Blogg


Kommentarer jag minns -skrivövning   Recently updated !

Det här är mitt resultat på veckans skrivövning som handlade om meningar du minns.


“Det kommer att bli något stort av dig”.

Det är nog över 20 år sedan en person sade denna meningen till mig och jag kan inte förklara varför jag minns den. Det var en vanlig dag på jobbet, och en släkting jag inte har kontakt med (och aldrig haft kontakt med) kom in och småpratade. Jag minns inte ens vad vi pratade om. Men från ingenstans kom ovanstående mening. Jag minns inte hur jag reagerade, eller hur samtalet gick efter det. Tror aldrig heller att jag sett personen efter det. På den tiden hade jag ingen utbildning, ingen blogg, inga barn, jag hade ingenting förutom min träningsnarkomani och mina ätstörningar. Mådde förmodligen jäkligt dåligt på den tiden och det fanns i mina ögon inget bevis på att jag skulle bli “en lyckad människa” eller “något stort”. Tvärtom. Det fanns heller inget facebook eller instagram, inget som skulle kunna ha lurat honom till att tro att jag var en “fantastisk person”.

Han stannade upp och såg mig i ögonen, ända in. Jag tror att jag kände att meningen var ärlig och äkta. Det kändes som han såg något i mig som jag själv inte hade hittat än. Och jag trodde på honom. Jag förstod inte vad personen fick det i från eller vad han egentligen menade men jag har burit med mig den, tagit fram den och tittat på den då och då. Som en tröst, eller som en affirmation för mig själv. Det kommer att bli något stort av dig. Jag hade aldrig hört något sådant förut, hade väl inte hört särskilt många positiva ord om mig själv, kanske därför den satte sig så hårt.

När man tänker på det idag så kommer personen förmodligen inte ihåg det här själv. Så häftigt ändå. Vad en mening kan betyda. En enkel gåva som inte kostar något att ge men kan betyda så mycket att få. En gåva som man utan tyngd kan bära med sig för resten av livet.

Kanske borde vi ge varandra sådana gåvor oftare. Bara säga det fina vi tycker och tänker rakt ut.

Jag hoppas att jag också har kastat ur mig några sådan gåvor, kastat bort presenter till höger och vänster utan att veta om det. Hemligheten ligger nog i att verkligen mena det man säger och säga det oplanerat. Att det blir en lika stor chock för personen som säger det som den som får ta emot den. Kanske är det först då, det känns lika vackert att ge som att få.


Saker jag inte visste när jag var 20   Recently updated !

  • Att en nysning kan innebära ryggskada (eller åtminstone en veckas ryggont) om du inte hinner inta rätt ställning först.
  • Att det där med att skratta så man kissar ner sig är något som efter barnafödande sker på riktigt (kan lätt ske vid nysningar också för all del).
  • Att en natt på fel kudde kan ge nackskador för livet (typ).
  • Att sucken som kommer när man tappar sin penna inte handlar om att man tappat pennan, utan att behöva böja sig ner efter den.
  • Att den känns lika tungt att böja sig ner som att resa sig upp när man väl ska hämta den där jävla pennan.
  • Att snabba rörelser är en potentiell livsfara.
  • Att stillasittande arbete är skadligt för din kropp.
  • Att träning för att förebygga ovanstående problem är farligt för din kropp.
  • Att “gå ner i brygga” inte sker lika smidigt och lätt när man är 38 som när man är 15 = bör totalt undvikas!
  • Att dom där små snubblingarna man gjorde när man var yngre men som man snyggt kunde parera upp (utan att på riktigt ramla) och ingen såg, numera består av handlösa fall med ljudliga smällar (som alla ser).
  • Att det finns en RIKTIG anledning till varför det finns skrivbord 😱  dom är inte bara till för att ställa saker på och gömma skit i utan också för att belasta din kropp rätt när du skriver (på allvar!). Struntar du i denna varning  kommer du med all säkerhet drabbas av karpaltunnelsyndrom och divers nackskador (nej du tror inte det nu (om du är under 30) men vänta du bara).
  • Att för långa stunder sneglandes i mobilen kommer att ge dig handledssmärtor.
  • Att det skulle komma en dag när man på riktigt inte kunde läsa texten på tv:n (och att det då inte var tv:n det var fel på) utan ens syn.
  • Att smärtor och krämpor inte är hemska sjukdomar utan tillhör vardagen när man åldras.
  • Att denna listan förmodligen kommer öka med det dubbla efter 40.

Bra sagt…   Recently updated !

Bra sagt...

Bra sagt…

Jag är ju inte ensam om att häva ur mig klokskaper (som tur är) och vill därför dela med mig av två andra texter som jag önskar att jag hade skrivit själv. Så viktiga! Jag brinner ju för att lyfta svåra ämnen likt dessa, tänk vad mycket bättre vi hade mått om allt som bubblade inom oss hade fått komma upp till ytan. Som till exempel våra tankar och upplevelser om vår kropp, och vår ekonomi. Något vi alla har en relation till. Gå in och läs och gör det nu!


Skrivövning   Recently updated !

Skrivtekniker

Skrivövning

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?

Snabbt utan att tänka för mycket, skriv ner några meningar som någon har sagt om dig eller till dig och som du aldrig kommer att glömma. Det kan vara din mamma, din syster, en lärare, ditt barn, något som betytt mycket för dig i livet (eller så kanske personen inte betytt något alls men meningen har fastnat ändå). Kanske för att den påverkat dig, gjort dig ledsen eller glad.

Bra eller dåligt spelar ingen roll. Skriv!

Undersök meningen under 20 min, vad betyder den för dig och varför?


Att ta ett beslut   Recently updated !

Att ta ett beslut

Att ta ett beslut

Helgen har bestått av promenader. Jag försöker stanna upp och njuta av solen och allt vackert jag ser. Har ni tänkt på hur mycket det är? Det kan vara hur solen färgar löven, bladens färger eller en naken buske. Små små saker vi har runt om oss som är så vackra utan att vi uppmärksammar det. Eller, jag gör ju det, stannar och tar bilder lite här och var. Hunden suckar djupt och tänker “nu är hon igång igen”.

Lördagen bestod av sonens innebandyturnering och i söndags åkte jag till Göteborg för att föreläsa. Är så grymt tacksam att jag får göra det. Stå och prata om någon jag finner så otroligt intressant och att andra väljer att lyssna. Magiskt. Jag var lite sur på mig själv veckorna innan föreläsningen för att jag inte har förberett mig. Inte alls, och det skäms jag för att säga. Jag har endast kört föreläsningen en gång tidigare (och det var för ett år sedan). Men det har känts helt omöjligt i min hjärna. Viljan och motivationen har inte samarbetat och då blir det helt enkelt inte av. Det gick givetvis bra ändå, men jag vill inte slappa till mig och göra det till en vana. Nej sån är inte jag…eller vill jag inte vara rättare sagt.Jag har haft så mycket i huvudet det senaste veckorna och det har tagit all min kraft. Jag tog nämligen ett beslut om att äntligen söka en steg 1 utbildning. Anledningen till att jag inte tagit tag i det tidigare är att det finns så många utbildningar och att det är så himla svårt att hitta rätt.

Jag drömmer ju om att även gå steg 2 och bli legitimerad psykoterapeut. Tro mig, jag har följt utbildningarna i flera år, både ring och mailat olika skolor men aldrig tagit något beslut då ingen kan ge mig “rätt väg”. Det pratas om utbildningar som är godkända och inte godkända. Samtidigt som ingen utbildningsanordnare kan garantera att du någonsin får en plats på steg 2. Vilket har fått mig att tvivla och inte göra det alls.

Men för några veckor sedan bestämde jag mig. Jag tog ett beslut och skickade in en anmälan. Men då kom åsiktsstormen emot mig direkt. Jag vet att den är av välmening, men den leder till att man backar… och återigen hamnar i tvivel. Varför söker du inte till den utbildningen istället, du kan inte göra så, gör så här osv osv.  Jag har haft denna drömmen så länge att jag är rädd att göra fel, vilket leder till att jag inte gör något alls. Jag backade tillbaka ett steg, började återigen tvivla, fortsatte att leta utbildning. Men gav upp..

Det finns liksom ingen som är helt rätt och ligger framför dig. Det ska passa in i min vardag och mitt arbetsliv och de gör de sällan. Utbildningarna är inte utstakade efter mig. De går inte de dagar som hade passat bäst i mitt arbetsschema eller ligger i min hemstad så att jag slipper pendling…nej alla har sina för- och nackdelar. Att ta ett beslut, eller att inte ta det, har slitit på mig, gjort ont. För jag vill så starkt och så mycket (och jag vill INTE vänta).Jag bestämde därför att välja den som passar mig bäst JUST NU. För jag vet ingenting om min framtid. Kanske kommer drömmarna att förändras, kanske kommer mitt mål inte längre vara att få en legitimation? Och om det är meningen att jag ska nå mitt mål är jag säker på att jag gör det oavsett.

Jag litar på mig själv och det viktigaste för mig är att jag alltid rör mig framåt. För där framme tror jag att det finns en massa valmöjligheter, och att alla av dem kan vara rätt.

Jag har ingen spåkula, och fast att jag gärna vill att någon talar om för mig vad jag ska göra så är de råden ofta det sista jag lyssnar på. Jag har tagit ett beslut och förlikat mig med att det blir rätt oavsett vad det leder till. Jag kommer suga åt mig all kunskap och förvandla det till magi. För hur kan någonting egentligen vara fel så länge du blir lycklig av det när du befinner dig mitt i?


Det är ok att stå still

Det är ok att stå still

Är uppåt alltid den rätta vägen?

Jag har en tendens till att alltid pressa mig. Till att sätta höga mål eller alltid vara på jakt. Men jag känner mig inte sugen längre och kan därför slå på mig själv för det. “Vad är det med dig” “Kom igen” och så försöker jag jaga igång mig själv igen utan att lyckas. Kanske är det för att jag detta året för första gången tog mitt företagande på allvar, eller för att jag har fått hjälp av både mentor och coach och kände att det blev för mycket.

Kanske finner jag det roligare att jaga när vägen inte är utstakad, när det inte finns planer och när du inte egentligen inte vet vem som är ditt byte. Jag vet inte. Men jag vet att jag har längtat efter närhet. Efter att få vara tillsammans med vänner, familj och allt det där jag gömt undan nu i så många år. Jag känner mig kvävd, inlåst och vill bara göra ett frihetsskrik för att bevisa att ingen annan bestämmer över mig än jag.

Men så läste jag det här inlägget och känner igen mig. Och inser att det jag behöver inte är att utvecklas eller växa (just nu) jag behöver stå still. Jag behöver bara vara (och lära mig att uppskatta och njuta av det). Jag vet att lusten och energin kommer tillbaka. För jag älskar det jag gör. Men just nu…behöver jag bara stå still.

Ingen stress, inga måsten. Och det är ok.

Det betyder inte att jag inte har mål eller drömmar. Eller att jag kommer att ge upp. Bara att jag vilar en stund…innan jag springer igen.


Saker min man har lärt mig

 

Saker min man har lärt mig

Han & jag

  • Att förbereda morgondagen kvällen innan. Idag känns det helt overkligt att jag under nästa hela mitt liv stått helt förvirrad varje morgon och gjort i ordning frukost och valt kläder men så var det. Jag tror det tog flera år innan vanan satte sig, men nu sitter den så hårt att jag knappt minns något annat. Det var så kul när barnen var små. Då lade de ut sina kläder på golvet i ordningen man tar på sig dem, så sött.
  • Att bli modigare i min klädstil. Att jag kan och får ha på mig precis vad jag vill. Att ingen annan bestämmer vad som är fint utan jag.
  • Högerregeln -ja jag har körkort, men som så mycket annat faller all kunskap ur mitt huvud när jag inte tycker att jag behöver den längre. Jag körde istället på regeln att jag alltid snällt stannar bilen för andra. Men när han kom in i  mitt liv började högerregeln gälla och jag blev också inmatad med att det är den person som har hindret på sin sida som ska stanna. Hade jag ingen som helst aning om innan. Eller brydde mig kanske inte. Jag vek undan för att det var lättast.
  • Att man inte måste göra allting NU. Jag jobbar på det forfarande men det har skett klara förbättringar på 13 år. Jag är en sådan som gör allting NU (om det går) medans han menar att disk, tvätt och städ tex kan vänta, och det kan det ju (även om det inte är lika tillfredställande som att få det gjort). Men idag kan jag (ibland) vara lugn i det.
  • Att våga ha på mig shorts och kjol. Ja men på riktigt. För något år sedan vågade jag för första gången ta en långpromenad i shorts och vet ni, ingen körde av vägen eller dog (vad jag vet). Ingen annan fokuserar på mina ben än jag( påstår han). Och tydligen (enligt min man) ser mina ben ut som de flesta andra människor. Inget märkvärdig alltså. Japp det har han lärt mig.
  • Att man inte måste leva på rutin. Jag brukar alltid berätta det på mina föreläsningar. Att innan jag träffade min man så hade jag bestämda veckodagar som jag städade, handlade och tvättade. När han kom in i mitt liv påstod han att man inte måste göra allt på bestämda dagar (vilket till viss del är sant) men det var nog det som fick mitt liv att fungera. När jag föll ur mina rutiner hamnade jag ganska snabbt i en depression (som jag helt och hållet skyller på honom 😉 Så jag har lärt mig att man inte måste göra det (men att det är fördelaktig för mig) 🙂
  • Att tänka på mig själv. Det är så himla svårt och jag övar fortfarande, men om jag ska jämföra mig själv 13 år tillbaka så är vi inte samma person.  Förr i tiden bad jag typ om ursäkt för min existens och frågade om lov om jag fick ta en macka i mitt eget hem. Jag minns att Marcus tittade på mig som ett frågetecken “varför i helvete skulle du inte få ta en macka?”. Det kom liksom bara på automatik så det tog långt tid att träna bort att fråga om lov för olika saker. “Får jag gå ut med hundarna, får jag, får jag, får jag….” helt otroligt egentligen. Idag säger jag “nu går ju ut med hunden” skulle aldrig falla mig in att fråga om lov.
  • Att inte ta emot skit som inte är min. Jag har alltid ställt upp och lyssnat. Alltid. Om någon betett sig illa mot mig så tog jag emot det också utan att röra en min eller säga i från. Jag minns det första gångerna han sade att “det där är inte ok”, “ingen ska säga eller göra så mot dig”. “Nu säger du nej”, eller “nu lyfter du inte luren”. Alltså det var så jäkla svårt, jag minns det än idag. Jag som var beredd att ge bort pengar, låna ut saker jag inte fick tillbaka eller ställa upp för en vän som aldrig gav mig något tillbaks. Det var min vardag, och jag tror inte att jag ens tänkte tankar på att det kunde vara fel, utan det var bara så  man behandlade mig. Till en början kändes det som att han “tvingade mig” att stå upp för mig själv, det kändes fel, och jag kände mig elak. Men idag är jag så jäkla glad för att jag tagit den kampen och i motsatsen till innan så skulle jag ALDRIG ta emot skit jag inte förtjänar. Det är helt klart det bästa jag lärt mig.

Ja han har förändrat mig liv (men berätta det inte för honom). Jag vill ju inte att han ska bli högfärdig och tro att han är något. Jobbet har jag ju ändå gjort själv, eller hur?

Nej men på allvar så har min man har varit min största lärare, det går inte jämföra då och nu. På mina föreläsningar brukar folk fråga hur jag tillfrisknade från mina ätstörningar och sanningen var att det var han, min man, som skakade liv i mig. Att möta någon som inte är rädd för att säga sanningen, som kan säga den rakt ut, även om det gör ont är det bästa som har hänt mig även om det aldrig varit lätt. Istället för att luta huvudet på sned och tycka synd om mig har han alltid tittat på mig med nyktra ögon. “Är du dum i huvudet?, är du tjock?, är dina tankar sanning?” Hur elak en sådan mening än kan låta så får den i alla fall mig att bli verklighetsförankrad och svaret är ju oftast nej.

Så tack älskling, tack för allt du har lärt mig. <3


Mitt försvar

Mitt försvar

Mitt försvar

Jag inser att jag har lättare för att putta bort folk än att låta dem komma nära. Det känns alltid enklare att fly, än att stanna kvar. Jag har lättare för att bli tyst än för att prata, tycker att det är enklare att lyssna än att be om hjälp.

Det finns något så bekvämt i att inte bry sig, i att inte behöva bli rädd för att bli övergiven eller sårad.  Jag drar mig hellre undan, än är med. Försvaret sitter inbyggt i mitt skinn, som en dold mur ingen kan ta sig igenom. Jag vänder därför ryggen till och stänger min dörr. För det gör så himla mycket ondare att bli utestängd än instängd.

Rädslan av att bli sårad, sviken är så stor så att den tar över hela mig. Mitt beteende är automatiserad och går knappt att ändra på även om jag försöker.  Jag bygger upp en sköld för att skydda mig från att få en kniv i ryggen samtidigt som jag tar kniven och hugger mig själv med ord ingen sagt.

Jag försvarar mig innan olyckan skett för det är så jag brukar göra. Jag försöker alltid att sätta punkt fast att historian inte är slut. Jag vänder bort blicken, undviker att möta ögon som ser igenom mig. Blundar och hoppas att ingen kommer nära, fast att det är det enda jag vill.

Att leva hudlös innebär att jag inte har något annat försvar, än att mota bort människor, även de jag vill ha kvar <3


Livet upp och ner

Vaknade klockan tre i natt. Vred och vände mig. Tankarna skenade. En och en halv timme senare gav jag upp sovförsöket och beslutade mig för att gå upp. Jag bytte plats från sängen till soffan. Lade mig bredvid denna kille och bara andades i 30 minuter. Blir fortfarande lika förvånad över hur mycket jag älskar den där känslan av päls mot min hud. Det lugnar både andning och tankar. “Här kan jag ligga för alltid tänkte jag”, sekunden senare reste jag mig upp och beslutade mig för att ta en långpromenad. Lyckades inte fånga mörkret på bild men ett vackert löv fick jag i min hand. Det värsta med sömnlösheten är att de där uteblivna timmarna brukar jaga en resten av dagen. Men min lycka verkar hålla i sig, tröttheten slog aldrig rot.Men största lärdom efter år av sömnsvårigheter är att inte hetsa upp mig, räkna timmar eller tänka att jag behöver x antal timmar sömn. För i perioder mår jag bra, och sover knappt alls. Sen mår jag dåligt, och vill sova mest hela tiden men lyckas inte få till det då heller.

Bättre lycka nästa gång tänker jag och hoppas att ta igen det natten efter. Så blir det visserligen aldrig.

Livet. Upp och ner.

Ibland sover man lite, ibland sover man mer.


Skrivövning

Skrivtekniker

Skrivövning

Stäng ögonen. Ta ett djupt andetag och andas ut. Andas in igen och känn efter hur det känns i din kropp. Andas in, andas ut. Vad finns i dina tankar just nu? Fortsätt att lyssna på din kropp, andas in, andas ut.

Fråga dig själv vem du är utan dina erfarenheter, dina minnen? Hur kan du omforma erfarenheten på ett positivt sätt?

Skriv!

Titta sedan på din text, finns det något nytt att upptäcka?