utmattningsdepression


Frågorna jag ville ha svar på under min utmattning 4 kommentarer

Frågorna jag ställde mig under min utmattningNu har det gått en tid sedan min utmattning och idag känns det overkligt att jag varit där. Förutom att jag är lite mer stresskänslig och lättare känner av påfrestningar i mitt bröst så finns det inga tecken kvar på att jag varit där. Jag visste redan innan jag drabbades av min utmattningsdepression att det var något av det värsta jag skulle uppleva. Jag som har svårt för tröttheten man får vid en förkylning och kan bli galen av att inte få följa mina aktiva impulser visste med mig att en utmattning skulle vara 1000 gånger värre. Det värsta för mig kanske inte var själva känslan i sig, utan rädslan, alla frågor som det inte fanns några svar på. Man har ju hört skräckhistorier om folk som varit sjukskrivna i flera år, eller än värre sängliggande i månader! Folk som tappar allt, vilket skrämde mig mer än själv sjukdomen i sig. Här kommer frågorna som ekade i mitt huvud under min sjukskrivning:

När går det över?

Varje dag, kanske till och med flera gånger om dagen dök denna fråga upp. Är jag frisk i morgon, en vecka, en månad, ett år. Att inte få veta var det värsta. Hade jag bara få en tid hade jag kunnat hantera det bättre (trodde jag i alla fall). Denna fråga åt upp mig inifrån och gjorde att jag varje dag analyserade min kropp för att leta efter friskhetstecken. Idag orkar jag kanske lite mer, sade jag till mig själv, och så blev jag jätte ledsen när det visade sig att jag inte gjorde det. Det blev som en besvikelse, varje dag. Vi vet på ett ungefär hur lång tid det tar att tillfriskna från en förkylning, en magsjuka eller ett brutet ben. Men här står din fråga utan svar, varken läkaren eller någon med samma sjukdom kan ge dig rätt svar.

Vad är det som händer i min kropp?

När jag var sjuk orkade jag inte ta ur disken ur diskmaskinen, jag kunde sitta i soffan en hel dag och det har ALDRIG, ALDRIG hänt tidigare. Tröttheten för mig var enorm eftersom jag vanligtvis har så otroligt mycket energi. Även om jag är trött så brukar jag kunna tvinga mig själv att göra saker utan problem men nu gick det bara inte. Hur mycket jag än sa till mig själv att resa mig upp så lyssnade inte min kropp. Varför??

Jag är en person som vill ha förklaringar på allt och jag förstod bara inte varför kroppen inte lyssnade. Vad är det exakt som är fel? Vad är det som orsakar tröttheten, orkeslösheten och ångesten? Jag ville ha svar på vilka hormoner eller delar av min kropp som uppenbarligen inte fungerade. Jag ville förstå mig själv, eller kanske bara hitta en lösning på problemet? Men även här hittade jag inget svar.

Vad ska jag göra för att få det att försvinna?

Man vill bara bli av med den där stora tröttheten och tyngden i kroppen, dom flesta skulle nog likt mig göra vad som helst för att må bra igen. Ja och alla vet att man ska vila, motionera och göra saker som känns kul. Men problemet är ju att inget känns kul! För mig tog det ca två månader innan jag ens öppnade min dator igen vilket är mitt största intresse. Träning och promenader uteblev helt och att umgås med andra människor var det sista på jorden jag ville göra.

Det är så himla lätt att komma med goda råd, och jag kan än idag vilja skrika till folk att träna för att jag vet hur viktigt det är. Men när du inte orkar ta dig in i duschen eller lyfta en tandborste är en joggingtur ett ganska dåligt alternativ. Man vill trycka på en knapp, äta en tablett, göra någonting enkelt för att allt det där som är enkelt när man är friskt nu är alldeles för svårt.


Jag tror att medicinen drog mig ur den mörkaste biten, det bästa jag gjorde sen mot mig själv var nog att sluta fokusera på de här frågorna, att acceptera läget även om det inte var något jag tyckte om. Jag försökte gå tillbaka till jobbet och vardagen fast att jag inte mådde bra och helt plötsligt hade en dag gått utan att jag reflekterat över tröttheten, sedan en till, sedan en till.

Jag såg att sjukdomen fick mindre utrymme och de bra dagarna blev fler än det dåliga och det stärkte mig i att bli frisk. Varje gång jag fick en dålig dag sänkte jag farten och påminde mig själv om att det bara var idag, i morgon kan det vara bra igen.

Vilka tankar/frågor var återkommande för dig under din utmattning/depression?

Lämna en kommentar


När utmattningen fångar dig 2 kommentarer

När utmattningen slår till

När utmattningen fångar dig

Vet du vad du beskriver för mig, frågade psykologen. Innerst inne visste jag vad hon skulle säga, ändå svarade jag nej. En utmattningsdepression, säger hon utan minsta tvekan i rösten. Jag ryggar till, fortsätter att streta emot. Nej, nej, jag har känt så här länge. Den enda skillnaden nu är att jag inte kan sluta gråta, säger jag samtidigt som jag hör hur dumt det låter. Det gör dig väl inte mindre utmattad för att du burit på det länge, säger hon utan att släppa min blick.

Jag visste att det hon sa var sant. Ändå ville jag inte hålla med. Jag tänkte att jag ändå skulle orka, lite till, lite till…

Men helt plötsligt pös det ut, utan att jag kunde stoppa det. Jag grät och grät, helt utan anledning. Jag kände mig trött, så trött. Det var som att jag i samma andetag tappade all last jag burit på, att kroppen vägrade att bära det en enda centimeter till trots att jag sa till den att fortsätta. Nu valde kroppen att inte lyssna.

Jag har piskat den hårdare och hårdare, den började att krångla…för att tillslut dö helt.

Motorn går inte igång, fast att du tankar fullt, batteriet är tomt fast att du satt det på laddning. Ingenting du vanligtvis gör funkar längre. Du tror önskar att den ska gå att reparera, du försöker på alla möjliga sätt utan att få minsta gehör.

Du såg det komma, men valde att blunda. Nu har du öppnat dina ögon, men väljer ändå att inte lyssna. Du kanske varit både döv och blind, men när utmattningen fångar dig är du förlamad. Kroppen tar inte längre emot dina ursäkter, bryr sig inte om ett förlåt. Den ignorerar dig på samma sätt som du ignorerat den. Tar ut sin hämnd.

Du kan inget annat än att ta straffet. För sent inser jag att det värsta inte är att bli fängslad, utan mer att inte veta hur lång vistelsen blir.

Lämna en kommentar


Idag är jag stark!

Jag tror att det har vänt, inte bara ljuset, att sommaren nu går mot mörkret igen. Nej tvärtemot årstiden känner jag att mörkret börjar släppa taget om mig och jag ser ljuset igen. På någotvis känner jag mig lite lättare i sinnet. Och de två senaste dagarna har kroppen inte känt sig lika utmattad som den gjort tidigare.

När man kan plocka undan disken och sätta på en tvätt samma dag utan att behöva vila dygnets resterande timmar så känner man framsteg.

Jag är medveten om att jag ska vara försiktig nu, att det är lätt att gå tillbaka till sitt gamla jag, köra på samma mönster och sedan ramla ihop igen på exakt samma sätt, och jag förstår också exakt varför det händer.

För när man varit så där kraftlös blir man nästan euforisk när man känner en liten gnutta energi. Jag vill resa mig upp och likt Kenta sjunga “idag är jag stark” , samtidigt som jag vill springa ett maratonpass och ta igen de veckors jobb jag missat. Man vill ropa hallelulja, frälsa omvärlden och tala om för alla hur skönt det är att leva. För i det tillstånd man tidigare befunnit sig i, har man känt sig mer död än levande.

Så jag vet att jag ska vara försiktigt. Men idag ska jag ändå dansa runt i mitt kök och sjunga:

“Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.”