oro


Krönika i ÅSS

bild

“Det är normalt att oroa sig”. “Alla har ångest då och då”.

Att bli förminskad och missförstådd kan tillhöra vardagen för någon med GAD. Även om jag själv fått insikt och lärt mig mer om både mig själv och diagnosen, så ser omgivningen ingen skillnad mellan ångest och ÅNGEST….och hur ska man kunna förklara för någon som ändå inte vill se, för någon som tycker att att oro och ångest tillhör livet.

Hur ska man förklara skillnaden mellan friskt och sjukt och hur skall man kunna finna ord på något som tillslut blivit ens vardag? Jag vet inte hur det känns att inte ha ett ständigt mörker inom mig. Jag vet inte hur det känns att inte ha ständiga katastroftankar. Jag vet inget annat än att alltid vara redo och ständigt se det värsta som kan hända framför mig.

I mitt liv omkommer min familj flera gånger om dagen. Inte framför mina ögon, men i mitt inre. Min kropp skiljer inte på sant eller falskt, den kalla kåren vandrar ändå längst min ryggrad.

Jag ser det som att vi alla har en benägenhet till ångest inom oss. Människor utan ångestsjukdomar behöver något för att starta igång sin brasa, medan de med ångestsyndrom har en glöd som aldrig slocknar. Oavsett om du kastar in en liten pinne eller ett vedträ så vaknar brasan till liv och brinner för fullt.

Din brasa vaknar till då och då, för dig blir det ett sätt att uppskatta livet, att ta tag i saker som tynger dig och hantera din smärta, förr eller senare slocknar den av sig själv. Jag har en ständig kamp med att släcka min eld, mitt mörker har ingen början och inget slut, bara en ständig närvaro. -Det är en naturlig del av livet min vän, kämpa på säger du medan du klappar mig på huvudet med ett snett leende.

Du ser inte skillnad i storlek, frekvens och smärtgrad. Jag önskar att jag hade kunnat visa dig, men du vill ändå inte se.

Ja du har rätt. Ångest och oro är en del av ditt liv, men det är hela mitt.


Låt ALDRIG ångesten vinna!

Jag vet inte varför, men igår fanns den där, närmare än vanligt. Ångesten. I löparspåret, i bilen, i tvsoffan. Från att jag öppnade ögonen på morgonen kände mig som ett byte, jagad, med ångesten ständigt flåsande i nacken. Hela tiden närmare och närmare.

Med kikarsiktet inställt lämnade ångesten mig inte ens för ett kort sekund. Jag hittade ingenstans att hämta andan, ingenstans att gömma mig. Så jag sprang och sprang, irrlöst omkring. Jag vet inte ens vad den vill mig, kanske njuter den bara av jakten, att se skräcken i mina ögon, eller av att känna att den har ett ständigt övertag i mitt liv.

Men ångest vet du vad! Jag gav mig ut i löparspåret trots att demonerna var bakom mig, i bilen när du satt på passagerarsidan och jag satt kvar i soffan trots att du ville skrämma mig där i från. Hur stor plats du än försöker att ta i mitt liv, så är det ändå mitt och jag tänker aldrig låta DIG ta det i från mig!


100 sätt att dö på -Mitt liv med GAD

För att beskriva det så enkelt som möjligt, det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, men det finns inga dagar utan ångest. Jag har STÄNDIGT en molande oro inom mig, enda skillnaden är att den kan vara större eller mindre och ibland orsaka kraftig ångest. Anledningen till oron kan variera, ibland vet jag inte ens varför, känslan sitter liksom fast i kroppen ändå.

Innan jag fick barn handlade oron mest om ekonomi, jobb, familj, och om huset eller bilen skulle gå sönder. Oftast fanns det ingen anledning till oro. Jag minns tex att jag kunde ligga vaken på kvällarna när jag nyss köpt hus för att jag var så rädd att vattenrören skulle gå sönder, det fanns inga tecken på det men det spelade ingen roll, allt som gick att oroa sig för åkte in i mina tankar och jag kunde inte få bort dem med egen kraft.

Efter att jag fått barn blev oron otroligt mycket starkare, och från och med dagen då min dotter föddes så har hon varit ett ständigt orosmoment. Jag är orolig för hennes hälsa, och vad som kommer att hända henne framöver i livet. Jag är också orolig över min egen hälsa och är rädd för att inte få vara med i mina barns liv. Jag har inte slutat att oroa mig för alla andra små saker. Nej, utan den här lite starkare oron har bara lagt sig som ett täcke över den mindre oron.

Jag har ständiga katastroftankar, och kämpar dagligen med att gå emot mina rädslor och min ångest. Hade jag låtit min oro styra mig hade jag inte gått utanför dörren, för där kan allt hända. Jag kan bli påkörd av en bil, misshandlad, rånad, bli träffad av blixten eller få ett flygplan i huvudet. Det spelar ingen roll om risken är minimal, i mitt huvud finns den där. Jag skulle inte våga åka hiss, simma eller gå ned för trappor. Jag kan inte gå över en bro, möta andra människor eller överhuvudtaget testa något nytt. Jag och min familj omkommer dagligen om och om igen i mitt huvud, på hundra olika sätt.

Jag kan inte ens tänka på allt min hjärna varnar mig för, för då skulle jag inte längre våga leva.


Friskt eller sjukt?

Oroar jag mig mer nu än vad någon annan skulle ha gjort, hur mycket är det ok att oroa sig? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden, och ibland kanske jag till och med gör fel val eller chansar och uppfattas som väldigt orädd då jag inte vill låta min rädsla stoppa/styra mig. Men både rädsla och ångest är normalt att känna så hur känner man skillnad på när den är överdriven?

Jag vet själv svaret på den frågan. När den tar över merparten av din tid, när du inte kan släppa det eller slappna av, ja då är det överdriven. Men visst inträffar det väl händelser där även den ”friska” människor oroar sig på ett ”sjukt” sätt?

Tänk om denna oro jag känner nu, är ”normal” och hade oroat vem som helst. Tänk om det är nu som jag faktiskt har en anledning att vara orolig, kanske är det till och med nu jag ska låta oron vinna och ringa till min dotter och be henne komma hem. Eller kanske ska jag som vanligt låta ångesten skölja sig över mig, bita sig fast under natten och sitta kvar som en hinna på kroppen under hela morgondagen. Ångestenskretslopp…tills telefonen ringer och jag får höra hennes röst, tills jag får se hennes blå ögon, eller hålla hennes hand igen….då är jag återigen om så bara för en stund, fri.