Familj & föräldraskap


Jag har redan förlorat allt…

Det där med att ha en anhörig med missbruk. Så svårt.

Man kan tycka att man borde vänja sig. Det har liksom gått över 20 år nu. Ändå känns det som ett svårläkt sår. Ofta har jag lutat mig mot att försöka bygga upp en förtroende, visa att hen kan lita på mig, genom att år efter år upprepa samma sak; jag finns här om/när du behöver mig. Men hen har aldrig behövt mig till annat än pengar…vilket jag aldrig gett.

Dom få tillfällen vi har hörts av har jag kramat om, sagt ”jag älskar dig”. ”Jag gör vad som helst”…

Men hen har inte tagit emot dem orden, inte från mig och inte från någon annan. Hen fortsätter att leva på, ett liv hen inte önskar. Jag tänker ofta att jag önskade att jag gjort mer, samtidigt som jag innerst inne vet att det inte finns något jag kan göra alls, och jag vet att den dagen hen lämnar jorden kommer jag att ångra mig, för allt jag gjort, men kanske mest av allt det jag inte gjort.

Så jag tar den där kontakten hen inte vill att jag ska göra, och hen blir som förväntad arg, besviken. Om jag nu hade lyckats bygga någon form av förtroende så är den som bortblåst…igen.

Men för mig gör det egentligen ingen skillnad, jag har redan förlorat allt, förlorat dig, så om du backar lite till förändrar varken din eller min situation.

Och kanske att jag ångrar det här,

eller så ångrar jag

det inte alls ❤︎


När det inte bli som man tänkt sig

Usch, sitter i en sådan jobbig situation här hemma nu som nästan känns pinsam att gnälla om för jag förstår att det i andra ögons kanske inte ens framstår som ett problem men för mig påverkar det hela min vardag och min hälsa. Meeen jag säger det ändå, i bästa fall kanske någon har tips eller kan ge mig råd.

Mina hundar har börjat bråka. Eller ja, mest är det faktiskt den 7-åriga franska bulldoggen som inte längre orkar med den obstinata och kaxiga lillebrorsan (som är 20 kg större än honom). Frallan har alltid varit en surgubbe och en polis men nu letar han verkligen efter minsta lilla fel för att hoppa på valpen (som nu är 8 månader).

Eftersom vi varit med om ett allvarligt hundbråk tidigare där den lilla frallan fick rejält med stryk av en annan hund (där han också startade bråket) är vi så klart rädd att han ska bli skadad då han är så pass mycket mindre. Men hans storlek stoppar honom inte, han hänger sig envist fast och biter för allt han har i dessa större hundar även när han själv får stryk. Valpen är inte alls arg och försöker komma undan och fly varje gång frallan hoppar på honom men vi har valt att skilja dem åt då vi tänker att den dagen valpen säger ifrån, kan vi i värsta fall få uppleva precis samma sak som tidigare, ett blodbad.

Problem 1 är att jag inte kan ha hundarna ihop, att jag har en på varje våning och måste anpassa min vardag och gå och känna att en hund är ensam eller missnöjd.

Problem 2 är att hela situationen skapar en anspänning i mig på grund av tidigare hundbråk och trauman. Jag känner att jag hela tiden får passa, vara på min vakt och har svårt att slappna av och gå ner i varv…..och detta påverkar ju så klart min psykiska hälsa.

Suck. Det var inte så här jag ville ha det. Och jag orkar verkligen inte med en process att placera om hundar. Jag älskar dem båda. Dom ska stanna, jag måste bara hitta ett sätt att lösa situationen.

Stressat googlar jag på hundpsykologer, tränare, kastrering och hundkurser. Samtidigt känner jag mig urlakad och förlamad. Jag har haft hund hela mitt liv och vet att det beror på brister i ledarskapet och att vi borde låta dem sköta sina bråk själva osv. Men jag vill verkligen inte se någon skadad. Så om någon har tips, råd eller en färdig handlingsplan -give it to me. Lovar att följa den slaviskt för att förbättra situationen här hemma.

Färdig gnällt. Klart slut.


Juli 2021

Privat

Halva Juli bestod av att avsluta och packa ihop saker på jobbet och andra halvan av semester. Båda delarna känns fortfarande overkliga. Trots att två semesterveckor redan gått kan jag inte säga att jag kunnat komma ner i varv och verkligen känna att jag har semester. Kanske mer tvärtom eftersom hela familjen är ledig utom jag som måste ha stenkoll på min kalender för att inte blanda ihop dagarna och missa någon klient. Ofta har jag några timmars arbete varje dag vilket gör att jag inte kan landa i ledigheten helt. Dock är jag glad och tacksam över ”semestern”. Det känns skönt att jobba några timmar på en dag när man är ledig istället för som förut jobba några timmar efter jobbet. Mitt nya mål är att försöka vara ledig varje kväll och helg. Kanske enklare sagt än gjort men det är vad jag längtar efter just nu i alla fall. Då vi flyttat och möblerat om mycket har semestern hittills till stor del bestått av nackspärr och ryggont. Men jag försöker ändå njuta av vardagen. Jag tillbringar mycket tid ute på verandan, hänger med barnen till badplatsen och badar och tar promenader i solen. Måtte sommaren och solen komma tillbaka, än är jag inte färdig!

Företag

Oj, här har rädslan hunnit komma ikapp mig och jag undrar vad jag egentligen sysslar med. Hur tror jag att jag ska klara det här?!? Men jag försöker att ha tillit. Jag vet att jag är duktigt och driftig, och att jag måste ge mig själv den här chansen. Jag skulle inte förlåta mig själv annars. Förutom lite små jobbande i företaget under sommaren så är det dags för lokalbyte igen. Tredje gången gillt och jag håller tummarna för att jag nu hittar en plats att stanna på. Efter att ha jobbat i terapistugan har jag märkt både fördelar och nackdelar (både för mig och för mina klienter). Den största nackdelen är dock att hela min familj blir inblandat i mitt jobb då jag måste säga till när jag har klienter och familj och hundar får därför hålla sig inomhus under den stunden. Och ja, det har funkat ett tag men kommer inte att göra det i längden. Jag tror också att det är viktigt att skilja på jobb och ledighet. Jag tror att jag vet vart jag kommer att landa och ska titta på rum idag och förhoppningsvis får jag tillgång till det fortast möjligt. Just nu lånar jag ett rum av en terapeutkollega vilket jag är otroligt tacksam för. Och tanken är att jag ska få ett rum intill henne så att jag i framtiden kommer att ha en kollega, även om jag arbetar ensam.

Hus & hem

Oj, här har det hänt mycket och ändå kan jag tycka att det inte är tillräckligt. Dottern har tagit över terapistugan och har numera ett helt hus för sig själv. Vi fick i och med  det ett större sovrum och ett kontor i huset vilket känns fantastiskt skönt. Vi har därför både möblerat och tapetserat om vilket är grymt tillfredställande. Dock har jag ju hela mitt möblemang för företaget ståendes i källaren vilket gör det omöjligt för oss att fortsätta vår rensning. Ja för det har varit målet med semestern, att rensa ut här hemma. Men fram tills att jag har fått lokal kommer vi att stå lite still.

Vi har inte heller grejat så mycket som jag önskat i trädgården. Egentligen är det helt i överenskommelse med mig själv. Jag vill bo här minst en sommar först innan jag börjar flytta runt, plantera eller slänga saker. Men samtidigt kliar det i fingrarna och jag vill bygga grusgångar, staket och rabatter. Men det kommer inte att hända detta år. Kanske inte ens nästa. Vi får se. Att vi får ordning på insidan är helt klart det viktigaste just nu och där är vi på god väg.


När livet förändras

Tänk vad livet snabbt förändras. Poff, så är allt man en gång hade och kände till borta. För några veckor sedan så var denna kille en alldeles vanlig frisk och glad hund. Idag är han praktiskt taget blind.

Jag vet inte om det kommer att bli bättre eller sämre, om det är så här vi får lära oss att leva nu.

Man får hitta andra sätt för allt man gjort förut. Passa upp på en gammal man som alltid klarat sig själv. Bära honom i trappor, hålla koll så att han inte trillar eller fastnar någonstans. Säga ”hej, här kommer jag” innan man tar ner handen och klappar honom. Man får försöka röja hinder ur hans väg och man får försöka göra hans liv så bra det går även om han inte ser oss som han brukar.

Han är okej, och det ända jag önskar är att vi får sju härliga år till med honom. Blind eller ej, bara han får fortsätta vara vår lilla polis och surgubbe. Den som vet alla regler och rutiner, den som ger kärlek till alla och delar ut världens bästa pussar. Den som älskar att krypa upp i ens knä och sova på ens arm. Jag hoppas nu att hans ögon läker illa kvickt så han kan slippa både mediciner och tratt. Så att vi tillsamman kan bygga ett ”nytt liv”, där allt är som förut även om inget ser ut som det brukar ❤︎


Att vara en hjälpare

Att vara en hjälpare är ingen enkel roll. Tvärtom. Ofta innebär hjälparrollen att andra lägger på dig ansvar och för att överleva själv behöver du kämpa för att inte ta emot det. Som hjälpare är det inte ovanligt att du hjälper andra som yrke, men att du också har samma roll i ditt hem eller i din vänskapskrets. Det är dig man ringer till för att prata, som man frågar om hjälp eller som man alltid räknar med tar hand om saker eller löser problem. Det är inte ovanligt att det är du som håller ihop familjen eller  umgänget, att du bekräftar andra och ser till att de mår bra.

Tidigare i mitt liv var jag den personen. Hon som bara gav och gav.  Som svarade i telefonen på nätterna, gav bort både pengar och tid, som hela tiden såg till att andra mådde bra, men i samband med det glömde jag bort mig själv.

Det slutade med att jag blev trampad på, tagen för given.

Härom veckan sade en person till mig att den hade förväntat sig mer av mig, att jag skulle ställa upp. Förr i tiden hade jag tagit det som en smäll i ansiktet och bett om ursäkt, även om jag fortfarande kan tycka att orden sved så inser jag att det inte är jag som ska be om ursäkt.

För andra människor är inte mitt ansvar oavsett hur nära de står. Det finns ingen lag eller regel som säger att jag måste vara den som ställer upp, som bryr mig om eller bara finns till. Bara för att jag kan eller vill hjälpa till, så betyder det inte att jag alltid borde.

För en hjälpare har inga superkrafter, inga extra tider på dygnet. En hjälpare har inte mer ansvar än gemene man. Det enda en hjälpare har, är ett större hjärta.

Ett större hjärta som också har lättare för att brista och blöda. Idag ser jag vikten av att ta på MIG syrgasmasken först, innan jag ger till andra. Men andra verkar tro att jag dansar på rosa moln och kan sväva i väg så fort någon räcker upp en hand. Medans jag i verkligheten också kämpar, med mig själv.

Jag har vänner och familjemedlemmar som är deprimerade, jag har en bror som är i ett aktivt missbruk. Tro mig när jag säger att jag hade velat gå in och förändra deras värld. Jag tänker på dem. Varje dag.

Men jag har varken supermantel eller trollstav, och jag vet att om jag skulle lägga kraften på alla runt mig som mår dåligt så har jag inget kvar sen till mig själv. Jag hade gått sönder, blivit sjukskriven och inte ens kunnat ta hand om den som står mig närmast. Min man och mina barn.

Allas liv ligger inte i mina händer jag vet det, men ibland tror jag att de glömmer bort det själva. Att dom sitter och förväntar sig att bli hjälpta, att någon ska bry sig till den milda grad att de inte gör något åt det själv. Vad många glömmer är att det är tungt att bära andras bekymmer, att det inte är särskilt trevligt att få dem kastade sitt eget ansikte.

På en dag möter jag mycket misär och sorg. Det är depressioner, förlust, skam, skuld, sjukdomsdiagnoser. Allt det där hamnar i mig som en jävla papperskorg ingen bryr sig om att tömma. Det är som att jag inte skulle ha känslor, fast att jag är fylld av dem, kanske mer än andra. Så när du kommer med din sorg och dina bekymmer så lämnar du också dem hos mig när du går. Det är inte så att de magiskt försvinner bara för att du går ut genom min dörr. Nej, när du går så stannar de kvar. Jag blir lämnad ensam med känslor och bekymmer som inte är mina.

I mitt jobb är jag beredd på att ta emot, att få lyssna, hålla om. Där kan jag sortera, skaka av mig, ta hand om. Det är därför jag på min fritid ibland behöver få en paus.

Det här inlägget är inte riktat till en person, så om du tror att det är dig jag pratar om har du fel. Jag har en handfull personer runt mig som mår dåligt, som väntar på att jag ska lyfta luren och ringa, och det är just det jag vill att DU ska komma ihåg. Att det aldrig är en person som ber om hjälp, att du inte är ensam i den här personen närhet, utan att de ofta är flera. För en hjälpare hjälper ju alla, och inte bara just dig…

Där här inlägget är en påminnelse till alla som har en hjälpare runt sig, att det inte är hjälparens uppgift att ta hand om dig. Det är DIN uppgift att ta hand om dig. Om hjälparen i din närhet inte ringer eller hör av sig kanske du själv borde visa lite tacksamhet eller uppskattning. Om en hjälpare inte finns där för dig så betyder det inte att den inte bryr sig, det kan också betyda att den har andra människor att ta hand om, tex sig själv ❤︎


Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanligt dag för idag är det min dotters 15-års dag! Hurra hurra hurra!

Men fatta 15, helt galet. Jag minns ju dagen hon kom ur mig som igår… eller ja, nästan i alla fall.

Jag är så sjukt stolt över denna tjej. Får nypa mig i armen för att förstå att hon är min. Så mycket klokare, modigare och smartare än vad jag var när jag var 15 år. Det är som att vi kommer från två helt olika världar och på sätt och vis är det ju faktiskt också det vi gör. Så olika uppväxter, så olika erfarenheter.

Hon besitter ett hett temperament vilket var något jag slet mitt hår över när hon var liten men som jag nu är så glad och stolt över. Att hon kan bli arg, säga ifrån. Jag som arbetar i terapi vet hur svårt det är för många att visa och uttrycka ilska, speciellt för kvinnor så jag är otroligt glad och stolt över att hon besitter den förmågan.

Hon står också starkt och stadigt i sina egna värderingar och vågar prata och lyfta svåra och tunga ämnen vilket om möjligt gör mig ännu stoltare. Jag varken kan eller vill tänka tillbaka på tiden då jag var femton. Men livet ser helt klart annorlunda ut emellan oss.

Att få ett barn är verkligen en gåva. Det enda jag vill är att få vara vid hennes sida livet ut, att få se hennes utvecklas, växa upp, bli vuxen. Till dig som 15-åring vill jag bara säga: ha kul! Allvaret kommer sen. I den där åldern är inget så stort som det känns. Ingen kommer minnas vad du säger, gör eller vilken modell av iphone du har. Njut av dagarna, samla på dig vänner, håll i dem hårt, inget annat har egentligen någon betydelse.

Älskade älskade dotter, tack för att jag får vara din mamma!


Tårar som inte är mina

Jag ser mig själv i dig, fast att du är någon helt annan.

Det blir lätt att jag sätter mina känslor i din hals, tvingar dem på dig, så mycket att du kanske tror att de är dina egna.

Det gör ont att se dig, fast att jag skulle önska att det vore tvärtom.

Det är som att se mig själv. Liten och sårbar.

Så jag försvarar och beskyddar dig fast att jag vill släppa dig fri.

Släpper jag inte dig fri släpper jag inte heller mig själv fri.

Jag stänger in dig och håller dig hårt, beskyddar dig från allt innan du hunnit bli skadad. 

Jag plåstrar om sår som inte finns, smeker kinder som inte är blöta.

Jag tröstar mig själv, när jag tröstar dig.


Att komma på andra tankar

Det är en regntung måndag, molnen känns hotande och en trötthet vilar över både mig och sonen som kliver in i den kalla bilen. Jag hör på några sekunder när jag vrider om nyckeln att bilen också är trött och efter ytterligare några sekunder inser jag att den inte kommer att starta. Precis när jag är på väg att utbringa en stor suck (eller kanske var det en svordom) så kavlar den 11-åriga sonen upp armarna med ett leende och säger ”mamma, öppna motorhuven. Vi fixar det här!”

Jag tittar på honom frågande ”va?!?”

Han upprepar sig och tar ett snabbt skutt ur bilen ”öppna motorhuven, vi fixar det här”.

11-åringen har så vitt jag vet aldrig tittat in i en motorhuv och har för övrigt inget som helst intresse för motorer men ändå står han där med uppkavlade armar och ett stort självförtroende beredd på en ny utmaning.

Jag öppnar inte motorhuven och det slutar med att sonen får gå till skolan i det isande regnet och jag får sitta kvar i bilen och vänta på skjuts till jobbet.

Det som kunde blivit en sur och dålig start på dagen blev förmodligen till en bättre stund än vad den hade varit även om bilen hade startat. För just där och då påminde en liten 11-årig kille mig om att en motgång inte behöver vara en motgång (och inte heller en dålig start på en dag) om jag själv inte väljer att se det så.

Jag skulle likt honom kunna välja att se det som en utmaning, en lärdom eller som en extra timme av egentid. På grund av hans smittande glädje och självförtroende blev en kall, regntung problemfylld morgon till en riktigt guldstund istället för ett irritationsmoment.

Tänk vad mycket vi har att lära av våra barn om vi bara vågar tänka på ett annat sätt än vad vi brukar ❤︎


Små sår

Jag hamnar ofta i någon form av vemod när jag fyller år. Halkar ner i en svart grop oavsett hur det ser ut utanför mig. Ensamhet och utanförskaps känslor väller över mig fast att det inte finns i min vardag.

Det handlar om gamla minnen, ”scheman” som sitter kvar sedan jag var barn, där ingen inblandad hade ont uppståt. Men där det ändå skapades ett sår. Det påminner mig om hur skört det är, hur lite det behövs för att vi ska få med oss ett ärr för livet.

Historian jag kommer berätta är skrattretande i en vuxens öra men för ett barn kändes den stor och den känns stor, än idag även om jag vet att den inte är det. Den är skrattretande och barnslig, men känslor är känslor, jag lyssnar och kramar om istället för att förminska.

Jag har alltid fyllt år på ett sportlov. Det innebär att man aldrig stod upp och sjöng för mig i skolan. Man fick varken grattis från kompisar eller lärare och man fick ingen present. Men ungefär 29 dagar om året fick man se sina kompisar hyllas och firas, det hände titt som tätt… men det hände aldrig mig.

Väl hemma har jag bröder som fyller dagarna innan mig vilket gör att man slår ihop kalasen, alltid firar på en annan dag. Inte på MIN dag. Inget ont i det. Men ändå ont i mig.

Min dag blev aldrig min, och idag är det något jag värnar om stort. MIN dag. För dom flesta har det här ingen betydelse. Men för den där tioåriga flickan som kände sig bortglömd hade det stor betydelse…och därför för mig…än idag. Det här måhända vara ett litet sår. Men jag tar lika välhand om det som ett stort. En sår är ett sår, en sorg är en sorg. Oavsett storleken på den ❤︎


Snart hemma!

Bild från hemnet/Mäklarhuset

Här är det. Platsen som blir min om 14 dagar. 14 dagar. Så jäkla nära men ändå så långt ifrån! Den största förändringen handlar för mig inte om att komma närmare naturen, utan mer om att (för första gången i mitt liv) få känna att jag är hemma. Att ha hittat en plats man vill stanna på. I det här huset kan jag tänka långsiktigt. Plantera trädet jag vill se växa och gro.

Det stället jag levt på idag har jag gjort med vetskapen om att det är till låns. Jag har alltid haft en försäljning i bakhuvudet. Vetat att jag egentligen vill någon annanstans, att jag förvaltar fastigheten tills att någon annan tar vid, och den känslan kan tidvis vara tung. I alla fall om man som jag alltid bär en oro i kroppen.

Jag inbillar mig att jag i mitt nya hem kommer att få leva med en  helt annan känsla i min kropp, en känsla av att ha hittat hem. Jag kommer för första gången i mitt liv kunna andas ut ❤︎

Jag vet att allt det där bara är tankar och i värsta fall förändras ingenting mer än huset jag bor i. Men för någon som drömt om just den här utsikten i 40 år känns längtan oändlig och framtiden magisk.

Härom veckan promenerade jag och sonen till utkanten av vår (snart) alldeles egna sjö. Satte oss på bryggan och dinglade med benen. Att kunna få göra det i min egen trädgård om bara några veckor känns overkligt.

Ibland skrattar jag åt oss, åt mig och min man. Att vi längtar efter renoveringar och ständigt ger oss själv mer jobb. Tror dom flesta människor försöker att göra tvärtom, och så konstigt egentligen att kunna längta ”hem” när huset tillhör någon annan. Att vi vid bara första anblicken kunde säga ”det här är vårt”, och bara några månader senare befinna sig där utan att ens tveka.

Jag som är livrädd för sånt här (stora förändringar, banker och lån) har inte tänkt tanken att backa en endaste sekund. Jag är så otroligt glad och tacksam att allting har landat rätt. Snart, snart är jag hemma ❤︎

14 dagar. Så jäkla nära men ändå så jäkla långt ifrån!