Familj & föräldraskap


När går pojkars “lek” över styr?

Det är något som börjar irritera mig mer och mer. Pojkars “lek”. Jag vill på riktigt veta, vart går gränsen, exakt när har jag rätt att bli upprörd? När har leken gått för långt? Vem bär ansvar för leken? Lärarna? Utövarna, mitt barn eller kanske jag? Vem ska ställas till svars när det urartar, när det går över styr? Vems uppgift är det att se till att det inte ska ske?

Det är skillnad på en lek som går fel där båda blir ledsna. Det kan ibland vara förståeligt och förlåtligt, men när barn uttalar att de ska ge någon stryk och sedan gör det, ja då har det gått för långt. Ett barn som har för avsikt att skada ett annat barn.

Jag blir ledsen över att veta att pojkarna i sonens klass slåss i skolan. Att barn blir fasthållna, puttade, och slagna i ansiktet. För mig känns det som ett övergrepp, men för någon annan kanske en vardag. Min fråga är vad vi gör åt det?

Kanske blir jag ovanligt upprörd? För att jag är emot våld, eller för att min son som drabbas då och då. Det smärtar i mitt bröst att jag inte finns där för att trösta honom, att jag inte ser vad som händer och kan ta tag i problemet själv.

Min första tanke är att jag vill att han slår tillbaks fast att jag vet att det är fel. Min andra tanke är att vi måste lära våra barn och skydda sig själva,  det tredje tanken är att vänja mig vid situationen och säga till mig själv att det är normalt att få stryk. Det är sådant som ingår i en pojkes uppväxt.

Många kan säkert skaka av sig slag och hårda ord. Det är lek. Det är normalt. Men är man född med känslorna utanpå kroppen försvinner de inte lika lätt. Det blir som sår på huden som ömmar och gör ont. Som värker även de dagarna rösterna är lena. Åtminstone är det så det känns för mig. Mamman som hela tiden vill stå framför, ta emot den där skiten, istället för att den ska träffa honom.

Men hur vet jag vart gränsen går, vad som är för mycket och vad som är normalt. Det som gör den ena ledsen kanske den andra inte bryr sig om. Det den ena säger är en lek kan för en annan vara blodigt allvar.

Alla är inte utrustade med samma hud, med samma försvar.

Vissa personer rycker på axlarna medans andra känner psykisk smärta..

den ena glömmer bort situationen, medan den andra för alltid kommer att minnas det som en vass tagg i sitt hjärta <3


När blev man så där vuxen?

Det vackraste jag har

Att ha egna barn som går till skolan. Som tar ryggsäcken och cykelhjälmen på och går ensam ut genom dörren.

Att ha ett barn som säger jag älskar dig, puss, kram och hejdå.

Att ha skor i hallen, snart lika stora som ens egna, och en hand, som inte längre är liten i min.

När jag står där i köket och ser honom gå undrar jag vad som egentligen hände. När blev jag så där vuxen? Hur kan jag, som ibland känner mig som ett barn själv ha barn stora nog att ta hand om sig själva?

Den där kärleken är magisk på så många vis, och inte utbytbar mot någonting.

Jag står kvar och tittar efter honom i fönstret med kaffefiltret kvar i handen. Fastnar i tanken, i livet.

Så dyrbart det är, stunder som denna. Att se det vackraste jag har lämna hemmet, och vilken gåva det är att bara få finnas till, att finnas där, när han kommer tillbaks ❤️


Jag finns här

Jag finns här

Min son har svårt att prata om saker som gör honom ledsen eller om det som är jobbigt. På alla frågor får man svaret “jag vet inte”. Som förälder blir man ju tokig när man vill lappa sår men inte får reda på vilket det är som har gått sönder. Jag vill bara krama ur honom svaren jag söker. Men oavsett hur mycket jag försöker så kommer ingenting.

Varför tycker du inte om att umgås med x?

Jag vet inte.

Är dom dumma mot dig?

Jag vet inte.

Varför är du ledsen?

Nej, men det är inget…

Jag blir påmind om hur jag själv mådde som barn, och att jag på riktigt många gånger faktiskt inte visste vad det var jag kände. Det var ibland svårt att veta om det var någon annans ord eller mina egna tankar som gjorde mig ledsen. Om det var något jag läst ur min omgivning eller något jag hört på håll. Min son är så lik mig, har svårt att säga nej, vill aldrig göra någon ledsen, och blir därmed oftare ledsen själv. Kanske ledsen, för att göra någon ledsen…

Jag har varit där själv

Jag minns att jag jätte ofta fick frågan varför jag inte pratade, men där och då hade jag inte svaret. Och när mamma frågade om min dag kunde det nog hända att jag inte alls hade koll. Hela min ungdom var ett virrvarr av känslor. Och i den åldern hade jag nog inte koll på vilka som var andras och vilka som var mina egna.

Jag försöker svälja hans svar, nöja mig. Bara finnas vid hans sida och krama om. Ändå är det något som står och stampar inom mig, som vill hota, muta, göra vad som helst för att få reda på vart skon klämmer. Jag vet att det viktigaste är att han känner trygghet och kärlek i mina armar, och inte att jag ger honom svar på livets frågor. Ändå är det just det jag vill.

Och kanske är det att jag läser in min egen smärta som barn, mina egna rädslor, som gör mig så rädd och sårbar för hans. Ibland tror jag att jag är mer ledsen än honom. Att han kan släppa taget och gå vidare medans jag håller problemen kvar. Sätter upp dem i en tavla och ramar in. Som mamma vill jag peka på tavlan, visa upp, undervisa, lära ut.

Svaret jag vet inte, kanske innebär att man faktiskt inte vet

Jag försöker lita på att svaret “jag vet inte” faktiskt är sant, och påminna mig om att jag varken är hans lärare, terapeut eller mentor. Att det viktigaste jag kan göra är att bara finnas till, med öppna armar och öron.

När han kan pussla ihop orden så finns jag där.

Men kanske är det trots allt viktigast att finnas i tystnaden,

att stanna kvar och säga; älskling jag finns här.

 


Om jag håller dig för hårt

om jag håller dig för hårt

Förlåt om jag inte ger dig tillräcklig frihet

jag är så rädd att du går vilse.

Förlåt om jag inte ger dig tillräckligt med utrymme

men på något sätt är jag så rädd att du ska växa

och känna att vårt hem blir till ett ställe där du inte längre får plats.

Förlåt om jag inte uppmuntrar dig till äventyr

jag är så himla rädd för att dem ska bli för farliga.

Och förlåt för att jag alltid vevar med varningsflaggan

jag vill så himla gärna hindra dig från att falla

få ont.

Och förlåt för att jag försöka varna dig för världen

jag vill inte skrämma dig

bara lugna mig själv.

Att vara förälder är svårt

så förlåt

om jag håller i dig för hårt.


Kärleken

Far & son

Far & son

Jag älskar dig, skriker dom i kör från sina sovrum. Jag stod kvar en stund på trappan. Bara tog in vad jag just varit med om. Två små individer som ligger i sina sängar, och ropar att dom älskar mig. Tänk att jag har skapat det här, eller dom där. Så overklig ändå.

Jag ville egentligen aldrig ha barn. Har aldrig haft en dröm eller längtan efter det livet. Kanske för att jag inte trodde att jag kunde bygga upp något så här vackert. För innan jag träffade min man trodde jag inte på kärleken. Inte på någon form av kärlek faktiskt, men jag har ändrat mig nu.


Jag visste inte hur fint det kunde vara, hur kärleken kunde se ut. Hur starka band man kunde bygga, och hur galen man kunde vara i en annan människa (eller två). 

Det känns som att leva i en dröm. Så overkligt att jag ska få bygga upp och ta ansvar för två andra individer. Overkligt, fast att det var över 13 år sedan jag fick det första lilla barnet i min famn. Jag får nypa mig i armen när jag ser vilka trygga, kloka barn jag har skapat. Magiskt att man  kunnat skapa något man aldrig varit själv.

Jag såg aldrig den här framtiden för mig. Att jag kunde bygga så trygga och skyddade barn. Såg aldrig att jag skulle bli den mamma jag är idag. Det där med att vara en mamma har varit en tuff väg att gå, det ska jag erkänna. Men varje steg har varit värt det! Tänk att jag får ansvar för att forma dessa individer. Och tänk hur dom formar mig.

Så fint hur dom fortfarande kommer och tankar kärlek trots att dom börjar bli stora. Dom går förbi en för att få en kram, en puss. En hand på axeln eller för att säga jag saknar/älskar dig. Och att se deras samspel med varandra, hur dom övar sig på både närhet och distans. Bli vänner och ovänner. Ge kritik och ge kärlek.

Kärleken är så himla vacker. Jag har alltid varit rädd för den, det är jag fortfarande. Men oavsett vad som händer så har jag nu fått uppleva den. Och det skulle jag för allt i världen aldrig ta tillbaka.


Kära trettonåring

Kära trettonåring. Du längtar efter att bli vuxen. Jag vet det. Jag har själv varit där, på gränsen mellan liten och stor. Ena dagen känner man sig vuxen, andra dagen som ett barn. Skratt och gråt ligger närmare varandra nu än vad de någonsin gjort tidigare och dina känslor kan kännas starkare än vanligt, och du kan på riktigt tro att både det som händer, och det du känner just nu, kommer att vara för alltid.

Men jag vill tala om för dig att det inte är sant. Att ena dagen kan livet kännas som en fest och andra som en begravning men du kommer ändå inte minnas mycket av det om tjugo år. Så vad som än händer, titta framåt och fortsätta gå.

Din ålder skrämmer mig, ger mig mardrömmar, är så rädd att du ska gå i mina fotspår fast att du redan nu visat att du är klokare än så. Ändå, finns rädslan där. Tänk om du skulle känna samma starka besvikelse på livet som jag en gång gjorde.

Tänk om….

Tänk om….

Tänk om du stängermigute, tänk om du slutarberätta, tänk om du intevågar visa mig din värld.

Du ska få flyga fritt jag lovar. Jag ska hålla min rädsla inom mig och inte låta den bära dig.

Jag önskar så att jag hade kunnat få visa dig världen, eller lifehacks som det kanske kallas på ditt språk. När jag vill visa dig något tittar du bort, när jag berättar vill du inte lyssna. Och jag förstår att du måste gå din egen väg, att du inte vill lära dig genom mig, ändå skriker något i mig att jag måste visa, berätta. Jag försöker ge dig 39 års livserfarenhet med en hand men du vägrar ta emot det.

Jag förstår att du inte är jag, tro mig, jag påminner ständigt mig själv om denna sanning. Du är inte ens i närheten av det som var jag. Ändå vill jag lära dig allt jag kan. Visa dig alla misstag så att du slipper göra dem själv.  Lilla stora flicka. Livet är här nu. Du kommer känna dig ensam, du kommer känna dig utanför, du kommer känna dig bortgjord. Men du kommer också känna dig förälskad förundrad och förlåtande. Du kommer känna livets alla känslor, kanske på en och samma dag. Och det är ok.

Kära trettonåring om jag bara får säga en enda sak så oavsett vad som händer. Titta aldrig bakåt, ty du har hela livet framför dig. Även de dagar du står i ett eldhav du tror ska sluka dig så kommer det bästa alltid att ligga framför dig. Ta inte livet på för stort allvar, var alltid snäll, säg inget du kan ångra, välj en vän och håll i den hårt, låt inte små stenar välta stora känslor, var rädd om dig själv, ha kul och kom i slutet av dagen alltid alltid hem till din mamma.


Han

Han

Mannen som lärde mig att stå upp för mig själv.

Att Säga fuck you till människor som behandlar mig sämre än vad jag förtjänar

och visade mig att man ibland behöver vända ryggen till

även om man älskar den personen som står framför.

Mannen som lärde mig att jag inte är skyldig någon något

att jag inte MÅSTE ställa upp

bara för att någon ber om det.

Han som lärde mig att avsluta relationer,

klippa band,

även dem som var hårt knutna.

Han som var den första människan i världen som sa åt mig att  sluta ge

när jag aldrig får tillbaks.

Han som lärde mig att det inte var ok att bli trampad på.

Han som lärde mig den riktiga innebörden av ordet vän

och fick mig att se att jag just då inte hade så många sådana.

Han som vågade komma nära

fast att jag skrek gå härifrån

och som vågade ge kärlek

till någon som visade på motstånd.

Han som kom att bli den första människa jag någonsin litat på.

Han,

som gjorde mig

till jag.

<3


Självkärlek

Den här lilla tjejen är så olik mig själv (på ett bra sätt). Helt otroligt att jag är hennes mamma. Jag ser inget av mig i henne. Hon är så tuff, så stark och så självklar. Jag tänker på mig själv i hennes ålder. Hon är en sådan tjej jag skulle ha velat vara. Hon som hade allt. Både inuti och utanpå. Det känns overkligt för mig att se ett barn så frisk och sund i sina tankar.

Under mina ungdomsår bar jag otroligt mycket självhat, och det finns inget att det i denna tjej vilket förundrar mig och gör mig otroligt lycklig. Denna tjej kan säga: jag är bra, jag är vacker, jag är bäst, jag tycker att jag är fin, jag är nöjd med mig själv, jag är smart. Ord som jag knappt tänker om mig själv och absolut inte skulle säga högt om tanken ens föll över mig. Det känns overkligt och gör mig så stolt och jag hoppas för allt i världen att hon behåller sitt starka självförtroende och sin självkänsla.

Självklart förstår jag att hon, liksom alla människor tvivlar. Men att bara kunna se sig själv i spegeln och säga högt: vad fin jag är (och mena det) är något få personer gör. Jag ser i hennes ögon att hon tycker om sig själv, även när hon inte säger det högt. Det är beundransvärt tycker jag som har kämpat med att försöka tycka om mig själv hela mitt liv. Så vad kan en 13-åring lära en 39-åring?

 Självkärlek.

Kanske den vackraste kärlekarna av dem alla. Eller i alla fall den ovanligaste <3

Så lektionen börjar nu, säg mig älskling, hur gör jag för att bli lika klok och fin som du? <3


Jag har skapat dig

Jag har skapat dig.

Burit dig i mig.

Jag önskar dig en kärlek till dig själv.

Att du lär dig att älska dig.

På samma sätt som jag älskar dig.

Varje del av dig är perfekt.

Även de delar du aldrig kommer att tycka om.

Du är målad med mina penseldrag.

Ingen kan någonsin säga att det är fel.

Jag gjorde mitt bästa, jag gjorde mitt bästa.

Att en blandning av två människor kunde bli du. Så fantastiskt det är.

Hel och fungerande, i perfektion.

Jag skulle önska att du kunde se dig själv.

Med mina ögon.

Då skulle du älska dig själv, då skulle du älska dig själv.

Ingenting som blev så rätt kan någonsin vara fel.

Det hoppas jag att du vet.

Att du är skapad av 280 dagars oändlighet.

Du kan aldrig vara fel.

Det hoppas jag att du vet, det hoppas jag att du vet.


Det sista jag vill…

Jag blir jävligt ledsen, ja det är faktiskt det enda jag känner. Ledsen. I flera år har man frågat efter hur det går i skolan och bara fått lugnande svar. Sedan får man helt plötsligt en åtgärdsschema uppstoppat under näsan med hjälpmedel han skall få. Jätte bra, men när uppstod problemen? Varför har jag inte fått höra det här INNAN ett utvecklingssamtal. Konflikter och koncentrationssvårigheter är inget som bara uppstår från tomma intet utan har funnits hela tiden men ingen har pratat om det förrän det blir ett TILLRÄCKLIGT stort problem.

Problemet är att när det är tillräckligt stort för skolan är det ännu större för barnet som bär det. Känslan av att komma efter, inte förstå fastnar i en och har en tendens att stanna där för alltid.

Den där superkraften som folk talar om när det kommer till ADHD känns långt borta hos ett 11-årigt barn. För där är kraften bara ett problem. Om inte för andra så för en själv.

Jag vill mest gråta. Nej det var ingen nyhet för mig. Det kom inte som en hemlighet att han har ADHD-symtom. Men att de eskalerat och påverkat hans skolsituation innebär också att det mer eller mindre påverkar hans psykiska hälsa. Och det gör mig ledsen.

Ska man klappa honom på huvudet och förklara att om 10-15 år kommer du må bättre. Då kommer du komma ur systemet som håller dig fast och du kommer efter alla dina misstag förstå dig själv och lära dig att hantera dina svårigheter och problem.

Vilken tröst.

Jag ville inte ge honom detta. Jag önskade honom något bättre.

Jag funderar på hur jag ska stärka honom i situationen. Försöker förklara för honom vad allt betyder, vad det innebär och att han inte är sämre än andra utan tvärtom.

För jag tänker att det är så det är. Det är lätt att klara en uppgift om man inte har koncentrationssvårigheter. Har man koncentrationssvårigheter och klarar uppgiften ändå betyder det att du har fått kämpa mer än andra för att nå precis samma mål. Och på så vis är du “bättre än andra.” Det är i alla fall vad jag försöker att säga till min son.

Ibland undrar jag om det är till en nackdel att jag kan känna igen hans kamp. Hur energin spritter i kroppen, hur man aldrig hänger med, och hur andra kan bli trötta och irriterade över ens ständiga rastlöshet och opålitliga energi.

Jag älskar allt som är han. Vill inte en sekund att han förändras. Glädjen, spralligheten, otåligheten, älskar allt som hör där till. Är rädd att man skall försöka omforma honom till en annan människa för att han inte passar in i systemet, och det är det sista jag vill.