hälsoångest


Hur hantera sin hälsoångest?

Hälsoångest

Hälsoångest

Periodvis lider jag av hälsoångest, när jag mår som sämst så kommer den liksom på köpet. Medans jag under andra perioder inte bekymrar mig alls. Att ibland oroa sig för sin hälsa är högst normalt och kan till och med vara bra. Det ger impulsen att söka vård i tid. Men för somliga är oron ständigt närvarande. Små kroppsliga reaktioner tolkas som dödliga sjukdomar. Ofta känner du dig väldigt ensam i tillståndet men sanningen är 1-2 % av befolkningen (tror man) kan vara drabbad. Män lika ofta som kvinnor, men att de är kvinnorna som oftare söker hjälp.

Det är ju så våra kroppar fungerar, de värker, pirrar och domnar. Från och till kan man känna smärta någonstans eller till och med yrsel. Men de flesta reflekterar inte över det på samma sätt som någon med hälsoångest. Då har man tvärtom svårt att släppa tankarna från sina symtom, man lyssnar in kroppens alla signaler och kanske till och med förstorar problemen.

Personer med hälsoångest (förr kallat hypokondri) reagerar olika på sin ångest. Vissa springer ständigt till läkaren, googlar sjukdomar på nätet och ältar sina symtom med närstående, de försöker hela tiden fiska efter försäkringar och bekräftelser på att de är friska. Andra försöker stänga av alla tankar på sjukdom och undviker läkare, de kanske till och med är rädda och undviker folk som är sjuka. Vissa äter mängder med mediciner för alla sina tänkbara symtom, medans andra lever tvångsmässigt hälsosamt pågrund av rädslan att bli sjuk.

De vanligaste sjukdomarna man oroar sig för är ofta cancer, hjärt- och kärlsjukdomar eller neurologiska sjukdomar som MS eller ALS, men den vanligaste anledningen att en person med hälsoångest går till läkaren är på grund av hjärtklappning. Ordet hypokondri har en stämpel av inbillningssjuka över sig och ordet hälsoångest låter inte  hälften lika smärtsamt som det känns att vara drabbad. Så problemet för den som är drabbad är att de sällan tas på allvar. Ibland kanske de till och med blir förminskade, förlöjligande eller skrattade åt av sina nära och kära. “Har du cancer nu igen”, “Vilken sjukdom har du nu då” osv. Men känslan och rädslan hos personen som bär på den är på riktigt!

Även om man ofta söker bekräftelse från andra, så lugnar det bara för stunden, och ett läkarbesök kanske gör dig lugn i några dagar. Tills nästa sjukdom uppträder, eller du kanske kommer på att du glömde berätta/visa något för läkaren, eller inser att till och med en läkare kan ha fel…..och så börjar allt om från början igen.

Ofta har man olika knep för att hantera dig oro och jag anser att det är viktigt att du känner till dina. Själv söker jag självklart efter försäkringar, framför allt av min man, men när jag mår som sämst går jag även till en läkare. Jag kontrollerar min kropp, undersöker leverfläckar dagligen och fokuserar ständigt på avvikelser i mitt mående. Jag undviker också att konfronteras med död och sjukdom, läser inte tidningar, tittar inte på tv och vill helst inte se filmer eller läsa böcker där död eller sjukdomar förekommer. Eftersom det är svårt att få hjälp idag landar ansvaret för att tillfriskna ofta på dig själv, därför anser jag att den viktigaste delen är att du blir medveten om hur du själv fungerar, för det är först då du kan börja att göra någonting åt det!

Jag skulle i för sig inte säga att jag har en allvarlig form av hälsoångest, den är plågsam, men hanterbar. Men här kommer ändå lite tips på hur jag brukar hantera dessa tankar:

  • Äta, sova, tränalåter kanske banalt men jo, jätte viktigt att få rutin på det där. Jag vet att bristen på träning och sömn är en trigger för mig, och väcker ångest på bara några dagar.
  • Avvaktaöva dig på att avvakta. Ok nu känner jag de där symtomet igen, om jag har kvar de om några dagar så får jag ta ett nytt beslut då.
  • Utmana jag jobbar hela tiden med att utmana mig själv. Skitjobbigt men skitviktigt. Ibland tvingar jag mig själv att läsa om nyheter jag inte vill. Ni vet den där reklamen för cancerfonden som man får hem i brevlådan, den kan få mig att må dåligt i veckor. Ibland slänger jag den direkt och ibland sätter jag mig och läsare den och tillåter mig själv att vara rädd och ledsen….och tacksam, för att jag själv är frisk just nu.
  • Medveten närvarohälsoångest är ofta kopplat till framtiden, därför är det extra viktigt att lära sig att vara här och nu, så mindfulness är ett bra hjälpmedel.
  • VisualiseringJag har jobbar med visualisering vad gäller alla mina rädslor och vet ni vad, det hjälper! Så fort jag får en negativ bild eller tanke framför mig försöker jag ändra den till en positiv, ni vet så där överdrivet positiv. Som exempel kan jag ta när jag började föreläsa, jag var livrädd, tänkte att jag skulle tappa bort orden, folk skulle tycka att jag obegåvad och dum. Vem tror jag att jag är som ska stå där och prata framför folk. Ja ni förstår ju att det tankesättet inte vidare hjälpte mig. Istället började jag överdriva det åt andra hållet. Yes vilken makt! Jag kommer att äga scenen, alla kommer att bli så jäkla imponerade osv. Och sanningen är att det kan kännas jätte löjligt men jag har aldrig känt mig så självsäker som jag gjorde vid den föreläsningen. Istället för visualisera dig sjuk, vänd på det och för dig oerhört frisk och pigg. Lek tvärtomleken med din hjärna!
  • Observeravad hände nu, vad startade min oro, gör jag mig själv medveten kan jag lättare avsluta den. För mig känns det olustigt när jag bär på en känsla men inte vet vad den kommer ifrån. Men kan jag koppla ihop ångesten med tidningsrubriken jag läste tidigare, eller olust känslan av  att en arbetskamrat blivit allvarligt sjuk, ja då kan i alla fall jag lättare skaka av mig den.
  • Faktaistället för att fastna i den där ångesttanken leta efter faktan, för det du känner eller tror är sällan sanning. Vad är sant i det du känner just nu? Det kan tex vara sant att du har en leverfläck på din arm, men det är inte fakta att det är cancer, det är din fantasi. Ångest är ofta en fantasi som vi själva skapar. Det är viktigt att du är medveten om det. Att ha ångest på grund av faktiska omständigheter är en helt annan sak än om du är “inbillade”. Skilj mellan fantasi och fakta. Så länge det bara är din fantasi, släpp det.
  • Släpp skammensluta skämmas, prata om det, be om hjälp. Om du går runt och lider i tystnad blir det bara än mer plågsamt. Kom ihåg att du inte har något att skämmas för!

Psykosomatiska symtom

Det är en sak med ångest, det har jag liksom lärt mig att leva med. Ångesten är jag inte rädd för. Men när det kommer till kroppen, när min ångest skapar kroppsliga symtom. Då blir jag rädd, på riktigt  Amazed

Hur ska jag kunna se skillnad på ett psykosomatiskt symtom eller ett riktigt symtom orsakad av en verklig sjukdom? Jag (och många med mig) undviker att gå till läkaren in i det längsta för att de ändå bara tittar på en, ler och säger att det är ångest man bär på och ingenting annat. Jaha tänker jag, hur fan vet du det när du inte ens undersöker, och sen går man skamset ut där ifrån  Liar

Ja men visst, jag är rädd att varje leverfläck är cancer och huvudvärken är början på en hjärntumör. Men eftersom jag vet att jag inbillar mig så kollar jag (oftast) inte upp det, utan går runt med skiten. Det samma gäller mina ständiga stickningar och domningar i händer och fötter, de är förmodligen också orsakade av ångest, jag vet det!  Men tänk om, tänk om det faktiskt är MS och inte min ångest, hur ska jag veta skillnaden? När ska jag börja ta mina symtom på allvar? Tänk om jag faktiskt är sjuk på riktigt och ni förringar mina symtom. Efter som jag inte har någon måttstock att jämföra mig med har jag även börjat förringa mig själv….går runt kanske längre än vad jag skulle behöva med vissa åkommor bara för att jag inte vill möta en nedlåtande blick.

Ett tag hade jag dagligen ont i bröstet och svårt att andas, jag ringde min läkare och frågade vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting fick jag till svar. Låtsas som ingenting!! Jag vet inte hur länge hon själv lyckats gå omkring med ett tryck över bröstet och låtsas som att det inte fanns…. In-pain

Om jag vs en ångestfri person söker vård för samma sak så är min upplevelse att vi får olika bemötande. Därför undrar jag om jag är skyddad från världens alla sjukdomar bara för att jag bär på en ångestsjukdom? Inte? I så fall vi jag veta när ni (och jag själv) ska börja ta det jag känner på allvar? Thinking