Blogg


Vecka 43   Recently updated !

Veckans bild.

Vad händer i veckan: 

Denna veckan är det mindre samtal än förra veckan. Jag har två heldagar hemma och tre halvdagar med möten på mottagningen. Så en relativt lugn vecka jämfört med många andra. Det är ett ”ny möte” denna veckan, resten är i pågående behandling. Sedan väntar lite administrativt jobb denna vecka så som att skicka offerter och fakturor. En skön arbetsvecka med flera håltimmar som jag ska försöka att ta till vara på.

Något kul att se fram emot:

Ja förutom jobb så ska vi till Liseberg i veckan. Första gången man kommer ut på över ett år så det kan man väl inte mer än att se fram emot, även om jag vanligtvis avskyr Liseberg. Jag ska även vara med på en workshop i kreativ målning, det ska bli spännande trots att målningen inte är min starkaste gren.

Träning & selfcare:

Jag tränar numera rörlighetsträning och bodypump för att försöka förbättra min ryggsmärta. Denna vecka ska jag pröva att träna dagtid istället för kväll. Jag ska också prioritera yogan VARJE DAG och inte bara när jag har som ondast i ryggen. Jag har numera all möjlighet i världen att styra min tid och inget att skylla på. Så jag behöver se till att ta mig i kragen och bara göra det. Eftersom att jag numera inte träffar vänner eller arbetskamrater på dagtid behöver jag lägga in det i mitt schema och försöka få till det någon gång i veckan på kvällstid. Det är lätt att prioritera bort men ack så viktigt för min hälsa. Om det är något jag lärt mig under mina månader som egenföretagare på heltid så är det vilken socialvarelse jag är. Jag behöver människor för att må bra. Jag har också bokat tid till psykolog i veckan. Det är selfcare för mig, jag tar min hälsa på allvar och behöver någon utifrån att prata med om min livsomställning.

Hundträning:

Hundträning är en viktig del av mitt liv just nu varken jag vill eller inte då Dex mer eller mindre gör mig galen just nu. Mina utbrott och sammanbrott hänger tättsamman men hans energinivå och sätt att utmana mig. Denna vecka SKA JAG få tag på en hundtränare/hundpsykolog. Jag har försökt i flera veckor nu och dom är OTROLIGT sega med att svara på mail (ja, jag har så klart prövat att ringa också jobbig som jag är). Får jag inget svar eller ingen tid nästa vecka kommer jag i princip stå utanför någons dörr tills de släpper in mig. Eller nej, så långt kanske jag inte ska gå. Men då kontaktar jag kanske 100 hundtränare och hoppar på första bästa svar. Om någon inte visste det så AVSKYR jag att vänta. Ja, även på ett mailsvar. HUR kan det ta en vecka att svara på mail??? Speciellt om man är företagare. Vill man inte tjäna pengar? Oförståeligt.

Förhoppningsvis har både jag och hunden besökt en psykolog innan veckans slut;) Kanske blir vi ordinerade parterapi. Vem vet:) Oavsett så ser jag grymt mycket fram emot veckan. Önskar även dig en fin sådan!


Gladare utan dig   Recently updated !

(just a poem)


Jag trodde vi var för alltid.

I min framtidsbild fanns vi två.

Men du valde att stänga dörren och ifrån mig gå.

Jag ville inte släppa taget,

förlusten gjorde ont i hela mig.

Och trots att jag saknar dina läppar

är jag gladare utan dig.

Minnena får mig att gå sönder.

Det känns inte som att saknaden har ett slut.

Jag vill dra tillbaka tiden,

saknar varje minut.

Det finns inget svar på frågan

varför du lämnade mig

men inte heller på känslan

hur jag kan vara gladare utan dig.

Jag vill känna dina armar runt min midja.

Jag vill dra min händer genom ditt hår.

Världen har gått sönder

på ett sätt som ingen förstår.

Taggen värker i mitt hjärta

och känslan grämer mig.

Hur är det ens möjligt

att jag är gladare utan dig?


Jag är ingen vanligt terapeut   Recently updated !

I mitt rum är det sällan tyst.

Och kanske bor det mer skratt än tårar i fåtöljen mitt emot.

Nej jag kanske inte är en vanligt terapeut.

Jag sitter inte helt tyst i min fåtölj.

Inte still heller för den delen.

Jag kanske inte hummar och nickar på ett sådant där sätt du sett på film.

Nej, jag pratar ofta för fort.

Jag kan både skratta, gråta och ibland (när det behövs) provocera personen jag har framför mig.

Jag är en jävel på att avbryta

(även om jag försöker låta bli)

och jag kan snabbt ta mig ur fåtöljen för att använda tavlan

och måla upp dina tankar.

Men jag är inte bara en jävel på att prata,

utan också på att lyssna

med både mitt hjärta och min själ.

Jag vill dig helt enkelt så jävla väl.

Nej, jag kanske inte är en vanlig terapeut

för så fort du tar klivet in i mitt rum betyder du något för mig.

Jag vill med hela mitt inre hjälpa…dig.


Blivande terapihund?   Recently updated !


En av anledningarna till att jag vill driva eget är att få vara mer med mina hundar. Att helt enkelt kunna ha med mig dem på jobbet. Jag på riktigt avskyr att behöva lämna dem ensamma hemma, ändå har jag varit tvungen att göra det under så många år.

När drömmen väl blev sann, jag började driva eget på heltid och styra över min egen dag, så visade det sig att ingen av hundarna var direkt lämpliga att ha med sig i terapirummet. (Den ena sitter och gråter tills vi åker hem och den andra terroriserar både mig, klienten och allt som går att förstöra i rummet). Döm om min besvikelse…

Men i stället för att känna mig nedslagen av situationen har jag bestämt mig att försöka göra det bästa av det. Så just nu jobbar jag halva dagar hemma och halva dagar på mottagningen. Mitt mål är dock fortfarande att kunna ha med mig en av dem på jobbet så en del av min arbetsuppgift är numera också att träna detta busfrö till att bli en lugn och harmonisk hund.

Ett mål i framtiden vore att utbilda honom till terapihund. (Idag känns målet långt bort och näst intill omöjligt) men skam den som ger sig. Wish med luck!


Livet som egen företagare

Tänk att jag gjort min första månad som egen företagare på heltid *nyp mig i armen*. Så grymt overkligt. Veckorna har gått superfort och jag har inte för en endaste sekund saknat mitt gamla jobb vilket förvånar mig på ett sätt eftersom jag under så många år älskat det. Något jag dock har saknat är mina fina arbetskollegor. Jag kom på mig själv en dag att jag inte skrattat, och naturligtvis blir det så när man sitter hemma själv, eller är på mottagningen och endast möter sina klienter.

Det där småpratet vid kaffemaskinen, att få berätta om sin dag, sin helg eller bara få kasta ut en rolig tanke jag har. Ja det saknar jag. Men istället för att sörja det som inte längre finns får jag aktivt själv ta tag i det.

Jag kommer nu regelbundet (försöka) att varje vecka boka in nätverksmöten eller en zoom-kaffe med andra företagare, om så bara för 20 minuter. Jag får testa mig fram men jag förstår ju att det är väldigt viktigt för mig att få vara med i ett sammanhang. Att inte känna mig ensam. Därför är det mitt eget ansvar att göra något åt det.

Jag har även fått jobba på att vända mina egna tankar. Förra veckan fick jag till exempel 4 snabba avbokningar (tack corona). Det betyder väldigt mycket mindre in i kassan för min del vilket är lätt att stressa upp sig över. Men istället för att stressa upp mig över vad jag inte kan påverka. Så valde jag att åka och storhandla, tvätta och ta en långpromenad för att njuta av dagen istället för att stressa upp mig över den till ingen nytta.

Jag jobbar aktivt på att minska min egen stress och undersöker varje negativ tanke som dyker upp. Eftersom jag tagit detta steget för att förbättra min liv är det viktigt för mig att förbättring och förändring faktiskt sker och att jag inte låter negativa tankar eller känslor rulla på. Förändring och förbättringen är numera mitt eget ansvar, jag har ingen annan att skylla på.

Om jag bara ska dela med mig av en endaste insikt så är det att det var lättare då, när man kunde gnälla på någon annans regler, eller riktlinjer man måste följa. Det var lättare att var missnöjd när man inte själv var ansvarig för att utföra förändringen. Det är så himla lätt att klaga, men svårare när man själv faktiskt måste göra något åt det ❤︎


September 2021

Privat

Jag vet inte hur jag ska beskriva veckorna som passerat. Så självklara på något sätt. Jag vet att det är exakt här jag ska vara, ändå känns det som att en liten pusselbit saknas. Kanske är det problematiken med hundarna som får mig att känna så. Eller så är det ensamheten, bristen på sällskap. Oavsett har månaden känts fantastisk på flera sätt. Att bara ha ett jobb och inte jobba mer än heltid. Det känns magiskt. Har jobbat mer än heltid i över 8 år och helt plötsligt har jag massa tid över på min dag som jag inte vet vad jag ska göra med. Nu finns helt plötsligt tid till träning, vänner och tv-tittande utan att känna sig helt avslagen och hjärntrött. Det går verkligen år rätt håll, och jag ser med spänning fram emot framtiden.

Workshop-finn ditt flow

Företag

Jag vet inte vad jag ska säga, det känns nästan overkligt. Dagarna går superfort och jag älskar dem alla. Jag är så grymt tacksam för att jag har att göra, samtidigt behöver jag mer. Jag känner att jag absolut mår bättre av att styra min egen dag. Jag älskar att jobba och kan göra det i den takt jag själv vill. Det känns också härligt att kunna bolla runt mellan olika uppdrag. Enda nackdelen är att jobba hemma med hund, att man får bolla runt dem mellan olika platser (då de är ovänner). Det är såklart tråkigt och äter av min tid.

Jag skulle behöva göra en tydligare plan och struktur för mig själv, jag skulle också behöva ”levla upp”, lägga lite mer energi och fart på företagets framtid. Just nu går energin till att bolla med det som finns i mina händer, men när en uppdragsboll försvinner behöver jag ju ha in en ny, så som företagare behöver jag alltid ligga steget före och det är jag ju inte van med. Så där behöver jag hitta någon form av förändring.

Jag och hobbykreatören har också haft vårt första workshop och jag håller tummarna för fler!

Bara grönt=oskönt

Hus & hem

Det har varit lugnt på hem-fronten denna månaden. Vi fick äntligen bastun tömd. Så nu är huset mer, eller mindre utrensat. Det finns så klart alltid mer att tömma, men nu är mycket borta. Vi har också rensat en rabatt i trädgården och planterat rosbuskar. Vi får se hur det går med rådjuren men jag höll på att kvävas i sommar av tomtens tråkighet. Inte en enda blomma…kunde knappt andas i min egen trädgård. Nästa sommar måste det bli en förändring! Jag gissar att det inte finns blommor för att rådjuren förstör och trädgården är så stor så det är lätt att tappa energi och fokus. Men nu är åtminstone tre rosplantor i jorden. Det är tre mer än förra året. Håller tummarna för att de överlever!


Skrivresan -hitta dig själv

Skrivresan -hitta dig själv

Skrivresan -hitta dig själv

Ny här? Här hittar du del 1, del 2 , del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9 och info om hur det går till.

Ok, nu har vi undersökt ditt inre på flera sätt. Hur har det gått? Har du kommit fram till något nytt, eller har du lyckats bearbeta något gammalt? Idag tänker jag att du ska hitta dig själv, bli den du vill vara, vara den du är. Redo? Då sätter vi igång!

  • Vem är du?
  • Vem vill du vara?
  • Vad är det som skiljer den du är från den du vill vara (hur stor är diskrepansen)?
  • Hur beter du dig?
  • Hur vill du bete dig?
  • Varför är du inte den du vill vara?
  • Vad stoppar dig?
  • Hur skulle andra beskriva dig?
  • Hur skiljer sig andras beskrivning på dig från din egen?
  • Se dig själv utifrån dina föräldrars ögon…
  • Se dig själv utifrån din bästa väns ögon…
  • Se dig själv utifrån din partners ögon…
  • Se dig själv utifrån ditt barns ögon…
  • Se dig själv utifrån din arbetsgivares ögon…
  • Se dig själv utifrån någon som inte känner dig:s ögon…
  • Se dig själv utifrån guds ögon…
  • Vem syn av dig gillar du mest?
  • Vad kan du förändra för att tycka om dig själv bättre?
  • Vart hittar du oftast dig själv?
  • Vart vill du hitta dig själv?
  • Vart hittar andra dig?
  • Vart vill du vara?

 


Jag har redan förlorat allt…

Det där med att ha en anhörig med missbruk. Så svårt.

Man kan tycka att man borde vänja sig. Det har liksom gått över 20 år nu. Ändå känns det som ett svårläkt sår. Ofta har jag lutat mig mot att försöka bygga upp en förtroende, visa att hen kan lita på mig, genom att år efter år upprepa samma sak; jag finns här om/när du behöver mig. Men hen har aldrig behövt mig till annat än pengar…vilket jag aldrig gett.

Dom få tillfällen vi har hörts av har jag kramat om, sagt ”jag älskar dig”. ”Jag gör vad som helst”…

Men hen har inte tagit emot dem orden, inte från mig och inte från någon annan. Hen fortsätter att leva på, ett liv hen inte önskar. Jag tänker ofta att jag önskade att jag gjort mer, samtidigt som jag innerst inne vet att det inte finns något jag kan göra alls, och jag vet att den dagen hen lämnar jorden kommer jag att ångra mig, för allt jag gjort, men kanske mest av allt det jag inte gjort.

Så jag tar den där kontakten hen inte vill att jag ska göra, och hen blir som förväntad arg, besviken. Om jag nu hade lyckats bygga någon form av förtroende så är den som bortblåst…igen.

Men för mig gör det egentligen ingen skillnad, jag har redan förlorat allt, förlorat dig, så om du backar lite till förändrar varken din eller min situation.

Och kanske att jag ångrar det här,

eller så ångrar jag

det inte alls ❤︎


En vecka utan stress

Eftersom jag numera styr över min egen tid kan jag ju inte skylla på någon annan när jag känner mig jagad eller stressad. Nej, där ligger ju hela skulden på min egen planering. Än har jag inte hittat några tydliga planer eller rutiner utan jag testar mig fram, från dag till dag. Denna vecka har jag dock som mål att uppleva mindre stress, om det ens är möjligt. Men hey, varför inte ge det ett försök.

Ofta uppstår en stresskänsla inombords när jag ska ha digitala möten eller telefonmöten hemma. Detta för att jag tidigare varit med om att hundarna löper amok under mina möten (som tur var inte terapisamtal, men ändå). När en hund står och skäller eller gnäller är det svårt att vara närvarande eller i alla fall att uppskatta och njuta av stunden man har framför sig. Ofta har jag kunnat sätta ut valpen i hundgården vilket gjort situationen lugnare men nu när höst, vinter, regn och rusk närmar sig gissar jag att hundgården kommer att bli ett minne blott. Jag har bestämt mig för att inte chansa längre utan vid varje möte får han åka in i buren för att lägga sig och sova och så stänger jag in mig på övervåningen (med hund 2) som i princip alltid är gnällig, men åtminstone inte lika högljudd.

En annan situation som ofta frambringar stress är vid lunchtid. Jag försöker jobba hemma med hundarna på förmiddagen och åker till min mottagning på eftermiddagen. I mitten där, dvs vid lunchtid går jag en långpromenad med hunden, ska hinna äta och förflytta mig. Ofta blir det att jag kastar i mig maten och rusar iväg med stresspåslag. Trots att jag ALLTID är ute i god tid.

Ja du kanske hört talas om tidsoptimister, men jag är tvärtom, tidspessimist. Vill alltid ha en timma extra på mig i beräkningarna. Inte bara för alla ”tänk om tankar” så som att det kan vara bilkö, broöppning, bilen startar inte osv. Nej också för att jag vill vara lugn och harmonisk innan jag möter mina klienter. Jag vill inte komma med andan i halsen eller vara oförberedd. Så kanske blir det istället att åka till mottagningen på förmiddagen och jobba hemma på eftermiddagen? Tiden får utvisa.

Denna vecka skall jag i alla fall lägga fokus på att inte stressa i dessa omställningar. Att andas lugnt och harmoniskt inte bara i möten, utan också mellan dem ❤︎

 


Att hitta hem, igen.

Jag vet att jag tappar bort mig själv i perioder. Liksom inte vet vad jag ska skriva. Tänker att jag inte har något att berätta, och jämför mig med andra bloggare och känner mig dålig, ointressant och meningslös. Och egentligen ser jag mig inte som en ”bloggare”, för jag skriver inte för att visa upp mig själv eller några produkter, jag skriver endast för att jag älskar att skriva. Jag skriver liksom…för min egen skull.

Men så märker jag att jag plötsligt tappar bort orden. Att inläggen minskar. Från att från början skriva varje dag mån-sön så har det sakta men säkert krympt. Från 7 dagar i veckan till 5, sedan till 3, sedan 2, 1. 0?

Det är ju inget med det, men jag frågar mig varför. För jag saknar det. Orden. Kontakten med er. Saknar allt. Känner mig liksom halv om inte fingrarna får glida över tangenterna.

På en arbetsintervju här om veckan kom det upp. Och så var det där med din blogg… Det kändes plötsligt som att jag stod naken framför tre främmande människor. På något sätt kändes bloggen plötsligt som något negativt i mitt liv, eller något som andra kunde se som negativt. Något som helt enkelt kunde vändas mot mig. Och jag vet att jag har sagt till mig själv att om en arbetsgivare skulle be mig att välja på arbetet och bloggen så väljer jag…bloggen. Alla gånger.

Och det handlar inte om att jag väljer en blogg, den handlar om att öppet få vara mig själv. Att inte behöva hålla in eller skämmas över vad jag tycker och tänker, eller hur jag har mått. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet. Jag vill att det ska vara en del av mig. För hur mycket jag än vill kan jag inte kapa bort den biten av mig själv.

Jag startade den här bloggen för att öppet pratat om psykisk ohälsa, för att bryta tabun. Men också för att lufta med eget inre. Och när någon kommer innanför mina väggar och ber mig att vara tyst eller begränsa mig…ja då skaver det.

Jag har alltid känt mig lite ”nedtystad” som anställd. Jag har varit fullt medveten om att jag inte kan skriva öppet om exakt allting. Att både arbetskamrater, chefer och klienter kan komma att följa mitt liv. Och visst har det funnits en rädsla att min blogg ska kunna stoppa mig i något framtida jobb….men om det skulle vara så, så känner jag ganska starkt att jag inte vill ha det där jobbet.

Jag har alltid tänkt att åh, vad skönt det skulle vara att vara egenföretagare, att kunna skriva ”på riktigt” och inte bry sig om vad någon tycker och tänker. För som företagare har både föreläsningar och klienter kommit från mina sociala kanaler, för att jag faktiskt delar med mig av vem jag är, liksom under huden. Under alla lager av titlar, utbildningar och arbetsroller. Dom vet vem dom får, vem dom möter.

Jag är….en människa…..med känslor. Och jag tycker om att uttrycka dem, i skrift.

Kanske är det för att jag avskyr fasader. Både hos andra men också hos mig själv. Jag vill kunna vara jag, 100%, fullt ut. Det är tyngre att bära upp en mask som inte är jag, än att faktiskt vara mig själv.

Kanske har jag tappat bort lite av min självkänsla i min lyhördhet. Det är dags att ta tillbaka den. Att vara jag, våga uttrycka det (igen) och fortsätta vara både stolt och stark.

Jag har slitit mig loss från min anställning, och där med också från andras åsikter. De spelar ju inte längre någon roll. Det är dags att kliva ur garderoben som jag det senaste gömt mig i. Att kliva upp ur jämförelseträsket som inte ger mig annat än känslan av att sitta fast. Det är dags att komma tillbaka, att hitta hem, igen ❤︎