Blogg


I förändring   Recently updated !

Ständigt i rörelse. Ja så skulle jag nog enklast beskriva min familj. Här är ingenting någonsin detsamma, det man sade igår behöver inte gälla i morgon. Det händer liksom något hela tiden. Finns alltid nya projekt och ideér på gång, och när man sätter sig ner och tror att man är klar med något, ja det är då förändringen börjar, för då kommer man på något nytt.

Suck.

Ja, jag kan bli så trött. Både på min familj. Men också på mig själv då jag misstänker att jag är en stor del av den där rörelsen. Ja kanske till och med den som startar igång allt, för att sedan komma på något nytt. Jag tar tillbaka ovanstående ord. I skrivande stund inser jag att det kanske inte alls är min familj som ska hållas ansvariga, utan mer jag.

För jag är det som kastar ut mig alla ideér, och om någon annan sedan fångar upp dem, ja då borde väl skulden rimligtvis ligga kvar på mig?

Återigen. suck.

Vad är nu på gång kanske du undrar. Nej, jag vet inte ens om jag vågar uttala orden högt för jag har inte bestämt mig. Jag vrider mig fram och tillbaka för att hitta lösningar och svar. För att försöka se vad som är rätt steg och vad jag borde göra.

Nej det är inget allvarligt det handlar om en ommöblering (både i och utanför mig själv känns det som), dottern vill ta över terapistugan som egen bostad vilket hade varit klart fördelaktig då vi lever litet och trångt men vilket i så fall innebär att jag måste släppa taget och återigen skaffa en lokal, och jag vet inte om jag är redo för det än.

Jag hade precis avslutat sista penseldraget i lillstugan samtidigt som jag kastar ur mig något urbota dumt som någon annan fångar upp. Samtidigt tänker jag att allt kanske har en mening. Varför säger jag saker rakt ut om jag inte menar dem? Vill jag något annat innerst inne som jag inte vet, eller pratar jag bara utan att tänka?

Ja, det är nog det senare som är rätt svar så klart. Jag pratar alltid ofta utan att tänka. Så just nu våndas jag, ska jag ge bort mitt älskade hus till en tonåring och flytta mitt jobb till stan (vilket det finns flera fördelar med) eller ska jag panikartat låsa dörren och skrika MITT och inte låta någon familjemedlem komma nära?

Ja där är jag just nu, i förändring, med huvudbry (och nackspärr).

Semestern fortsätter…förändringen lika så…


Jag vet hur det känns….om att acceptera sin kropp   Recently updated !

I september startar jag upp en ny omgång av den omtyckta utbildningen “kroppsacceptans och ätmönster”. Utbildningen känns personligen så viktigt för mig för jag vet hur det känns…

Jag vet hur det känns att hata sig själv. Jag vet hur det känns att äcklas av sin egen kropp. Jag vet hur det känns när man inte vill möta sin egen spegelbild och jag vet hur det känns att översköljas av ångest efter att man stoppat något i munnen. Jag vet hur det känns att svälta sig själv. Jag vet hur det känns att träna tills du inte har ett uns energi kvar i din kropp. Jag vet hur det känns efter att du stoppat fingrarna i din hals och jag vet hur det känns att välja bort plagg av rädsla för att visa dina “tjocka” armar eller “fula” ben.

Men jag vet också hur det känns att älska sin egen kropp, att krama om sig själv och översköljas av tacksamhet, och det är det jag vill lära dig i den här kursen. Oavsett om du har en liknande historia som mig så vägleder jag dig mot självkärlek och kroppsacceptans.

Får jag hålla dig i handen?

PS. Fram till sista juli kan du köpa utbildningen för rabatterat pris. Nu 4500:- Ord pris 8500:- Obs, begränsat antal platser.


Jag borde

Första semesterdagen börjar det. Pang! Alla borden.. Dom serveras direkt till frukost och ligger reda framme på köksbordet när jag kommer upp med sömndruckna ögon.

Jag borde ta en långpromenad nu….skapa nya goda vanor för min tid som egen företagare.

Jag borde åtminstone yoga… det är ju det minsta man kan begära. Lägg dig på mattan lite bara.

Jag borde äta frukost på bryggan, eller kanske borde jag ta kanoten ut och äta frukost i den.

Jag borde ta tag i mitt skrivbord….och mailen, jag borde verkligen ta tag i mailen.

Jag borde ta det lugnt på min första semesterdag, vila

Neeeej, det är ju det sista du borde göra. Ligg i nu, du borde jobba.

Jag borde äta en nyttigare frukost…

äh, va fan det är ju semester. Jag kanske borde unna mig en vit macka?

Jag borde hitta på något kul för barnen idag…

vi borde resa bort.

Men jag har ju så mycket jag borde göra här hemma.

Jag borde skriva ett blogginlägg

och jag borde läsa klart min bok.

Fan jag har glömt att meditera det borde jag göra…

jag borde också börja dagen med ett morgondopp.

Vem fan bor så här utan att bada?

IDIOT.

Ja så kan min hjärna låta 05.36 en lördag morgon (och alla andra dagar också för den delen). Jag lämnade kvar de flesta borden på frukostbordet, de får någon annan plocka upp. Själv nöjde jag mig med den vita mackan och ett blogginlägg. Mer borde jag inte göra idag  ❤︎


Semesterplaner

Här finns inga stora semesterplaner i år. Rent krasst får jag inte ens semester utan jobbar med mitt företag hela sommaren eftersom det är det som ska försörja mig till hösten. Just nu känns det som att jag ändå kommer få andrum och ledigt med tanke på att jag tidigare bollat med företaget vid sidan av min anställning. Kommer bli en ren och skär lättnad att bara ha ett jobb!

 

Fördelen med att bo här är att vi kan gå och bada på bara någon minut. Ta båten eller kanoten och fiska eller bara paddla en lugn morgon eller kväll. Just nu drömmer jag om att bara packa en massäck gå ner till båten och guppa runt på sjön med familjen i någon timme eller två.

En annan sak vi sparat till semestern är att rensa ut här hemma. Vi har fortfarande en hel del att slänga eller sälja så hela källarvåningen + min garderob ska få sig en omgång har jag planerat. Ja sen ska vedboden fyllas inför höst och vinter och några träd i trädgården ska sågas ned.

Det kan också vara så att jag kommer att behöva en lokal i stan igen då några uppdrag kräver det. Så på agendan står att undersöka saken och packa ihop för en eventuell flytt. Terapistugan kommer att finnas kvar för vissa möten och uppdrag, men för andra blir det möten inne i centrum. Känns lite nervöst att bli med lokal igen innan man vet hur Corona läget kommer se ut till hösten. Om allt ställs om till digitalt ligger jag med utgifter jag inte behöver. Men samtidigt försöker jag bli kompis med tanken att jag faktiskt inte vet. För det är ju mitt nya liv som företagare, där går inget att garantera. Uppdrag kommer och går.

Vanligtvis brukar semestern också bestå av att jag rensar min blogg och dator. Städar bort gamla inlägg och radera filer. Det har jag såklart som mål även denna sommar men förstår att jag inte kommer att hinna med allt de där småjobbet jag gjorde förut. Ja så ser planerna för min “semester” ut, dom är inte stora, och det har dom aldrig varit. Både jag och min man är “hemmamänniskor” som njuter allra bästa på hemmaplan, och att vi nu bor som vi gör är verkligen ett extra plus i kanten.

Nu är det bara en vecka kvar och jag bär verkligen en “nyp mig i armen känsla”. Än känns det inte riktigt som det är sant. Som jag längtar ❤︎


Bakvänd utmattning

Bakvänd utmattning

Bakvänd utmattning

När uttråkning sakta dödar dig

I en mailkonversation med en av mina fina läsare uppkom ett ord jag inte hört förut och när jag läste det kände jag att jag måste dela med mig av det till er (tack Annika). För jag tänker att många med ADHD kan känna igen sig i beskrivningen och därför vill jag skicka det vidare. Ordet är (trumvirvlar) bakvänd utmattning.

För mig har det länge varit självklart att jag blir sjuk (läs utmattad/deprimerad) när jag är ostimulerad. Min hjärna KRÄVER variation och utmaning. Jag kan nästan känna hur energin sugs ur min kropp när jag har för lite utmaningar och jag vet alltid att jag är på väg att bli sjuk när jag fått leva med för lite utmaningar under en längre period. Som anställd har det varit svårt att utmana eller utveckla mig tillräckligt. Jag får ofta höra “ta det lugnt”, eller att jag inte ska ha flera uppdrag/uppgifter samtidigt, även om jag ber om det.

Jag har flera gånger sagt till chefer “jag har tråkigt” ändå kan dom inte ge mig mer eller annat.

Det har varit en av anledningarna att jag drivit företag vid sidan av min anställning i alla år. För jobbet ger mig aldrig tillräckligt. Istället för att som många tror, att jag ska bli utmattad av för mycket jobb, blir jag utmattad av för lite, och även om jag flertalet gånger sagt det högt är det ingen som tar det riktigt på allvar, eller gör något åt det.

Jag hoppas och tror att livet som egen företagare kan vara rätt för mig av den anledningen. Att jag kan få olika uppdrag, testa nytt, utmana mig, och att inget någon dag är densamma. Som företagare måste jag hela tiden sträva och kanske är det precis vad jag behöver (eller inte) vem vet?

Visst jag kommer med all säkerhet ställas för utmaningar, stress och rädsla, men aldrig, aldrig vill jag igen stöta på den där bakvända utmattningen som långsamt kväver mig.

Andra har alltid haft svårt att tro mig när jag säger att utmattningen inte handlar om för mycket att göra, utan för lite. Dom kan skratta högt och lägga förklaringen på allt jag har att göra. För visst, jag har alltid en massa bollar i luften. Men om något stoppar mig från att fånga dem, eller kasta upp fler, ja då går jag sönder.

Något som neurotypiska människor kan ha svårt att förstå är att en person med ADHD inte bara ska/vill ha EN sak att göra. Nej, de behöver oftast flera. Att hålla en boll i handen får mig uttråkad, men att kasta upp 10 i luften gör mig vaken, aktiv och utmanad. Jag räknar med att möta mängder med känslor i mitt nya arbetsliv, men jag vill aldrig, aldrig mer vara uttråkad!

 


Det kommer bli bra

Min framtida arbetsplats

Min framtida arbetsplats

Det kommer bli bra, säger alla utan minsta tvekan i rösten. Som om de vet något jag inte känner till. Det är som att andra har en större tilltro till mig än vad jag själv har. Som om de ser mig med andra ögon, eller från ett annat håll.

Ingen säger att det är en dum idé, visar minsta tvekan, eller säger till mig att vara försiktig. Inger ber mig vänta, fundera eller ge upp mina drömmar.

Nej allt dom säger är; det kommer bli bra.

Jag känner verkligen att det är dags nu, min kropp skriker hoppa och mitt sinne följer snällt med. Något får mig att lyssna på rösten jag tidigare slagit bort.

Jag har alltid vetat att jag kan bättre, att jag vill mer. Att jag inte är skapad för att leva inom mallar och ramar.

Det finns inget skyddsnät, ingen studsmatta under mig som samma sekund som jag hoppar gör att jag hamnar på rätt bana igen. Nej allt som finns är den där inre rösten som viskar; det är dags nu. Och andras bekräftande eko av att det kommer bli bra ❤︎


Juni 2021

Privat

Som jag har berättat är hunden sjuk vilket varit stressande. Förutom alla bekymmer som kommer runt honom räknar jag ner dagarna till att lämna jobbet och känner en sådan lättnad. Hade jag vetat om lättnadskänslan som skulle komma med det där beslutet hade jag nog gjort det här före länge sedan. Även om jag skulle säga att jag är en reflekterande person med insikter så har jag faktiskt varit omedveten om hur trött jag är på att inte bli behandlad med respekt. Att klienterna inte kommer i tid, sitter och gäspar ett helt möte eller helt enkelt inte deltar i samtalet. Jag är så van med det beteendet, det har varit en del av min vardag under så lång tid men nu känner jag mig verkligen mätt på det. Jag vill möta klienter som vill möta mig. Punkt.

För er som inte vet är jag anställd inom kriminalvården där personer döms till att gå i behandling med mig och därför inte alltid deltar frivilligt. Förr har jag sett jobbet som utmanande och utvecklande och jag har lärt mig massor av att möta människor med utmanande känslor och tankar. Men idag önskar jag mig inte den utmaningen längre och jag är tacksam över att ha gjort den upptäckten.

Företag

Just nu känner jag mig inte livrädd och jag har ingen förklaring på varför. Känslan i magen är lugn trots att jag inte vet hur min lönebild kommer se ut i september. Att vara företagare är att leva med osäkerhet och helt ärligt vet jag inte om jag som är trygghetsnarkoman kommer att trivas i den rollen. Men jag tänker ge det ett försök då det är så mycket annat som tilltalar mig med det. Om jag efter några månader inser att det inte är det här jag vill göra tror jag att jag kommer lägga ner företagandet för alltid och hoppas på att hitta ett jobb som kan ge mig frihet under ansvar. Jag känner mig verkligen så redo för denna utmaning. Bring it on!

Hus & hem

Nu är äntligen fönstren på plats! Vi har också byggt en flotte och en brygga. Uppgiften i juli kommer bestå av att rensa vass, sly och träd från tomten. Jag hoppas också kunna göra en storrensning hemma under semestern och bli av med massa saker i källaren. Ni vet allt sånt där man inte visste att man hade och som man inte behöver men som man ändå sparar. Som sagt. Vi har flyttat till ett mindre hus, och trots att vi under flytten gjorde oss av med mängder så är det fortfarande för mycket kvar där nere. Så sortering och utrensning är mitt semestermål.  Eller semester och semester. Det blir ingen stor sådan eftersom jag måste jobba hela sommaren (i mitt företag) för att kunna få ut en lön i september. Men att kunna jobba hemifrån i min egen takt, bara det är semester för mig just nu ❤︎


Skrivresan -gör plats för dina känslor

Skrivresan -ge plats för dina känslor

Skrivresan -ge plats för dina känslor

Ny här? Här hittar du del 1, del 2 , del 3, del 4, del 5, del 6 och info om hur det går till.

Många klienter jag träffar har dålig koll på sina känslor. Dom vet inte hur dom känner, varför dom känner som dom gör eller hur känslan visar sig just i deras kropp. Därför vill jag att du nu i juli nyfiket ska undersöka dina känslor. Kanske kan du lära dig något?

  • Vilken känsla är din bästa vän? (den du känner allt som oftast)
  • Varför?
  • Vilken känsla är du rädd för?
  • Vilken känsla undviker du?
  • Hur känns det i din kropp när du blir arg?
  • Vad vill din kropp att du ska göra när du är arg?
  • Vad vill känslan säga till dig?
  • Hur märker du på din kropp när du är stressad?
  • Hur känns det i din kropp när du är ledsen?
  • Vad vill känslan att du gör?
  • Vilka känslor har du svårt att visa?
  • Varför?
  • Vad behöver du för att kunna ge känslan plats?
  • Hur vill du bli bemött i din känsla?
  • Hur behöver du ta hand om dig själv när du känner dig arg/ledsen/rädd?
  • När upplever du rädsla?
  • Varför?
  • Vad vill rädslan att du gör?
  • Hur och var kan du upptäcka rädslan i din kropp?
  • Finns det känslor du behöver ge utlopp för?
  • Finns det känslor du vill känna oftare?
  • Hur skulle du kunna bli bättre på att uttrycka rädsla/ilska/sorg/skam?
  • Hur upplever du andra människors känslor?
  • Vilken känsla har du svårast att bemöta när det kommer från någon annan?
  • Varför?

Jag hoppas du finner månaden givande. Lycka till!


Begravningsrådgivare

Jag har berättat för er om mitt första konsultuppdrag som utbildningssamordnare på Bergströms, nu är ett till konsultuppdrag klart och det är att vara begravningsrådgivare för Fenix begravningsbyrå.

Tro mig när jag berättar att jag gick och velade om jag skulle tacka ja eller nej till uppdraget. Något i min mage sa ja, men något annat skrek nej. Jag försökte rannsaka mig själv och kom fram till att det som tilltalar mig är att det på många sätt kan likna den terapeutiska rollen då jag möter människor i sorg och/eller kris. Att jag får vara en trygg punkt, ett stöd och likt min terapeutroll så handlar det om förtroende och tillit. Nej-känslan kommer nog med det sorgliga att det just är en begravning, någons död. Jag är rädd för att bli påverkad, ledsen, kanske till och med ångestfull av allt jag kommer att möta.

Tänk att behöva anordna en begravning för ett barn eller över huvud taget för någon som “gått bort för tidigt”, det är ingen rolig uppgift. Men samtidigt något som måste göras. Eftersom jag sedan länge vägrar att följa min rädsla bestämde jag mig för att ta jobbet. I bästa fall blir det ett bra sätt att bearbeta och behandla mina egna rädslor kring sjukdom och död, och i värsta fall får jag tacka nej till uppdrag.

Fördelen med att arbeta för just Fenix är att jag arbetar på distans och kan ta uppdrag från hela Sverige, allt sköts digitalt. Men för dem som bor i närområdet är det givetvis ok att träffas i min terapistuga.

Så om bara någon vecka eller två kommer jag att anordna min första begravning. Det känns både spännande och skrämmande, men framförallt känner jag en väldig ödmjuk tacksamhet 🙏


Krönika i ÅSS

Ett gammalt blogginlägg förvandlades till en krönika i tidningen ÅSS härom veckan. Tidningen ÅSS emellan, är ångestförbundets tidning och utkommer cirka 4 gånger/år och innehåller material med anknytning till ångest, fobier och depression. Även om följande krönika är gammal för mig kan den vara ny för någon annan. Jag känner knappt igen mig i orden längre men vet av erfarenhet att andra kan göra det.

Jag bläddrar sällan tillbaka bland mina inlägg, men när jag väl gör det så kan jag ibland bli förvånad över hur långt jag kommit, hur mycket bättre jag mår nu, än då. Påminnelsen gör mig både ödmjuk och tacksam. För känslan känns så nära, samtidigt som så otroligt långt bort.

Om du är ångestdrabbad eller anhörig rekommenderar jag tidningen som både bjuder på kunskap och igenkänning. För du är inte ensam, OCH det finns hopp, låt mig få vara ett bevis på att livet (och måendet) kan bli bättre ❤︎