utmattningssyndrom


När utmattningen fångar dig 2 kommentarer

När utmattningen slår till

När utmattningen fångar dig

Vet du vad du beskriver för mig, frågade psykologen. Innerst inne visste jag vad hon skulle säga, ändå svarade jag nej. En utmattningsdepression, säger hon utan minsta tvekan i rösten. Jag ryggar till, fortsätter att streta emot. Nej, nej, jag har känt så här länge. Den enda skillnaden nu är att jag inte kan sluta gråta, säger jag samtidigt som jag hör hur dumt det låter. Det gör dig väl inte mindre utmattad för att du burit på det länge, säger hon utan att släppa min blick.

Jag visste att det hon sa var sant. Ändå ville jag inte hålla med. Jag tänkte att jag ändå skulle orka, lite till, lite till…

Men helt plötsligt pös det ut, utan att jag kunde stoppa det. Jag grät och grät, helt utan anledning. Jag kände mig trött, så trött. Det var som att jag i samma andetag tappade all last jag burit på, att kroppen vägrade att bära det en enda centimeter till trots att jag sa till den att fortsätta. Nu valde kroppen att inte lyssna.

Jag har piskat den hårdare och hårdare, den började att krångla…för att tillslut dö helt.

Motorn går inte igång, fast att du tankar fullt, batteriet är tomt fast att du satt det på laddning. Ingenting du vanligtvis gör funkar längre. Du tror önskar att den ska gå att reparera, du försöker på alla möjliga sätt utan att få minsta gehör.

Du såg det komma, men valde att blunda. Nu har du öppnat dina ögon, men väljer ändå att inte lyssna. Du kanske varit både döv och blind, men när utmattningen fångar dig är du förlamad. Kroppen tar inte längre emot dina ursäkter, bryr sig inte om ett förlåt. Den ignorerar dig på samma sätt som du ignorerat den. Tar ut sin hämnd.

Du kan inget annat än att ta straffet. För sent inser jag att det värsta inte är att bli fängslad, utan mer att inte veta hur lång vistelsen blir.

Lämna en kommentar


Kruxet med kroppen

Idag skulle jag jobba med e-kursen. Hade hela kvällen ledig. Har längtat till mitt skrivbord större delen av dagen. Men när klockan slår 16 och det är dags att gå hem så är det som att hela jag stängs av. Den där längtan, kraften jag tidigare burit, måste jag tappat någonstans på vägen mellan Trollhättan -Vänersborg.

Eller kanske ligger den kvar på kontoret, och väntar, på att vi ska mötas i morgon igen?

Kvällen blev inte alls som jag tänkte, och jag lät det vara så. Något måste jag ha lärt mig eftersom jag inte tvingar mig själv att prestera som jag brukar, tänker jag. Försöker klappa mig själv på axeln för att jag är duktig och lyssnar på mig själv men den klappen känns inte alls lika bra som den man får när man genomfört en prestation. Prestationsklappen är starkare på något sätt, mer äkta, genuin.

Nu säger jag till mig själv att jag är duktigt fast att jag inte menar det alls. Jag ljuger för mig själv och jag vet om det.

Jag vill gå upp klockan fem och ta en morgonpromenad, springa milen till helgen och lyckas skriva ett kapitel på en bok under veckan. Men istället sitter jag här,,,,och gör ingenting.

Huvudet springer men kroppen står kvar. Jag hamnar i mitten och vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag vet vad som är rätt och vad som är fel, vad jag borde göra…och inte. Ändå är det något inom mig som stretar emot och säger till mig att göra tvärtom. Jag vet inte vilken sida jag ska välja att lyssna på, för jag vet att den sida jag vill ta till mig, är den som far med osanning….vilket gör att jag inte litar på någon av dem.

Lämna en kommentar