Blogg


Sådant som fortfarande värker   Recently updated !

Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den  har funnits.

Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.

Ingen ser din inre smärta

Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.

Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.

Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.

Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3


Skolan, ont i magen och hyperkonkret   Recently updated !

Min största oro för min son handlar om skolan. Jag är rädd för att han inte når upp till skolans mål, och att hans självkänsla där med kommer att knäckas. Själv bryr jag mig egentligen varken om skolan eller betygen. För jag vet att man klarar sig ändå, han kan få ett jobb, ett välfungerande liv, så länge han har hälsan kvar, och är en god människa. Därför kommer det alltid att vara prio 1 för mig. Men….jag vet att samhället idag kräver mycket mer, och hur knäckande det kan vara för självkänslan att inte kunna läsa lika bra som sina vänner, eller ens förstå vad den där läraren pratar om, att inte orka med läxorna, och tillslut kanske inte ens en skoldag.

Det som skrämmer mig mest är att jag känner mig maktlös och inte kan hjälpa till. Jag har inte koncentration nog att lära mig och sedan förklara hans läxor för honom. Jag har ett himla sjå att komma ihåg när han har läxor, gympa eller andra aktiviteter som händer på skolan. Skolan är inte gjord för barn med ADHD. Men veckobrev och information som skickas ut av skolan är inte heller skapat för föräldrar med ADHD. Jag är glad om jag orkar läsa igenom de där jäkla mailen, och ännu gladare om jag minns vad som står i den.

Men, jag skrev inte det här inlägget för att gnälla. Jag skrev det för att berätta att mina grymma föreläsningskollegor Jessica och Malin som numera arbetar tillsammans och skapar en bättre värld för barn med NPF. Inte bara med sina böcker utan nu också genom ett digitalt läromedel (hyperkonkret) för elever med inlärningsproblematik som inte når målen i skolan inom SO – ämnena, årskurs 7-9. Och precis som Jessica skriver på sin blogg “Föräldrar till barn som misslyckas i skolan försöker idag att hitta på egna lösningar för att hjälpa sina barn. Hyperkonkret kommer att ersätta de egna lösningarna. Den lättnad man som förälder känner när man äntligen får rätt hjälp och stöd är ovärderlig.” 

Jag håller tummarna för att alla barn kommer att få ta del av detta och att vi föräldrar kan slippa magont. För det är vad jag har när jag tänker på skolan, framtiden och min son <3

Du kan följa hyperkonkret på facebook här för att hålla koll på deras arbete.


På baksidan av din sko   Recently updated !

På baksidan av din sko

På baksidan av din sko

Jag kände mig nedslagen. Ville så gärna ge dig något men nådde inte hela vägen fram.

Jag blev nedtryckt, trampad på, istället för att få tillåtelsen att blomma ut.

Kanske var det av ren själviskhet,

jag ville visa upp mina strålande kronblad.

Breda ut dem över dig,

få lysa,

så där som bara jag kan.

Men du vill varken se eller dofta på min blomma.

Du ville istället trampa sönder den med dina kängor redan nedstänkta av blod.

Jag har sett blommor förut säger du och putter undan min.

Du ler när du går från rummet,

men jag gråter inuti.

Du drar resterna av mig längst dörrtröskeln på vägen ut

och ytterligare en bit av mig på din hallmatta.

Som om den blomman jag ville ge dig inte betydde någonting.

Och jag vet inte om jag gråter för min egen skull,

av ren själviskhet,

eller för din som aldrig fick ta emot det jag ville ge dig.

Eller kanske för oss båda

som inte fick växa i mötet och bli en bättre version av oss själva.

Jag torkar tårarna och plockar ihop resterna av mig själv,

men lite av dem bär du kvar.

På baksidan av din sko.


Skrivövning   Recently updated !

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?


Skriv en dikt som börjar med order Hej.

Tex:

Hej! Ett enda ord som får dig att se mig. Ändå kommer det inte ur min mun.

Hej. Så enkelt, lättstavat. Ändå hittar jag inte till det när jag ser in i dina ögon.

Hej, utbrister du, och jag vänder bort blicken. Som om du inte fanns.

Skrivkortleken finner du här.


Sjukt stressad   Recently updated !

Vill tipsa er om en serie på SVT play “sjukt stressad”. I denna serie får man följa fyra unga tjejer som blivit sjuka av stress. Jag blev  påmind om mina egna perioder av depression/utmattning när jag såg serien och kunde känna igen mig i delar av tjejernas upplevelse och det gör så himla ont.

Vill också tipsa er om hjärnfonden som också har flera berättelser om utmattning på sin hemsida.

Är du på väg mot utmattning?

Känner du igen dig i nedanstående citat?

Kontakta i så fall din vårdcentral.

NU.

  • jag känner mig trött
  • jag orkar knappt gå till jobbet på morgonen
  • jag känner mig fysiskt utmattad
  • jag känner att jag har fått nog
  • mina batterier är uttömda
  • jag tänker långsamt
  • jag känner mig utbränd
  • jag har svårt att koncentrera mig
  • jag har svårt att tänka klart
  • jag har svårt att fokusera mina tankar
  • jag har svårt att tänka på komplicerade saker
  • jag har svårt att göra mitt jobb
  • jag har svårt för att engagera mig känslomässigt på sätt som jag gjort tidigare.

Veckan som gått   Recently updated !

Veckan som gått

Veckan som gått

Veckan som går har varit en riktigt skit vecka. Eller egentligen inte alls, men det har känts så. Det har inte hänt någonting och kanske är det det som är problemet. Jag har känt mig rastlös, gnällig, omotiverad, motvillig och sur. Helt utan anledning. En sådan där vecka man bara vill dra täcken över huvudet och se den segla förbi.

Som jag längtade efter helgen! Men nu är den också förbi. Den har gått så mega fort och fast att jag egentligen inte hade ett dyft inplanerat satt jag knappt ner en enda gång. Suck, så det kan bli. Men nu är i alla fall en ny vecka igång. Jag ska se till att försöka göra den bättre.

Denna vecka har jag mer att göra både under arbetet och på kvällstid vilket känns skönt. Rastlösheten är som en tickande bomb för mig och när jag har som minst att göra kommer utmattningskänslorna. Jag vet att det är den där väntan som river och skär i mig. Om det är något jag avskyr så är det ju att vänta. När fastighetsägaren frågade när jag ville ha lokalen och min man svarade att det räckte med 1 december innan jag ens hade öppnat mun, så ville jag bara stampa honom på foten, hårt. Jag hade tvärtom tänkt att säga; ge mig nycklarna NU. Men inte då, jag håller mig i…och väntar.

Jag känner verkligen att jag räknar ner, både mot lokal, nytt år där studierna går mot handledning och till mina möten med Malin så att jag kommer få en tydligare ram runt den nya delen av mitt företag. Ideér sprutar ur öronen på mig just nu. Gör det till och med svårt att sova. Popcornmaskinen i huvudet i full gång och jag hinner inte tömma den innan den börjar poppa nytt.

Jag älskar egentligen den delen, när det sprutar företagsideér, men inte just nu, när man inte kan förverkliga dem och har massa annat framför sig. Men jag har mycket att se fram emot, längtar efter att få sätta mig ner och skriva mina mål och önskningar för nästa år. För det är först då de kan bli verkliga, på riktigt.

Önskar dig en fin vecka!


Att våga drömma

Att våga drömma

Jag har alltid sett mig som en drömmare. Både i barn- och ungdomsåren minns jag att jag ofta drömde mig bort. Ofta handlade det om det där huset i skogen eller om alla de där djuren jag ville ha.

Jag är fortfarande likadan, men idag drömmer jag om frihet, tid, det där företaget som låter mig leva det liv jag vill. Jag drömmer om friska barn, om ett lugnt och tillfredställande liv.

Jag kräver inte mycket egentligen. Strävar varken efter utlandsresor eller ett slott. Allt jag vill ha är trygghet. Det har alltid legat som nr 1 på min drömlista. Kanske för att det är det svåraste att nå?

Det jag skulle berätta om egentligen var min drömbok där jag skriver ner alla mina företagsdrömmar och ideér. Sånt där som annars bara får plats inuti. Här samlar jag både bilder, färger, ord och tankar.

Ibland tänker jag att det viktigaste kanske bara är att hålla de där drömmarna vid liv. Att det många gånger är våra drömmar som tar oss framåt, gör oss levande och lyckliga (eller i alla fall är det så för mig).

Jag blir både ledsen och oförstående när jag möter människor utan drömmar och mål. För hur kan man andas utan luft? För mig är drömmarna luften under mina vingar, de som ger mig både syre och fart. Det viktigaste är egentligen inte att nå dem. Utan bara att äga dem. Göra dem till sina egna.

Jag struntar i om jag kraschlandar, eller om jag råkar bryta ett ben i bara farten. Det viktigaste är att jag vågar flyga.


Stora drömmar i litet rum

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder från IKEA.se

Gaaah,jag har blivit med lokal. Eller lokal… jag hyr ett litet rum som är mitt bara mitt och där jag kommer få leka, lära och göra vad jag vill. Ett rum där mina företagsdrömmar kan växa och få plats. Jag drömmer om att bygga ett rum där inte bara jag får förändras och växa utan också alla som besöker det. När man kommer in ska man andas lugn och trygghet och man ska alltid komma ut med lättare axlar. Rummet ska ha gett dig något varje gång du går därifrån. Fråga mig inte hur man bygger in värme, trygghet och tillit mellan fyra väggar, men det är i alla fall mitt mål.

Det handlar inte bara om inredning. Utan också om doft, ljus, ljud, intryck. Allt ska påverka dig. Jag är ingen inredningsdesigner så kanske är mina drömmar bara drömmar och en omöjlighet i verkligheten, vi får se. Men i vilket fall ska jag försöka njuta varje steg på vägen fram till dem.


På gång…

Som ni vet bygger jag en ny hemsida och har börjat utveckla en ny “gren” på mitt företag. Grenen jag bygger nu, den terapeutiska delen, är egentligen den jag vill ska vara grundstommen, och förlaget, bara ett sidoskott.

När jag tittar bakåt så ser jag att det mesta jag gjort, både bra som dåligt, har skett på impuls utan någon vidare plan anledning eller tankeverksamhet bakom. Och idag vill jag göra annorlunda. Jag vill bygga en riktigt stabil grund i mitt företag, en verksamhet som kan växa/förändras med mig oavsett hur liten eller stor den kommer att bli.

För det viktigaste är inte att jag når några höga mål, tjänar några större pengar eller kan leva på företaget på heltid (även om det också vore kul) utan att jag känner att företaget är genuint jag, och att jag kan få ha med mig det som en utvecklingspartner för resten av mitt liv. För jag vet att jag alltid kommer vara en rastlös människa. Ett jobb, oavsett vad jag kommer jobba med, kommer aldrig kunna tillfredsställa mig till 100%.

Alla tidigare misstag har lärt mig så mycket, och jag vet att jag kommer att fortsätta trampa i klaveret och göra fel. Men jag kommer att försöka att göra än mer rätt.

För att bygga mig den där stabila grunden jag drömmer om jag anlitat Malin som kommer hjälpa mig att bygga mitt “brand”. Jag ska inte längre “köra på känn” utan lita på någon annans kompetens och syn på mig och mina ideér. Det känns så otroligt spännande och kul och jag väntar på helspänn för att få reda på mina företagsfärger, logga, stil mm och givetvis kommer ni få vara med mig genom processen och tycka, tänka och känna. För ni om någon har ju redan en syn på mig och vet om hon och jag tillsammans “träffar rätt”. Ska bli kul att också få höra era åsikter och tankar om det.

Om två veckor ska jag ha mitt första möte med Malin och i december förväntas arbetet vara klart och det är först då jag aktivt kan börja arbeta med hemsida osv. Så just nu känns det som att jag bara går i väntans tider. Både vad gäller hemsida och lokal. Desto mer att göra i december och början på nästa år. Ska försöka hålla andan uppe fram tills dess, jag som helst önskar att allt var klart igår.

Japp, mycket på gång, men samtidigt, just nu, ingenting.


Vad skriver du om?

Vad skriver du om, frågar hon.

Ja, vad fan skriver jag om, tänker jag.

Livet, känslor, om mig själv?

Från början skulle jag svarat psykisk ohälsa men idag tänker jag att det kanske mer handlar om psykisk hälsa? Att ta hand om sig själv oavsett om det spökar på insidan.

Vad skriver du om, frågar hon.

Jag har fortfarande inget svar.

Rycker på axlarna och skriver ner denna text med orden som blev kvar.