Familj & föräldraskap


Självkärlek

Den här lilla tjejen är så olik mig själv (på ett bra sätt). Helt otroligt att jag är hennes mamma. Jag ser inget av mig i henne. Hon är så tuff, så stark och så självklar. Jag tänker på mig själv i hennes ålder. Hon är en sådan tjej jag skulle ha velat vara. Hon som hade allt. Både inuti och utanpå. Det känns overkligt för mig att se ett barn så frisk och sund i sina tankar.

Under mina ungdomsår bar jag otroligt mycket självhat, och det finns inget att det i denna tjej vilket förundrar mig och gör mig otroligt lycklig. Denna tjej kan säga: jag är bra, jag är vacker, jag är bäst, jag tycker att jag är fin, jag är nöjd med mig själv, jag är smart. Ord som jag knappt tänker om mig själv och absolut inte skulle säga högt om tanken ens föll över mig. Det känns overkligt och gör mig så stolt och jag hoppas för allt i världen att hon behåller sitt starka självförtroende och sin självkänsla.

Självklart förstår jag att hon, liksom alla människor tvivlar. Men att bara kunna se sig själv i spegeln och säga högt: vad fin jag är (och mena det) är något få personer gör. Jag ser i hennes ögon att hon tycker om sig själv, även när hon inte säger det högt. Det är beundransvärt tycker jag som har kämpat med att försöka tycka om mig själv hela mitt liv. Så vad kan en 13-åring lära en 39-åring?

 Självkärlek.

Kanske den vackraste kärlekarna av dem alla. Eller i alla fall den ovanligaste <3

Så lektionen börjar nu, säg mig älskling, hur gör jag för att bli lika klok och fin som du? <3


Jag har skapat dig

Jag har skapat dig.

Burit dig i mig.

Jag önskar dig en kärlek till dig själv.

Att du lär dig att älska dig.

På samma sätt som jag älskar dig.

Varje del av dig är perfekt.

Även de delar du aldrig kommer att tycka om.

Du är målad med mina penseldrag.

Ingen kan någonsin säga att det är fel.

Jag gjorde mitt bästa, jag gjorde mitt bästa.

Att en blandning av två människor kunde bli du. Så fantastiskt det är.

Hel och fungerande, i perfektion.

Jag skulle önska att du kunde se dig själv.

Med mina ögon.

Då skulle du älska dig själv, då skulle du älska dig själv.

Ingenting som blev så rätt kan någonsin vara fel.

Det hoppas jag att du vet.

Att du är skapad av 280 dagars oändlighet.

Du kan aldrig vara fel.

Det hoppas jag att du vet, det hoppas jag att du vet.


Det sista jag vill…

Jag blir jävligt ledsen, ja det är faktiskt det enda jag känner. Ledsen. I flera år har man frågat efter hur det går i skolan och bara fått lugnande svar. Sedan får man helt plötsligt en åtgärdsschema uppstoppat under näsan med hjälpmedel han skall få. Jätte bra, men när uppstod problemen? Varför har jag inte fått höra det här INNAN ett utvecklingssamtal. Konflikter och koncentrationssvårigheter är inget som bara uppstår från tomma intet utan har funnits hela tiden men ingen har pratat om det förrän det blir ett TILLRÄCKLIGT stort problem.

Problemet är att när det är tillräckligt stort för skolan är det ännu större för barnet som bär det. Känslan av att komma efter, inte förstå fastnar i en och har en tendens att stanna där för alltid.

Den där superkraften som folk talar om när det kommer till ADHD känns långt borta hos ett 11-årigt barn. För där är kraften bara ett problem. Om inte för andra så för en själv.

Jag vill mest gråta. Nej det var ingen nyhet för mig. Det kom inte som en hemlighet att han har ADHD-symtom. Men att de eskalerat och påverkat hans skolsituation innebär också att det mer eller mindre påverkar hans psykiska hälsa. Och det gör mig ledsen.

Ska man klappa honom på huvudet och förklara att om 10-15 år kommer du må bättre. Då kommer du komma ur systemet som håller dig fast och du kommer efter alla dina misstag förstå dig själv och lära dig att hantera dina svårigheter och problem.

Vilken tröst.

Jag ville inte ge honom detta. Jag önskade honom något bättre.

Jag funderar på hur jag ska stärka honom i situationen. Försöker förklara för honom vad allt betyder, vad det innebär och att han inte är sämre än andra utan tvärtom.

För jag tänker att det är så det är. Det är lätt att klara en uppgift om man inte har koncentrationssvårigheter. Har man koncentrationssvårigheter och klarar uppgiften ändå betyder det att du har fått kämpa mer än andra för att nå precis samma mål. Och på så vis är du “bättre än andra.” Det är i alla fall vad jag försöker att säga till min son.

Ibland undrar jag om det är till en nackdel att jag kan känna igen hans kamp. Hur energin spritter i kroppen, hur man aldrig hänger med, och hur andra kan bli trötta och irriterade över ens ständiga rastlöshet och opålitliga energi.

Jag älskar allt som är han. Vill inte en sekund att han förändras. Glädjen, spralligheten, otåligheten, älskar allt som hör där till. Är rädd att man skall försöka omforma honom till en annan människa för att han inte passar in i systemet, och det är det sista jag vill.


Saker min man har lärt mig

 

Saker min man har lärt mig

Han & jag

  • Att förbereda morgondagen kvällen innan. Idag känns det helt overkligt att jag under nästa hela mitt liv stått helt förvirrad varje morgon och gjort i ordning frukost och valt kläder men så var det. Jag tror det tog flera år innan vanan satte sig, men nu sitter den så hårt att jag knappt minns något annat. Det var så kul när barnen var små. Då lade de ut sina kläder på golvet i ordningen man tar på sig dem, så sött.
  • Att bli modigare i min klädstil. Att jag kan och får ha på mig precis vad jag vill. Att ingen annan bestämmer vad som är fint utan jag.
  • Högerregeln -ja jag har körkort, men som så mycket annat faller all kunskap ur mitt huvud när jag inte tycker att jag behöver den längre. Jag körde istället på regeln att jag alltid snällt stannar bilen för andra. Men när han kom in i  mitt liv började högerregeln gälla och jag blev också inmatad med att det är den person som har hindret på sin sida som ska stanna. Hade jag ingen som helst aning om innan. Eller brydde mig kanske inte. Jag vek undan för att det var lättast.
  • Att man inte måste göra allting NU. Jag jobbar på det forfarande men det har skett klara förbättringar på 13 år. Jag är en sådan som gör allting NU (om det går) medans han menar att disk, tvätt och städ tex kan vänta, och det kan det ju (även om det inte är lika tillfredställande som att få det gjort). Men idag kan jag (ibland) vara lugn i det.
  • Att våga ha på mig shorts och kjol. Ja men på riktigt. För något år sedan vågade jag för första gången ta en långpromenad i shorts och vet ni, ingen körde av vägen eller dog (vad jag vet). Ingen annan fokuserar på mina ben än jag( påstår han). Och tydligen (enligt min man) ser mina ben ut som de flesta andra människor. Inget märkvärdig alltså. Japp det har han lärt mig.
  • Att man inte måste leva på rutin. Jag brukar alltid berätta det på mina föreläsningar. Att innan jag träffade min man så hade jag bestämda veckodagar som jag städade, handlade och tvättade. När han kom in i mitt liv påstod han att man inte måste göra allt på bestämda dagar (vilket till viss del är sant) men det var nog det som fick mitt liv att fungera. När jag föll ur mina rutiner hamnade jag ganska snabbt i en depression (som jag helt och hållet skyller på honom 😉 Så jag har lärt mig att man inte måste göra det (men att det är fördelaktig för mig) 🙂
  • Att tänka på mig själv. Det är så himla svårt och jag övar fortfarande, men om jag ska jämföra mig själv 13 år tillbaka så är vi inte samma person.  Förr i tiden bad jag typ om ursäkt för min existens och frågade om lov om jag fick ta en macka i mitt eget hem. Jag minns att Marcus tittade på mig som ett frågetecken “varför i helvete skulle du inte få ta en macka?”. Det kom liksom bara på automatik så det tog långt tid att träna bort att fråga om lov för olika saker. “Får jag gå ut med hundarna, får jag, får jag, får jag….” helt otroligt egentligen. Idag säger jag “nu går ju ut med hunden” skulle aldrig falla mig in att fråga om lov.
  • Att inte ta emot skit som inte är min. Jag har alltid ställt upp och lyssnat. Alltid. Om någon betett sig illa mot mig så tog jag emot det också utan att röra en min eller säga i från. Jag minns det första gångerna han sade att “det där är inte ok”, “ingen ska säga eller göra så mot dig”. “Nu säger du nej”, eller “nu lyfter du inte luren”. Alltså det var så jäkla svårt, jag minns det än idag. Jag som var beredd att ge bort pengar, låna ut saker jag inte fick tillbaka eller ställa upp för en vän som aldrig gav mig något tillbaks. Det var min vardag, och jag tror inte att jag ens tänkte tankar på att det kunde vara fel, utan det var bara så  man behandlade mig. Till en början kändes det som att han “tvingade mig” att stå upp för mig själv, det kändes fel, och jag kände mig elak. Men idag är jag så jäkla glad för att jag tagit den kampen och i motsatsen till innan så skulle jag ALDRIG ta emot skit jag inte förtjänar. Det är helt klart det bästa jag lärt mig.

Ja han har förändrat mig liv (men berätta det inte för honom). Jag vill ju inte att han ska bli högfärdig och tro att han är något. Jobbet har jag ju ändå gjort själv, eller hur?

Nej men på allvar så har min man har varit min största lärare, det går inte jämföra då och nu. På mina föreläsningar brukar folk fråga hur jag tillfrisknade från mina ätstörningar och sanningen var att det var han, min man, som skakade liv i mig. Att möta någon som inte är rädd för att säga sanningen, som kan säga den rakt ut, även om det gör ont är det bästa som har hänt mig även om det aldrig varit lätt. Istället för att luta huvudet på sned och tycka synd om mig har han alltid tittat på mig med nyktra ögon. “Är du dum i huvudet?, är du tjock?, är dina tankar sanning?” Hur elak en sådan mening än kan låta så får den i alla fall mig att bli verklighetsförankrad och svaret är ju oftast nej.

Så tack älskling, tack för allt du har lärt mig. <3


Att sluta vara vuxen

Att sluta vara vuxen

Att sluta vara vuxen

Sedan jag fick barn har jag blivit en sådan där vuxen och ansvarsfull person. Jag har slutat att leka. Det där vuxenansvaret kan vara ganska tungt att bära, har du tänkt på det? Många av reglerna vi har är egentligen inte så viktiga.

Jag har alltid varit en busig person och jag tror att det är en av anledningarna att jag hade så mycket vänner under min barn- och ungdom. Att jag ofta gick utanför ramarna och hade mycket ideér. Alltid sade saker rakt ut utan att linda in dem i bomull först. Men busigheten dog när ångesten väcktes. Man skulle nog kunna säga att lekfullhet och ångest är varandras motsatser. När ångesten växer minskar lekfullheten.

Jag är inte en person som längre har kul, det finns liksom alltid något att oroa sig för. Och den där oron, den kväver varje uns av glädje. Men häromveckan lämnade jag ångesten hemma och tog en promenad med barnen. Vi satte på musik och dansade oss fram genom regnet. Att släppa allt ansvar för en stund och inte bry sig om vad alla andra skulle tycka och tänka var skönt. Barnen fick hoppa i vattenpölar och sätta sig på den blöta marken och till och med ta av sig tröjan för att duscha i regnet.

Vi var dyvåta när vi kom hem men vad gör det efter 30 minuters glädje och skratt? Som vuxna är det lätt att glömma av vad som är viktigt. Vi kanske oroar oss mer än vad vi glädjer oss. Vi rättar oss efter hur man borde göra istället för vad vi egentligen tycker… Man ska inte hoppa i vattenpölar eller hur? Inte heller sjunga högt och dansa på gatan.

Men vem bryr sig, egentligen?

Vi alla borde leka varje dag. Hitta vår glädje igen. Den är så lätt att tappa bort bland alla måsten. Kanske skulle vi må så mycket bättre om vi fick stänga av den där vuxenvärlden. Om vi fick sluta vara ordentliga, om så bara för en stund…


Semester | dag 16

I söndags påbörjade vi en ommöblering, som typ blev klar idag. Egentligen var det bara ett rum som skulle fixas till. Men det blev liksom fyra till. Vi har hållit på från morgon till kväll och det har varit allt annat än semester. Känns som att det är nu jag behöver semester. Jösses 😅 men skönt är det nu när det blivit klart.

Det har verkligen gjorts en storrensning. Det har blivit resor till återvinningen och Erikshjälpen för att bli av med saker och till Ikea för att köpa nya. Och även om jag känner mig trött, alltså riktigt utmattningstrött så är det så himla skönt att få något sånt här gjort.

Jag kan ändå inte förstå hur en sådan här sak som ändå är kul kan göra mig så utmattad. I morse släpade min dotter med mig i affären och jag hade ingen som helst kontroll över inköpen då jag hade nog med att bara försöka stå upp och se normal ut. Jag har knappt klarat av att prata med familjen idag då det bara kommer ut osammanhängande meningar ur min mun och inte alls det jag hade tänkt att säga.

Nu är det verkligen vila som råder. Mitt i all städning och sortering slår tacksamheten emot mig. Är så glad att jag och min man är så lika, på gott och ont. Impulsiva, aktiva och energiska (tills det tar slut).

Vilka andra familjer skulle ställa ut nästan hela husets möblemang på gräsmattan en söndagsmorgon kl 8 för att om arrangera husets alla rum 😂 Ingen annan människa hade orkat med mig är jag rätt så säker på 😂

Kontoret som jag hade tänkt att städa får vänta till nästa vecka. Tror inte min hjärna orkar organisera eller möblera en centimeter till.

Tackar gud för att jag har semester kvar 🙏 för att vila upp mig (och hitta på fler dumheter). 😅


En sekund, och du är borta

En sekund, och du är borta

En sekund, och du är borta

Kära barn, vad ska jag göra med dig? Du är en ständig källa till oro <3

Förra veckan hände det igen, det där som inte ska kunna hända, att du  försvinner, på mindre än en sekund. Om du skulle kunna känna oron, ångesten i min kropp, då skulle dina ben inte bära dig längre.

Tanken sade till mig att det är nu mardrömmen slår in.

Det är nu jag förlorar dig, du är inte längre min.

Att lämna över ditt liv i någon annans händer är en stor sak, i alla fall för mig. Det kommer aldrig någonsin vara något som känns lätt. För jag känner dig. Pojke jag känner dig. Vet inte hur många gånger jag vänt mig om och du inte är där.

Jag sökte jag igenom botten på bassängen. Såg skuggor som kunde ha varit du.

Nu händer det som inte får hända, det händer nu. 

Att mitt hjärta inte hoppar ur kroppen är ett under. Du är ett under jag inte vill förlora. Om du bara visste hur värdefull du är. Att få se ditt lilla ansikte, barn om du bara visste. Ena stunden hör man dig gapa och skratta, andra är du inte där. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig och det värsta är att det räcker med en sekund…

Men så ser jag komma gående på bassängens kant,

jag får gnugga mina ögon för att förstå att det är sant.

Jag vill ha dig under mina vingar medans du vill flyga fritt och hur ska jag kunna låta dig göra det när du varje sekund kan krascha.

Tack gode gud att du kom tillbaka till mig.

Vet inte vad jag hade gjort utan dig.

En sekund och du är borta….


Jag vill skriva som du!

Jag vill skriva som du

Jag vill skriva som du

Jag har i flera år försökt att få mina barn att vilja läsa men det verkar omöjligt. Jag har lånat böcker inom alla kategorier, försökt med tidningar och korsord. Vi har suttit och lekt genom att skriva egna böcker men icke. Jag vill få dem att älska och uppskatta orden lika mycket som jag, men nej.

För en person som både älskar att läsa och skriva känns det helt oförståeligt att man kan vara så ointresserad. Hur är det ens möjligt?

Biblioteket är min guldgruva där jag skulle kunna gå i timmar och leta medans resten av familjen sitter i foajen och stampar rastlöst med fötterna. Jag gjorde till och med det tappra försöket att skaffa en blogg till min dotter, allt för att få igång kreativiteten och ordförrådet. Och det var ju roligt i ca en dag sen föll det i glömska.

Men häromdagen kom hon och sade att hon skulle skriva ett blogginlägg. Vad ska du skriva om, frågade jag. Jag vet inte svarar hon, men jag vill skriva som du!  Det lät som musik i mina öron, aldrig har jag väl hört något så vackert. Jag tog det som en komplimang även om det från henne sida inte var menat så.

Att skriva är så viktigt och så hjälpsamt men jag vet att man måste hitta sin egen röst, sitt eget sätt och det är inget man kan skynda eller tvinga fram även om jag önskar att det vore så.

Ni får gärna hälsa på hennes blogg och ge henne uppmuntran och fortsätta skriva (så gör ni både henne utan också mig glad) 🙂 Jag tror att det också är viktigt för dagens ungdomar att inte sitta tysta studera andras liv i media, utan att ibland också vara en del av den själv.


Familjeläger med föreningen Attention

Alltså hur fort går det? Anlände till Sundsviksgård fredag eftermiddag och i morgon är det redan hemresa. Är på föreningen Attentions familjeläger (som jag varmt kan rekommendera). Jag hade sett fram emot att kunna pusta ut men ack vad man kan ha fel.Denna unge alltså. Kan inte sitta still en sekund och har man ett nervvrak till morsa innebär det att inte heller hon får sitta still.Han har varit mer i vatten än ur det och som ni vet är vatten och barn en dödlig kombo. Det har inneburit ett rejält ångestpåslag sedan jag körde in bilen på parkeringen. Spelar ingen roll om jag hotar med badstopp. Han rymmer ner till vattnet ändå och vad gör man? Jo, spinger efter.Spelar ingen roll om andra föräldrar erbjuder sig att vakta. Dem kan man ju inte lita på! 😂 Kan lika gärna sitta och ha ångest på stranden som att ha det på rummet. Intryck, barnskrik och en överaktiv unge, tur man har semester 😅 Kan nog behöva några veckor från att vila upp mig från det här kalaset🤣 Men vad gör det när man får åka hem med minst en superlycklig unge? Du kan duscha mig i ångest och allt kommer ändå att vara värt det. Smutsiga barfotafötter, sand i sängen och skratt och lek till sent inpå kvällen. Hit kommer vi garanterat nästa år igen!


Gråta över spilld mjölk

Gråta över spilld mjölk

Gråta över spilld mjölk

Han skulle göra oboy, värma den i mikron, och jag satt i rummet bredvid. Vi pratade under tiden, han var glad. Mikron plingar till. Jag tar en sådan här, ropade han från köket och höll upp grytvante. Nej, gör inte det, du kommer att tappa glaset säger jag, jag kan hjälpa dig, svarar jag utan att resa mig upp. Några sekunder efter hör jag ett kras och förstår med ens att det är glaset som fallit i golvet.

Hjälp, ropar han och jag kommer med ens springande. Vi torkar upp och jag vet att jag tänker på att vara pedagogisk, inte arg. Ändå hör jag mig säga, jag sade ju att du inte skulle…. Jag förstår med ens när orden kommer ur min mun att jag vrider till den kniv som redan sitter i hans mage. Han är tyst först. Vi fortsätter torka i god ton. Det är fortfarande ingen som är arg. Men plötsligt händer det, han bara spricker, springer och låser in sig själv på toaletten och jag hör hur han snyftar och gråter.

Jag vill slå mig själv hårt i ansiktet för att jag är världens sämsta mamma. Jag vet hur det känns att misslyckas, göra fel, ändå var jag tvungen att få ut det där;vad var det jag sa. Jag försöker att få kontakt med honom utan att lyckas och jag tror mig vara lika ledsen (om inte mer) som han. Jag tror det tar en timme, åtminstone känns det så, innan det börjar lugna sig.

Jag försöker prata med honom. Vad var det som gjorde dig så ledsen? Men får inget svar. Jag blir nästan desperat, vad vill du att jag ska göra, säg något, är du arg på mig, vad tänker du, hur kan jag hjälpa dig. Jag pepprar honom med frågor men får inget svar. Mitt hjärta brister av att se hans tårar. Ögonen är röda och rösten skakig. Plötsligt kommer det. Jag är inte arg på dig…jag är arg på mig själv.

Nu sitter kniven i min mage. Djupare in kan den inte komma. Jag om någon vet, att det gör så mycket ondare att vara arg och besviken på sig själv, än på någon annan. Den där besvikelsen går liksom inte över, istället ökar man på den, lägger på lager på lager av otillräcklighet tills man inte duger till något alls.

Jag klarar ingenting snyftar han. Allt blir fel. Jag är så dålig. Jag vill bara skrika nej, få honom att förstå att han är världens bästa människa. Men jag vet att man sällan ser sin egen storhet. Vi kramas och jag försöker få honom att förstå vilken underbar människa han är, trots fel och brister.

Stormen går över, men inte inom mig. Han tar ett nytt glas oboy och jag tänker att det är ok att gråta över spilld mjölk, så länge man lyckas torka upp den.

Lämna en kommentar