utbrändhet


Utbränd?

utbränd

Utbränd?

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag trodde att jag skulle vara skyddad på något sätt. Jag är ju den som är stark, som har krafter utöver det vanliga, som klarar allt. Men jag erkänner mig besegrad.

Igår var dagen då jag kastade in handduken. Dagen då jag, eller närmare sagt kroppen gav upp. Dagen då jag insåg att jag inte skulle vinna den här striden….nej vem försöker jag lura. Jag insåg ingenting alls. Jag har vetat det hela tiden och ändå kämpat emot. Den riktiga anledningen till att jag gick hem från jobbet, till att jag sjukskrev mig var min man. Han fräste i telefonen “när jag kommer hem, då är du hemma, och du stannar hemma tills du mår bra”. När han talar på det där sättet vet jag att han menar allvar. Hade jag inte åkt hem hade han förmodligen åkt till jobbet och släpat mig där ifrån vilket hade kunnat bli en ytterst pinsam situation.

Jag brukar vanligtvis göra motsatsen till vad min man säger, och tro mig, tanken slog mig både en och två gånger. Jag ville verkligen inte gå hem, jag hade ju så mycket kul att se fram emot, så mycket jag ville göra. Jag gillar verkligen mitt jobb.

Men när tårarna aldrig tar slut och har blivit en del av din vardag, ja då fattar till och med jag att det har gått för långt. Jag bröt ihop, tog mitt pick och pack och gick.

Man skulle kunna tro att jag är någon form att förebild. Att jag om någon borde veta vart man ska sätta sina gränser, att jag är en sådan som inte bryter ihop. Men jag är nog motsatsen.

Jag vet precis vart mina gränser går, men det innebär inte att jag inte går över dem, att inte jag tänker lite till, lite till, tills det där gummibandet spricker om man ramlar ihop.

Det här halvåret har varit tufft för mig på många sätt och kanske är det att jag trott för mycket om mig själv som blev mitt fall?

Jag blir både besviken och arg på mig själv. Jag klarar ju sånt här! Jag tänker att det egentligen inget borde vara ett så stort problem…ändå säger min kropp motsatsen. De där små nålsticken jag fått mot mig har känts som en slägga och till slut gick jag sönder, även om jag tycker att jag inte borde ha gjort det. Förstånd och känsla talar inte riktigt samma språk och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på.

Jag som brukar vara stark och stå kvar när marken skakar har nu ramlat omkull. Men det är ok. Jag är ok.


Arbetsgivare och medarbetare, ta ansvar! 2 kommentarer

Är det någon i din arbetsgrupp som mår dåligt?När en person drabbas av utmattningssyndrom eller på annat sätt blir sjuk av stress anser jag att man ofta kan se personen som symtombärare för en sjuk arbetsplats. Givetvis spelar personligheten in och medför att denna person kanske drabbas först. Men många gånger är en person den första som blir sjuk, efter den kan det komma en drös till, så ofta (men inte alltid) finns anledningen till problemet i själv organisationen. Sjukskrivningen borde därför ses som en väckarklocka! Ta den första utmattningen på allvar, verkligen se och våga agera. En person med utmattningssyndrom kan vara sjuk en längre tid, har man otur kanske den aldrig kommer tillbaka till samma arbetsplats, och det kan väl knappast vara det arbetsgivaren vill?! Arbetsgivarna måste börja ta ansvar, se, förebygga, våga fråga. Stoppa problemet i tid!

Men här kan även du och jag hjälpa till, vi som kanske är närmare vår arbetskamrat och kan se symtomen först. Är det någon på ditt arbete som har börjat förändras? Du som arbetskamrat kan också vara med och stoppa den negativa spiralen. Saker att vara uppmärksam på:

  • Tar ingen kaffepaus, hoppar över raster, luncher eller intar lunchen vid skrivbordet.
  • Jobbar över.
  • Undviker social samvaro.
  • Skrattar inte lika ofta.
  • Tappar oftare tålamodet eller hamnar i konflikter.
  • Minskad arbetslust.
  • Är självkritiskt, visar minskat självförtroende.
  • Har svårt att fatta beslut (vilket inte tidigare har varit ett problem).
  • Kan inte prioritera.
  • Dåligt minne.
  • Svårt att koncentrera sig.
  • Ger ett splittrat intryck, en känsla av att vara på språng. Har svårt att sitta still, pratar fort, lyssnar dåligt.
  • Sömnsvårigheter. Stelhet och värk.
  • Blir irriterad över småsaker.
  • Sjuk på helger och semestern.

Har personen minskade fritidsintressen? Svårt att sätta gränser mellan arbete och fritid? Tappad livsgnistan eller är ständigt aktiv och ha svårt att varva ner? Märker du att hen är känslig för ljud och ljusintryck, eller överreagerar vid känslomässiga intryck? Var inte rädd för att prata med personen och fråga hur den mår. Tveka inte heller att prata med din chef vad gäller stressen på din arbetsplats. Utbrändheten ökar i Sverige. Lägg inte över ansvaret på någon annan, vi måste tillsammans sätta stopp för det här. Du och jag!


Lever du med glaset halvfullt eller halvtomt?

Jag kan inte förstå de som bär runt på halvtomma eller halvfulla glas. Tomheten skrämmer mig. Ekar, ropar ständigt efter innehåll. Jag måste ständigt fylla mitt glas över kanten. Det är min enda lösning. Jag måste spilla, det måste skvalpa över, och jag måste ständigt balansera för att inte bränna mig på dess ämne.

Jag försöker alltid att krama ur det sista som går, fast att jag vet att det inte finns en enda droppe kvar. Trots att jag vet att min kropp är helt torr, utdränerad. Det är som att jag letar efter droppen som ska få bägaren att rinna över, trots att det sista jag vill är att se allt fallera, skada mig och se mitt innehåll rinna över kanten.

Det är som att man ständigt söker, letar efter det som kan sätta stopp, som att man vill att bubblan skall spricka, Så att man med en hård smäll kan få ramla till marken och kanske få en anledning till att vila.

Varje droppe räknas och jag kämpar ständigt efter att fylla på mer. Med rädsla för hur tomheten skulle kännas, med rädsla för att det en dag tar slut. Jag fyller det med mening och balanserar glaset i mina bara händer medveten om att ett litet hinder skulle kunna få mig att falla och tappa allt. Det känns som att dansa på en slak lina, som att hänga upp livet på en skör tråd, med vetskapen om att den en dag brister.


En påminnelse från det förflutna

Jag har varit trött ett tag, så trött. Ändå är det som att mina hjärna bombarderar mig som mest när jag känner mig som svagast, eller så känns helt enkelt min idérikedom mycket tyngre då. Jag vill följa varje tanke hela vägen ut, liksom hålla den i handen, men en del av mig klarar bara inte av det utan släpper taget direkt. Det är frustrerande för jag vill hålla samma takt som farten i mitt huvud men det är någon som dragit åt handbromsen. Som att en del av kroppen har somnat med bromspedalen nedtryckt men ändå vid full gas. Det är som två krafter som kämpar mot varandra hela tiden, inuti. Det känns som om jag ska gå sönder, slitas i stycken.

Jag har ätit ångestdämpande ett tag, medicinen har verkligen förändrat mitt liv, till det bättre. Jag kan knappt påminna mig eller ens förstå att jag kämpat med den känslan i hela mitt liv. Trots medicinen har jag ständiga katastroftankar, men Jag har inte en enda dag efter intaget av det där lilla pillret känt den där tunga känslan i min kropp, kan knappt minnas dess styrka. Förrän idag då den återigen kom som en kall ilning igenom mig. Den kröp längst ryggraden ner i händerna. Gjorde mig skräckslagen, förlamad, för en liten stund.

Den kom som en påminnelse från det förflutna och visade upp sin fula tryne, som en erinring att det inte är en plats jag vill besöka igen. Jag har tillbringat hela mitt liv där och vill aldrig flytta tillbaks. Kanske kom den för att varna mig, att det är något inombords som går sönder när man kör med båda pedalerna i samtidigt, att det finns delar som slits ut och ej är utbytbara.


Utbrändhet -att leva med slak lina 1 kommentar

Jag minns tiden då jag sprang lös utan koppel och inte lyssnade på inkallning. När kroppen sa i från och tröttheten ropade testade jag retsamt att springa längre och längre bort. Det fanns ingenting den kunde locka mig med, jag styrdes endast av min egen vilja. Tillslut blev jag tillfångatagen och tröttheten omfamnade mig och kroppen bannade mig för att jag inte velat lyssna. Den varnade mig att om jag inte lärde mig att lyssna på den skulle jag aldrig mer få springa fritt, jag skulle då hållas i koppel, eller i värsta fall, helt instäng.

Jag lyssnade på kroppen….ett tag. Men när jag kände hur tröttheten släppte taget om mig och kraften kom tillbaka vara jag tvungen att återigen springa.

Jag gjorde samma misstag om och om igen. Varje gång jag blev tillfångatagen skämdes jag, varför lyssnade jag bara inte? Varför var jag tvungen att springa så långt, så fort?

Tillslut försvann tilliten helt och jag blev satt i koppel. Jag försökte hela tiden löpa linan ut och hängde alltid längst fram i kopplet flåsandes, med en snara runt halsen. Linan blev kortare och kortare och från och till blev jag satt i bur. Kroppen straffade mig och tröttheten höll mig ständigt instängd. För att vila upp mig sa dom, lära mig.

Numera går jag flera meter bakom i kopplet och hur mycket jag än försöker så når jag aldrig dit fram jag en gång var. Så fort kopplet spänns kommer tröttheten ikapp mig och jag hamnar återigen bakom. Nu lever jag på gamla minnen, känslan att kunna springa fort över ängarna och hoppas att jag någon gång kan komma tillbaka.

Jag försöker säga till kroppen att jag har lärt mig min läxa, men nu är det den som inte lyssnar.