Blogg


Blivande terapihund?   Recently updated !


En av anledningarna till att jag vill driva eget är att få vara mer med mina hundar. Att helt enkelt kunna ha med mig dem på jobbet. Jag på riktigt avskyr att behöva lämna dem ensamma hemma, ändå har jag varit tvungen att göra det under så många år.

När drömmen väl blev sann, jag började driva eget på heltid och styra över min egen dag, så visade det sig att ingen av hundarna var direkt lämpliga att ha med sig i terapirummet. (Den ena sitter och gråter tills vi åker hem och den andra terroriserar både mig, klienten och allt som går att förstöra i rummet). Döm om min besvikelse…

Men i stället för att känna mig nedslagen av situationen har jag bestämt mig att försöka göra det bästa av det. Så just nu jobbar jag halva dagar hemma och halva dagar på mottagningen. Mitt mål är dock fortfarande att kunna ha med mig en av dem på jobbet så en del av min arbetsuppgift är numera också att träna detta busfrö till att bli en lugn och harmonisk hund.

Ett mål i framtiden vore att utbilda honom till terapihund. (Idag känns målet långt bort och näst intill omöjligt) men skam den som ger sig. Wish med luck!


Livet som egen företagare   Recently updated !

Tänk att jag gjort min första månad som egen företagare på heltid *nyp mig i armen*. Så grymt overkligt. Veckorna har gått superfort och jag har inte för en endaste sekund saknat mitt gamla jobb vilket förvånar mig på ett sätt eftersom jag under så många år älskat det. Något jag dock har saknat är mina fina arbetskollegor. Jag kom på mig själv en dag att jag inte skrattat, och naturligtvis blir det så när man sitter hemma själv, eller är på mottagningen och endast möter sina klienter.

Det där småpratet vid kaffemaskinen, att få berätta om sin dag, sin helg eller bara få kasta ut en rolig tanke jag har. Ja det saknar jag. Men istället för att sörja det som inte längre finns får jag aktivt själv ta tag i det.

Jag kommer nu regelbundet (försöka) att varje vecka boka in nätverksmöten eller en zoom-kaffe med andra företagare, om så bara för 20 minuter. Jag får testa mig fram men jag förstår ju att det är väldigt viktigt för mig att få vara med i ett sammanhang. Att inte känna mig ensam. Därför är det mitt eget ansvar att göra något åt det.

Jag har även fått jobba på att vända mina egna tankar. Förra veckan fick jag till exempel 4 snabba avbokningar (tack corona). Det betyder väldigt mycket mindre in i kassan för min del vilket är lätt att stressa upp sig över. Men istället för att stressa upp mig över vad jag inte kan påverka. Så valde jag att åka och storhandla, tvätta och ta en långpromenad för att njuta av dagen istället för att stressa upp mig över den till ingen nytta.

Jag jobbar aktivt på att minska min egen stress och undersöker varje negativ tanke som dyker upp. Eftersom jag tagit detta steget för att förbättra min liv är det viktigt för mig att förbättring och förändring faktiskt sker och att jag inte låter negativa tankar eller känslor rulla på. Förändring och förbättringen är numera mitt eget ansvar, jag har ingen annan att skylla på.

Om jag bara ska dela med mig av en endaste insikt så är det att det var lättare då, när man kunde gnälla på någon annans regler, eller riktlinjer man måste följa. Det var lättare att var missnöjd när man inte själv var ansvarig för att utföra förändringen. Det är så himla lätt att klaga, men svårare när man själv faktiskt måste göra något åt det ❤︎


September 2021

Privat

Jag vet inte hur jag ska beskriva veckorna som passerat. Så självklara på något sätt. Jag vet att det är exakt här jag ska vara, ändå känns det som att en liten pusselbit saknas. Kanske är det problematiken med hundarna som får mig att känna så. Eller så är det ensamheten, bristen på sällskap. Oavsett har månaden känts fantastisk på flera sätt. Att bara ha ett jobb och inte jobba mer än heltid. Det känns magiskt. Har jobbat mer än heltid i över 8 år och helt plötsligt har jag massa tid över på min dag som jag inte vet vad jag ska göra med. Nu finns helt plötsligt tid till träning, vänner och tv-tittande utan att känna sig helt avslagen och hjärntrött. Det går verkligen år rätt håll, och jag ser med spänning fram emot framtiden.

Workshop-finn ditt flow

Företag

Jag vet inte vad jag ska säga, det känns nästan overkligt. Dagarna går superfort och jag älskar dem alla. Jag är så grymt tacksam för att jag har att göra, samtidigt behöver jag mer. Jag känner att jag absolut mår bättre av att styra min egen dag. Jag älskar att jobba och kan göra det i den takt jag själv vill. Det känns också härligt att kunna bolla runt mellan olika uppdrag. Enda nackdelen är att jobba hemma med hund, att man får bolla runt dem mellan olika platser (då de är ovänner). Det är såklart tråkigt och äter av min tid.

Jag skulle behöva göra en tydligare plan och struktur för mig själv, jag skulle också behöva ”levla upp”, lägga lite mer energi och fart på företagets framtid. Just nu går energin till att bolla med det som finns i mina händer, men när en uppdragsboll försvinner behöver jag ju ha in en ny, så som företagare behöver jag alltid ligga steget före och det är jag ju inte van med. Så där behöver jag hitta någon form av förändring.

Jag och hobbykreatören har också haft vårt första workshop och jag håller tummarna för fler!

Bara grönt=oskönt

Hus & hem

Det har varit lugnt på hem-fronten denna månaden. Vi fick äntligen bastun tömd. Så nu är huset mer, eller mindre utrensat. Det finns så klart alltid mer att tömma, men nu är mycket borta. Vi har också rensat en rabatt i trädgården och planterat rosbuskar. Vi får se hur det går med rådjuren men jag höll på att kvävas i sommar av tomtens tråkighet. Inte en enda blomma…kunde knappt andas i min egen trädgård. Nästa sommar måste det bli en förändring! Jag gissar att det inte finns blommor för att rådjuren förstör och trädgården är så stor så det är lätt att tappa energi och fokus. Men nu är åtminstone tre rosplantor i jorden. Det är tre mer än förra året. Håller tummarna för att de överlever!


Skrivresan -hitta dig själv

Skrivresan -hitta dig själv

Skrivresan -hitta dig själv

Ny här? Här hittar du del 1, del 2 , del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9 och info om hur det går till.

Ok, nu har vi undersökt ditt inre på flera sätt. Hur har det gått? Har du kommit fram till något nytt, eller har du lyckats bearbeta något gammalt? Idag tänker jag att du ska hitta dig själv, bli den du vill vara, vara den du är. Redo? Då sätter vi igång!

  • Vem är du?
  • Vem vill du vara?
  • Vad är det som skiljer den du är från den du vill vara (hur stor är diskrepansen)?
  • Hur beter du dig?
  • Hur vill du bete dig?
  • Varför är du inte den du vill vara?
  • Vad stoppar dig?
  • Hur skulle andra beskriva dig?
  • Hur skiljer sig andras beskrivning på dig från din egen?
  • Se dig själv utifrån dina föräldrars ögon…
  • Se dig själv utifrån din bästa väns ögon…
  • Se dig själv utifrån din partners ögon…
  • Se dig själv utifrån ditt barns ögon…
  • Se dig själv utifrån din arbetsgivares ögon…
  • Se dig själv utifrån någon som inte känner dig:s ögon…
  • Se dig själv utifrån guds ögon…
  • Vem syn av dig gillar du mest?
  • Vad kan du förändra för att tycka om dig själv bättre?
  • Vart hittar du oftast dig själv?
  • Vart vill du hitta dig själv?
  • Vart hittar andra dig?
  • Vart vill du vara?

 


Jag har redan förlorat allt…

Det där med att ha en anhörig med missbruk. Så svårt.

Man kan tycka att man borde vänja sig. Det har liksom gått över 20 år nu. Ändå känns det som ett svårläkt sår. Ofta har jag lutat mig mot att försöka bygga upp en förtroende, visa att hen kan lita på mig, genom att år efter år upprepa samma sak; jag finns här om/när du behöver mig. Men hen har aldrig behövt mig till annat än pengar…vilket jag aldrig gett.

Dom få tillfällen vi har hörts av har jag kramat om, sagt ”jag älskar dig”. ”Jag gör vad som helst”…

Men hen har inte tagit emot dem orden, inte från mig och inte från någon annan. Hen fortsätter att leva på, ett liv hen inte önskar. Jag tänker ofta att jag önskade att jag gjort mer, samtidigt som jag innerst inne vet att det inte finns något jag kan göra alls, och jag vet att den dagen hen lämnar jorden kommer jag att ångra mig, för allt jag gjort, men kanske mest av allt det jag inte gjort.

Så jag tar den där kontakten hen inte vill att jag ska göra, och hen blir som förväntad arg, besviken. Om jag nu hade lyckats bygga någon form av förtroende så är den som bortblåst…igen.

Men för mig gör det egentligen ingen skillnad, jag har redan förlorat allt, förlorat dig, så om du backar lite till förändrar varken din eller min situation.

Och kanske att jag ångrar det här,

eller så ångrar jag

det inte alls ❤︎


En vecka utan stress

Eftersom jag numera styr över min egen tid kan jag ju inte skylla på någon annan när jag känner mig jagad eller stressad. Nej, där ligger ju hela skulden på min egen planering. Än har jag inte hittat några tydliga planer eller rutiner utan jag testar mig fram, från dag till dag. Denna vecka har jag dock som mål att uppleva mindre stress, om det ens är möjligt. Men hey, varför inte ge det ett försök.

Ofta uppstår en stresskänsla inombords när jag ska ha digitala möten eller telefonmöten hemma. Detta för att jag tidigare varit med om att hundarna löper amok under mina möten (som tur var inte terapisamtal, men ändå). När en hund står och skäller eller gnäller är det svårt att vara närvarande eller i alla fall att uppskatta och njuta av stunden man har framför sig. Ofta har jag kunnat sätta ut valpen i hundgården vilket gjort situationen lugnare men nu när höst, vinter, regn och rusk närmar sig gissar jag att hundgården kommer att bli ett minne blott. Jag har bestämt mig för att inte chansa längre utan vid varje möte får han åka in i buren för att lägga sig och sova och så stänger jag in mig på övervåningen (med hund 2) som i princip alltid är gnällig, men åtminstone inte lika högljudd.

En annan situation som ofta frambringar stress är vid lunchtid. Jag försöker jobba hemma med hundarna på förmiddagen och åker till min mottagning på eftermiddagen. I mitten där, dvs vid lunchtid går jag en långpromenad med hunden, ska hinna äta och förflytta mig. Ofta blir det att jag kastar i mig maten och rusar iväg med stresspåslag. Trots att jag ALLTID är ute i god tid.

Ja du kanske hört talas om tidsoptimister, men jag är tvärtom, tidspessimist. Vill alltid ha en timma extra på mig i beräkningarna. Inte bara för alla ”tänk om tankar” så som att det kan vara bilkö, broöppning, bilen startar inte osv. Nej också för att jag vill vara lugn och harmonisk innan jag möter mina klienter. Jag vill inte komma med andan i halsen eller vara oförberedd. Så kanske blir det istället att åka till mottagningen på förmiddagen och jobba hemma på eftermiddagen? Tiden får utvisa.

Denna vecka skall jag i alla fall lägga fokus på att inte stressa i dessa omställningar. Att andas lugnt och harmoniskt inte bara i möten, utan också mellan dem ❤︎

 


Att hitta hem, igen.

Jag vet att jag tappar bort mig själv i perioder. Liksom inte vet vad jag ska skriva. Tänker att jag inte har något att berätta, och jämför mig med andra bloggare och känner mig dålig, ointressant och meningslös. Och egentligen ser jag mig inte som en ”bloggare”, för jag skriver inte för att visa upp mig själv eller några produkter, jag skriver endast för att jag älskar att skriva. Jag skriver liksom…för min egen skull.

Men så märker jag att jag plötsligt tappar bort orden. Att inläggen minskar. Från att från början skriva varje dag mån-sön så har det sakta men säkert krympt. Från 7 dagar i veckan till 5, sedan till 3, sedan 2, 1. 0?

Det är ju inget med det, men jag frågar mig varför. För jag saknar det. Orden. Kontakten med er. Saknar allt. Känner mig liksom halv om inte fingrarna får glida över tangenterna.

På en arbetsintervju här om veckan kom det upp. Och så var det där med din blogg… Det kändes plötsligt som att jag stod naken framför tre främmande människor. På något sätt kändes bloggen plötsligt som något negativt i mitt liv, eller något som andra kunde se som negativt. Något som helt enkelt kunde vändas mot mig. Och jag vet att jag har sagt till mig själv att om en arbetsgivare skulle be mig att välja på arbetet och bloggen så väljer jag…bloggen. Alla gånger.

Och det handlar inte om att jag väljer en blogg, den handlar om att öppet få vara mig själv. Att inte behöva hålla in eller skämmas över vad jag tycker och tänker, eller hur jag har mått. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet. Jag vill att det ska vara en del av mig. För hur mycket jag än vill kan jag inte kapa bort den biten av mig själv.

Jag startade den här bloggen för att öppet pratat om psykisk ohälsa, för att bryta tabun. Men också för att lufta med eget inre. Och när någon kommer innanför mina väggar och ber mig att vara tyst eller begränsa mig…ja då skaver det.

Jag har alltid känt mig lite ”nedtystad” som anställd. Jag har varit fullt medveten om att jag inte kan skriva öppet om exakt allting. Att både arbetskamrater, chefer och klienter kan komma att följa mitt liv. Och visst har det funnits en rädsla att min blogg ska kunna stoppa mig i något framtida jobb….men om det skulle vara så, så känner jag ganska starkt att jag inte vill ha det där jobbet.

Jag har alltid tänkt att åh, vad skönt det skulle vara att vara egenföretagare, att kunna skriva ”på riktigt” och inte bry sig om vad någon tycker och tänker. För som företagare har både föreläsningar och klienter kommit från mina sociala kanaler, för att jag faktiskt delar med mig av vem jag är, liksom under huden. Under alla lager av titlar, utbildningar och arbetsroller. Dom vet vem dom får, vem dom möter.

Jag är….en människa…..med känslor. Och jag tycker om att uttrycka dem, i skrift.

Kanske är det för att jag avskyr fasader. Både hos andra men också hos mig själv. Jag vill kunna vara jag, 100%, fullt ut. Det är tyngre att bära upp en mask som inte är jag, än att faktiskt vara mig själv.

Kanske har jag tappat bort lite av min självkänsla i min lyhördhet. Det är dags att ta tillbaka den. Att vara jag, våga uttrycka det (igen) och fortsätta vara både stolt och stark.

Jag har slitit mig loss från min anställning, och där med också från andras åsikter. De spelar ju inte längre någon roll. Det är dags att kliva ur garderoben som jag det senaste gömt mig i. Att kliva upp ur jämförelseträsket som inte ger mig annat än känslan av att sitta fast. Det är dags att komma tillbaka, att hitta hem, igen ❤︎


Kom på workshop!

Workshop på torsdag

Nu är det dags, vet inte när jag senast hade en workshop men åååå vad jag har saknat det. Jag saknar att föreläsa, hålla i grupper och erbjuda inspirationssamtal. Så nu, den 23 september kommer jag och fantastiska hobbykreatören hålla en kostnadsfri workshop för dig som vill ”finna ditt flow.”

Vad innebär finna sitt flow?

Bra fråga där. Jo det handlar om att hitta tillbaka till energi och glädje. Kanske går du runt ”i cirklar” och känner dig trött och utmattad? Kanske befinner du dig på en plats i livet där du inte trivs? Vi vill hjälpa dig att hitta tillbaka till din autentiska glädje genom skrivövningar och genom feng shui.

Ta med penna och papper så bjuder vi dig på en härlig stund!

OBS, antalet platser är begränsade så anmäl dig NU. (Din anmälan gäller inte förrän vi har bekräftat den).

Anmäl dig genom en kommentar eller genom att maila: kontakt@jessicahjert.se


Styrka

Mitt ledord för detta året var styrka. I skrivande stund känns det skrattretande. Har varken varit stark fysiskt eller psykiskt det här året men kanske är det vad ordet handlar om. Att jag övar mig i styrka. För psykisk, ja jag går emot rädslor, men om jag känner mig stark-nej. Och fysiskt, jag har börjat träna, men om jag är stark -nej.

Träning har alltid betytt mycket för mig. Det har varit en stund för återhämtning, något som fått mig att må bra. Men med barn, företag och heltidsjobb var träningen något jag länge sköt åt sidan, FAST att man istället skulle ha prioriterat det. Suck, vet att jag inte är ensam om att ta bort saker när man behöver dem som mest.

I somras skaffade i vilket fall jag och dottern ett gymkort och under veckorna testar jag mig fram på lite olika pass. Ryggen är ju ett problem för mig och hindrar mig inte bara i vardagen utan också när det kommer till träningen.

Det handlar därför inte längre om att bara pressa mig till gymmet och ta i allt vad jag kan, nej utan också att lyssna in kroppen vad den vill och behöver just nu så att jag kan stå och gå dagen efter. Jag som är van att inte lyssna på varken kroppen eller knoppens nej måste nu lära mig vilka nej jag ska stanna inför och vilka jag ska köra över.

Och kanske är det vad ordets ledord handlar om? Varken fysisk eller psykisk styrka, utan styrkan i att vara lyhörd och veta vad jag behöver. Vem vet, det ska bli spännande och se vad ordet säger mig i slutet av året. Kanske känner jag mig trots allt om några månader jätte stark. Tiden får utvisa. Och även om ordet i september inte är något jag känner att jag har uppnått så har det varit med mig under året och påmint mig om vad som är viktigt. Att vara och hålla mig stark ❤︎


Fantasi vs verklighet

Ser i alla fall snäll ut…

Att livet alltid ter sig bättre i drömmen än i verkligheten är jag starkt medveten om. Så brukar det vara tycker jag. Semestern, jul, helger, ja allt är oftast bättre i fantasin än i verkligheten. (Det betyder inte att verkligheten inte är bra, nej bara att fantasin är snäppet bättre).  Ja samma gäller ju livet som företagare.

I min fantasi satt jag och skrev på datorn med hundarna tätt liggande snarkandes intill mig. De hängde med till terapirummet och fortsatte sitt lugna snarkande vilket självfallet skulle ha en positiv inverkan på alla mina klienter. De där lång promenaderna och yogastunderna, japp, de hade jag hunnit med under min arbetsdag så kvällen, ja, den kunde jag ägna helt åt vad jag ville.

Verkligheten= hela förmiddagen går ut på att separera hundar och flytta dem mellan olika ställen. En i hundgården, en på övervåningen, en på promenad, en på nedervåningen, en i hundbur, en rastandes ute på tomten. Så går det runt i flera varv och lägg till att jag försöker lugna och tysta valpen under mina möten som sker på förmiddagen. Jag mutar honom med leksaker eller hundben, eller i värsta fall får stänga ute honom  i hundgården för att vara säker på att jag får ha en digital terapisession i fullständig tystnad.

Vid lunchtid tar jag en långpromenad på en timme och får sedan stressa iväg till min mottagning och hinner knappt äta lunch. Om jag har tänkt riktigt fel och för en gång skull varit positiv så tar jag med mig en hund till mottagningen som gnäller, skäller och ylar under samtalen och inte alls ligger så där drömmigt och bara snarkar som i min fantasi. Jag har snälla klienter som säger att hunden är duktig och att det går bra men efter sessionerna känner jag att jag själv skulle behöva en dos terapi, och kanske borde jag skicka iväg hunden på en också.

Det här halvåret är verkligen en testperiod där jag behöver hitta nya vanor och rutiner. Både för hundarna och mig och allt handlar om att vänja sig, (och hundarna) vid det nya livet. Nej det är kanske inte riktigt så illa som det låter. Men under stunderna dom skäller och gnäller så känns det verkligen så.

Arbetsmiljön är inte det bästa när man har två hundar som ogillar varandra i huset, och hundarna är inte lika goda arbetskamrater som dem jag hade tidigare (sorry, hundar). Men mina tidigare kollegor hängde inte utanför min dörr och ville att jag skulle underhålla dem (jag tackar för det). Så där är vi just nu, i en tillvänjningsprocess hundarna och jag. Där livet slåss mot drömmar och fantasier, men verkligheten vinner varje gång.