generaliserat ångestsyndrom


Tänk om….

Tänk om

Nu packar vi väskan

Som vanligt känns det som om veckan har flugit förbi och jag kan knappt minnas dess innehåll. På jobbet pendlar jag mellan två olika uppgifter i två olika städer vilket gör det extra stressigt för mig just nu och jag känner att jag ligger efter med precis allt. Det är inte riktigt så jag vill ha det, men det är så det kommer bli några veckor framöver nu.

Veckan som väntar fylls av två olika utbildningar, en nära min hemstad och en i Stockholm. Samtidigt som det känns jätte kul vet jag att jag kommer vara utmattad i slutet av veckan. Och det värsta är nog att det är dom där små grejerna som ingen annan bryr sig om som slukar det mesta av min energi. Jag blir stressad över att inte veta hur jag tar mig från centralen till hotellet, att jag inte fått någon närmare information av vad kursen innehåller och vilka platser jag ska röra mig emellan när jag väl är i Stockholm.

Det känns som att allting hänger löst, och även om jag vet att jag löser det, för det gör jag alltid, så sipprar det ändå ut massor av energi ur de där oroshålen jag inte fått fyllda. Det spelar ingen roll om jag försöker att täppa igen dom själv eller förminska dem genom att intala mig att jag fixar det, att jag klarar av att lösa problemen just där och då i stunden när de uppstår. Jag fixar att ta en spårvagn, en taxi, eller promenera med hjälp av google maps. Ändå fylls jag av någon form av osäkerhet som tar en mycket större plats än vad den borde.

Så vitt jag kan minnas har det aldrig uppstått ett problem jag inte själv kunnat lösa. Men tänk om jag missar tåget, tänk om jag inte hittar hotellet, tänk om jag inte finns inskriven på hotellet när jag väl kommer dit, tänk om jag inte hittar till kurslokalen, tänk om jag går vilse, tänk om det hinner bli mörkt innan jag kommer fram, tänk om….eller tänk om allt går jättebra.


Att (över)leva med GAD 2 kommentarer

överleva med GAD, förutspå olyckor, leva med GAD, generaliserat ångestsyndrom,Att (över)leva med GADHur är det att leva  eller ska man säga överleva med GAD? Jag får ofta  mail där personer frågar om tips och råd. En vanlig fråga är hur jag orkar, och hur jag hanterar all min ångest. Jag har inga sanningar eller svar som passar alla, men kan i alla fall berätta hur jag tänker och hur jag hanterar min situation så hoppas jag att det kan hjälpa några av er.

  • Gå emot dina rädslor- Jag bestämde mig tidigt att inte låta mina rädslor stoppa mig. Eftersom det är så mycket jag är rädd och orolig för så är jag medveten om att rädslorna kan växa om jag inte utsätter mig. Jag ogillar tex att köra bil, speciellt i mörker, men jag gör det ändå. Jag är rädd för att åka hiss, men jag gör det ändå. Jag har katastroftankar när det gäller att åka tåg, men jag gör det ändå. Det enda jag undviker är båt och flygplan och det är för att jag kan. När tiden kommer att familjen vill ut och resa kommer jag att få ta tag i den rädslan också. Om jag vill göra något, men känner att rädslan hindrar mig så tänker jag att jag måste vara starkare än rädslan, och därför kör jag över den.
  • Var medveten om att dina rädslor inte är äkta- Jag vet att det inte är lätt, men ifrågasätt dig själv och dina känslor. När jag har fått ångest över att dottern tex är hos en kompis och jag börjar på katastroftankar om att hon inte är där, eller att det hänt henne något. Så brukar jag fråga mig själv om det är sant, eller om det bara är mitt huvud som hittat på händelsen, och oftast är det ju inte en sanning, utan det är mitt huvud som har hittat på en historia som blir en sanning. Om min tanke skulle vara sant så har jag all rätt till att vara ångestfull och rädd, men så länge den inte är det är känslan “påhittad”.
  • Acceptera känslan- Jag har tidigare försökt att springa i från mina  känslor, döva dem eller ignorera dem. Men inget av det hjälper i längden. Idag accepterar jag känslan. Jag brukar ofta försöka hitta orsaken till den för att lugna mig själv, men ibland gör man ju inte det och då är det bara att acceptera att känslan finns där. Nästa steg i acceptansen är att släppa taget.
  • Släpp taget- Jag har för första gången i mitt liv erkänt att jag är maktlös, att jag inte kan kontrollera min familj, min framtid, mitt liv. Det finns ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna kontrollera allt som är ångestskapande för mig så jag måste släppa taget. Jag vet inte vad som kommer hända i morgon, om en månad eller ens om en timme…..och det är ok.
  • Hjälper denna tanken mig?- För ett halvår sedan tog jag tag i varje katastroftanke som for förbi, jag stannade upp och frågade om den hjälpte mig, om den gjorde mig lyckligare. Mår jag bra av att tänka att jag kommer krocka med bilen? Blir jag lyckliga av att tron på att mina barn ska dö? Nej självklart inte! Då vill jag inte älta dessa tankar längre. Släpp dem. Att sitta på helspänn och vara rädd hela tiden gör ditt liv miserabelt, du får inte många minuter av sinnesro.

Sen säger jag absolut inte att det är enkelt. Det handlar hela tiden om att jobba med sina tankar, varje dag.  För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Sen vet jag att de kommer dagar där allt faller över mig igen, dagar där jag kommer att känna mig tung, svag, men det är ok. Min största lärdom är att jag aldrig kommer att kunna förhindra alla olyckor, därför hjälper det mig inte heller att försöka förutspå dem.

 


Jag väljer livet!

Livet med GADHur orkar du, brukar folk fråga mig. Hur orkar du gå runt och bära på oro och ångest dagligen?

Vad har jag för val, frågar jag,. Där blir det tyst, ingen säger något, samtalsämnet byts ut.

Jag orkar för att jag inte har något val. Jag orkar för att det är så min dag ser ut från morgon till kväll. Jag orkar för att det är den känslan jag växt upp med, burit med mig hela livet, jag vet inget annat. Jag orkar för att det andra alternativet vore att sluta leva.

Jag väljer livet, varje dag. Även om det inte är lika ljust som ditt. Jag väljer att bära min tyngd, färdas i mörker, hellre än att inte leva alls.

Jag väljer livet, idag, imorgon och många år där till. Hur skulle jag kunna välja annorlunda,
när leva är det enda jag vill? 


Jag är en soldat 1 kommentar

Jag är en soldat...

Inom mig pågår ett ständigt krig, vilket innebär att jag alltid måste stå givakt. Redo för nästa händelse, nästa katastrof. Även om hälften aldrig inträffar lever min kropp i ett ständig beredskapsläge.

Jag är en soldat som försöker förutspå varje fara, hitta nya vägar och förinta fienden. Jag är van att vandra genom mörker, gyttja och snårig skog med motståndaren i hälarna. Jag är van att leva under hot, möta våldsamt motstånd,  och oavsett smärta resa mig upp och gå vidare. Mitt liv är ett strid, där hjälpen aldrig når fram, där den vita flaggan aldrig hissas. Där den är indränkt i lera, smutsig, söndrig och kan aldrig bli ren.

Mitt liv är en kamp, en väpnad konflikt. Där sömnen är ytlig och natten oändligt lång. Jag ligger i beredskap och svarar upp på varje läte. Rädslan har förlamat mig, bitit sig så djupt in i min kropp att den inte längre känns. Jag är vaksam, beredd att ständigt bli sårad. Jag måste skydda mig själv, hålla dig på avstånd, alltid ligga steget före.

Fienden kommer och går, drömmarna tynar bort i horisonten. Själv står jag kvar på plundrad mark i väntan på nästa slag. Jag är en soldat där vila inte existerar, där den hjälpande armén inte dök upp. Drömmen om fred är död, och det finns ingen annan lösning, ingen annan utväg än att ständigt gå upp till kamp.


De modigaste människorna är de som vågar vara rädda.

Jag väljer, varje dagFör mig är rädslan en reflex, medan mod är ett val. Jag har katastroftankar i varje situation som möter mig, varje dag. Det tar aldrig slut. Varje dag måste jag välja att gå emot min rädsla, att inte lyssna på de där tankarna. Inte bry mig om känslan i min kropp. Varje dag är en skräckfilm där jag inte kan pausa, eller har ett val att gå av scenen. En film där hemska scenarion spelas upp. Mord, bilkrockar, plötslig död, olyckor och misslyckanden. I min film har jag en huvudroll, där jag väljer att vara hjälten, där jag väljer att vinna matchen. Jag måste spela min roll, och jag har valt att inte vara ett offer. Varje dag går i repris, och varje dag väljer jag att inte vara rädd. Att trotsa den, att gå emot. Det spelar ingen roll hur monstret ser ut, eller hur scenen har förändrats. För innerst inne vet jag att den är gjord av luft, men att mitt svärd, det är på riktigt.

Men trots det kan jag blir trött av kampen och vissa dagar faller rädslan över mig, att tänk, tänk om jag inte kommer att vinna, tänk om jag tillslut inte orkar mer! Tänk om alla krafter tar slut, och jag förlorar, om och om igen. Men det är tillåtet att vara sårad, att ibland gömma sig och vara rädd. Att komma ikapp, att andas. För att jag vet att det kommer en ny dag, en ny kamp, och att jag kan välja att resa mig upp…och dra mitt svärd igen.


Att vara anhörig till någon med GAD

Jag skulle önska att jag tillsammans med min diagnos fick information om diagnosen att dela med mig av till mina anhöriga. För det är ju inte bara jag som kan ha svårt för att förstå mig själv, utan också min omgivning. I många lägen kanske man inte hittar roten till sin ångest och har därför svårt att göra sig förstådd eller förklara för sin omgivning hur- eller varför man mår som man gör. Så därför skrev jag ihop denna information till anhöriga när det gäller GAD, informationen jag önskar jag själv hade fått.

Hur det är att leva med GAD


Jag vet hur ångest ser ut

Jag vet hur ångest känns

Jag vet vad ångest är, för jag har haft den som min närmsta vän, som min trygghet, min fiende, min börda.

Jag vet hur ångest utvecklas, för jag har stirrat den i vitögat, hållit den i handen och haft den som en skyddande ängel över mitt huvud.

Jag vet hur ångest känns, för jag har levt med den på mina axlar, i min famn eller tätt släpande bakom mig.

Jag vet hur ångest smakar, för den har bott i min mun, fyllt mina lungor och levt i mitt hjärta.

Jag vet hur ångest luktar, för jag har haft den som parfym, som sköljmedel och som balsam.

Jag vet hur ångest ser ut. Den kan vara svart som natten, ljus som dagen och allt däremellan.

 


Dagen då du dör

Photo

Ångest är det fulaste jag vet. Ordet, känslan, innebörden. Den tar död på allt som kommer i dess närhet, förvandlar ljus till mörker och bildar sprickor i allt som är vackert. För mig har den tagit tillfällen och ibland år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. När jag fick min dotter blev smärtan av att kunna förlora henne större än kärleken. Jag var rädd att varje andetag hon tog skulle bli hennes sista. Stunder jag borde ha skrattat, grät jag. Stunder jag borde varit lycklig var jag smärtsamt full av oro.

När hon låg på min arm och sov kände jag att jag inte kunde vara nog så tacksam för denna ynnest. Det var för bra för att vara sant. Om jag inte visade tillräckligt mycket tacksamhet eller tog hand om henne tillräckligt väl skulle hon slitas i från mig. Hon var en gåva från ovan.

Jag ville aldrig släppa henne från min sida, jag ville torka varje tår, jag ville beskydda henne från varje händelse som skulle kunna utmynna i smärta. Det blev för tungt att bära. Som att vara nybliven förälder inte skulle vara nog…jag kraschade.

Jag har sett döden som min värsta fiende, att den ska drabba mig, mina barn…. men nu vet jag att jag hela tiden levt med den största fienden vid min sida, att den följt mig varje steg jag tagit. Att ha ångest som livskamrat är inte mycket till liv. För oavsett hur mycket ljus du har i ditt liv så kommer du att leva i skuggan.

Insikten kom som en smäll i ansiktet. Jag blev så arg, ledsen och besviken på mig själv att jag så länge levt så här. För plötsligt slog det mig att när du inget annat än oroa dig gör. Det är ju dagen, dagen då du egentligen dör.

 


Psykosomatiska symtom

Det är en sak med ångest, det har jag liksom lärt mig att leva med. Ångesten är jag inte rädd för. Men när det kommer till kroppen, när min ångest skapar kroppsliga symtom. Då blir jag rädd, på riktigt  Amazed

Hur ska jag kunna se skillnad på ett psykosomatiskt symtom eller ett riktigt symtom orsakad av en verklig sjukdom? Jag (och många med mig) undviker att gå till läkaren in i det längsta för att de ändå bara tittar på en, ler och säger att det är ångest man bär på och ingenting annat. Jaha tänker jag, hur fan vet du det när du inte ens undersöker, och sen går man skamset ut där ifrån  Liar

Ja men visst, jag är rädd att varje leverfläck är cancer och huvudvärken är början på en hjärntumör. Men eftersom jag vet att jag inbillar mig så kollar jag (oftast) inte upp det, utan går runt med skiten. Det samma gäller mina ständiga stickningar och domningar i händer och fötter, de är förmodligen också orsakade av ångest, jag vet det!  Men tänk om, tänk om det faktiskt är MS och inte min ångest, hur ska jag veta skillnaden? När ska jag börja ta mina symtom på allvar? Tänk om jag faktiskt är sjuk på riktigt och ni förringar mina symtom. Efter som jag inte har någon måttstock att jämföra mig med har jag även börjat förringa mig själv….går runt kanske längre än vad jag skulle behöva med vissa åkommor bara för att jag inte vill möta en nedlåtande blick.

Ett tag hade jag dagligen ont i bröstet och svårt att andas, jag ringde min läkare och frågade vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting fick jag till svar. Låtsas som ingenting!! Jag vet inte hur länge hon själv lyckats gå omkring med ett tryck över bröstet och låtsas som att det inte fanns…. In-pain

Om jag vs en ångestfri person söker vård för samma sak så är min upplevelse att vi får olika bemötande. Därför undrar jag om jag är skyddad från världens alla sjukdomar bara för att jag bär på en ångestsjukdom? Inte? I så fall vi jag veta när ni (och jag själv) ska börja ta det jag känner på allvar? Thinking


Hjälp mig att släcka elden…

Min ångest flyttar sig ju ständigt men de senaste veckorna har det handlat om sjukdomar. Tänk om jag är sjuk, barnen, min man!! Cancer, ALS, MS ja listan kan ju egentligen bli hur lång som helst. I Torsdag undersökte jag dottern så som jag ofta gör när jag är orolig, studerar leverfläckar, blåmärken osv. Till min rädsla tyckte jag att hon hade så mycket blåmärken, speciellt ett på armen som var jättestort. Själv säger hon att hon inte har slagit sig alls och vet inte hur de har uppkommit. Jag ser bara döden framför mina ögon, leukemi. Ångesten väcks! Vad gör man? Jo googlar såklart!! Som tur var blev jag lugnare efter lite googlade, hon är pigg, äter och inga svullna körtlar på kroppen. När jag lägger mig på kvällen har ångesten minskar lite även om jag känner att den fortfarande är där, liksom gnager.

På Fredagen var jag på föreläsning hela dagen och precis innan jag själv skulle upp på scenen märker jag att jag har ett missat samtal. När jag lyssnar av telefonsvararen är det skolsköterskan, dottern har varit där och visat upp sina blåmärken. Hon vill att jag ringer upp.

-Hej, ja hon har varit här och visat upp sina blåmärken. De på benen ser helt vanliga ut men det på armen…..det är förmodligen ingenting men det är väldigt lätt att åka in och ta ett blodprov.

-?

-Ja om du är orolig alltså..

-Orolig? Jag har ångestsyndrom! Jag är ALLTID orolig!!

-Ja men då kan hon åka in och lämna ett blodprov så slipper du vara orolig…

-Borde jag vara orolig, jag har precis lugnat ner mig för jag googlade ju och hon har inga andra symtom….

-Nej, precis så förmodligen är det inget, men man kan alltid lämna ett prov…

silhouette-114436_640

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon avslutade med att önska mig en fortsatt bra dag. Jag vet inte hur en vanlig människa utan ångestsyndrom skulle ta det här, anar att den också skulle känna en viss oro, panik. Men hos mig startar det igång en brinnande ångest. En känsla som gör att jag vill springa genom väggar, hoppa ut genom rutor. Jag vill bara bort, bort, fort, från paniken. Jag ringde hem till min man som lugnade mig med att hon hade tagit ett blodprov för någon vecka sedan som såg bra ut. Även om jag hörde vad han sa så kunde jag inte riktigt tro på det. Jag var tvungen att ringa honom igen några gånger för att dubbelkolla att det faktiskt var så.

-Är du säker på att det har tagit blodprov? Riktigt säker? Vad sa dom då? Är du säker på att dom sa så?

Sen fick han beskriva i detalj hur de stack henne i fingret och sade att allt såg bra ut.

Jag tror inte omgivningen förstår hur uppjagad jag blir. Jag har ju hela tiden ångest. Det är som en brasa som ständigt glöder, kastar man då minsta grej på, spelar ingen roll hur litet det än är så sprakar det upp till en stor stor eld som tar tid för mig och släcka, och jag bränner mig varje gång. Blir trött, utmattad, rastlös, orolig.

Man behöver inte elda upp mig, det gör jag så bra själv. Det du behöver göra är att lugna mig, lägga en filt över elden, försöka se till att den slocknar så gott det går.

campfire-364720_640