jessica hjert


Om jessica hjert

Nestor förlag -företaget med psykisk ohälsa i fokus. Böcker, föreläsningar och kurser i skrivterapi.

Hej Fredag!   Recently updated !

I helgen blir det till att packa ner de sista delarna av vårt hem. Ska bli skönt. Har varit plågsamt att leva bland flyttlådor och jag längtar så in i bomben till Torsdag kväll när själva flytten är över och hela familjen befinner i nya huset och tillsammans gör det till vårt nya hem. Vilken känsla!

Jag försöker lägga upp en plan för hur jag ska föreviga omvandlingen av huset. De två husen vi levt i hittills har vi helt glömt att ta före- och efterbilder på och det kan man ju sakna så här i efterhand. Att få se själva omvandlingen. Jag vill verkligen bli bättre på det denna gången och kanske ska jag börja med att fota det första jag gör när jag kommer dit?

Jag tänker att bloggen kanske får bli platsen där bilderna får bo. Det är ju det enda stället jag återvänder till, och där allt samlas och finns kvar. Att skriva ut bilder och skapa ett fotoalbum känns som en uppgift ingen kommer att ta tag i.

Så kanske kommer det en ny kategori på bloggen där man kan följa förvandlingen med hus och hem. Vad tror ni om det?

Hösten är verkligen här nu och luften är krispig. Jag kommer med flytt också närmare min semester och det känns fantastiskt skönt bara tanken på att få vara ledig. Jag ser fram emot att lära känna min egen skog. Att gå långpromenader och om vädret tillåter kanske ta en kaffe på min veranda. Att-göra-listan är evighetslång och jag bara längtar efter att få sätta tänderna i den.

Snart är det också dags att säga hejdå till huset, att starta ett nytt kapitel och tacka åren som har gått. Jag tror att min sköra insida kommer värka i några veckor till innan jag stabiliserar mig och kan ta mark igen. Fast innan jag ens landar i det där huset ska vi ju ta helg och det var ju det det här inlägget egentligen skulle handla om, men istället svamlar jag mig bort i drömmarnas land, igen.

Okej, nu tar vi fredag. Ha en fin helg hörni!


Att sänka kraven på sig själv   Recently updated !

Jag skapade mitt företag under en period när jag kände att mitt jobb inte var tillräckligt tillfredställande. Jag behövde utmaningar och var sugen på ny kunskap. Under många år var mitt företag den ventilen för mig. Den gav mig både glädje och tillfredställelse.

Utan att jag riktigt uppmärksammande det ändrades min arbetssituation, jag fick flera nya utbildningar och därmed utmaningar. Det kändes jätte kul, men inte för en sekund reflekterade jag över att kanske dra ner på utmaningar på det ena stället när det ökade på det andra.

Under lång tid funderade jag över varför lusten och energin till företaget hade minskat. Hur kunde det komma sig, jag ÄLSKADE ju mitt företag.

Att sänka kraven på sig själv

Att sänka kraven på sig själv

Det är lätt att skratta åt sig själv i efterhand. Det är inte alls konstigt att jag inte känt mig motiverad till nya utmaningar när det kommer till företaget, eftersom jag nu under lång tid har stött på dem i mitt arbete.

Anledningen till att jag berättar det här är att du liksom jag kanske ibland behöver minska kraven på dig själv. För inte sällan är det så att när det ena glaset är fullt spiller det också över till det andra, och att ha utmaningar på flera ställen i livet är sällan hälsosamt för någon.

Så ta dig en funderar på din livssituation just nu. Dela upp livet i olika boxar och kolla på hur fulla de är. Det är ok att en är hel så länge den andra är halvfull, men börjar du nå upp till kanten på flera av boxarna är det dags att stanna upp, tömma dem och sedan bestämma dig för vilken av dem du JUST NU vill fylla på. 

Det jag egentligen vill säga är; sänk kraven på dig själv. Ingen gynnas av dem, framförallt inte du.

Ta hand om dig!


Omstart och nystart   Recently updated !

När vi flyttar ska jag börja ta mitt liv på allvar, säger 11- åringen. Nyfiket frågar jag på vilket sätt och han svarar att han ska börja städa. Hålla ordning på sitt rum.

Samtalet påminner mig om vår allas önskan att ibland behöva starta om, att det inte bara  är något vi vuxna äger utan också våra barn.

Det finns så mycket som är skönt med en nystart, även om vi längre fram kommer att misslyckas med det vi önskar så har vi alltid en chans att börja om igen, igen och igen.

Jag blev under samtalet påmind om att det kanske är något vi vuxna behöver hjälpa våra barn med, att motivera dem till omstart och nystart.

För det ligger en stor längtan i det, och ibland kan bara den där längtan vara njutningsfull ❤︎


Vecka 43   Recently updated !

Hur känns veckan?

Just nu, långsam. Men kanske bara för att man väntar så mycket till nästa:)

Vad ser du fram emot i veckan?

En ledig måndag. Visserligen ska jag slutföra min uppsats och det känner jag mig inte värst pepp på men det ska bli skönt att få det gjort. På Torsdag ska vi till vårt nya hus och ta en kik på lite saker innan överlämnandet och det ser jag givetvis VÄLDIGT mycket fram emot.

Vad ser du mindre fram emot?

Att gå till banken. Det är alltid tråkigt. Man känner sig som en tiggare som står med mössan i handen. Men det är ett måste i ett husköp och nu är ju allting klart. Bara underskrifter antar jag men ändå. Hjärnan stänger av när det kommer till siffror och pengar.

Vad har du för “to do:s” i veckan?

Förutom mina vanliga arbetsuppgifter på jobbet ska jag:

  • Skriva klart uppsats
  • Planera behandling för en klient
  • Ha egen terapi
  • Ha ett klientbesök

Vad kommer du läsa/ lyssna/ titta på?

Jag har lånat några nya böcker och planerar att läsa “Mindfulness i hjärnan” och “Dansa mjukt i tillvaron”. Får se vilken av dem som kommer först.

Vad händer i helgen?

Då blir det till att packa och städa. Då är det ju bara 4 dagar kvar till flytt. Jiihoo!!!!!



Snart hemma!

Bild från hemnet/Mäklarhuset

Här är det. Platsen som blir min om 14 dagar. 14 dagar. Så jäkla nära men ändå så långt ifrån! Den största förändringen handlar för mig inte om att komma närmare naturen, utan mer om att (för första gången i mitt liv) få känna att jag är hemma. Att ha hittat en plats man vill stanna på. I det här huset kan jag tänka långsiktigt. Plantera trädet jag vill se växa och gro.

Det stället jag levt på idag har jag gjort med vetskapen om att det är till låns. Jag har alltid haft en försäljning i bakhuvudet. Vetat att jag egentligen vill någon annanstans, att jag förvaltar fastigheten tills att någon annan tar vid, och den känslan kan tidvis vara tung. I alla fall om man som jag alltid bär en oro i kroppen.

Jag inbillar mig att jag i mitt nya hem kommer att få leva med en  helt annan känsla i min kropp, en känsla av att ha hittat hem. Jag kommer för första gången i mitt liv kunna andas ut ❤︎

Jag vet att allt det där bara är tankar och i värsta fall förändras ingenting mer än huset jag bor i. Men för någon som drömt om just den här utsikten i 40 år känns längtan oändlig och framtiden magisk.

Härom veckan promenerade jag och sonen till utkanten av vår (snart) alldeles egna sjö. Satte oss på bryggan och dinglade med benen. Att kunna få göra det i min egen trädgård om bara några veckor känns overkligt.

Ibland skrattar jag åt oss, åt mig och min man. Att vi längtar efter renoveringar och ständigt ger oss själv mer jobb. Tror dom flesta människor försöker att göra tvärtom, och så konstigt egentligen att kunna längta “hem” när huset tillhör någon annan. Att vi vid bara första anblicken kunde säga “det här är vårt”, och bara några månader senare befinna sig där utan att ens tveka.

Jag som är livrädd för sånt här (stora förändringar, banker och lån) har inte tänkt tanken att backa en endaste sekund. Jag är så otroligt glad och tacksam att allting har landat rätt. Snart, snart är jag hemma ❤︎

14 dagar. Så jäkla nära men ändå så jäkla långt ifrån!


Hjärngänget

I veckan fick jag hem dessa godingar i brevlådan. Hur gott låter inte kaffe med karamell och torkade fikon eller hasselnöt, kakao och brunt socker? Yummi eller hur? (Nej inlägget är inget samarbete, jag vill bara tipsa om gott kaffe för en god sak) 🙂

Men anledningen till att jag köpte det är såklart inte bara att kaffet låter gott. Nej utan också för att pengarna går till en bra sak, nämligen hjärnfondens forskning. Ägarna till företaget har en dotter som föddes med allvarlig hjärnskada vilket är en av anledningarna till deras mission Brains and beans. Kaffet och mer om deras historia hittar du här.

Hjärnfonden är helt beroende av gåvor och visst är det fantastiskt när företag hittar olika sätt att samarbeta och tjäna in pengar till sådant som gör gott. Det tycker jag är inspirerande! Hjärnfonden arbetar med att forska på en hel rad av sjukdomar så som Alzheimers, ALS, stroke men också beroendesjukdomar, ADHD och utmattning så varje bidrag är viktigt, även dem som är små.

Och visst blir kaffet lite godare när man vet att det också bidrar till en god sak? Nej, nu ska sträcka mig efter en ny kopp ☕️


Under behandling

Vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag är trött och skör. Jag hittar inte ord längre, bokstäverna faller liksom inte på plats. I veckan har jag legat i sängen hela kvällarna. Gråtit till någon dålig serie istället för över min egen oro.

Kom på mig själv på hemresan från Norrköping att jag kunde ha utnyttjat tiden bättre, skrivit på min uppsats eller fortsatt med min bok. Men vem försöker jag lura. Orkade inte ens ta in information från instagram/facebook och undvek sociala medier hela veckan för att jag kände att jag inte hade något skydd för oväntade intryck.

Jag har ont i magen och oroar mig konstant. Min psykolog säger att jag har låg tolerans för negativa känslor och jag vet att det hon säger är sant. Det visade sig att jag inte klarade veckans hemuppgift men det är svårt att hitta oron när den alltid ändrar färg och form. “Du måste trycka in acceptansknappen”, säger hon till mig och jag känner ett starkt motstånd till att acceptera mina tankar. Vill hellre trycka på delete och låtsas att dom inte fanns.

Under behandling

Ibland känner man sig vissen, och det är ok.

Jag är glad att jag har hittat en behandlare som är hård och inte lägger huvudet på sned när jag pratar. Hon stirrar mig i ögonen och säger “nu är du där igen”. Hon upprepar samma mantra som jag tappar bort varje gång oron byter plats.

Jag kommer på mig själv med att längta tills behandlingen är över men inser i samma sekund den tanken dök upp att jag släppte accetansknappen, igen. Att gå igenom en KBT-behandlig är inte lätt och jag vill berätta mer om allt när jag är “klar”. Jag lär mig om teorin och jag lär mig om mig själv och ser att det ger nytta både i mitt liv och i mitt eget behandlingsarbete.

Ju mer jag lär mig om terapi, desto svårare blir det och man inser med ens hur mycket man inte kan. Tänker tillbaka på yngre dagar då man trodde att man visste något och skrattar åt de där självsäkraste stunderna och tackar för att man har växt.

Jag ser det som att smärtan jag känner just nu är själens växtvärk då jag håller på och töjer den och gör den mer elastisk. Så klart att det gör ont. Jag är under behandling, och det är nu den gör sin verkan. Kanske ska jag istället vara tacksam över att det känns? För det betyder ju att jag inte är densamma, att jag (även om det gör ont) håller på och formas om. Så länge jag längtar tills att smärtan är över och behandlingen är slut har jag fortfarande saker att arbeta med. För ångest, oro och smärta kommer aldrig försvinna ur ett mänskligt liv. Jag vet ju det. Så jag arbetar med att se mina tankar och låta dem finnas kvar utan minsta motstånd i kroppen.

Och det är svårt ❤︎

 


Rensa hemma!

Sjukt onormalt

Nytt poddavsnitt!

Denna vecka diskuterar vi hur du enklast kommer igång med att rensa hemma när alla prylar bara känns övermäktiga och hur du påverkas energimässigt av dina saker. Vi delar våra tankar kring varför det känns så jäkla jobbigt och svårt att rensa och ger samtidigt en hel del tips kring hur du tar dig vidare i rensningsprocessen!

Du har väl inte missat förra veckans avsnitt där vi pratade om ångestbehandling? Podden hittar du där poddar finns!

Önskar dig en fin fredag!


Hur dum får man vara?

Hur dum får man vara?

Jag minns att jag för flera år sedan sa till en arbetskamrat att jag älskade vardagen. Jag fullkomligt bara älskar att vara hemma. Läsa böcker i soffan, ta en promenad med hunden, vara tillsammans med min familj. Jag kräver liksom inte mer av livet än så. Att få tillbringa tid hemma är liksom guldkanten på min dag.

Men sen så skaffade jag min treårsdagbok och då förändrades allt. Helt plötslig såg mina dagar tråkiga ut. Jag gör ju ingenting. Umgås knappt med någon, och dom där smilegubbarna man skulle fylla i på sidan. Ja dom nådde ju aldrig det där riktigt glada smilet. Att bara vara nöjd med min dag kändes helt plötsligt inte lika bra som det hade gjort tidigare.

Jag insåg ganska snabbt, kanske bara efter en vecka eller två att jag inte gillade den där dagboken. Den gjorde mig mer deppig än glad. Den påminde varje dag om hur tråkigt mitt liv var, hur lagom jag lever, och hur orolig och bekymrad jag allt som oftast är. Jag försökte efter något år att vända på orden. Bara skriva en mening eller två om tacksamhet, men även det kändes svårt.

Nu, nära inpå tre år senare slår det mig hur dumt det är att fortsätta med något man inte tycker om. Jag avskyr den där dagboken, skulle vilja slänga den i golvet, hoppa på den, elda upp den, ändå fortsätter jag skriva i den varje dag bara för att jag bestämt mig för att klara varje dag i tre år. Hur urbota dumt är inte det? Hur envis får man vara?

Jag har under två och ett halvt år släpat med mig det här “bekymret” på utbildningar, resor och semestrar bara för att bevisa något för mig själv? Bevisa vad kan man ju fråga sig?

Nej idag bevisar jag för mig själv att jag kan släppa taget. Att jag inte behöver klara av något som jag gett mig fan på. Jag kan också komma på bättre tankar och hiva skiten i papperskorgen.

Farväl

Så vad har jag lärt mig av det här?

  • Ibland är det bra att ge upp.
  • När något inte känns bra är det inte bra. ( Så sluta upp med det omedelbart inte två och ett halvt år senare).
  • Vissa saker i livet vill man inte påminnas om eller komma ihåg.
  • Det mesta i vårt liv upprepas och går i cykler.
  • Envishet kan straffa sig.
  • Ett “tråkigt” liv kan vara ett lyckligt liv.
  • Ibland behöver man komma bort för att hitta hem.
  • Det är inte alltid dumt att misslyckas ❤︎


Att (inte) rensa

 

Vi ska flytta till ett mindre hus och jag befinner mig nu i en period där vi MÅSTE rensa. Allt vi har i det här huset, kommer inte att få plats i nästa. Så är det bara.

Jag gjorde en stor utrensning av inredning för ett halvår sedan. Den kändes jättetufft just då. Men när väl grejerna var avlastade på loppisen var det en lättnad. Jag är en person som skapar band till mina grejer, så att göra sig av med dem gör ont. Spelar ingen roll om det är en matta eller en ljuslykta jag aldrig använt. Jag VILL ha den kvar.

Men nu när den där största rensningen är gjord känns det inte lika svårt längre. I alla fall inte med möblerna och dylikt, men en ställe som fortfarande är känsligt är min garderob.

Suck.

Det finns kläder där som varit med mig i över tio år. Och nej det innebär inte att jag använt dem i tio år, utan mer att de faktiskt bara hängt där. Men det kanske inte är det värsta. Nej det värsta kanske är dom där byxorna man sparat som kanske är en storlek för små men som man fortfarande klämmer in sig i fast att det varken är bekvämt eller snyggt. Varför är dom kvar?

Jag vill rensa, jag behöver rensa. Men mer än det så är jag så himla sugen på att köpa nytt! Jag har inte gått i affärer sedan corona och man skulle kunna tro att jag sparat pengar den vägen men nej, de är magiskt borta. Vore det så väl hade jag kunnat slänga ut min nuvarande garderob och köpa mig en ny men den ekonomiska möjligheten finns så klart inte.

Det där med byxor är ju också ett svårt kapitel för någon som pendlar upp och ner ett par kilo med jämna mellanrum. Man kan ju inte ha en garderob för de månaderna man är lättviktare och en annan för de månaderna man lägger på sig vinterhullet.

Drömmen är inte en walk in closet. Nej drömmer är en minimalistisk garderob där jag bara har kläder jag älskar och behöver. Jag vill att alla kläder ska sitta som ett smäck så att man slipper gå runt och känna sig svullen och obekväm. Det ska vara enkelt att klä på sig på morgonen. Men hur kommer man dit?

Jag förstår att det handlar om att rensa istället för att köpa men lusten säger till mig att göra precis tvärtom. Jag har fyra veckor på mig. Så jag tror bestämt…att jag skjuter upp problemet ett tag till.