jessica hjert


Om jessica hjert

Nestor förlag -företaget med psykisk ohälsa i fokus. Böcker, föreläsningar och kurser i skrivterapi.

Den lilla kärleken   Recently updated !

Det har blivit nya rutiner nu. Både för mig och min lilla kärlek. Jag är en sådan schemalagd människa så att han vet precis när det är promenadtid och sofftid.

Men nu är det annorlunda och det stör både honom och mig. När termometern står över 15 grader orkar han knappt ta sig runt kvarteret utan att tappa andan. Promenaderna blir kortare och kortare. Han få under sommaren mest ligga på berget i trädgården och lapa sol och hålla koll på våra grannar.

Han gillar det också. Men blicken blir ledsen när jag snörar på mig promenadskorna och han inte får följa med. Därför blir jag ibland tacksam för regntunga dagar eller dagarna där molnen ibland är starkare än solen.

För då är det vi igen. På långpromenaden. Du hoppar, skuttar och ibland skriker rakt ut när jag lyfter kopplet ut hundlådan.

Och jag älskar ditt sällskap, även om du alltid drar ner på farten.

Kärleken till dig fyller hela mig, får mig att stanna upp. Njuta bara av synen av ditt lilla ansikte.

Jag kan drunkna i dina ögon, på riktigt. Har alltid svårt att ta mig där ifrån. Någon får alltid slita mig från platsen, eller så väljer du själv att gå. För jag vet att jag kan bli jobbig. För mycket.

Vill liksom äta upp dig och samtidigt ha dig kvar. Och ibland känns det som att du, den lilla kärleken, egentligen är det största jag har <3


Snabba tankar i stunden   Recently updated !

Jag finner inga ord. Känns som livet snurrar på för fort nu. Jag känner mig trött. Saker händer över allt runt omkring mig. Själv står jag i mitten och tittar på. Gråter över sorger som inte är mina egna.

Vill trycka på pausknappen. Känns som att livet bara snabbspolas fram.

Jag försöker skjuta ifrån mig saker, vända bort blicken. Men vart jag än går snubblar jag över andras problem.

Jag försöker stryka mig själv över håret, säga till mig själv att det är ok att jag är ledsen, samtidigt som jag innerst tycker att jag borde låta bli. Jag är snäll mot mig själv, i praktiken. Men innerst inne menar jag inte ett endaste ord.

Skärp dig”. “Ryck upp dig”. “Bit ihop”.

Jag blir ledsen över att jag blir ledsen. Dina tårar fyller även mina ögon och jag förbannar min egen känslighet. Jag vill vara stark, för dig, för mig, för oss. Ändå står jag där mitt i skiten och bryter ihop.

Det slår mig när jag är hos terapeuten att det inte är min förlutna som tårar mina ögon utan min framtid. Kärleken till det jag har och till dem jag älskar känns stor och tung att bära…och jag är van att gå själv..utan bagage.

Varken mitt eget eller andras.

Hjärtat värker, händerna likaså.

Kanske är det träningsvärk? För det gör ont att älska, jag fångar upp deras liv i mina händer och håller hårt, med en ständig rädsla att det ska falla mig ur händerna.

Och jag vet helt ärligt inte om jag klarar den smärtan..

för jag förstår ju att det gör ondare att förlora någon än att hålla fast vid dem.

Jag känner så otroligt mycket, men samtidigt inget alls. Det som slår mig i skrivande stund är hur lätt jag känner empati, omsorg och kärlek till andra, men alltid tappar bort den till mig själv.


Om jag håller dig för hårt   Recently updated !

om jag håller dig för hårt

Förlåt om jag inte ger dig tillräcklig frihet

jag är så rädd att du går vilse.

Förlåt om jag inte ger dig tillräckligt med utrymme

men på något sätt är jag så rädd att du ska växa

och känna att vårt hem blir till ett ställe där du inte längre får plats.

Förlåt om jag inte uppmuntrar dig till äventyr

jag är så himla rädd för att dem ska bli för farliga.

Och förlåt för att jag alltid vevar med varningsflaggan

jag vill så himla gärna hindra dig från att falla

få ont.

Och förlåt för att jag försöka varna dig för världen

jag vill inte skrämma dig

bara lugna mig själv.

Att vara förälder är svårt

så förlåt

om jag håller i dig för hårt.


Anhörig -för att du ska förstå mig bättre   Recently updated !

En person med exempelvis depression/utmattning men även annan form av psykisk ohälsa mår ofta dåligt hela tiden, du märker det bara inte. Så när personen väl uttrycker det, när hen säger att hen inte vill/inte orkar då menar hen det. Personen har då kämpat tillräckligt, orkar inte hålla upp fasaden mer. Försökt då inte att övertala personen, eller påstå att det kommer att kännas bättre efteråt. För personen lever med det här dagligen, hen vet ofta bäst själv hur hen känner eller mår. Så när personen väl säger ifrån. Lyssna!

När du ser att personen mår dåligt, är ledsen, verkar trött. Ha med dig tanken att det du ser bara är toppen av ett isberg. Personen jobbar dagligen med att dölja det där isberget men ibland kommer det upp till ytan. När personen agerar ut, har den förmodligen redan försökt allt den kan, och har inget annat val än att släppa ut det den försöker att hålla inne. Du ser bara en del, inte helheten.

Kom ihåg det ❤️


Fördelar med ångest?   Recently updated !

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du “njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens “fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?


Kärleken och rädslan   Recently updated !

Kärleken och rädslan

Någon sa att det inte kan finnas kärlek utan rädsla.

Att dom på något sätt hänger samman.

Tätt flätade ihop.

Och kanske är det så,

att det ena inte kan finnas utan det andra.

Att varje gång vi älskar någon eller något

så finns det också en risk att förlora det.

Kanske ska vi därför inte skilja dem åt.

Se kärlek som något positivt och rädsla som något negativt…

när de egentligen sitter ihop.

Kanske ska vi istället vara tacksamma för rädslan.

Som visar att vi kan tycka om någon så mycket

att det gör ont.

Kärlek är alltid en chansning.

Oavsett vad eller vem vi älskar.

Det påminner oss rädslan ständigt om.


Sommarpaus   Recently updated !

Sista veckan innan semestern och jag känner hur energin börjar sina. Motivationen till att ta tag i saker som ligger är inte hög, inte heller att räcka upp handen för att ta tag i något nytt. Jag vill mest bara trycka på pausknappen, och vila. Jag har haft semester förut. Men inte på riktigt. Som nu. När jag inte är så aktiv i företaget längre. Så denna sommaren funderar jag på att pausa, på riktigt.

Eller ja, jag har ju massa kurslitteratur att läsa. För att försöka göra min höst lugnare. Men det handlar ju om att få in saker. Inte få ur. Så nu funderar jag även om jag ska ta en liten paus från bloggen. Att på riktigt stanna upp. Inte prestera. Mera.

Bara läsa, vila, fundera, låta saker smälta in. Självklart kommer jag att skriva, fortsätta blogga. Utan det förgås jag. Men kanske inte lika regelbundet. Kanske inte dagligen. Eller kanske blir det ändå så. Jag vet inte. Jag känner bara att när jag släppt så mycket krav på mig själv kan jag lika gärna släppa lite till. Känna hur det känns. Att leva kravlöst.

Denna veckan kommer att löpa på som vanligt med inlägg. Men där efter vet jag helt enkelt inte hur det kommer att bli. Så om jag försvinner lite så vet ni vart jag tar vägen. Att jag finns här, bland papper och böcker, drömmar och tankar. Och snart är tillbaks igen. Önskar er alla en fin sommar!


I terapistolen

Bild: pixabay

Jag tror (eller skulle vilja säga vet) att vi alla har något som gör ont inom oss. Oavsett hur vi växt upp eller vad vi varit med om. Vi har alla tankar som skaver, sår som gör ont. Och en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och valt att bli terapeut är nog för att man är så närvarande i stunden, i lyssnandet när en människa delar med sig av sina tankar och sitt liv. Det känns som att lägga förband på ett sår, så omhändertagande, fast att det enda jag egentligen gör är att ge dig uppmärksamhet, lyssna.

De personer jag träffar som har gått i terapi säger ofta att det är det bästa dom har gjort. Trots att det ofta har ett högt pris. Så är det inget de vill vara utan. Och jag är själv så glad och tacksam för min egenterapi. För det handlar inte bara om att jag kommer närmare mig själv, utan också om att ta till sig hur det känns när man sitter på andra sidan stolen.

Inte för att jag studerar min terapeut i terapirummet men efteråt funderar jag alltid över hur jag uppfattade situationen och hur det känns att vara klienten. Jag skriver terapidagbok. Inte för att min terapeut har bett mig göra det, utan för att jag vet att det ger mig mer utav sessionerna. Det får mig att reflektera ett extra varv, komma ihåg vad som sades, och ger mig möjlighet att läsa det igen och igen.

Jag är själv nyfiken på hur långt man kan komma med terapi. Hur mycket bättre kan man må? Jag ser ju det hos mina klienter, att ett enda samtal kan lätta tyngden på deras axlar och få dem att flyga därifrån, men har aldrig upplevt det själv.

Om 10 månader har jag uppfyllt mina 20 terapitimmar som är kravet i min utbildning. Jag undrar vart jag är då, vem jag är då, och om jag trots att det inte längre finns några krav på mig, väljer att fortsätta. Jag hoppas det!

 


Dina sista andetag

Dina sista andetag

Allting har ett slut.

Men det är svårt att förstå

hur något kan gå sönder

när det aldrig varit så.

Hur livet kan förändras

på ett litet ögonblick.

Som att packa ihop sin väska

“det var det här du fick”.

Och samtidigt så fantastiskt vackert

att ta sitt pick och pack och gå

när alla man älskar

är samlade omkring och vinkar hejdå.

Att få uppleva livet

är en sådan gåva.

För man kan aldrig en faktiskt tid på jorden

någon lova.

Och kanske är det därför som dom säger

att man ska uppskatta varje dag

av att bara vandra på jorden

vara glad.

Men livet är inte så enkelt,

det vet jag nu.

För mitt i allt det vackra.

Där ligger du.

Själen ryser

av obehag.

För jag vet att du kommer lämna mig

om ett tag.

Jag stänger din väska

och hoppas att du fått med dig allt.

Jag kommer sakna dig

i tusenfalt.

Jag har fyllt din väska med kärlek

men inser att jag kanske behöver den mer än du.

För det är jag som blir lämnad

som blir ensam nu.

Jag önskar dig en fridfull resa

och att du snart når hamn.

Och att du en dag tar emot mig

låter mig springa in i din famn.

Kall är din kropp

när jag håller din hand.

Det är slutet på din resa

snart går du i land.

Du pustar ut

i rummet finns bara du och jag

tillsammans

med dina sista andetag.


Nära mig själv

På ett sätt känns det som att jag aldrig varit så nära mig själv som nu. Jag har stannat upp, och kanske för första gången i mitt liv, stått still. Jag vet inte direkt om det gör ont. Vet bara att det känns, och kanske är det för första gången någonsin jag stannar upp i den där känslan.

När jag och min älskade vän testade på en “breathwork” (när man ligger stilla i all evighet och bara andas) brast jag efter en timme ut i tårar. Jag förstod just då inte varför men inser nu att jag aldrig tidigare låtit mig landa på det där sättet. Hur ofta ligger vi och är stilla med oss själva och våra tankar?

Jag inser i stunden att jag höll upp armarna längst med mitt ansikte, som en mur mot de andra, fast att instruktionerna var tvärtom, ha dina armar längst med kroppen. Jag insåg där och då att jag försvarade mig själv, försökte skydda mig från smärta fast att det inte kom utifrån, utan tvärtom inifrån. “Jag är så ledsen”, sa mina tankar till mig. “Jag är så jävla jävla ledsen”. Ganska snabbt därefter inser jag att muren handlar om att inte vilja bli tröstad, för jag inser att jag aldrig på riktigt blivit tröstad. Att jag aldrig ägt så mycket tillit till en annan människa att jag låtit dem beskydda mig, trösta mig.

Fast att 10 personer låg i rummet har jag nog aldrig känt mig mer ensam. Det var som att öppna dörren till det förflutna. Släppa fram den nedgrävda sorgen som jag aldrig velat se igen. Fast att smärtan kändes i hela kroppen grät jag stillsamt, tyst, kanske knappt synligt. Förmodligen ansträngde jag mig för att ingen skulle märka. För det är så jag har levt mitt liv. Kontrollera dina känslor så att ingen dem ska märka.

Efter denna upplevelse förstod jag hur mycket som sitter fast i min kropp. Undangömt, begravt. Men ändå ständigt närvarande. Fast att jag egentligen inte tilltalades av själva “breathworken” i sig så kände jag att detta var något jag var tvungen att göra igen då jag aldrig tidigare fått en djupdykning tillbaks i gamla känslor på det sättet. Och på något sätt förstår jag att jag aldrig riktigt stängt den där dörren. Den har stått på glänt, lite så där halvöppen och sipprat ut sitt mörker i mitt liv trots att jag försökt att hindra den. Trott att dörren varit igenbommad, stängd och låst.

Och kanske är det inte så att dörren behöver stängas. Kanske är det tvärtom, att den behöver öppnas. Att jag bara behöver gå rätt in i det där rummet utan att tveka. Städa upp, möblera om, slänga, köpa nytt, eller bara acceptera att det är skit och inte går att göra något åt. Och trots allt jävla elände känner jag att jag aldrig varit så nära mig själv som nu. Jag har stannat upp, och kanske för första gången i mitt liv, stått still.