Utmattning


Frågorna jag ville ha svar på under min utmattning 4 kommentarer

Frågorna jag ställde mig under min utmattningNu har det gått en tid sedan min utmattning och idag känns det overkligt att jag varit där. Förutom att jag är lite mer stresskänslig och lättare känner av påfrestningar i mitt bröst så finns det inga tecken kvar på att jag varit där. Jag visste redan innan jag drabbades av min utmattningsdepression att det var något av det värsta jag skulle uppleva. Jag som har svårt för tröttheten man får vid en förkylning och kan bli galen av att inte få följa mina aktiva impulser visste med mig att en utmattning skulle vara 1000 gånger värre. Det värsta för mig kanske inte var själva känslan i sig, utan rädslan, alla frågor som det inte fanns några svar på. Man har ju hört skräckhistorier om folk som varit sjukskrivna i flera år, eller än värre sängliggande i månader! Folk som tappar allt, vilket skrämde mig mer än själv sjukdomen i sig. Här kommer frågorna som ekade i mitt huvud under min sjukskrivning:

När går det över?

Varje dag, kanske till och med flera gånger om dagen dök denna fråga upp. Är jag frisk i morgon, en vecka, en månad, ett år. Att inte få veta var det värsta. Hade jag bara få en tid hade jag kunnat hantera det bättre (trodde jag i alla fall). Denna fråga åt upp mig inifrån och gjorde att jag varje dag analyserade min kropp för att leta efter friskhetstecken. Idag orkar jag kanske lite mer, sade jag till mig själv, och så blev jag jätte ledsen när det visade sig att jag inte gjorde det. Det blev som en besvikelse, varje dag. Vi vet på ett ungefär hur lång tid det tar att tillfriskna från en förkylning, en magsjuka eller ett brutet ben. Men här står din fråga utan svar, varken läkaren eller någon med samma sjukdom kan ge dig rätt svar.

Vad är det som händer i min kropp?

När jag var sjuk orkade jag inte ta ur disken ur diskmaskinen, jag kunde sitta i soffan en hel dag och det har ALDRIG, ALDRIG hänt tidigare. Tröttheten för mig var enorm eftersom jag vanligtvis har så otroligt mycket energi. Även om jag är trött så brukar jag kunna tvinga mig själv att göra saker utan problem men nu gick det bara inte. Hur mycket jag än sa till mig själv att resa mig upp så lyssnade inte min kropp. Varför??

Jag är en person som vill ha förklaringar på allt och jag förstod bara inte varför kroppen inte lyssnade. Vad är det exakt som är fel? Vad är det som orsakar tröttheten, orkeslösheten och ångesten? Jag ville ha svar på vilka hormoner eller delar av min kropp som uppenbarligen inte fungerade. Jag ville förstå mig själv, eller kanske bara hitta en lösning på problemet? Men även här hittade jag inget svar.

Vad ska jag göra för att få det att försvinna?

Man vill bara bli av med den där stora tröttheten och tyngden i kroppen, dom flesta skulle nog likt mig göra vad som helst för att må bra igen. Ja och alla vet att man ska vila, motionera och göra saker som känns kul. Men problemet är ju att inget känns kul! För mig tog det ca två månader innan jag ens öppnade min dator igen vilket är mitt största intresse. Träning och promenader uteblev helt och att umgås med andra människor var det sista på jorden jag ville göra.

Det är så himla lätt att komma med goda råd, och jag kan än idag vilja skrika till folk att träna för att jag vet hur viktigt det är. Men när du inte orkar ta dig in i duschen eller lyfta en tandborste är en joggingtur ett ganska dåligt alternativ. Man vill trycka på en knapp, äta en tablett, göra någonting enkelt för att allt det där som är enkelt när man är friskt nu är alldeles för svårt.


Jag tror att medicinen drog mig ur den mörkaste biten, det bästa jag gjorde sen mot mig själv var nog att sluta fokusera på de här frågorna, att acceptera läget även om det inte var något jag tyckte om. Jag försökte gå tillbaka till jobbet och vardagen fast att jag inte mådde bra och helt plötsligt hade en dag gått utan att jag reflekterat över tröttheten, sedan en till, sedan en till.

Jag såg att sjukdomen fick mindre utrymme och de bra dagarna blev fler än det dåliga och det stärkte mig i att bli frisk. Varje gång jag fick en dålig dag sänkte jag farten och påminde mig själv om att det bara var idag, i morgon kan det vara bra igen.

Vilka tankar/frågor var återkommande för dig under din utmattning/depression?

Lämna en kommentar


När utmattningen fångar dig 2 kommentarer

När utmattningen slår till

När utmattningen fångar dig

Vet du vad du beskriver för mig, frågade psykologen. Innerst inne visste jag vad hon skulle säga, ändå svarade jag nej. En utmattningsdepression, säger hon utan minsta tvekan i rösten. Jag ryggar till, fortsätter att streta emot. Nej, nej, jag har känt så här länge. Den enda skillnaden nu är att jag inte kan sluta gråta, säger jag samtidigt som jag hör hur dumt det låter. Det gör dig väl inte mindre utmattad för att du burit på det länge, säger hon utan att släppa min blick.

Jag visste att det hon sa var sant. Ändå ville jag inte hålla med. Jag tänkte att jag ändå skulle orka, lite till, lite till…

Men helt plötsligt pös det ut, utan att jag kunde stoppa det. Jag grät och grät, helt utan anledning. Jag kände mig trött, så trött. Det var som att jag i samma andetag tappade all last jag burit på, att kroppen vägrade att bära det en enda centimeter till trots att jag sa till den att fortsätta. Nu valde kroppen att inte lyssna.

Jag har piskat den hårdare och hårdare, den började att krångla…för att tillslut dö helt.

Motorn går inte igång, fast att du tankar fullt, batteriet är tomt fast att du satt det på laddning. Ingenting du vanligtvis gör funkar längre. Du tror önskar att den ska gå att reparera, du försöker på alla möjliga sätt utan att få minsta gehör.

Du såg det komma, men valde att blunda. Nu har du öppnat dina ögon, men väljer ändå att inte lyssna. Du kanske varit både döv och blind, men när utmattningen fångar dig är du förlamad. Kroppen tar inte längre emot dina ursäkter, bryr sig inte om ett förlåt. Den ignorerar dig på samma sätt som du ignorerat den. Tar ut sin hämnd.

Du kan inget annat än att ta straffet. För sent inser jag att det värsta inte är att bli fängslad, utan mer att inte veta hur lång vistelsen blir.

Lämna en kommentar


Arbetsveckan 2 kommentarer

Puh, endast tre arbetsdagar har gått och jag känner mig som överkörd av ett tåg. I Måndags kände jag mig ganska normal, orkade till och med diska och städa när jag kom hem. Men på Tisdagen kom de där domningen i armarna tillbaka, känslan som gör att jag känner mig förlamad. Jag klarade ändå hela arbetsdagen och försökte att inte bli deppig över tröttheten som kommit över mig. Det kanske bara är tillfälligt, sade jag till min man. Men till min stora förtret fanns känslan kvar även idag.

Det är så frustrerande att mitt huvud inte kan styra över kropp. Jag VILL jobba, jag har MASSOR att se fram emot, ändå stretar kroppen emot. Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater är garanterat jordens bästa. Jag längtar på riktigt efter mina arbetsuppgifter, ändå blir huvudet tomt när man stirrar på datorskärmen.

ArbetsveckanJag vet att det är lite för tidigt att gå tillbaka till jobbet på heltid men jag är så jävla envis, jag vill inget annat än att vara starkare än den här utmattningen.
Jag är så van att kunna bestämma över mig själv, över mina handlingar, över min kropp. Därför gör det mig så arg att den har slutat att lyssna.ArbetsveckanJa, jag är väl medveten om att man inte ska göra som jag. Vem är dum nog att börja arbeta heltid direkt? Men jag är ju inte den som lyssnar på någon annan, jag måste få bestämma själv, få pröva mina vingar och känna efter vilken hastighet jag kan uppnå.

Jag är inte den som lär mig av andras läxor, som tar åt mig av råd eller kloka ord. Nej dumt nog måste jag själv störtdyka och slå i backen för att lära mig att bromsa ner. Och kanske är det egentligen det som hela sjukdomsbilden handlar om, oförmågan att stanna upp.

Jag kommer inte ens upp i hälften av hastigheten jag gjorde förut, samtidigt är jag väl medveten om att det inte innebär att kraschlandningen blir mindre hård, eller skadorna precis lika stora.

Lämna en kommentar


Vägen till utmattning 4 kommentarer

Plötsligt börjar man leva för en dag i taget, man pustar ut när man klarat sig igenom den liksom. Man ger sig själv en highfive för att man kom igenom den utan att bryta ihop, gå under.

Men dagarna förkortas och plötsligt jagar du istället timmar,,,, och plötsligt kommer dagen då energin knappt räcker fram till lunch.

Och till slut den dagen då du inte klarar av att hålla ihop alls.

Du tänker att du är trött, att det är lite mycket just nu. Att du bara behöver vila, att allt det där du en gång hade snart kommer tillbaka….fast att du innerst inne vet att det inte är sant.

Att gråta blir din vardag,,,, ett sätt att rensa systemet, och du intalar dig att det kommer att bli bra. Men det blir det inte, alls….

Spelreglerna ändras, kontraktet skrivs om…utan din underskrift.

Det var ju inte det här du ville. Du som är så duktig, du som är så stark.

Jag klarar det här, lite till, och lite till, säger du och tvingar dig själv framåt fast att hela systemet skriker emot.

Du förstår inte hur du hamnat här, du valde ju inte denna vägen, du såg ju inga varningsskyltar.

Sanningen är att vägen till utmattning är lång, men att den känns kort. Vissa kan inte minnas att de tagit den alls, de bara hamnade där. På ändhållplatsen med allt sitt bagage.

Där blir de sittande och bara väntar, medans andra försöker hitta tillbaka på samma väg de kom dit. Ofta blir det inte annat än en skjuts tillbaka.

Ingen vill komma till den där slutstationen, de flesta har bråttom där i från.

Hemligheten är att hitta nya vägar, att lära sig att läsa varningstecken och uppmärksamma skyltar. Men när man har den där tröttheten bredvid sig kan man oftast inte se alls.

Jag sitter själv på stationen nu, väntar på nästa buss här ifrån. De kommer sällan, och eftersom du har väntat så länge hoppar du ofta på fel bara för att du vill bort. Men jag har lärt mig nu, att fel buss ger mig inget mer än en tripp tillbaks.

Jag sitter här och väntar, ser alla åka mig förbi. Men idag gör dig mig ingenting. Jag är nästan bara glad att jag inte är inuti.

Annan text om utmattning finner du här 

Saker som oroar mig just nu 6 kommentarer

Jag är sjukskriven en månad framåt. Vad skönt säger det flesta, nu kan du verkligen vila upp dig och ta det lugnt. Men jag tror att många sjukskrivna med mig varken upplever det som skönt eller lugnt. Det är ju ingen semester direkt där du kan planera ditt innehåll och veta när den slutar. Nej med en sjukskrivning kommer en massa andra orosfaktorer som du vanligtvis inte behöver bekymra dig över.

  • Lönen -Ja jag vet, hälsan är viktigare än pengar. Men räkningarna minskar ju inte bara för att lönen gör det, och hur mycket jag än önskar motsatsen så kostar det faktiskt att leva. Idag tycker vi att det är fult att prata om pengar, för vi alla vet att det inte är det viktigaste här i livet. Men för många sjukskrivna tror jag ändå att detta är en källa till både stress, ångest och bekymmer. Vilket kan göra det än svårare att tillfriskna.
  • Försäkringskassan -Nej jag har själv inga negativa erfarenheter men man har ju hört alla rykten och det skrämmer upp mig rejält. Kommer de godkänna min sjukskrivning? Tycker de att jag är tillräckligt sjuk? Kommer de ifrågasätta mig, jaga mig med blåslampa?
  • Företaget -Japp jag är sjukskriven. Det innebär att jag inte heller jobbar med företaget just nu, och det känns helt ok. MEN jag bloggar. Får man det? Det ger mig ju ingen inkomst och för mig känns det i allra högsta grad som ren terapi. Men hur ser försäkringskassan på det, eller min arbetsgivare? Gör jag fel? Får jag skriva, måla, läsa, fota eller vilka sätt är egentligen tillåtna att aktivera sig på när man är sjukskriven?
  • Min sjukdom -Utmattningsdepression. Ja visst, jag känner mig utmattad och förmodligen ledsen eftersom jag gråter hela tiden men jag känner mig inte sjuk. Det känns mer som att jag fuskar, är låtsassjuk och hemma från jobbet, fast att jag vet att det inte är så. Jag förminskar inte någons annans utmattningsdepression för jag vet att de kan vara både allvarliga och tuffa, men jag förminskar min egen. Är jag verkligen tillräckligt sjuk, vart går gränsen? Om jag bara försöker lite till…jag kan säkert jobba, jag känner nog efter för mycket, jag överdriver nog, måste jag verkligen vara hemma, jag orkar, jag kan, osv osv.
  • När är jag frisk? -Ja det är något jag går och tänker på nästan varje dag. Känner efter liksom. Hur ska jag kunna veta när jag mår bra? Vad räknas som att må bra? Är det när jag kan se andra folk i ögonen utan att gråta eller vistas i ett rum med mer än tio personer utan att ligga i fosterställning efteråt? Är det när jag sover ordentligt eller när jag kan hålla ihop mig och låtsas vara glad i en hel dag? Är det när jag kan genomföra ett träningspass eller när jag klarar av att plocka ur diskmaskinen och dammsuga på samma dag utan att vila efteråt? Jag vet inte och det bekymrar mig.

Att “vila upp sig och ta det lugnt” tror jag kan kännas långt borta från många sjukskrivnas vardag. Att vara sjukskriven är inte att sitta med en drink i solstolen, ligga på stranden eller ta en fika med vännerna. För mig handlar det mer om någon form av nedvarvning som inte är särskilt njutbar. Om att begränsa sig och göra så lite som möjligt fast att du i självaverket vill göra tvärtom. Vardagen handlar mer om acceptans än om njutning, och att lära sig att lyssna på sin kropp istället för sina tankar.

Lämna en kommentar


En ny värld 2 kommentarer

Idag går livet lite långsammare än vanligt. Utmattningsdepression säger psykologen. Jag smakar på ordet, men känner direkt att det inte passar mig. Läkartider, sjukintyg och försäkringskassan. En värld jag inte känner till, en värld jag inte förstår, en värld jag inte vill tillhöra.

Jag tog cykeln till stan, blev skjutsad hem. Disken står kvar på bänken, fast att det är sex timmar sedan jag gick upp ur sängen. Jag tänker att jag skulle kunna ta en långpromenad men hundarna, men tanken leder inte längre till handling.

Från en dag till en annan är allt förändrat och jag är inte längre mig själv. Jag tänker att jag skulle vilja ha ett slutdatum i min kalender för att lättare acceptera läget. Så som att det tar 3 veckor att läka ett brutet ben, eller en vecka att läka ut en förkylning. Men jag får inga tider, inga datum. Jag får ingenting alls.

Ta hand om dig säger alla, men jag vet inte riktigt hur. Hur tar man hand om sig? Hur tar man hand om mig? Pressar man sig själv till att träna -fast att man inte orkar? Tvingar man sig till att vila -fast att man inte vill?

Utmattningsdepression. En sjukdom som kommer utan manual, utan skötselråd.

Lämna en kommentar


Utbränd?

utbränd

Utbränd?

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag trodde att jag skulle vara skyddad på något sätt. Jag är ju den som är stark, som har krafter utöver det vanliga, som klarar allt. Men jag erkänner mig besegrad.

Igår var dagen då jag kastade in handduken. Dagen då jag, eller närmare sagt kroppen gav upp. Dagen då jag insåg att jag inte skulle vinna den här striden….nej vem försöker jag lura. Jag insåg ingenting alls. Jag har vetat det hela tiden och ändå kämpat emot. Den riktiga anledningen till att jag gick hem från jobbet, till att jag sjukskrev mig var min man. Han fräste i telefonen “när jag kommer hem, då är du hemma, och du stannar hemma tills du mår bra”. När han talar på det där sättet vet jag att han menar allvar. Hade jag inte åkt hem hade han förmodligen åkt till jobbet och släpat mig där ifrån vilket hade kunnat bli en ytterst pinsam situation.

Jag brukar vanligtvis göra motsatsen till vad min man säger, och tro mig, tanken slog mig både en och två gånger. Jag ville verkligen inte gå hem, jag hade ju så mycket kul att se fram emot, så mycket jag ville göra. Jag gillar verkligen mitt jobb.

Men när tårarna aldrig tar slut och har blivit en del av din vardag, ja då fattar till och med jag att det har gått för långt. Jag bröt ihop, tog mitt pick och pack och gick.

Man skulle kunna tro att jag är någon form att förebild. Att jag om någon borde veta vart man ska sätta sina gränser, att jag är en sådan som inte bryter ihop. Men jag är nog motsatsen.

Jag vet precis vart mina gränser går, men det innebär inte att jag inte går över dem, att inte jag tänker lite till, lite till, tills det där gummibandet spricker om man ramlar ihop.

Det här halvåret har varit tufft för mig på många sätt och kanske är det att jag trott för mycket om mig själv som blev mitt fall?

Jag blir både besviken och arg på mig själv. Jag klarar ju sånt här! Jag tänker att det egentligen inget borde vara ett så stort problem…ändå säger min kropp motsatsen. De där små nålsticken jag fått mot mig har känts som en slägga och till slut gick jag sönder, även om jag tycker att jag inte borde ha gjort det. Förstånd och känsla talar inte riktigt samma språk och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på.

Jag som brukar vara stark och stå kvar när marken skakar har nu ramlat omkull. Men det är ok. Jag är ok.