kvinnomisshandel


Det kan hända dig.. 1 kommentar

Du tror att det inte kan hända dig, att du på något vis är skyddad, smartare, starkare än de som befinner sig i situationen som du aldrig skulle sätta dig i. Fast att jag vet att det inte är det så hoppas jag att det är sant. Men för att du ska förstå vill jag berätta en historia. En historia som kan drabbad dig, som kan drabba mig och som drabbar 28 200 kvinnor i Sverige (2014 års statistik).

couple-309494_640

Du är nykär, uppöver öronen förälskad. Det enda du ser och tänker på är HONOM. Du märker med en gång att han är lite svartsjuk. Du tycker det är gulligt, som en bekräftelse på hur mycket han faktiskt tycker om dig. Han är mån om dig, rädd om dig och intresserad av allting i ditt liv.

Han börjar med tiden ogilla dina vänner, en efter en, påpeka deras fel och brister. Tillslut så tydligt att du ser dem själv. Men det stör dig inte, du är nykär och umgås hellre med honom än med dina vänner. Du ser också att han till viss del har rätt, även om du tycker ju om dina vänner trots deras brister. Du ser det inte som ett problem, det är naturligt att dra sig undan som nykär. Du minskar självmant kontakten med dina vänner, du vill ju hellre vara med honom. De enstaka gånger du söker dig ut, sträcker ut din hand mot en vän övertalar han dig med räkor och vin, en myskväll bara ni två, att stanna hemma. Han vill inget hellre än att vara med dig och du ser det som charmigt.

Han undrar alltid vart du är, vem du pratar med. Du smälter, han vill inte vara utan dig. Han visar det så tydligt, på sätt som ingen annan visat det förut. Han är öppen, sårbar, kärleksfull, känslosam. Han kanske hämtar och lämnar dig på jobbet, han väntar alltid på dig när du kommer hem. Han är ju så orolig att det ska hända dig något. Det finns ju så mycket skit därute.

Du har blivit instängd, men du märker det inte själv. Du saknar inte dina vänner, din familj, du saknar ingenting så länge du har sin största kärlek bredvid dig. Men en dag förvandlas charmigheten till handbojor runt dina handleder och kärleken till en boja runt din fot. Men du ser det aldrig komma.

Små små ord, som gör så ont. Träffar dig som pilar i ditt inre. Först blir du ledsen, sedan arg, sedan börjar du tro på vad han säger. Psykisk misshandel. Orden kommer först. -Du är dum i huvudet, inte värd ett skit. Det är ingen annan som vill ha dig! Det kommer smygande och i olika former men gör lika ont varje gång. Du börjar tvivla, kanske har han rätt. Du börjar försvara honom, han var ju upprörd och arg, menade inte vad han sa. Du kanske själv säger dumma saker då och då.

Utan att du märker det förvandlas hans ord till sanning. Du märker inte av att du blivit instängd i en bur. Gallret är för dig fortfarande osynligt även om de utifrån kan se och börja ana oråd. Du känner dig inte instängd, än då länge står burdörren öppen. Emellan bråkan svävar du på rosa moln, er kärlek är lika stor som den var när ni  först träffades. Du trivs inne i din bur, du trivs med din själsfrände tätt intill.

Vad du inte vet är att han har börjat trycka ner dig, förminska dig såpass att du själv inte vet rätt eller fel, sant eller falskt utan väntar ständigt på hans godkännande.

fist-24468__180

En dag kippar du efter andan du ringer en vän för att ta en fika. En timma förvandlas till två, och två till fyra. Tiden försvinner i väg då ni har så mycket att prata om. På hemvägen upptäcker du att klockan är exakt lika mycket som antalet missade samtal. 20.

När du kommer in i lägenheten känner du det direkt. Det är något i luften, du vet bara inte vad. Han sitter framfor tvn och tittar inte upp på dig när du kommer innanför dörren. Du kastar dig ner i soffan med huvudet på hans knä och börjar prata om hur roligt du och din vän haft det, vad ni pratade om. Han putter dig ifrån sig och stelnar till. – Vad är det? Du möter ett par svarta ögon. Om du bara hade förstått den oron han känt när du var borta, att du ens har mage att inte svara i telefon. Du skiter totalt i honom och hans känslor. Han var nära att ringa polisen. Han reser sig upp, blir argare och argare. Du blir varm i din mage, känner hur stor kärlek han måste ha till dig. Du vill skratta över situationen, men håller det inom dig. Du reser dig upp för att ge honom en kram och ruska om hans hår. Men i samma sekund far en näve mot ditt ansikte.

Han ångrar sig direkt, du kan se det i hans ögon. Du faller i gråt, han likaså. Han säger förlåt och kysser dig över hela ansiktet. Kramar om dig lovar att det aldrig kommer att ske igen. Du tror på hans förklaring, tycker synd om honom och tar på dig skulden. Det var ju faktiskt dumt av dig att inte höra av dig, du borde ha ringt och sagt att du blev sen. Du skulle nog också blivit arg och rädd.

Du ser skammen och skulden i hans ögon och är själv övertygad om att det aldrig kommer att hända igen. Tiden efteråt är de lyckligaste ni haft, ni är nu kärare än någonsin. Han behandlar dig som en prinsessa och visar ömhet och kärlek som aldrig förr.

Tiden går, ett halvår senare är ni tillsammans på en fest med gemensamma vänner. Båda är berusade, skrattar och har kul. I taxin påväg hem märker du att det blir kyligt. Du tänker att han förmodligen bara är trött och somnar själv till i bilen. Så fort ni kommer innanför dörrarna brister han. Gapar och skriker. Han skäms över hur du har druckit, att du är så påverkad och att du flörtat med hans vän Patrik hela kvällen. Du försöker till en början försvara dig men ger sedan upp. Slaget kommer som en överraskning och denna gången ber han inte om ursäkt utan fortsätter att anklaga dig. Du skäms, kanske har de uppfattats som att du faktiskt har flörtat med hans vän, kanske är du faktiskt berusad. Vad ska de andra av hans vänner säga?

Du skäms som en hund, kryper till sängs med svansen mellan benen. Dagen efter är det tyst, som om det aldrig hade hänt. Du är glad och tacksam att han förlåtit dig, att han haft överseende med ditt beteende. Du tror att han besparar dig skammen, men egentligen är det tvärtom.

Tillslut blir något som aldrig skulle hända dig din vardag, sakta, långsamt. Buren blir stängd, låst, och du hittar inte ut, orkar knappt leta. Stundtals tycker du synd om honom, stundtals synd om dig själv.

sad-151795_640

Jag vill berätta för dig att situationen du sitter i har kommit smygande. Den har nässlat sig in i ditt liv utan att du haft förmågan att göra motstånd. Den kommer dold, förtäckt. I en fin förpackning. INGEN hade kunnat se den.

Jag vill tala om för dig att det inte kommer att bli bättre, även om det är din högsta önskan. Att din dröm förmodligen aldrig kommer att slå in. Jag vill säga att det finns en väg ut, även om du inte kan se den. Och att du har ett val, även om det inte känns så. Jag vill berätta för dig att den enda som kan göra förändringen är du. Och att jag önskar av hela mitt hjärta att du gör den nu.


Våld i nära relation -varför stannar hon?

-Varför, kvittrar du. Jag kan bara inte förstå.

-Kärlek, svarar jag. Det fanns bara vi två.

-Det är inte kärlek, sjunger du. Kärlek handlar aldrig om att slå.

Men från början var det kärlek. Han kom som en svag sommarvind, och förvandlades till den friska fläkten i mitt liv. Till en början lyfte den mig, han fick mig att flyga högre än vad jag någonsin gjort. Jag kände mig stark, varm och älskad. Han fick mig att känna mig trygg, intill honom kunde inget någonsin göra mig illa.

Av kärleken blev jag ringmärkt, och även om jag hade en skavande boja på mitt ben hade jag aldrig förut blivit så högt älskad. Jag är så rädd att förlora dig, kan inte leva utan dig viskade han i mitt öra. Han var min största kärlek och beskyddare, och jag var lycklig. Vinden tilltog och blev stark och stormande. Ibland svepte den så aggressivt om mig att jag föll omkull helt. Rädd, söndrig och sårad. Den återkommande stormen slog med tiden sönder allt omkring mig och fick min verklighet att krympa. Den kapade mina vingar och jag kände mig skyldig, smutsig och trodde mig tillslut förtjäna den våldsamma orkan han var. Efter att stormen mojnat svepte den alltid om mig med sin virvlande värme och jag var återigen trygg, älskad.

Jag fann en fredad zon i den låsta buren, där låg vinden stilla och jag kunde slippa rädslan för att vinden skulle hårdna, brusa upp fånga tag i mig. Skräcken över att lyfta som en papperstuss med vinden gjorde mig lamslagen, med tiden lärde jag mig att undvika de värsta stormarna. Även om burdörren då och då öppnades och jag skymtade friheten vågade jag inte sträcka ut mina vingar av rädsla för att stormen skulle tillta och slita sönder min fjäderdräkt. Tillslut blev jag mer rädd för det som fanns utanför buren, än den lilla “trygghet” jag hade inuti.  “Om det inte vore för att jag älskade dig så mycket skulle jag aldrig hålla i dig så hårt. Jag bryr mig om dig, det gör ingen annan.” Jag var en fågel i bur.

Med tiden förvandlades misshandel till en kärlekshandling och isolering till omtänksamhet. Någon måste ha hört när min fågelsång förvandlades till ett tomt kraxande. För att rädda mig slog de min bur till marken och jag kunde inget annat än att fly. Jag flög och flög, tills vingarna inte bar mig längre. Jag trodde att tryggheten satt i honom, att det inte var sant vet jag först nu.

Jag drar mig undan, putsar mina trötta vingar.

-Varför stannade du kvar så länge, längtade du aldrig ut?

-Jag blev förlamad, kunde inte gå. Hur konstigt det än låter så blev det min värld tillslut.