jessica hjert


Om jessica hjert

Nestor förlag -företaget med psykisk ohälsa i fokus. Böcker, föreläsningar och kurser i skrivterapi.

Att (inte) falla för frestelsen   Recently updated !

Att (inte) falla för frestelsen

Att (inte) falla för frestelsen -vill du verkligen ha den här?

Ibland är det så lätt att bli förblindad av något som är vackert. Att tycka att gräset på andra sidan är grönare än ditt, eller att bara titta på de små sakerna som blänker och missa det stora hela. Att ryckas med…

…och ångra sig.

Jag fick ett jobberbjudande för några veckor sedan, och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tänkte tanken, att jag inte förstorade upp fördelarna som låg i linje med något som jag alltid drömt om. Och blundade för de som var mindre bra. Men oavsett vad jag målade upp för bilder i mitt inre så sade den där magkänslan nej.

Jag försökte lyssna på andra, fråga om råd, istället för att lyssna på mig själv. Men när personen som vill sälja in tjänsten till mig frågar om mitt jobb kommer jag på mig själv med att le. Jag är stolt över mitt jobb, stolt över mig själv när jag gör mitt jobb. Och jag hör mig själv säga att det är så jag vill jobba, med människa, och inte bredvid. Jag kommer samma stund på att svaret låg i min egen mun. Du kommer inte att söka tjänsten, säger hon. Nej, säger jag utan att ha bestämt mig, själv förvånad över mitt snabba svar. Men jag går därifrån med ryggen rak. Känslan i magen är nu lugnare än på flera veckor och när dörren slår igen bakom mig vet jag att det är rätt.

Det enda som skulle gjort mig stolt i mitt nya jobb skulle eventuellt vara min yrkestitel. Som en fjäder i hatten. En hatt jag inte vill bära, just nu.. Kanske i framtiden… men inte… just nu.

När marken gungar runt en är det ännu lättare att gripa tag i något (man kanske inte ens vill ha) i en önskan om stabilitet, och om att få sitta fast. Och jag är så himla glad att jag inte rycktes med. Att inte bli smickrad, och förblindad av det. Att jag inte trodde på att lösningen låg någon annanstans.

Jag är en person som brukar ta chanser, kasta mig ut. Ger du mig något nytt sväljer jag det helt, utan att tveka, utan att stanna upp och undersöka saken. Jag hoppar bara på.

Men inte nu, inte idag.

Jag skickar vidare bakelsen, för den som slukar den

är inte jag.


THE FREAK TAG   Recently updated !

1. Har du ett namn som bara din familj kallar dig?

Jessi

2. Har du någon ovanlig/konstig vana?

Jag luktar på allt. 

3. Har du några konstiga fobier?

Nej.

4. Vilken sång älskar du i hemlighet och sjunger när ingen hör?

Ja sjunger barnsånger som resten i min familj hatar (dom avskyr när jag sjunger överhuvudtaget i för sig). Men “fågel i bur” och “jag vill inte vara med om du ska slå mig” är sånger som går på repeat.

5. Vad stör du dig på hos andra?

Personer som inte är ödmjuka. Blir galen på sådant. Kan bli riktigt arg. Har svårt för personer som tror sig vara mer än andra.

6. Har du några nervösa vanor/ vad gör du när du blir nervös?

Hm, vet inte, tror bara att jag blir tyst.

7. Vilken sida av sängen sover du på?

Höger sida.

8. Vad var ditt fösta gosedjur och vad hette det?

En stor hund som jag kallade Laban. (Det är i alla fall det enda gosedjur jag minns från min uppväxt).

9. Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?

Hm… det skulle vara att ta det lugnt och vila då 🙂

10. Vilket håll står du åt i duschen?

Alla möjliga kan jag tänka mig.

11. Vilken är din favoritmat som är “dåligt” men du älskar att äta det iaf?

Bröd, bröd, bröd, i alla dess former. Allt med bröd är bäst!


Hur går det med…   Recently updated !

Hur går det med skolan

Hur går det med skolan?

…skolan.

Jo tack, det går bra. Jag hade som vanligt alldeles för höga förväntningar, men nu när jag landat i verkligheten lyckas jag njuta av den ändå. Det är samma sak varje gång jag ska börja en utbildning, jag tycker att det ska bli jätte kul och så läser jag på allt jag kan. Och när utbildningen väl börjar blir jag besviken för att jag inte lär mig något nytt.

Lite samma känsla har jag här. Det blir mycket upprepning av ämnen jag redan läst. Jag har redan läst anknytningsteorin, utvecklingspsykologi och samtalsmetodik mm. Och självklart är det bra med upprepningar men jag ville ha ny information. Längtade i alla fall efter det.

Men nu är jag nöjd över situationen. Vet inte hur mycket nytt jag faktiskt hade orkat att få in just nu. Dessa KBT-tekniker arbetar jag ständigt med i min vardag och även om de inte är nya för mig så kan jag nu lära in dem på djupet, det är vad jag säger till mig själv i alla fall.

Det är svårt att hinna läsa all litteratur. Två böcker i månaden. Vet inte hur jag hann med att driva ett företag vid sidan om innan. Suck. Men barnen är större och tar mer tid och energi just nu. Att få en stund för att läsa en bok för sig själv är omöjligt här hemma, åtminstone om man vill göra det tyst. Känns som att dom alltid sitter vid min sida, eller så är det mina skuldkänslor av att inte räcka till som alltid tar upp en plats vid sidan om. Deras spel och ljudliga telefoner hörs i vilket fall genom hela huset.

Jag har heller inga problem med att befinna mig i Malmö längre. Jag hittar runt, och känner mig trygg. Men efter ett halvårsresande inser jag att det är just resandet som tar på mig. Jag väljer alltid tyst vagn vilket är anledningen till att jag klarar det överhuvudtaget. Men att sitta still 3-4 timmar utan att inte göra något är omöjligt. Så jag tvingar ofta (läs alltid) mig själv att plugga, skriva bokrecensioner, besvara mail eller göra blogginlägg, vilket leder till illamående och åksjuka.

I juni är det terminens sista lektion och sedan väntar ett välbehövligt sommar lov. Men du tror fel om du tänker att jag ska vila upp mig. Nej, nej tvärtom tänker jag att jag ska hinna i kapp med lite av kurslitteraturen och eventuellt ska jag också försöka svälja en och annan fakta bok när kurslitteraturen inte vilar så tungt på mina axlar.

Jag är fortfarande glad över mitt beslut. Utbildningen är helt rätt, och helt rätt i tiden. Jag är glad att jag tog steget, hoppade. Även om det innebar otroligt mycket ångest och vånda. Och jag vet att jag har ett fortsatt slitsamt halvår framför mig. Men vem har sagt att drömmar ska vara lätta att nå? Kanske är det just att de är så slitsamma som gör att vi önskar oss dem ändå?


Tankestormar   Recently updated !

Tankestormar

Tankestormar

Jag fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i mina öron. Jämför mig med sånna som är bättre än mig själv och förlorar varje gång.

Jag vet inte vad jag tänker. Än mindre vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill, och vart jag ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget jag vill lyssna på.

Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i mitt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i mina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.

Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.

Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Jag skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.


Från ett annat håll   Recently updated !

Mamma stanna, jag ser en bra bild, säger att han greppar tag i min telefon. Han hittar dem, bilderna, överallt. På väg hem från skolan, när vi är mitt i ett samtal, under en cykeltur. Dom dyker upp, lite här och där. Och jag älskar det!

Min son har börjat leka med sin kamera, tar bilder jag inte trodde fanns.  Titta en blomma säger jag, ta ett kort, och tänker som man gör, från mitt eget perspektiv. Men han presenterar alltid något helt annat. Så kan man också se det, tänker jag och beundrar hans kreativitet.

För det är ju det som är det fina med bild, färg och form. Det finns inget rätt eller fel. Det som är annorlunda, kan ibland vara det som blir bäst. Som allt annat här i livet, kan saker ses från olika synvinklar. Och beroende på vilket håll du ser det ifrån förändras också situationen. Det gäller bara att hitta sitt eget….och det tycker jag att han har gjort.

Och istället för att säga, “det blev fel”, “gör så här istället”, “bilden lutar”, tänker jag, hm vad intressant, själv skulle jag nog gjort så här….

Han blommar upp, blir lite mallig och stolt och vill genast visa mig hur jag ska göra. Och jag tänker att vi alla ska göra just precis på vårt eget sätt. Att det faktiskt är det enda som är rätt.

Men att ta del av någons annan syn på saken kan vara så berikande. För ibland behöver vi bara se på vår situation, från ett annat håll.


Insidan ut.   Recently updated !

I alla fall på insidan

I alla fall på insidan

När jag kommer ur hotellets dusch hamnar jag framför en helkroppsspegel  Förutom att säga till mig själv att spegeln var förbannat dåligt placerad hinner jag tänka en miljon elaka tankar om mig själv den sekunden jag råkade se min kropp naken. “Jösses vilken sorglig figur!” “Är benen verkligen så där runda?” “Vad blåröd jag är, ska man se ut så, är det min nya hudfärg?”

Jag tittar medveten bort och undviker spegeln resten av morgonen. Under hotellfrukosten börjar dock tankarna vandra. Vad mycket bättre att tycka illa om sin utsida än sin insida, tänker jag. Det hade varit än mer jobbigt…och kanske är den svårare att dölja. Dom flesta människor slipper ju faktiskt att se mig naken, oftast till och med jag själv (och om nu någon skulle råka se mig är det förhoppningsvis ingen som skulle må psykisk dåligt av det). Men den där insidan sipprar ju ut vart man än är, och har man en dålig sådan förpestar den omgivningen för alla runt omkring.

Kanske är det inte utsidan vi ska fokusera på, fuck it, vem bryr sig? Andra har inte heller perfekta sådana även om du försöker intala dig själv det. Det viktigaste är kanske att ta hand om det där där inne för att må bra?

Kanske är det den vi ska slipa på, förbättra, ta hand om? För om den är vacker, så är också du!

Jag ser en städerska komma emot mig med sin städvagn och inser att hon inte kommer att komma förbi mig. Jag fångar hennes blick, ska jag flytta på mig, säger jag samtidigt som jag reser mig upp. Hon tackar och går förbi.

Jag sätter mig ner och fortsätter att sörpla mitt kaffe. Där hade jag kunnat göra annorlunda, tänker jag. Jag hade kunnat skita i henne, låta henne knö sig förbi så att jag kunde få fortsätta min kaffestund i godan ro. Hon hade förmodligen blivit irriterad, och jag med. Hur hade det känts? Vad hade jag haft för insida då?

Nej så vill jag inte göra. Jag är glad för att jag tänker på andra människor, och för att  jag är duktig på att tänka på att sätta gränser för mig själv.

När kaffekoppen är slut är jag i fred med min kropp, se ut hur fan du vill så länge du inte förpestar min insida, säger jag till mig själv. Den kan du inte ta ifrån mig. Jag vill vara omtänksam, snäll, empatisk. Jag vill aldrig sluta bry mig om andra människor. För om skönheten kommer från insidan och ut. Då kan jag utan att skämmas säga att hela jag är otroligt vacker. Så får det bli, hedan efter är det bara den som räknas. Det är den jag ska ta hand om, det är den jag ska visa upp.  Den kan jag utan tvekan säga att jag är stolt över.

Insidan ut. Här kommer vackra jag!


Lätta ditt hjärta

Bild: @wilderpoetry

Bild: @wilderpoetry

Jag önskar att jag kunnat hjälpa dig.

Lyfta bort bördan från dina axlar

och smärtan i ditt bröst.

Men min önskan

ger dig ingen tröst.

Jag vill tvätta bort sorgen i dina ögon

och bekymren från din panna.

Jag önskar att jag kunnat fånga din problem,

fått tiden att stanna.

Jag vet att du måste sörja, gråta,

samtidigt som jag inte vill att du ska göra det alls.

Kunde jag skulle jag slänga all världens lycka på dig,

och hänga kärlekens armar runt dig hals.

Jag tvinnar mina ord,

sätter dem runt ditt huvud

som en blomsterkrans.

Fyller dig med lycka,

som om ingenting annat fanns.

Jag vet att det du bär på går över

samtidigt som jag inte vill att du ska behöva härda ut.

Jag vill bara att smärtan ska stanna

och att sorgen ska ta slut.

Att få finnas i någon annans smärta

kan göra så ont.

När värken sitter i någon annans hjärta

kan ditt eget kännas så tomt.

För jag önskar dig så mycket glädje,

vill ge dig skratt och ljusa dar.

Men när någon annans hjärta brister

är det bara sitt eget man har kvar.

Men vi är mitt i livet,

sorger kommer att träffa en ibland.

Ändå vill jag veva med mitt trollspö,

lägga all lycka i din hand.

Men hur gör man egentligen för att lätta

bördan i någon annans hjärta.

Mer än att bara finnas där

och ständigt påminna: du är mig så himla kär.


Första mötet på egenterapin

Förra veckan påbörjade jag min första session i egenterapi. Det är något som är obligatoriskt i min utbildning och en självklar del för att få kunskap och utveckling tänker jag. Jag har egentligen velat pröva på egenterapi länge. Men som mycket annat gör man det inte förrän man måste.

Jag såg så himla mycket fram emot vår första session (och nu ser jag fram emot nästa). Förväntningarna var skyhöga och behovet stort. Vilket jag tror är hos de flesta människor egentligen. Men jag har verkligen sett fram emot att sätta mig i den där stolen, slappna av och bara prata om mig själv.

För hur ofta gör vi det egentligen? Vi är många som lyssnar in andra och därmed glömmer bort oss själva. Och själv kan jag nästan tycka att det är obehagligt att prata om mig själv med någon annan än just en terapeut. Man vill ju inte vara någons börda eller hur?

Jag hoppas i min egenterapi inte bara lära mig saker om mig själv utan också lära mig att bli en bättre behandlare. Och min tanke om jag känner att vi får ett bra samarbete är att kanske aldrig avsluta det här samtalet alls utan efter mina egna terapitimmar kanske fortsätta en gång i månaden för att få handledning i sig själv och sitt arbete.

Efter samtalet var jag smått lyrisk. Kände verkligen att min terapeut fångade upp mig och såg mig. Hon hittade flera områden jag själv inte tänkt på och sade i slutet av samtalet “att jag inser att jag kommer få arbeta med att bromsa dig” och det är väl en rätt pricksäker tolkning? Den slutsatsen kanske vem som helst kan dra efter att ha pratat med mig när jag är på högvarv 🙂

Jag är för snabb, ibland för snabb för mig själv. Hinner varken med mina egna känslor eller tankar.

Det ska bli skönt att få ett eget rum. Ett rum där jag får ta plats. Där någon lyssnar utan att blanda in sina egna tankar och känslor.

För det är det som är den stora skillnaden anser jag, att vi i samtal med vänner lägger in hjärta och själ i samtalet. Det är svårt att hålla sig objektiv. För samtalet med en vän handlar sällan bara om dig utan också om den andras tankar och känslor. I alla fall när jag relaterar till mig själv som har ganska starka sådana. Jag har svårt att bolla tillbaka till någon jag tycker om utan att också skjuta med mina egna åsikter.

När jag hjälper en vän säger jag vad jag tycker och tänker. När jag arbetar försöker jag förstå vad du tycker och tänker -och sedan återge det.

Därför ser jag så mycket fram emot att få spegla mig i ett par okända ögon. Att gräva ner på djupet för att få upp saker som försurar min jord. Och när vi rensat rejält bland ogräset i mitt land kanske jag kan börja så, och skörda igen… <3


Jag borde vara glad

Jag borde vara glad

Jag borde vara glad

Jag vet inte om ni någonsin varit på det där stället. Men jag är där nu. Där allt rullar på. Fungerar. Alla är friska, ingen saknar något. Man har allt man behöver. Man borde vara glad.

Känslan liksom uteblir. Och jag saknar den.

Funderar på vad det är för fel. Varför jag inte är nöjd. Vad jag ska göra annorlunda. Jag vet att jag brukar uppleva en tomhetskänsla när jag når mina mål. Att efter en topp kommer en dal. Men denna känns så jävla djup. Jag borde ju vara glad.

Sommaren är på väg. Mina barn är lyckliga. Jag älskar min man, som säger att han älskar mig. Jobbet flyter på, och jag har än så länge inte upplevt några problem i skolan. Jag borde vara glad.

Jag tänker att jag borde byta frisyr. Klippa av allt gammalt. Kanske känner jag mig då lättare. Lyckligare. Renad. Jag tänker att jag borde starta ett nytt projekt. Det brukar få mig att må bra. Men jag orkar inte. Jag borde ju vara glad.

Jag har ju hittat en vän. Tillbringar mer tid med människor, än vad jag någonsin har gjort. Jag borde njuta, uppskatta livet mer. Jag får kärlek, samlar på era fina mail. Tänker att jag inte har något att säga, att allting  har ett slut. Kanske är jag klar? För jag borde ju vara glad.

Jag är där nu, på platsen där alla vill va. Där livet fungerar, och man borde vara glá.


Skrivandet

Skrivutmaning Maj

Skrivutmaning Maj

Hur går det med skrivandet? Vill påminna dig om majs-skrivutmaning och dagens övning som handlar om att summera ihop de övningar du gjort hittills. Det där med reflektion är så viktigt och något vi ofta glömmer, även jag själv.

Jag skriver blogginlägg, dikter, texter, utan att ibland reflektera varför, och när någon sedan frågar vet jag inte själv hur orden fann varandra. Orden beskriver något just när du skriver dem. Men efter en vecka kan den känslan helt vara borta.

Jag kan ha så svårt att säga hur jag känner eller vad jag tänker. Jag vet liksom aldrig, får inte ut det i ord. Men när det gäller att skriva så kommer någon annat fram. Där kan jag undersöka det mer. Behöver inte vara rädd för att säga fel eller bli missuppfattad, jag kan skriva ner det, fundera, radera. Och helt plötsligt kommer känslan ut, som en hel mening, och jag förstår mig själv.

För någon som har svårt att prata tror jag verkligen på skrivandet. Vill därför påminna om skrivdagböckerna eller skrivkortleken om du själv vill testa på och undersöka ditt inre <3