Familj & föräldraskap


Augusti i bilder

Jag kan inte i ord beskriva hur mycket jag njuter av där jag bor. Att titta ut genom fönstret och se dimman över vattnet, vågorna eller hur regndropparna formar olika stora ringar i sjön. Det är som allting blir mer levande här på något sätt. Att varje morgon läsa av naturen. Jag uppskattar det fortfarande!

Nu när barnen har sommarlov och sover fram till lunch blir det istället morgonmys med de här två. Och fy fasen vad jag i bland, eller ja ganska ofta kan sakna vardag och rutiner. Det är så svårt att jobba hemifrån och känna att man får bra saker gjort när resten av familjen också är hemma och ofta med frågan ”när är du klar”. Längtar ibland tillbaka till ett tomt hus där jag får styra dagen i min egen takt även om jag inte är färdig med sommaren än.

Hej, hej, här är jag en sådan där dag där man ska iväg till kontoret och därför måste ta på sig rekorderliga kläder. Annars är jag ofta osminkad och sitter i mysbyxor dagen lång.

Och vi har skaffat en ny familjemedlem. Egentligen är han ett tröstpris för barnen då vi tror att gammelkatten inte kommer att orka med så länge till. Det har vi visserligen sagt i flera år men det känns som att beslutet kryper närmare och närmare men hela familjen skjuter undan det. Vet inte hur vi någonsin ska kunna säga att det är dags. Att ta ett sådant beslut känns omänskligt. Man skulle önska att någon annan kunde göra det åt oss. Gammelkatten har varit med oss i 15 år och man skulle lätt vilja honom hos oss i 15 år till ❤︎

Fast att jag inte har någon semester försöker jag verkligen ta mig ut och göra saker. Och tänka dig att jag har badat tre gånger i år (brukar vanligtvis vara 0), har bokat in en ridtur och ska köpa mig en alldeles egen SUP så att jag kan ta mig ut i sjön exakt när jag vill.

Vila hade varit skönt, jag saknar det och känner faktiskt att jag är lite trött. Jag skulle behövt en paus, hamstra lite energi. Komma ifrån företaget för att få se det lite med andra ögon. Men samtidigt är jag så glad och tacksam över att kunna bestämma över min dag och min tid att behovet inte känner överhängande stort. Inte så där som när man var anställd och knappt kunde härda ut en dag till.

I höst hoppas jag på lite workations med företagskollegor, och att kunna fortsätta att ta det där småsemestrarna, när man inte tillåter sig en stor ❤︎


Min morgonritual

Varje morgon mediterar jag 10 minuter, dricker en grön smoothie och lägger mig på yogamattan för 30 minuters träning. Ibland överträffar jag mig själv och startar upp dagen med en 30 minuters löptur.

Nej alltså ärligt, i fantasin gör jag detta. VARJE DAG. Men i verkligheten händer det ca 0 dagar i veckan.

Jag har länge levt i fantasin att när jag väl började driva eget företag på heltid då skulle jag skapa massa goda vanor och framför allt en bra morgonrutin. Jag intalade mig att det var mitt jobb som stressade mig såpass mycket att jag inte hann meditera 10 minuter på morgonen eller starta upp dagen på yogamattan. Men nu med facit i hand så inser jag att det inte är mitt jobb som styr mig, utan mer mina egna val, mina egna tankar.

I verkligheten vaknar jag oftast upp med en kattspya på mattan, en hund som akut måste ut eller en unge som står nere i köket och väntar på att få äta frukost med sin mamma. Visst ibland mediterar jag i 10 min, ibland stretchar jag innan jag går upp ur sängen (mer för att jag måste än att jag vill) men allt som oftast kliver jag bara upp utan någon som helst morgonritual. Eller ja, jag inser att jag har en ritual, jag äter alltid frukost med min dotter, dricker en kaffe med min man i telefonen och startar upp morgonen med att jobba en timme framför datorn innan jag ger mig ut på min morgonpromenad med hunden, och faktiskt så älskar jag det och vill inte ha det på något annat sätt.

Ibland får vi påminna oss (talking to my self) om att de där fantastiska morgonritualerna som ALLA andra lyckas med inte är något som alltid är gynnsamt för oss själva. Jag väljer hellre min dotter framför yogamattan, och jag väljer hellre ett samtal med min man än 10 tysta minuter med min egen hjärna. Det är ett val jag har gjort. Bara för att det inte låter lika flashigt som en yogamatta och smoothie så går det i linje med mina värderingar. Min familj är viktigare än stunden för mig själv.

Det betyder nödvändigtvis inte att jag inte tar stunder till mig själv eller inte mediterar alls, nej det är bara att jag inte gör det på morgonen. Nej den stunden tillägnar jag mina barn för att göra sig redo till skolan.

Det kan lätt bli en hype vad vi ska äta, göra, hur vi ska bete oss för att bli bättre versioner av oss själva. Och jag vill påminna dig att göra valet utifrån dina värderingar inte utifrån något du läst i en tidning eller hört på en podd. Jag tror att jag är den bästa versionen av mig själv när jag får starta upp morgonen i lugna samtal med min familj istället för att tvinga mig själv att utföra ett träningspass. I alla fall i livet just nu. Livet förändras, våra vanor också. Tillåt dig att göra om, göra rätt, att följa din egen känsla istället för någon annans ❤︎


Bakom ytan

Jag vet knappt hur gammal jag är längre och måste på riktigt stanna upp och tänka till innan jag svarar på den frågan, och så här på själva födelsedagen tittar jag tillbaka och tänker på mitt senaste livsår. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Hur mycket har jag förändrats eller växt? Vad har jag fyllt min tid med och hur vill jag egentligen fortsätta mitt liv? Vad innehåller min senaste livsring och vad vill jag fylla nästa med?

När jag sammanfattar mina år ser jag att det alltid har handlat om prestation och duktighet. Jag har vigt halva mitt liv åt studier och arbete. Att hela tiden växa, lära mig mer och mer.

Det är visserligen inget fel i det och det var ju något jag absolut ville där och då men nu när jag tittar tillbaka så känns allt det där lite sorgligt. För vad ger det mig egentligen mer än kortsiktiga kickar? Och dom där kickarna har jag jagat i flera år, igen, igen och igen.

Nej mitt 42:andra år vill bryta mönster. Jag vill leva, på riktigt, och inte i en framtidsdröm. Jag vill sluta lägga fokus på mål och visioner och leva mer här och nu. På något sätt har jag tappat bort mig själv i allt arbete. Jag känner den där ”prestations Jessica” väldigt väl men bakom henne är det ganska tomt.

Det är liksom ingen som ser eller kan komma nära henne.

Inte ens jag själv.

Kanske är det en försenad 40-årskris som gör att jag vill hitta nya vägar. Skapa en annan framtid än den jag hela tiden trott att jag varit på väg mot. Jag har alltid vetat vad som är viktigt i livet, men har nog bara inte haft varken ork eller mod att skapa en förändring. Idag har jag det…eller åtminstone vill jag det. Men jag hittar ingen manual. Vet inte vilka steg jag ska ta. Så jag står här och hovrar och väntar…lite till.

❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎❤︎


Jag har redan förlorat allt…

Det där med att ha en anhörig med missbruk. Så svårt.

Man kan tycka att man borde vänja sig. Det har liksom gått över 20 år nu. Ändå känns det som ett svårläkt sår. Ofta har jag lutat mig mot att försöka bygga upp en förtroende, visa att hen kan lita på mig, genom att år efter år upprepa samma sak; jag finns här om/när du behöver mig. Men hen har aldrig behövt mig till annat än pengar…vilket jag aldrig gett.

Dom få tillfällen vi har hörts av har jag kramat om, sagt ”jag älskar dig”. ”Jag gör vad som helst”…

Men hen har inte tagit emot dem orden, inte från mig och inte från någon annan. Hen fortsätter att leva på, ett liv hen inte önskar. Jag tänker ofta att jag önskade att jag gjort mer, samtidigt som jag innerst inne vet att det inte finns något jag kan göra alls, och jag vet att den dagen hen lämnar jorden kommer jag att ångra mig, för allt jag gjort, men kanske mest av allt det jag inte gjort.

Så jag tar den där kontakten hen inte vill att jag ska göra, och hen blir som förväntad arg, besviken. Om jag nu hade lyckats bygga någon form av förtroende så är den som bortblåst…igen.

Men för mig gör det egentligen ingen skillnad, jag har redan förlorat allt, förlorat dig, så om du backar lite till förändrar varken din eller min situation.

Och kanske att jag ångrar det här,

eller så ångrar jag

det inte alls ❤︎


När det inte bli som man tänkt sig

Usch, sitter i en sådan jobbig situation här hemma nu som nästan känns pinsam att gnälla om för jag förstår att det i andra ögons kanske inte ens framstår som ett problem men för mig påverkar det hela min vardag och min hälsa. Meeen jag säger det ändå, i bästa fall kanske någon har tips eller kan ge mig råd.

Mina hundar har börjat bråka. Eller ja, mest är det faktiskt den 7-åriga franska bulldoggen som inte längre orkar med den obstinata och kaxiga lillebrorsan (som är 20 kg större än honom). Frallan har alltid varit en surgubbe och en polis men nu letar han verkligen efter minsta lilla fel för att hoppa på valpen (som nu är 8 månader).

Eftersom vi varit med om ett allvarligt hundbråk tidigare där den lilla frallan fick rejält med stryk av en annan hund (där han också startade bråket) är vi så klart rädd att han ska bli skadad då han är så pass mycket mindre. Men hans storlek stoppar honom inte, han hänger sig envist fast och biter för allt han har i dessa större hundar även när han själv får stryk. Valpen är inte alls arg och försöker komma undan och fly varje gång frallan hoppar på honom men vi har valt att skilja dem åt då vi tänker att den dagen valpen säger ifrån, kan vi i värsta fall få uppleva precis samma sak som tidigare, ett blodbad.

Problem 1 är att jag inte kan ha hundarna ihop, att jag har en på varje våning och måste anpassa min vardag och gå och känna att en hund är ensam eller missnöjd.

Problem 2 är att hela situationen skapar en anspänning i mig på grund av tidigare hundbråk och trauman. Jag känner att jag hela tiden får passa, vara på min vakt och har svårt att slappna av och gå ner i varv…..och detta påverkar ju så klart min psykiska hälsa.

Suck. Det var inte så här jag ville ha det. Och jag orkar verkligen inte med en process att placera om hundar. Jag älskar dem båda. Dom ska stanna, jag måste bara hitta ett sätt att lösa situationen.

Stressat googlar jag på hundpsykologer, tränare, kastrering och hundkurser. Samtidigt känner jag mig urlakad och förlamad. Jag har haft hund hela mitt liv och vet att det beror på brister i ledarskapet och att vi borde låta dem sköta sina bråk själva osv. Men jag vill verkligen inte se någon skadad. Så om någon har tips, råd eller en färdig handlingsplan -give it to me. Lovar att följa den slaviskt för att förbättra situationen här hemma.

Färdig gnällt. Klart slut.


Juli 2021

Privat

Halva Juli bestod av att avsluta och packa ihop saker på jobbet och andra halvan av semester. Båda delarna känns fortfarande overkliga. Trots att två semesterveckor redan gått kan jag inte säga att jag kunnat komma ner i varv och verkligen känna att jag har semester. Kanske mer tvärtom eftersom hela familjen är ledig utom jag som måste ha stenkoll på min kalender för att inte blanda ihop dagarna och missa någon klient. Ofta har jag några timmars arbete varje dag vilket gör att jag inte kan landa i ledigheten helt. Dock är jag glad och tacksam över ”semestern”. Det känns skönt att jobba några timmar på en dag när man är ledig istället för som förut jobba några timmar efter jobbet. Mitt nya mål är att försöka vara ledig varje kväll och helg. Kanske enklare sagt än gjort men det är vad jag längtar efter just nu i alla fall. Då vi flyttat och möblerat om mycket har semestern hittills till stor del bestått av nackspärr och ryggont. Men jag försöker ändå njuta av vardagen. Jag tillbringar mycket tid ute på verandan, hänger med barnen till badplatsen och badar och tar promenader i solen. Måtte sommaren och solen komma tillbaka, än är jag inte färdig!

Företag

Oj, här har rädslan hunnit komma ikapp mig och jag undrar vad jag egentligen sysslar med. Hur tror jag att jag ska klara det här?!? Men jag försöker att ha tillit. Jag vet att jag är duktigt och driftig, och att jag måste ge mig själv den här chansen. Jag skulle inte förlåta mig själv annars. Förutom lite små jobbande i företaget under sommaren så är det dags för lokalbyte igen. Tredje gången gillt och jag håller tummarna för att jag nu hittar en plats att stanna på. Efter att ha jobbat i terapistugan har jag märkt både fördelar och nackdelar (både för mig och för mina klienter). Den största nackdelen är dock att hela min familj blir inblandat i mitt jobb då jag måste säga till när jag har klienter och familj och hundar får därför hålla sig inomhus under den stunden. Och ja, det har funkat ett tag men kommer inte att göra det i längden. Jag tror också att det är viktigt att skilja på jobb och ledighet. Jag tror att jag vet vart jag kommer att landa och ska titta på rum idag och förhoppningsvis får jag tillgång till det fortast möjligt. Just nu lånar jag ett rum av en terapeutkollega vilket jag är otroligt tacksam för. Och tanken är att jag ska få ett rum intill henne så att jag i framtiden kommer att ha en kollega, även om jag arbetar ensam.

Hus & hem

Oj, här har det hänt mycket och ändå kan jag tycka att det inte är tillräckligt. Dottern har tagit över terapistugan och har numera ett helt hus för sig själv. Vi fick i och med  det ett större sovrum och ett kontor i huset vilket känns fantastiskt skönt. Vi har därför både möblerat och tapetserat om vilket är grymt tillfredställande. Dock har jag ju hela mitt möblemang för företaget ståendes i källaren vilket gör det omöjligt för oss att fortsätta vår rensning. Ja för det har varit målet med semestern, att rensa ut här hemma. Men fram tills att jag har fått lokal kommer vi att stå lite still.

Vi har inte heller grejat så mycket som jag önskat i trädgården. Egentligen är det helt i överenskommelse med mig själv. Jag vill bo här minst en sommar först innan jag börjar flytta runt, plantera eller slänga saker. Men samtidigt kliar det i fingrarna och jag vill bygga grusgångar, staket och rabatter. Men det kommer inte att hända detta år. Kanske inte ens nästa. Vi får se. Att vi får ordning på insidan är helt klart det viktigaste just nu och där är vi på god väg.


När livet förändras

Tänk vad livet snabbt förändras. Poff, så är allt man en gång hade och kände till borta. För några veckor sedan så var denna kille en alldeles vanlig frisk och glad hund. Idag är han praktiskt taget blind.

Jag vet inte om det kommer att bli bättre eller sämre, om det är så här vi får lära oss att leva nu.

Man får hitta andra sätt för allt man gjort förut. Passa upp på en gammal man som alltid klarat sig själv. Bära honom i trappor, hålla koll så att han inte trillar eller fastnar någonstans. Säga ”hej, här kommer jag” innan man tar ner handen och klappar honom. Man får försöka röja hinder ur hans väg och man får försöka göra hans liv så bra det går även om han inte ser oss som han brukar.

Han är okej, och det ända jag önskar är att vi får sju härliga år till med honom. Blind eller ej, bara han får fortsätta vara vår lilla polis och surgubbe. Den som vet alla regler och rutiner, den som ger kärlek till alla och delar ut världens bästa pussar. Den som älskar att krypa upp i ens knä och sova på ens arm. Jag hoppas nu att hans ögon läker illa kvickt så han kan slippa både mediciner och tratt. Så att vi tillsamman kan bygga ett ”nytt liv”, där allt är som förut även om inget ser ut som det brukar ❤︎


Att vara en hjälpare

Att vara en hjälpare är ingen enkel roll. Tvärtom. Ofta innebär hjälparrollen att andra lägger på dig ansvar och för att överleva själv behöver du kämpa för att inte ta emot det. Som hjälpare är det inte ovanligt att du hjälper andra som yrke, men att du också har samma roll i ditt hem eller i din vänskapskrets. Det är dig man ringer till för att prata, som man frågar om hjälp eller som man alltid räknar med tar hand om saker eller löser problem. Det är inte ovanligt att det är du som håller ihop familjen eller  umgänget, att du bekräftar andra och ser till att de mår bra.

Tidigare i mitt liv var jag den personen. Hon som bara gav och gav.  Som svarade i telefonen på nätterna, gav bort både pengar och tid, som hela tiden såg till att andra mådde bra, men i samband med det glömde jag bort mig själv.

Det slutade med att jag blev trampad på, tagen för given.

Härom veckan sade en person till mig att den hade förväntat sig mer av mig, att jag skulle ställa upp. Förr i tiden hade jag tagit det som en smäll i ansiktet och bett om ursäkt, även om jag fortfarande kan tycka att orden sved så inser jag att det inte är jag som ska be om ursäkt.

För andra människor är inte mitt ansvar oavsett hur nära de står. Det finns ingen lag eller regel som säger att jag måste vara den som ställer upp, som bryr mig om eller bara finns till. Bara för att jag kan eller vill hjälpa till, så betyder det inte att jag alltid borde.

För en hjälpare har inga superkrafter, inga extra tider på dygnet. En hjälpare har inte mer ansvar än gemene man. Det enda en hjälpare har, är ett större hjärta.

Ett större hjärta som också har lättare för att brista och blöda. Idag ser jag vikten av att ta på MIG syrgasmasken först, innan jag ger till andra. Men andra verkar tro att jag dansar på rosa moln och kan sväva i väg så fort någon räcker upp en hand. Medans jag i verkligheten också kämpar, med mig själv.

Jag har vänner och familjemedlemmar som är deprimerade, jag har en bror som är i ett aktivt missbruk. Tro mig när jag säger att jag hade velat gå in och förändra deras värld. Jag tänker på dem. Varje dag.

Men jag har varken supermantel eller trollstav, och jag vet att om jag skulle lägga kraften på alla runt mig som mår dåligt så har jag inget kvar sen till mig själv. Jag hade gått sönder, blivit sjukskriven och inte ens kunnat ta hand om den som står mig närmast. Min man och mina barn.

Allas liv ligger inte i mina händer jag vet det, men ibland tror jag att de glömmer bort det själva. Att dom sitter och förväntar sig att bli hjälpta, att någon ska bry sig till den milda grad att de inte gör något åt det själv. Vad många glömmer är att det är tungt att bära andras bekymmer, att det inte är särskilt trevligt att få dem kastade sitt eget ansikte.

På en dag möter jag mycket misär och sorg. Det är depressioner, förlust, skam, skuld, sjukdomsdiagnoser. Allt det där hamnar i mig som en jävla papperskorg ingen bryr sig om att tömma. Det är som att jag inte skulle ha känslor, fast att jag är fylld av dem, kanske mer än andra. Så när du kommer med din sorg och dina bekymmer så lämnar du också dem hos mig när du går. Det är inte så att de magiskt försvinner bara för att du går ut genom min dörr. Nej, när du går så stannar de kvar. Jag blir lämnad ensam med känslor och bekymmer som inte är mina.

I mitt jobb är jag beredd på att ta emot, att få lyssna, hålla om. Där kan jag sortera, skaka av mig, ta hand om. Det är därför jag på min fritid ibland behöver få en paus.

Det här inlägget är inte riktat till en person, så om du tror att det är dig jag pratar om har du fel. Jag har en handfull personer runt mig som mår dåligt, som väntar på att jag ska lyfta luren och ringa, och det är just det jag vill att DU ska komma ihåg. Att det aldrig är en person som ber om hjälp, att du inte är ensam i den här personen närhet, utan att de ofta är flera. För en hjälpare hjälper ju alla, och inte bara just dig…

Där här inlägget är en påminnelse till alla som har en hjälpare runt sig, att det inte är hjälparens uppgift att ta hand om dig. Det är DIN uppgift att ta hand om dig. Om hjälparen i din närhet inte ringer eller hör av sig kanske du själv borde visa lite tacksamhet eller uppskattning. Om en hjälpare inte finns där för dig så betyder det inte att den inte bryr sig, det kan också betyda att den har andra människor att ta hand om, tex sig själv ❤︎


Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanligt dag för idag är det min dotters 15-års dag! Hurra hurra hurra!

Men fatta 15, helt galet. Jag minns ju dagen hon kom ur mig som igår… eller ja, nästan i alla fall.

Jag är så sjukt stolt över denna tjej. Får nypa mig i armen för att förstå att hon är min. Så mycket klokare, modigare och smartare än vad jag var när jag var 15 år. Det är som att vi kommer från två helt olika världar och på sätt och vis är det ju faktiskt också det vi gör. Så olika uppväxter, så olika erfarenheter.

Hon besitter ett hett temperament vilket var något jag slet mitt hår över när hon var liten men som jag nu är så glad och stolt över. Att hon kan bli arg, säga ifrån. Jag som arbetar i terapi vet hur svårt det är för många att visa och uttrycka ilska, speciellt för kvinnor så jag är otroligt glad och stolt över att hon besitter den förmågan.

Hon står också starkt och stadigt i sina egna värderingar och vågar prata och lyfta svåra och tunga ämnen vilket om möjligt gör mig ännu stoltare. Jag varken kan eller vill tänka tillbaka på tiden då jag var femton. Men livet ser helt klart annorlunda ut emellan oss.

Att få ett barn är verkligen en gåva. Det enda jag vill är att få vara vid hennes sida livet ut, att få se hennes utvecklas, växa upp, bli vuxen. Till dig som 15-åring vill jag bara säga: ha kul! Allvaret kommer sen. I den där åldern är inget så stort som det känns. Ingen kommer minnas vad du säger, gör eller vilken modell av iphone du har. Njut av dagarna, samla på dig vänner, håll i dem hårt, inget annat har egentligen någon betydelse.

Älskade älskade dotter, tack för att jag får vara din mamma!


Tårar som inte är mina

Jag ser mig själv i dig, fast att du är någon helt annan.

Det blir lätt att jag sätter mina känslor i din hals, tvingar dem på dig, så mycket att du kanske tror att de är dina egna.

Det gör ont att se dig, fast att jag skulle önska att det vore tvärtom.

Det är som att se mig själv. Liten och sårbar.

Så jag försvarar och beskyddar dig fast att jag vill släppa dig fri.

Släpper jag inte dig fri släpper jag inte heller mig själv fri.

Jag stänger in dig och håller dig hårt, beskyddar dig från allt innan du hunnit bli skadad. 

Jag plåstrar om sår som inte finns, smeker kinder som inte är blöta.

Jag tröstar mig själv, när jag tröstar dig.