Tittar du på mig så gråter jag


Att vara starkskör.

Så svårt.

Jag känner mig ibland så himla stark, så himla medveten, men samtidigt så otroligt svag, så söndrig. Jag kan skratta, komma välklädd och välsminkad till jobbet. Jag kan arbeta en heldag. Göra mina uppgifter med en hand.

Jag kan ta hand om barnen, laga middag, umgås med min man. Jag kan hantera andras sorg, ångest och besvär. Jag kan lyssna på dig i en evighet.

Jag kan dra skämt. Skoja om mina egna problem. Prata om mig själv högt. Jag kan leva med min smärta ett helt liv utan att du ens märker att den finns där.

Men samtidigt bär jag superkraften att sörja för en påkörd katt en hel dag. Jag kan på en endaste sekund göra andras problem till mina egna. Jag kan känna andras smärta i min kropp, få deras sorg till min. Jag kan bli rädd för allt jag inte vet, och skapa orosmoln som inte finns. Jag kan göra ångest osynlig och bära den i min ficka utan att andra märker. Jag kan ta andras problem på min rygg och bära dem i dagar.

Jag kan vara så himla stark.

Samtidigt så skör. Utan att du märker det.

Det syns inte utanpå. Men det känns, inuti. Enda sättet att bli avslöjad är om du tittar mig för djupt in i ögonen.

För då gråter jag.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.