medberoende


Ett löfte från dig betyder ingenting. 1 kommentar

Du lovar och svär. Du ber på dina bara knän och jag ser på dig att du menar det, iallafall just nu, för stunden. Ett löfte från dig får mig att att hoppas, drömma, önska, får mig att återigen öppna upp, tro. Jag vill inte sluta tro, du vill inte sluta tro, ändå är det just det vi gjort. Vi har begravt hoppet och lagt tonvis med sten över.

Den här gången är det allvar säger du. Jag vet inte om du tror på dig själv när du säger det, men jag har inget annat val.

Det är annorlunda nu, du har aldrig känt det så här så starkt förut. Jag önskar att det du säger är sant, det gör nog du med. Jag undrar om du innerst inne vet, att du kommer att svika mig igen, igen och igen. Som så många gånger förut.

Jag vill inget annat än att lyfta dig ur den situation du befinner dig i, men det går inte, du har ett berg över dina axlar som jag inte kan rubba. Du måste klättra ur gropen du grävt, själv, med egen styrka. Även om jag ger dig en stege så är det du som ska klättra upp. Du brukar klättra upp några steg, titta upp över kanten för att sedan falla ner igen. Jag tror att du är rädd för vad som finns där uppe. Du är så van med din egen mörka värld att ljuset skrämmer dig.

Minuter efter att löftet har lämnat din mun har det flugit sin väg, så långt ifrån dig att du inte kan se den längre. Du tittar upp på mig från din grop, tvekar, tvivlar, tar ett hårt grep om steget. Jag står där uppe och väntar. Greppet hårdnar, som om du försöker krama sönder stegen. Mitt hjärta fryser till is. Jag ser det i dina ögon, rädslan. I ett grepp släpper du taget, faller ner igen. Du vänder dig aldrig om för att se mig i ögonen. Men jag står kvar och tittar efter dig.


Det är INTE försent.. 2 kommentarer

Jag har alltid sett upp till dig. Alltid! Du har varit en av de viktigaste personerna i mitt liv och på något vis har du kvar den rollen fortfarande. Du väljer bara att inte spela den.

Det fanns en tid då jag ville hjälpa dig, rädda dig. Jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd. Jag försökte på alla sätt men du ville inte bli räddad, ville inte ha min hjälp. Jag försökte bli din vän, din fiende, ett hot. Varje gång gick någonting i mig sönder, men för dig gjorde det ingen skillnad.

Jag vill att du ska veta att jag sörjde dig, sörjde dig i flera år fast att du fortfarande levde. Då var sorgen ständigt närvarande, nästan jagade mig. Jag levde mellan hopp och förtvivlan. Levde med en rädsla att du skulle lämna oss, alldeles för tidigt. Du är förmodligen inte medveten om det, men du stod länge i rampljuset. Även om du själv valde att kliva av scenen och inte ville ha någon uppmärksamhet så riktades allt ljus mot dig. Det innebar att vi andra var lämnade åt skuggan. En kletig svart skugga, som inte gick att fly i från. Ingen sade något men alla levde med den, smärtan, sorgen, vetskapen om att du inte längre fanns med oss. Så nära men ändå så långt i från. Du tog avstånd, var väl så bländad av ljuset att du inte förstod att du fortfarande hade huvudrollen i allas film. Vi var bara bifigurer i din.

Jag vet fortfarande inte om du någonsin kommer tillbaka, en del av  mig försöker säga att det inte spelar någon roll, medan en annan sida  aldrig slutar att hoppas. Det är sidan som aldrig suddar ut bilden av dig, som fortfarande kan se att det finns en framtid för dig, en framtid för oss. Det finns en stor sorg som vi alla trycker ner, en vi inte orkar se, inte orkar bära. Vi försvarar oss med att du fortfarande är vi liv, att det inte finns någonting vi kan göra och att din framtid ligger hos dig. Samtidigt är jag säker på att vi alla inget hellre vill än att storma in tillfånga ta dig och sätta dig på en skyddad plats. Vi vill finnas hos dig, vara med dig. Följa dig på stigen du borde gå.

Jag vet inte om jag skulle kunna förlåta mig själv för att jag inget gjorde, samtidigt som jag idag inte vet hur jag ska orka göra något. Hur skall man kunna komma igenom ditt motstånd, bryta ner ditt försvar? Egentligen vet jag att det går, men jag tror vi alla är förblindade av sorg, av sanning, av den mörka verklighet vi lever i, av valet du har tagit.

Kanske sitter du och väntar på att vi ska riva din mur, medans vi väntar på att du ska släppa oss in? Jag är säker på att du saknar oss, jag är säker på att du har ont, och jag är säker på att du inte vill leva det livet du gör men att du inte vet hur du ska ta dig ur det. Du tror nog att vårt liv rullar på och är lika bra utan dig. Men du ska veta att för oss är det en plats som alltid är tom, en karaktär som ständigt saknas. Trots att du aldrig bjöd in oss i ditt liv, din verklighet,  fortsätter du att vara en del av vår.

Du tror nog att du är den enda som lever i ett mörker, men vi lever ständigt med en skugga av ditt forna jag.  Jag vet att du sörjer över din ensamhet, trots att det var du som valde den. Du försöker försvara dig med att det inte är någon som bryr sig fast att du innerst inne vet att vi inget annat gör. Du har gjort ditt val, det får du leva med. Men jag vill att du ska veta att livet inte är slut, att du framför dig VARJE DAG har nya val, att det aldrig är försent,,,att börja om.

Jag vet att jag inte kan bli en del av ditt liv, men jag vill att du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka till mitt.

 

 

 

 


Min förlust, din största seger

Kriget utan vinnare, har nått sitt slut. Jag kommer aldrig få se dig igen.

Du blev kvar, tog dig aldrig ut. Men jag väntar vid dörren än.

Länge har du kämpat, stridit som besatt. Men nu är det över och du har somnat in.

Du var alltid på flykt, dag som natt. Att det nu är slut, lättar inte bördan min.

Framför mig såg jag bara dina ögon oskyldigt blå. Medan du rände runt från hus till hus.

Jag hade inte i min vildaste fantasi anat vägen du skulle gå. Ständigt på jakt efter nästa rus.

Du har suttit bakom galler, likt fågel i en bur. Jag ser nu att jag bara hade dig till lån.

När du blev fri byggde du upp din egen mur. Jag ville vara dig nära, men du drog dig ständigt ifrån.

Jag sluter mina ögon, och lyssnar efter ditt skratt. Mitt barn, min skatt, mitt allt.

Lyssnar efter rösten som väckt mig var natt. Utan dig är det tyst, tomt och kallt.

Tänker på din späda hand i min och doften av ditt hår. Hur kunde det gå så fel?

Fast att det var längesedan känns det som igår. Hur ska jag någonsin kunna bli hel?

Jag som inte ens var med i striden. Har förlorat allt, det jag älskar som mest!

Kan vi inte bara dra tillbaka tiden, till då vi hade det som bäst?

Du har nått slutet. Hos mig finns bara smärtan kvar.

Mitt förflutna för alltid brutet. Raderat allt som en gång var.

Mitt liv har fått en ny början, ditt har fått ett slut.

Du lämnar mig kvar i sörjan och tar själv den lättaste vägen ut.

 

 


Om kärlek vore lösningen

Jag önskar att det fanns en enkel förklaring. Jag skulle vilja ha svar på vad det var som gick fel. Jag trodde att det bara var sådant som drabbade andra föräldrar, de som inte älskade tillräckligt, de som inte hade mer att ge…..

Jag trodde i min dumhet att min kärlek skulle skydda dig från allt, att den skulle fungera som en skyddande hinna runt din hud. Att så länge jag gjorde allt jag kunde så skulle det vara tillräckligt bra…

Om kärlek vore lösningen skulle du vara på rätt väg. Du skulle aldrig snubbla, aldrig falla och aldrig tappa riktningen. Om kärlek vore svaret så hade dina tårar varit av glädje och ditt stela leende hade varit ett hjärtligt skratt. Om det bara handlade om kärlek skulle du aldrig upplevt sorg, aldrig sett ett mörker och aldrig känt smärta.

Men min kärlek har inte skyddat dig!

Än har vi inte funnit lösningen, och jag vet att det låter löjligt. Men jag önskar att kärlek vore svaret för jag älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt.


Trasiga människor

Vi var bara barn, det ser jag nu. Det var aldrig meningen att det skulle vara jag och du.

Två sargade själar som fann varann, jag trodde jag kunde göra dig hel. Vi talade samma språk men ändå gick någonting fel.

Du drev i väg för långt bort för att jag skulle kunna rädda dig, och du hann heller aldrig laga smärtan som fanns hos mig.

Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.

 Du sökte dig till någon annan, fast att jag vet att du vill vara hos mig. Någonting tog över, satte klorna i dig.

Du försöker dra dig tillbaka, men någonting håller dig kvar. Jag försöker njuta av stunden, den lilla som vi har.

Slut ögonen min vän och vila i min famn, slut ögonen min vän snart är du i hamn.

Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.

 Om du stannar hos mig, kanske du kan få ro. Jag vill att du stannar, kan du det tro?

Dina ögon är trötta, de saknar sin forna glans. Fast att du ej är densamma vet jag att du finns där inne någonstans.

Mitt sår är slutet nu, men du blöder än. Hur ska jag kunna rädda dig, min älskade älskade vän.