Nu är det dags att säga hejdå till en klient och det är alltid både med glädje och sorg. Det är en konstig bransch på det sättet. Att vara terapeut. Jag jobbar för att klienterna inte ska behöva komma till mig. Syftet med mitt yrke är att jobba för att klienten ska må så bra som möjligt. Att de inte ska behöva terapi. Man vill inte ”se dom åter” , man jobbar inte med merförsäljning eller med att få kunderna tillbaka. Tvärtom.
Det känns konstigt att släppa iväg en person där jag har fått komma innanför huden. Hejdå, vi ses förhoppningsvis aldrig igen. Dom orden är ju aldrig en sanning. För jag bryr mig, jag vill veta hur det går, hur ditt liv fortsätter. Men jag får sällan se slutet på sagan. Jag är liksom bara en del i ett kapitel. Självklart önskar jag tillbaka alla mina klienter. Men inte med en önskan att de ska må dåligt, utan isåfall för att ventilera, bibehålla sin hälsa. Det vore en dröm att få hänga med en människa som ventilationsfönster under flera år. Att få vara väggen man lutar sig mot när livet ibland gungar, att få vara personen som får upp en på fötter igen när man tillfälligt trillat.
Ja men nu är det dags att säga hejdå. Fyra månaders terapi är över. Det har varit en himla härlig resa. Jag hoppar av tåget med en förhoppning att bli inbjuden i framtiden igen ♡
