Företagande & föreläsningar


Livet som egen företagare   Recently updated !

Tänk att jag gjort min första månad som egen företagare på heltid *nyp mig i armen*. Så grymt overkligt. Veckorna har gått superfort och jag har inte för en endaste sekund saknat mitt gamla jobb vilket förvånar mig på ett sätt eftersom jag under så många år älskat det. Något jag dock har saknat är mina fina arbetskollegor. Jag kom på mig själv en dag att jag inte skrattat, och naturligtvis blir det så när man sitter hemma själv, eller är på mottagningen och endast möter sina klienter.

Det där småpratet vid kaffemaskinen, att få berätta om sin dag, sin helg eller bara få kasta ut en rolig tanke jag har. Ja det saknar jag. Men istället för att sörja det som inte längre finns får jag aktivt själv ta tag i det.

Jag kommer nu regelbundet (försöka) att varje vecka boka in nätverksmöten eller en zoom-kaffe med andra företagare, om så bara för 20 minuter. Jag får testa mig fram men jag förstår ju att det är väldigt viktigt för mig att få vara med i ett sammanhang. Att inte känna mig ensam. Därför är det mitt eget ansvar att göra något åt det.

Jag har även fått jobba på att vända mina egna tankar. Förra veckan fick jag till exempel 4 snabba avbokningar (tack corona). Det betyder väldigt mycket mindre in i kassan för min del vilket är lätt att stressa upp sig över. Men istället för att stressa upp mig över vad jag inte kan påverka. Så valde jag att åka och storhandla, tvätta och ta en långpromenad för att njuta av dagen istället för att stressa upp mig över den till ingen nytta.

Jag jobbar aktivt på att minska min egen stress och undersöker varje negativ tanke som dyker upp. Eftersom jag tagit detta steget för att förbättra min liv är det viktigt för mig att förbättring och förändring faktiskt sker och att jag inte låter negativa tankar eller känslor rulla på. Förändring och förbättringen är numera mitt eget ansvar, jag har ingen annan att skylla på.

Om jag bara ska dela med mig av en endaste insikt så är det att det var lättare då, när man kunde gnälla på någon annans regler, eller riktlinjer man måste följa. Det var lättare att var missnöjd när man inte själv var ansvarig för att utföra förändringen. Det är så himla lätt att klaga, men svårare när man själv faktiskt måste göra något åt det ❤︎


En vecka utan stress

Eftersom jag numera styr över min egen tid kan jag ju inte skylla på någon annan när jag känner mig jagad eller stressad. Nej, där ligger ju hela skulden på min egen planering. Än har jag inte hittat några tydliga planer eller rutiner utan jag testar mig fram, från dag till dag. Denna vecka har jag dock som mål att uppleva mindre stress, om det ens är möjligt. Men hey, varför inte ge det ett försök.

Ofta uppstår en stresskänsla inombords när jag ska ha digitala möten eller telefonmöten hemma. Detta för att jag tidigare varit med om att hundarna löper amok under mina möten (som tur var inte terapisamtal, men ändå). När en hund står och skäller eller gnäller är det svårt att vara närvarande eller i alla fall att uppskatta och njuta av stunden man har framför sig. Ofta har jag kunnat sätta ut valpen i hundgården vilket gjort situationen lugnare men nu när höst, vinter, regn och rusk närmar sig gissar jag att hundgården kommer att bli ett minne blott. Jag har bestämt mig för att inte chansa längre utan vid varje möte får han åka in i buren för att lägga sig och sova och så stänger jag in mig på övervåningen (med hund 2) som i princip alltid är gnällig, men åtminstone inte lika högljudd.

En annan situation som ofta frambringar stress är vid lunchtid. Jag försöker jobba hemma med hundarna på förmiddagen och åker till min mottagning på eftermiddagen. I mitten där, dvs vid lunchtid går jag en långpromenad med hunden, ska hinna äta och förflytta mig. Ofta blir det att jag kastar i mig maten och rusar iväg med stresspåslag. Trots att jag ALLTID är ute i god tid.

Ja du kanske hört talas om tidsoptimister, men jag är tvärtom, tidspessimist. Vill alltid ha en timma extra på mig i beräkningarna. Inte bara för alla ”tänk om tankar” så som att det kan vara bilkö, broöppning, bilen startar inte osv. Nej också för att jag vill vara lugn och harmonisk innan jag möter mina klienter. Jag vill inte komma med andan i halsen eller vara oförberedd. Så kanske blir det istället att åka till mottagningen på förmiddagen och jobba hemma på eftermiddagen? Tiden får utvisa.

Denna vecka skall jag i alla fall lägga fokus på att inte stressa i dessa omställningar. Att andas lugnt och harmoniskt inte bara i möten, utan också mellan dem ❤︎

 


Fantasi vs verklighet

Ser i alla fall snäll ut…

Att livet alltid ter sig bättre i drömmen än i verkligheten är jag starkt medveten om. Så brukar det vara tycker jag. Semestern, jul, helger, ja allt är oftast bättre i fantasin än i verkligheten. (Det betyder inte att verkligheten inte är bra, nej bara att fantasin är snäppet bättre).  Ja samma gäller ju livet som företagare.

I min fantasi satt jag och skrev på datorn med hundarna tätt liggande snarkandes intill mig. De hängde med till terapirummet och fortsatte sitt lugna snarkande vilket självfallet skulle ha en positiv inverkan på alla mina klienter. De där lång promenaderna och yogastunderna, japp, de hade jag hunnit med under min arbetsdag så kvällen, ja, den kunde jag ägna helt åt vad jag ville.

Verkligheten= hela förmiddagen går ut på att separera hundar och flytta dem mellan olika ställen. En i hundgården, en på övervåningen, en på promenad, en på nedervåningen, en i hundbur, en rastandes ute på tomten. Så går det runt i flera varv och lägg till att jag försöker lugna och tysta valpen under mina möten som sker på förmiddagen. Jag mutar honom med leksaker eller hundben, eller i värsta fall får stänga ute honom  i hundgården för att vara säker på att jag får ha en digital terapisession i fullständig tystnad.

Vid lunchtid tar jag en långpromenad på en timme och får sedan stressa iväg till min mottagning och hinner knappt äta lunch. Om jag har tänkt riktigt fel och för en gång skull varit positiv så tar jag med mig en hund till mottagningen som gnäller, skäller och ylar under samtalen och inte alls ligger så där drömmigt och bara snarkar som i min fantasi. Jag har snälla klienter som säger att hunden är duktig och att det går bra men efter sessionerna känner jag att jag själv skulle behöva en dos terapi, och kanske borde jag skicka iväg hunden på en också.

Det här halvåret är verkligen en testperiod där jag behöver hitta nya vanor och rutiner. Både för hundarna och mig och allt handlar om att vänja sig, (och hundarna) vid det nya livet. Nej det är kanske inte riktigt så illa som det låter. Men under stunderna dom skäller och gnäller så känns det verkligen så.

Arbetsmiljön är inte det bästa när man har två hundar som ogillar varandra i huset, och hundarna är inte lika goda arbetskamrater som dem jag hade tidigare (sorry, hundar). Men mina tidigare kollegor hängde inte utanför min dörr och ville att jag skulle underhålla dem (jag tackar för det). Så där är vi just nu, i en tillvänjningsprocess hundarna och jag. Där livet slåss mot drömmar och fantasier, men verkligheten vinner varje gång.


Första veckan som egen företagare

Ok nu är första veckan som egenföretagare på heltid gjord. Phu! Jag har överlevt utan ångest och magknip men stress har ändå funnits vid min sida hela veckan. Jag har redan fått ett infall att jag behöver köpa en ny kalender men jag ska hålla mig i från det (blir i såfall den tredje i år). Jag vet att känslan kommer över mig så fort jag känner att det blir rörigt. Jag har kommit fram till att det är bättre att köpa en blyertspenna med suddigum och överstrykspennor så att jag lätt kan se agendan för dagen. Nu när man har blandade uppgifter blir det svårt att se vad som ska prioriteras med bara ett ögonkast. Jag är rädd att missa eller glömma saker.

Friheten jag känner nu är magisk. Trots detta har jag inte kunnat njuta till hundra procent eftersom framtiden är oviss. Jag försöker skapa plan A, plan B och plan C. Det kan gå åt flera olika håll just nu.

Det tog i alla fall inte mer en vecka innan jag började sakna en tillhörighet. Eller närmare sagt mina arbetskamrater. Nu sitter man ensam, möter klienter och lämnas ensam igen. Ingen att bolla möten och interventioner med och ingen att berätta glädje, frustration och alla mina tokiga historier för. Jag behöver ett litet gäng att höra till. Helt klart. Får se vart jag kan hitta det någonstans.

Saknaden gjorde mig glad. Jag är inte så ”osocial” som jag tidigare trott. Tre dagar utan arbetskompisar och jag kände för att våldgästa grannarna. Jag tycker om tid för reflektion och trivs i ensamhet, men jag älskar ta mig fan människor. Att få kramas, skratta och bara fråga hur dagen har varit, vilken grej.

Jag är säker på att det här med att testa på företagandet kommer att lära mig massor. Inte bara om företagsamhet utan också om mig själv. Jag har redan fått insikter som går emot allt jag tidigare trott.

Denna vecka ska jag njuta mera. Ha tillit, vara i stunden och försöka känner efter vad det är jag verkligen vill innan jag tar nästa steg. Det är så lätt att bli panikslagen och springa åt fel håll. Så jag stannar här, lär mig om mig själv, lär mig om livet. Framtiden är oviss och istället för att skrämmas av det ska jag se på det med nyfikna, öppna ögon. Från och med nu kan vad som helst kan hända. Love it! ❤︎

 


Du hittar mig här

 

Östergatan 1

Östergatan 1

Okej nu har jag flyttat (tredje gången gillt), och jag hoppas att det här blir platsen jag stannar på. Det är inte bara ett vackert hus med trägolv och högt i tak, jag har också min terapeut-kollega Anna några meter i från mig vilket jag hoppas gör att man i sitt egna arbete inte kommer att känna sig lika ensam. En dröm i framtiden vore ju att fler småföretagare flyttade hit. Att det alltid fanns någon att bolla och samverka med.

Huset ligger centralt i stan, Östergatan 1, med minutrar i från både tåg och buss.

Här möter jag terapiklienter, både i rummet men också online. Jag kommer också att hålla handledningsgrupper, grupper i terapeutisk skrivande och i framtiden mindre workshops och föreläsningar. Jag kommer också att arbeta med att samordna begravningar. Framförallt i närområdet, men kan ta emot uppdrag från hela sverige.

Framtiden känns oviss och spännande. Jag har ingen aning om hur mina rutiner eller dagar kommer att se ut. En vecka är inte den andra lik. Ibland blir det till att hålla i en utbildning, andra dagar anordna en begravning, ha handledning eller hålla terapisessioner enskilt och i grupp.

Så i framtiden är det här du hittar mig, oavsett vad du behöver hjälp och stöd med. Just nu har jag tid och plats för nya uppdrag och klienter. Så behöver du hjälp, tveka inte att höra av dig! Du vet vart du når mig, du hittar mig här ❤︎


Att gå mot rädslan

Att gå mot rädslan. Ja på något sätt är det exakt vad jag gör just nu. Det känns så jäkla onaturligt, och läskigt. Man vill hela tiden vända tillbaka, vika av. Man vill packa på sig ett överlevnadskit, skapa krockkuddar och garantier. Men oavsett hur mycket jag försöker säkra upp det för mig själv så går det inte. Det finns ingen som kan lova mig trygghet, inte ens jag själv.

Jag försöker säga till mig att det här, det jag upplever just nu, det är livet som företagare, att leva med osäkerhet, utan garantier. Det kommer tillsammans med friheten, ingår liksom i priset. Och klarar jag det inte nu, så kanske jag inte heller kommer att klara det sen.

Det är ju den här rädslan, den ekonomiska, som gjort att jag inte tagit steget tidigare. Att jag stått fastfrusen under flera år med en längtan inom mig att gå, och jag gissar att det är just den rädslan, som är belägrad i de flesta människor som bär på företagsdrömmen men inte vågar röra den.

Jag har redan tagit steget men nu känns det som att jag inte längre har mark under mina fötter. Jag hänger i luften, med ett stort svart hål under mig. Logiskt vet jag att det inte är farligt. Att det värsta som skulle hända är att vi har det väldigt snålt några månader, och att jag får gå tillbaka till mitt jobb.

Och kanske är det inte det som skrämmer mig. Utan mer att släppa ner den där stora drömmen i det där svarta hålet för att själv få mark under mina fötter, och att sedan få lämna den där, vända om.

Jag har drömt om att vara självständig, fri, så länge jag kan minnas. Att ge upp drömmen, vore som att ge upp en del av mig själv. Jag är inte gjord för att hållas i bur, att få kommandon, att lyda.

Hela jag lever på luften under mina vingar. Jag andas den, äter den, det är den som håller mig i rörelse. Och kanske är det vid närmare eftertanke inte ekonomin som skrämmer mig mest. Utan kanske är det att inte veta om jag återigen kommer att bli ringmärkt, vingklippt och hållen i bur. Det är inte friheten som gör mig rädd, utan dess motsats. Att inte veta om jag kommer flyga… eller återigen bli fångad ❤︎


Vad är värdet på ett bra mående?

Helt ärligt, hur mycket skulle du betala? Vad kostar självkänsla, självförtroende och självkärlek att köpa? 8500 kr är priset för min kurs.

Det kan tyckas vara mycket pengar. Men för den som därefter kan krama om sig själv och sin kropp är det ingenting.

Dom flesta skulle säga att det är värt alla pengar i världen att ens få känna en uns av kärlek till sig själv.

Så en rak fråga, hur mycket är du beredd att betala?

Mer info om kursen hittar du här.

PS. Sista dagen för att få kursen till ett rabatterat pris är i morgon 31/7.


I förändring

Ständigt i rörelse. Ja så skulle jag nog enklast beskriva min familj. Här är ingenting någonsin detsamma, det man sade igår behöver inte gälla i morgon. Det händer liksom något hela tiden. Finns alltid nya projekt och ideér på gång, och när man sätter sig ner och tror att man är klar med något, ja det är då förändringen börjar, för då kommer man på något nytt.

Suck.

Ja, jag kan bli så trött. Både på min familj. Men också på mig själv då jag misstänker att jag är en stor del av den där rörelsen. Ja kanske till och med den som startar igång allt, för att sedan komma på något nytt. Jag tar tillbaka ovanstående ord. I skrivande stund inser jag att det kanske inte alls är min familj som ska hållas ansvariga, utan mer jag.

För jag är det som kastar ut mig alla ideér, och om någon annan sedan fångar upp dem, ja då borde väl skulden rimligtvis ligga kvar på mig?

Återigen. suck.

Vad är nu på gång kanske du undrar. Nej, jag vet inte ens om jag vågar uttala orden högt för jag har inte bestämt mig. Jag vrider mig fram och tillbaka för att hitta lösningar och svar. För att försöka se vad som är rätt steg och vad jag borde göra.

Nej det är inget allvarligt det handlar om en ommöblering (både i och utanför mig själv känns det som), dottern vill ta över terapistugan som egen bostad vilket hade varit klart fördelaktig då vi lever litet och trångt men vilket i så fall innebär att jag måste släppa taget och återigen skaffa en lokal, och jag vet inte om jag är redo för det än.

Jag hade precis avslutat sista penseldraget i lillstugan samtidigt som jag kastar ur mig något urbota dumt som någon annan fångar upp. Samtidigt tänker jag att allt kanske har en mening. Varför säger jag saker rakt ut om jag inte menar dem? Vill jag något annat innerst inne som jag inte vet, eller pratar jag bara utan att tänka?

Ja, det är nog det senare som är rätt svar så klart. Jag pratar alltid ofta utan att tänka. Så just nu våndas jag, ska jag ge bort mitt älskade hus till en tonåring och flytta mitt jobb till stan (vilket det finns flera fördelar med) eller ska jag panikartat låsa dörren och skrika MITT och inte låta någon familjemedlem komma nära?

Ja där är jag just nu, i förändring, med huvudbry (och nackspärr).

Semestern fortsätter…förändringen lika så…


Jag vet hur det känns….om att acceptera sin kropp

I september startar jag upp en ny omgång av den omtyckta utbildningen ”kroppsacceptans och ätmönster”. Utbildningen känns personligen så viktigt för mig för jag vet hur det känns…

Jag vet hur det känns att hata sig själv. Jag vet hur det känns att äcklas av sin egen kropp. Jag vet hur det känns när man inte vill möta sin egen spegelbild och jag vet hur det känns att översköljas av ångest efter att man stoppat något i munnen. Jag vet hur det känns att svälta sig själv. Jag vet hur det känns att träna tills du inte har ett uns energi kvar i din kropp. Jag vet hur det känns efter att du stoppat fingrarna i din hals och jag vet hur det känns att välja bort plagg av rädsla för att visa dina ”tjocka” armar eller ”fula” ben.

Men jag vet också hur det känns att älska sin egen kropp, att krama om sig själv och översköljas av tacksamhet, och det är det jag vill lära dig i den här kursen. Oavsett om du har en liknande historia som mig så vägleder jag dig mot självkärlek och kroppsacceptans.

Får jag hålla dig i handen?

PS. Fram till sista juli kan du köpa utbildningen för rabatterat pris. Nu 4500:- Ord pris 8500:- Obs, begränsat antal platser.


Det kommer bli bra

Min framtida arbetsplats

Min framtida arbetsplats

Det kommer bli bra, säger alla utan minsta tvekan i rösten. Som om de vet något jag inte känner till. Det är som att andra har en större tilltro till mig än vad jag själv har. Som om de ser mig med andra ögon, eller från ett annat håll.

Ingen säger att det är en dum idé, visar minsta tvekan, eller säger till mig att vara försiktig. Inger ber mig vänta, fundera eller ge upp mina drömmar.

Nej allt dom säger är; det kommer bli bra.

Jag känner verkligen att det är dags nu, min kropp skriker hoppa och mitt sinne följer snällt med. Något får mig att lyssna på rösten jag tidigare slagit bort.

Jag har alltid vetat att jag kan bättre, att jag vill mer. Att jag inte är skapad för att leva inom mallar och ramar.

Det finns inget skyddsnät, ingen studsmatta under mig som samma sekund som jag hoppar gör att jag hamnar på rätt bana igen. Nej allt som finns är den där inre rösten som viskar; det är dags nu. Och andras bekräftande eko av att det kommer bli bra ❤︎