missbruk


Min förlust, din största seger

Kriget utan vinnare, har nått sitt slut. Jag kommer aldrig få se dig igen.

Du blev kvar, tog dig aldrig ut. Men jag väntar vid dörren än.

Länge har du kämpat, stridit som besatt. Men nu är det över och du har somnat in.

Du var alltid på flykt, dag som natt. Att det nu är slut, lättar inte bördan min.

Framför mig såg jag bara dina ögon oskyldigt blå. Medan du rände runt från hus till hus.

Jag hade inte i min vildaste fantasi anat vägen du skulle gå. Ständigt på jakt efter nästa rus.

Du har suttit bakom galler, likt fågel i en bur. Jag ser nu att jag bara hade dig till lån.

När du blev fri byggde du upp din egen mur. Jag ville vara dig nära, men du drog dig ständigt ifrån.

Jag sluter mina ögon, och lyssnar efter ditt skratt. Mitt barn, min skatt, mitt allt.

Lyssnar efter rösten som väckt mig var natt. Utan dig är det tyst, tomt och kallt.

Tänker på din späda hand i min och doften av ditt hår. Hur kunde det gå så fel?

Fast att det var längesedan känns det som igår. Hur ska jag någonsin kunna bli hel?

Jag som inte ens var med i striden. Har förlorat allt, det jag älskar som mest!

Kan vi inte bara dra tillbaka tiden, till då vi hade det som bäst?

Du har nått slutet. Hos mig finns bara smärtan kvar.

Mitt förflutna för alltid brutet. Raderat allt som en gång var.

Mitt liv har fått en ny början, ditt har fått ett slut.

Du lämnar mig kvar i sörjan och tar själv den lättaste vägen ut.

 

 


Vissa barn är det svårare att vara förälder till -mamma till en missbrukare

-Alla andra får stroke och hjärtattacker runt omkring mig men inte jag. Livet känns orättvist. jag vill också dö, säger hon kvidande. Fast att hon håller det inne kan jag tydligt höra hur hon gråter, det är nästan så att hon sätter tårarna i halsen. Jag kan inte se henne, men jag kan höra hennes sorg, hennes maktlöshet, och hennes förtvivlan.

Hon beskriver sitt liv de senaste åren och inte en enda gång nämner hon sig själv. Inte en stund de senaste åren har hon tänkt på sig själv. ALLT hon gör, gör hon för honom.

Hon beskriver livet hon skulle vilja ha, slippa gömma sin plånbok, slippa sömnlösa nätter och slippa respektlösheten han ständigt bär med sig. Inte så mycket begärt kan man tycka. Han är vuxen, hon är vuxen, över 65. Ändå bor han hemma, lever på sin mammas pengar, stjäl sin mammas pengar. Äter upp sin mamma inifrån. Hon har kämpat hårt, varit på väg att förlora allt, för att han ständigt ställer till det för henne. Ljuger och bedrar.

Helt plötsligt forsar tårarna. Hon pratar om kärleken till honom, han är ju så snäll, han kan om han vill, han har bara hamnat fel. Han är bara ett barn, hulkar hon. Men han är inget barn, han är däremot hennes barn.

Jag slås av tanken av hur orättvist livet är. Hur hon är villig att avsluta sitt liv på grund av smärtan han orsakar henne. Hon som egentligen borde vara lycklig, ha det bra. Men att hela hennes liv blir drabbat av någons annans dåliga val. Av hennes barns dåliga val, och hur mycket hon än vill kan hon aldrig slå det i från sig.

 


Trasiga människor

Vi var bara barn, det ser jag nu. Det var aldrig meningen att det skulle vara jag och du.

Två sargade själar som fann varann, jag trodde jag kunde göra dig hel. Vi talade samma språk men ändå gick någonting fel.

Du drev i väg för långt bort för att jag skulle kunna rädda dig, och du hann heller aldrig laga smärtan som fanns hos mig.

Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.

 Du sökte dig till någon annan, fast att jag vet att du vill vara hos mig. Någonting tog över, satte klorna i dig.

Du försöker dra dig tillbaka, men någonting håller dig kvar. Jag försöker njuta av stunden, den lilla som vi har.

Slut ögonen min vän och vila i min famn, slut ögonen min vän snart är du i hamn.

Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.

 Om du stannar hos mig, kanske du kan få ro. Jag vill att du stannar, kan du det tro?

Dina ögon är trötta, de saknar sin forna glans. Fast att du ej är densamma vet jag att du finns där inne någonstans.

Mitt sår är slutet nu, men du blöder än. Hur ska jag kunna rädda dig, min älskade älskade vän.