ovan.

Jag ville aldrig släppa henne från min sida, jag ville torka varje tår, jag ville beskydda henne från varje händelse som skulle kunna utmynna i smärta. Det blev för tungt att bära. Som att vara nybliven förälder inte skulle vara nog…jag kraschade.

Jag har sett döden som min värsta fiende, att den ska drabba mig, mina barn…. men nu vet jag att jag hela tiden levt med den största fienden vid min sida, att den följt mig varje steg jag tagit. Att ha ångest som livskamrat är inte mycket till liv. För oavsett hur mycket ljus du har i ditt liv så kommer du att leva i skuggan.

Insikten kom som en smäll i ansiktet. Jag blev så arg, ledsen och besviken på mig själv att jag så länge levt så här. För plötsligt slog det mig att när du inget annat än oroa dig gör. Det är ju dagen, dagen då du egentligen dör.