Blogg


Mellan fyra väggar   Recently updated !

Han gråter med händerna framför ansiktet.

Allt jag har velat är att folk ska vara nöjda med mig, säger han genom fingrarna, men se på mig nu….jag har gjort alla besvikna.

Jag har inga svar, inga lösningar, inget som kan få honom att må bra. Jag sitter tyst på en plaststol och tittar på honom. Han drar sin tröja över ansiktet för att torka sina tårar.

-Ända sedan jag var liten har jag bara velat göra rätt, men det blev bara fel. Lärarna sa till mig att jag var dum i huvudet, att jag inte kunde lyckas. Fast att jag hela tiden visste att de hade fel började jag tro på dem.

Gråten eskalerar igen, ögonen är rödsprängda och händerna skakar. Han skäms, skäms inför mig, inför sina anhöriga, inför dem han skulle visa att han faktiskt kunde bättre.

Jag tittar på en liten pojke i en vuxen kropp, en pojke som så länge blivit nedtryckt att han  tillslut slutat växa. Där de som skulle hjälpa honom gjorde tvärtom. Han berättar sin historia och jag vill inte tro honom men gör det ändå. Sanningen gör ont.

-Det är inte du som ska skämmas, det är dem, jag hoppas att du vet det.

Han nickar, tårarna har slutat rinna.

-Jag har förlorat tron på människan fast att jag inte vill det, jag litar inte på någon längre.

Vi tittar på varandra i tystnad. Han säger tack, och jag känner att han på riktigt menar det fast att jag egentligen inte gjort någonting…mer än att suttit i det där mörka rummet, på den där hårda plaststolen och lyssnat på hans historia.

Han ger mig ett ögonkast innan jag låser dörren om honom och jag hinner tänka att det är så här den här unga människan kommer tillbringa sina kommande år. Inlåst mellan fyra väggar. För att någon i hans liv gick fel.

Jag vrider om nyckeln och ljudet ekar inom mig. Stannar kvar som en kall känsla i min mage.

Det är flera år sedan vårat möte. Och vad jag vet sitter han kvar där än, mellan fyra väggar tillsammans med känslan av misslyckande och viljan av att vara alla till lags. Jag minns honom. Jag minns sorgen, rädslan och orden som åkte rakt in i mitt hjärta trots att jag stretade emot. Och jag tänker på hur fel det kan gå när vi vill att folk ska vara nöjda med oss. När vi utgår från andras vilja istället för vår egen. Hans ord kommer inte förändra hans liv, men jag kan låta dem förändra mitt.

Jag kan låta dem bli en påminnelse om vikten att följa min egen kompass. För när man har förlorat tron på andra människor har man oftast också förlorat tron på sig själv.


Mars -månadens självporträtt   Recently updated !

Mars kommer väl minnas som den månaden Corona tog över världen och människor började isolera sig. Det känns som en helt ny, obehaglig och galen värld. Det ligger osäkerhet i luften överallt. Ska barnen gå till skolan, vad händer med våra jobb, ekonomin och kommer jag behöva åka till Malmö? Och den största frågan såklart som ingen vill ta i sin mun är om man själv och ens anhöriga kommer att bli sjuka, och hur sjuk kommer man att bli då?

Bra saker som händer i allt mörker är att solen tittar fram och att sommartid börjat. Ser fram emot att vakna i en ljusare värld även om den är bekymrad. Nu i Mars har jag återfått min balans. Ångestdörren är stäng och jag kan andas. Sömnen är fortfarande svajig och jag känner mig galet omotiverad och trött till det mesta just nu. Men efter att ha badat i ångest några månader gör tröttheten ingenting. Den känns mer glittrig och skön om man ska jämföra. Bär hellre trötthet än ångest alla dagar i veckan.

I mars månad tog vi ett omtag om vårt hem och ska börja renovera. Trots att jag egentligen inte orkar ska det bli skönt. Jag behöver in med färg och nytt. Jag är så sugen på att handla. Vill köpa nya blommor, nya krukor, soffkuddar, gardiner och mattor. Jag vill kasta ut allt jag äger och börja om på nytt.

Men sakta i backarna. Självklart kan man inte göra så. Men i mitt huvud händer det hela tiden. Där är hela hemmet klart. Men i verkligheten kommer det nog dröja ett helt år innan vi är färdiga med hela projektet.

Under mars månad har jag också gått från att vara vegetarian till vegan. Jag blev inspirerad av foodpharmacy och har faktiskt lagat middag till mig själv så gott som varje dag. Det har faktiskt känts lekande lätt och jag mår psykisk bra av att äta mer grönt. Däremot pekar vågen uppåt. Men det verkar inte göra någon skillnad hur jag än beter mig. Den går bara åt ett enda håll. Upp.

Mars månad har varit långsam, men jag mår bra. Trots corona, viktuppgång och att ha spenderat en rejäl summa pengar på renovering så mår jag bra. Jag känner mig mjuk både i kropp och själ. Och det njuter jag av, så länge det varar ♡


Att rensa i röran   Recently updated !

Världens bästa hobbykreatör  har genom sina feng shui blogginlägg (tillsammans med en minimalistisk vän) inspirerat mig till att rensa i mitt hem. Både jag och mannen har känt oss rejält trötta på vårt hus ett tag. Dels beror det på att vi samlat på oss mängder med saker, inte renoverat på några år, och köpt saker på impuls och inte för att vi faktiskt (på riktigt) tycker om dem utan mer för att vi helt enkelt inte kunde låta bli. (Ja impulsivitet suger).

Vi har bott här i snart tolv år och har renoverat hela huset samtidigt som vi tagit hand om två små barn, och man blir trött. Oavsett hur mycket man städar så framkommer det chokladhänder på listerna, grus i hallen och smulor i köket. Och oavsett vilka möbler man inskaffade så blev det strax förstörda med målarfärger (som ingen av barnen har använt 🙄), kiss, spy eller uthällda drickor mm. Man blir trött.

Någonstans i småbarnskalabaliken ger man upp. Det hjälper inte att tvätta fönster när små fingrar kladdar ner det minuter efteråt, och det nymålade golvet blir repigt ganska snabbt när man kör med sina bilar på det. Man blir så trött.

Men nu är barnen större och kanske ska man ge livet huset ett nytt försök? Kanske kan man från och med nu köpa möbler, tapeter och mattor som man faktiskt ÄLSKAR och inte köpa produkter bara för att det är billiga då man vet att det kommer att förgås inom kort. Sagt och gjort. Vi “skulle bara” åka till färgaffären och kolla på tapeter och färg för att se vad det kostade var min tanke men kom hem nära 5000 kronor fattigare. Det där med att hålla igen är varken min eller min mans starka sida. Vill vi ha något gjort vill vi göra det nu!

Eftersom vi INTE började i ett rum som vi sa att vi skulle göra (vem är förvånad 🙄) är hela huset kaos. Men det kommer bli så bra när det blir klart. Kommer också bli en stor lättnad att bli av med allt man samlat på sig under åren. Eftersom det inte är ett särskilt bra läge att ta hem människor nu för att sälja produkter så ligger allt i en hög och väntar på bättre tider. Jag hoppas så att de kommer snart♡


Hela världen håller andan   Recently updated !

Hela världen håller andan

Hela världen håller andan och självklart känns det. Även om jag inte känner mig orolig eller ångestfull så vet jag att känslan sitter i ryggmärgen och att tanken finns i bakhuvudet. Hela tiden. Jag väljer dock att inte ge dem någon större uppmärksamhet.

För mig som ALLTID har något att oroa mig för och ofta går runt med någon rädsla gör detta ingen skillnad fast att jag vet att detta är allvarligare än mina fantasier. Hjärnan tolkar det som same, same, och glad är jag över det så att jag slipper sömnlösa nätter och överreaktioner.

Sover dåligt gör jag ändå. Men bättre nu än för några veckor sedan. Jag lider inte längre av stark ångest under nätterna vilket är en lättnad, men jag sover lätt och drömmer massor.

Och så är jag trött, så fasligt trött. Har ingen ork ens för det jag egentligen brinner för och älskar. Men den där orken flög i väg för länge sedan. Tror den försvann med första barnet. Det var som att världen krympte och än har jag inte fått den tillbaka.

Den som tycker jag är aktiv nu skulle ha sett mig förr. Där var det renoveringar, planteringar och företag balanserad med vanligt arbete, vänner och småbarn. Nu är det bara jobb och familj som gäller. Mer än så får nästan inte plats.

Men jag har blivit så mycket bättre på att vila. Välja vart jag lägger min energi, fast att jag skulle önska att jag kunde kasta ut den lite varstans. Kanske är det livet som vuxen. Eller i alla fall vuxen med barn hemma. Där man alltid i första hand behöver tänka på någon annan än sig själv.

Livet just nu är gott. Jag mår bra. Likt hela världen har jag bromsat in och försöker fånga stunden. Hela världen håller andan medans jag fokuserar på att andas djupt. Ända ner i magen. Jag håller fokus på ljuset och värmen i min kropp. Och jag försöker ge kärlek till alla människor som kommer i min väg. Vad mer kan vi göra. Än att ta hand om oss själva, och varandra ♡


Att fånga möjligheter eller låta dem gå?   Recently updated !

Härom veckan outade jag på instagram att jag inte var kär i mitt hus längre och igår fick vi meddelande om att vi är på sjunde plats i kön när det kommer till en lägenhet vi varit intresserade av (vi har aldrig tidigare varit så nära i kön) och var tvungna till att tacka ja eller nej om vi ville gå vidare i processen.

Ibland tror man att livet skojar med en. Inte för att vi fått lägenheten än men bara att möjligheten presenteras. Och med en ny tanke och möjlighet kommer fler frågor. Sälja ett hus, nu? Det kanske inte är rätt tid. Eller är det någonsin det?

Och när man står där och tittar på huset som kanske kommer bli ens hem och får reda på att man har en granne som spelar alldeles för hög musik och att tvättstugan ligger i ett annat hus känns ens egen trygga vrå plötsligt så himla mycket bättre. Vad gör lite skit i hörnen egentligen när man har allt man behöver?

Kanske kommer möjligheter inte alltid till dig för att du ska ta dem, utan också för att du ska låta dem gå?


Just nu…

Alltså nu finns det inga bekymmer i världen (jo, jag vet att det finns det) men i min lilla värld känns allt lugnt och fridfullt. Att solen tittade fram ljusade upp hela mitt liv, på riktigt alltså. Kändes väldigt grått där ett tag. Jag älskar våren. Den bästa perioden startar faktiskt NU och trots (eller kanske på grund av) alla tråkigheter runt om oss så tänker jag se till att njuta av den här tiden  mer än vanligt. Jag tänker vara glad, trots att det lurar oro runt varje hörn.

Hur är allt med er? Jag ser många som mår så otroligt dåligt av allt som händer just nu och man önskar att man kunde räcka till för att både lugna och ta hand om alla. Jag har ju sedan årskiftet arbetar på min tillit och den kommer väl till pass nu. Jag försöker att lita på livet. Jag gör det jag kan, fortsätter min vardag utan några större förändringar. Ja så är läget, just nu.

Ett tips till dig som mår väldigt dåligt av situationen runt oss är att skärma av dig från tidningar, tv och sociala medier. Gör saker du tycker om, umgås med personer du uppskattar och stanna upp och var i stunden minst tre gånger om dagen. Påminn dig om att just nu är du frisk, just nu har du mat i magen, och just nu har du ett arbete att gå till. Försök att känna tacksamhet för att du just nu har det bra. Vi vet ingenting om framtiden (det har vi aldrig gjort). Det enda vi vet är det vi har, just nu.


Fly eller fäkta?

Ingen vill hålla ångesten i hand. Vi människor har ett kamp- och flykt beteende och när det kommer till oro och ångest så valde jag förr alltid kampen. Jag valde att se ångesten i ögonen, slåss med näbbar och klor och vägrade om och om igen att ge upp. Jag har inte velat att ångesten ska stoppa mig, jag har vägrat ge den makten, låta den vinna.

Men oavsett omständighet har den gett sig på mig utan att tveka, hoppat på mig bakifrån. Vägrat att ge med sig. Jag har valt att strida. men kriget gjorde mig trött, sliten och tillslut beredd att ge upp. Jag har levt på gränsen till att bli övermannad, nedslagen, men ändå vägrat att fly.

Andra väljer motsatsen, att fly, antingen att springa de fortaste de kan och aldrig stanna med rädsla för att bli fångad, eller så flyr man genom alkohol och droger. De väljer att undvika både händelser och sina egna känslor, för så fort de stannar upp kommer ångesten ikapp dem och de måste fly igen.

Fly eller fäkta?

Fly eller fäkta?

Idag vet jag att det finns fler val än att fly eller fäkta. Man kan också stanna upp, acceptera läget och se saker för vad det är. Man kan titta ångesten i ögonen och fråga vad den vill, varför den är där, och ofta får man faktiskt ett svar. Idag vet jag att man kan ta ångesten i handen och leda den en annan väg. Man kan titta på den med en förstående och förlåtande blick och lyssna på vad den vill istället för vad den säger.

Din ångest vill dig väl, kom ihåg det. Den vill skydda dig från faror (ofta sådana som inte finns) så tacka den för varningen och släpp sedan taget om den. Se på den med öppna ögon och låt den vara nära utan att låta den göra dig rädd. Känn in känslan och påminn dig om att det är just det, bara en känsla. Inte en sanning.

Utmana dig själv nästa gång du får en kalldusch av oro eller ångest. Pröva att varken fly eller fäkta. Stanna kvar och lär känna dina känslor. När vi förstår även de “mörka” delarna av oss själva så skrämmer de oss inte längre. Det är lätt att göra som vi alltid gjort, det svårt att bryta en vana. Men det går och det är precis här du måste börja med din förändring. Du måste tänka på att den är möjlig. För oavsett hur du tänker kommer du att ha rätt. Intalar du dig själv att det kommer vara omöjligt så är det det, intalar du dig själv motsatsen så är det också. Valet är ditt. Börja din förändring nu ♡


Då och nu

Vi människor förändras, ofta utan att märka det själva. Därför kan det vara intressant att göra en personlig inventering av då och nu. Vad har förändrats i ditt liv, och varför? Här kommer min lista, utmanar dig till att göra en likadan 🙂

Musik

: Techno/rave.

Nu: knappt någon musik alls. Lyssnar jag på något ska det vara lugn musik. Gärna med en tydlig text så att man kan sjunga med.

Tidningar

Då: Lantliv är nog den enda tidningen jag prenumererat på. Har alltid drömt om ett hus på landet.

Nu: Hade tjänsten Readly ett tag och där läste jag mest tidningar om träning och hälsa. Har dock fortfarande ett brinnande intresse efter huset på landet men insåg att jag bara blev ledsen av att läsa om andras drömhus då jag bara blev avundsjuk.

Vad såg jag på tv

Då: Tyckte nog om “glad tv” som inte tog någon energi. Tittade inte så mycket på tv:n men kan komma ihåg Dr Phil, Ricky lake och Monkey planet eller vad det nu hette där man fick följa en familj apor.

Nu: Ser inte så mycket på tv nu heller men vill fortfarande se lättsamt. Kan bli någon reality-serie med dottern i perioder.

Böcker

: Har nog alltid älskat fakta, läste mycket hundsjukvård och djur och natur, sådant som intresserade mig.

Nu: Nu läser jag endast psykologi eller boostande företagsböcker.

Film

Då: Har nog alltid gillat drama och kärlek. Ska vara lättsmält och inte väcka ångest.

Nu: Har egentligen samma smak idag men eftersom min man får bestämma när vi väl ser på film blir det sällan “feelgood” utan filmer som gör mig orolig och sömnlös (krävs inte mycket för att jag ska ligga och fundera över filmer).

Njutningsmedel

Då: Har alltid älskat sött och måste jag välja ut något så är det nog kakor och choklad.

Nu: Sedan flera år tillbaka har jag ändrat mina vanor och äter mer rawfood och väljer ofta nyttigare alternativ. Men vem försöker jag lura? Älskar fortfarande kakor och choklad.

Mat

Då: Har varit vegetarian sedan unga år och alltid varit ganska ointresserad av matlagning. Det har bara känts som ett jobbigt måste. Jag minns inte vad jag har ätit men förmodligen något enkelt. Mycket bröd, och förmodligen makaroner med ketchup.

Nu: Älskar fortfarande bröd, müsli, har också en förkärlek för banan. Har gett mig själv som nyårslöfte att försöka lära mig laga bättre mat så har precis börjat laga mat med grönsaker, bönor och linser. Heja mig!

Hobby

Då: Skriva, har alltid skrivit mycket.

Nu: Skriva.

Intressen

: Djur, framförallt hundar.

Nu: Hundar känns inte längre som ett intresse utan som en naturlig del av mitt liv så nya intressen är företag, psykologi och samtalsmetodik.

Sociala behov

Då: Hade ett stort umgänge och har alltid haft många vänner. Men vet inte om jag kan säga att jag haft stora sociala behov. Har nog inte känt det lika starkt förr som jag gör nu.

Nu: Har fåtal vänner. Men känner starkt för dem som är nära mig. Känner inget behov alls av ytligt bekanta utan ska jag ha en relation så ska den vara nära. Punkt.

Ensamhet

Då: Var ofta ensam och hade ett starkt behov av att få vara själv.

Nu: Är aldrig ensam men har fortfarande ett stort behov av att få vara själv.

 

Har inte förändrats ett dyft känns det som förutom på musikdelen då. Men måste väl erkänna att kommer det en bra technolåt har jag fortfarande svårt att inte ställa mig upp och bara dansa 💃🏻


Konsten att ta hand om sig själv

Det är så lätt att ta hand om andra. Att se vad dom behöver, att ge dem råd. De är så enkelt att se stress, sorg och trötthet i en annan människas ansikte. Men inte alltid lika lätt att tolka sitt eget…

På frågorna vad vill/känner/behöver du just nu är det vanligaste svaret jag får “jag vet inte”. Samma svar får jag på frågorna “hur tar du hand om dig när du är ledsen, vad gör du för att må bra och hur mår DU egentligen just nu”.  Jag vet inte.

Ett tips om man ofta hamnar i perioder där man tappar bort sig själv, är trött, stressad eller får ångest är att hitta en person som kan spegla dig. Att be en person (en partner, kompis, arbetskamrat) att säga till dig innan du hamnar i “jag vet inte”.  Så fort dom ser ett tecken på stress, nedstämdhet eller frustration ger dom dig ett tecken på det, innan du har gått för långt. För ofta kan andra se det innan du känner det själv.

Ibland hjälper det inte att någon säger till, du kommer ändå inte att lyssna. Eller så tror du inte på det dom säger för du känner det ju inte själv. Men att ha ett “kodord” som en påminnelse om överenskommelsen att hämta hem sig själv igen kan fungera bättre än att någon säger “du verkar trött”.

Kom överens med din “sparringpartner” om rutiner ni ska göra när ni hamnar i svackor, gör ett schema för hur pauserna ser ut. För även om det känns idiotiskt och självklart för dig just nu, så är det aldrig det när du mår dåligt.

Det är ibland en konst att ta hand om sig själv. Många gånger är det så mycket lättare att ta hand om andra. Så ibland kan det vara fördelaktigt att byta listor med sin “sparringpartner” och på så sätt ta hand om varandra när man mår dåligt. Be din partner att trycka upp din lista i ansiktet på dig, spamma dig med påminnelser eller låsa in dig i ditt eget hem (eller helt enkelt bara komma över med choklad). Påminn varandra om vad det är  du bör göra (och varför) för att må bra igen, och det viktigaste av allt. Stanna upp och lyssna!

 


Malmöresa, grön lunch och huvudet på spiken

Marsmånads Malmö resa är över. Två tillfällen kvar sedan blir det sommarlov från utbildningen och sen är det bara en termin kvar. Jag räknar verkligen ner. Får verkligen se till att fira när det är över.

Helgen gick bättre än förväntat. Jag sov någorlunda bra natten till fredag vilket gör skoldagen lättare, och det var kul att se klasskamraterna igen. Dock fick jag vänta med att visa upp mina samtal till sista dagen vilket var jobbigare än jag trodde. Att hålla sig fokuserad och intresserad är svårare än vad man tror. När vi började kolla på mina filmer var det bara 2-3 timmar kvar innan mitt tåg skulle gå vilket gjorde mig ofokuserad och stressad (helt i onödan, jag vet). Men sån är jag.

Sen har jag otroligt svårt för det där med handledningen. Har så otroligt höga krav på mig själv och noterar alla brister och fel. “Jag är duktigare än så”, kan jag tänka när jag ser mig själv. En tanke som absolut inte hjälper mig. Men jag märker att jag också har svårt att ta till mig andras tankar om min klient. Jag tycker många gånger att jag kan och vet bäst själv vilket heller inte är sant. Hm, det där är verkligen något jag behöver jobba på. Något att ta upp i min egenterapi kanske?

Fick med mig klasskamraterna till ett nytt lunchställe (vet inte om de blev lika nöjda som jag) som helt klart blev min favorit. Grönare än så här blir det inte. Deras toast var magiskt. Avokado heter stället om du gör ett Malmöbesök något gång♡

Jag fick också ett större och bättre hotellrum än de jag vanligtvis har vilket gjorde mig löjligt nöjd och glad. Även om utsikten över en parkering inte var vidare vacker så var det stora fönster och ljus. Mer än så kräver jag liksom inte. Ljus är allt för mig. Gör helt klart en stor skillnad på mitt mående.


Tågresan hem brukar vara det tuffaste momentet för mig. Denna gång var jag medvetet snäll mot mig själv. Jag krävde varken att jag skulle läsa eller jobba, och istället för att fylla öronen med poddar så satt jag och stirrade ut genom fönstret och jobbade med mina egna tankar.

Jag tror också att min klasskompis omedvetet satte huvudet på spiken till anledningen varför hemresorna blir så jobbiga för mig vilket jag innan inte varit medveten om. Vid flera tillfällen har det varit så att ett barn ringt och har varit ledsen och saknat mig när jag varit på väg hem. På lördagkvällarna ungefär vid åtta tiden har jag vid flera resor fått sms från min son där han frågar var jag är och när jag kommer hem vilket varje gång gjort mig gråtfärdig. Vid ett tillfälle minns jag till och med att jag satt på sista tåget hem och fick ett mail från skolan (på en lördagkväll?!?) där läraren berättar att sonen varit ledsen i skolan och att han berättat att det var för att jag var bortrest, att han saknade mig.

Alltså aj, det gör så jävla ont i mammahjärtat då. Och extra ont gör det när sonen uttrycker det eftersom han ofta försöker spela “cool” och inte alls behöver prata med mig när jag är borta. Han klarar sig utan problem hela fredagen, men på lördagen hör han nästan alltid av sig för att kolla vart jag är eller bara säga att han älskar mig och saknar mig.  Så klart att den dagen blir tyngre att bära.

Barnens längtan efter mig gör förbannat ont, i mig, och det är då så lätt att drabbas av tankar, “tänk om något händer”, “om jag inte kommer hem….” osv.

Nu när jag hittat smärtan. Kunnat sätta ord på både det ena och det andra hoppas jag att jag också kan hantera det bättre. För ofta är det ju så att vi först måste kunna förstå vara känslor, för att kunna förändra dem.

Önskar er en fin dag!