Familj & föräldraskap


Svåra samtal -Alkohol

Nu finns ett nytt samtal ute där jag och min dotter diskuterar alkohol. Vi pratar om varför vuxna ska prata med barn om alkohol, på vilket sätt alkohol kan vara farligt, varför vissa personer har svårt att säga nej och hur man som tonåring ska hantera grupptryck. Finns det ämnen du skulle behöva prata om med dina barn men inte vet hur?

Kontakta mig gärna med förslag på samtalsämnen så tar vi upp de i nästa video.

 


Svåra samtal

Jag har planerat en samtalsserie tillsammans med min dotter där vi diskuterar ämnen som är viktiga att prata om med våra barn. Denna veckan handlade det om relationsvåld, ett ämne jag brinner för då jag själv varit utsatt som tonåring och vet hur svårt det kan vara att veta vad som ät rätt och fel i den åldern. Speciellt när omgivningen inte pratar om problemet. Vi kommer fortsättningsvis att diskutera ämnen som alkohol, droger, kompisar och utanförskap. Har du ämnen du tycker att det är viktigt att vi tar upp? Tveka inte att kontakta mig på jessica@nestorforlag.se


Konsten att vara mamma

Ibland är livet som mamma så fantastiskt och så enkelt. Och ibland gör det så jävla ont. De senaste veckorna har det varit tufft att vara mamma. Mitt hjärta har haft blödande sår och rädslan har levt utanpå mitt skinn.  Min pojke börjar bli stor och med det kommer en massa rädslor. Det är en himla massa tillit som måste byggas upp, från båda sidor. Är han där han säger att han ska vara? Hur cyklar han i trafiken? Och kommer hans vänner att påverkar honom till att göra något han inte vill (eller framför allt som jag inte vill)? Är dom snälla mot honom?

Vi har också slåtts mot elaka ord. Kompisar som säger saker som gör ont. Och smällen som träffar honom gör ondare i mig än i han själv skulle jag gissa. Jag försöker att vara lugn och logisk. Barn är elaka. Ingen kommer förbi det under uppväxten, vi alla måste ta oss över den vägen. Vi gör det bara mer eller mindre hela. Men det blir som att jag stretar emot, bromsar upp farten och skriker nej. Jag vill slåss, försvara, skydda. Inte låtsas som ingenting. Fast att jag vet att det bästa är att bara gå vidare.

Han kom hem häromdagen, kände sig så stolt och stor, medans jag kände mig så liten och svag. Som en urvriden disktrasa. Han växer av friheten, jag vet det. Jag måste bara låta bli att krympa. Jag behöver växa med honom, glädjas, ha tillit. Precis när man vant sig vid en utvecklingsnivå så kommer nästa. Som vuxen kan man liksom inte stå still, man måste växa och utvecklas med sitt barn. Just nu ligger han en bit före mig. Min tillväxtkurva ligger lite efter, och det skaver och gör ont.

Det är verkligen en konst att vara förälder, och som föräldrakonstnär blir man verkligen aldrig fullutvecklad eller färdig. Den där tavlan man målar tillsammans blir aldrig klar. När man tror att man lagt sista penseldragen kommer alltid barnet med nästa och så står man där helt förvirrad och förundrad och undrar vad som ska bli ens nästa drag. Vad är rätt och vad är fel, och vad är det som behövs för att göra tavlan hel? ♡

 


Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Det händer framför mina ögon, precis just nu.

Sonen tappar sitt självförtroende, sin självkänsla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag försöker rädda situationen, fånga det som ramlar ur honom. Jag kupar mina händer och kastar mig fram innan den trillar i golvet.

Innan livet går i kras.

Men även om jag fångar den, håller den varsamt i min hand. Så tar han inte emot den i sin.

Jag har sett det här fenomenet förut. Haft det framför mig varje dag (har till och med skrivit en bok om det) och på något sätt trodde jag att min värld skulle vara skyddad för att JAG vet, JAG kan.

Men min erfarenhet, min kunskap, går inte att föra över till min son.

Jag ser hur han lägger alla sina små små misslyckanden på hög. Till och med dom där små som ingen annan räknar. Han bygger ett berg av tårar i sin mage, och varje gång någon bekräftar hans misslyckande, glömska eller försening lägger han dit lite till.

Jag som alltid gett dubbelt så mycket kärlek ser helt plötsligt att inte ens kärleken räcker till. Berget av misslyckanden överstiger alla mina kramar, varma blickar och mjuka ord. Hur mycket jag än försöker vräka på växer det andra berget i en snabbare fart.

Det kan handla om elaka ord från en kompis, röda streck på provet eller ett ögonkast från fröken som betyder “SITT STILL”. Det kan vara djupa suckar, känslan av att vara annorlunda, inte hänga med, de ständiga påminnelserna eller känslan som kommer när mjölkpaketet ramlar i golvet för tredje gången den dagen.

Ibland skrattar jag.

För att jag känner igen mig, för att ta bort allvaret i situationen, för att visa att allt det där egentligen inte spelar någon roll. Men han ler inte och jag ser med ens att poängen inte gick hem.

Att jag förlorade matchen, igen.

Jag slåss mot glömska, hyperaktivitet, dålig koordination, dyslexi och allt annat som skaver i livet. Jag inser att jag inte kan vinna kampen hur mycket jag än försöker. Att motståndet är för stort.

Även om jag aldrig kan överrösta hans egna (och andras) elaka röst hoppas jag att han vet att jag finns där, att kärleken från mitt håll aldrig sinar oavsett hur stort berg han bygger upp.

För älskade son jag ser dig, jag ser dig bakom murar, genom galler och bakom berg av besvikelser. Jag håller din självkänsla i mina kupade händer, varsamt, tryggt, och när du slutar att leta efter den någon annanstans så kommer du att hitta den där du lämnade den.

Hos mig.

 

Min bok, “Jakten på självkänsla” finner du på bokus, adlibris eller i min webshop.


Att lära för livet 1 kommentar

Om jag skulle säga en enda mening som de flesta av mina klienter upprepar (förutom att dom är oskyldiga) så är det “man borde ha lärt sig det här som barn”. Jag jobbar i ett behandlingsprogram där man pratar om känslor, tankar och varför man gör som man gör. Den här meningen har upprepats genom åren och jag har bara nickat och hållit med.

När jag en dag pratade med min arbetskamrat om ett av mina barn som ofta råkar i svårigheter i skolan så sade hon, varför kör du inte program för dina barn, det har jag gjort, och så fortsatte hon berätta om sitt goda exempel.

Snäpp, där föll polletten ner i hjärnan, så klart jag ska ge den här kunskapen till mina barn och rusta dem för framtiden. Sagt och gjort!

Så i veckan hade vi vårt första behandlingssamtal (ett av tio) och för min del var det svåraste att göra sig förstådd, lägga kunskapen på ett barns nivå och hitta exempel som inte handlar om missbruk och kriminalitet utan snarare om fotboll och vänner som är elaka, men det gick. Det var häftigt att se dem koppla ihop tanke-känsla-beteende och hitta alternativa tankar. Det var också häftigt att se dem skatta sina sociala färdigheter och se att det som stora syster behöver förbättra är lillebror expert på och tvärtom. Så framåt är min plan att de ska hjälpa varandra med sina sociala färdigheter, öva och ge varandra tips och råd.  Kanske kommer också vissa lektioner att filmas, jag kommer även höra med mina barn efter avslutat program om dom vill dela med sig av dom lärt sig. Det ska bli så häftigt att få hänga med mina barn på deras insida några veckor. Att få vara med att utforska deras känslor och tankar. Jag är mer än säker på att det inte bara är jag som kommer att lära dem massor, utan att det också är dem som lär mig. Fortsättning följer ♡


Den som älskar dig mest

Den som älskar dig mest

Den som älskar dig mest

Jag är inte den som bakar bullar eller varsamt lägger om dina sår.

Jag är inte den som sjunger dig till söms eller flätar ditt hår.

Jag är inte den som läser böcker, spelar spel eller tittar på barnprogram.

Jag är inte den som släpper dig ur min famn.

Jag är inte den som står still tillräckligt länge, den som alltid ger av sin tid.

Jag är inte alltid den som vill vara bredvid.

Jag kanske inte är den som kan ge dig det bästa, som kan lära dig allt man ska.

Men hur mycket du än letar kommer du aldrig hitta någon annan som ja.

Jag är mamman som alltid har något på gång,

som när du är ledsen muntrar upp med en påhittad sång

Jag är den som dansar med dig i köket och kittlar dig till skratt.

Som alltid hittar på lekar när det är dags att säga god natt.

Jag är den som pratar innan jag tänker och vänder vardagen bak & fram.

Jag är den som kan hitta på lekar och lösningar som ingen annan kan.

Jag är den som kommer med busiga upptåg och gör vardagen till ett äventyr.

Som kan få även den lugnaste stund att gå överstyr.

Jag kanske inte är en vanlig mamma och kanske kommer jag aldrig vara bäst.

Men jag kommer alltid, alltid vara, den som älskar dig allra mest ♡


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

måste alla vara så jävla lyckligaNär jag fick mitt första barn kändes det som om mitt liv togs ifrån mig. Jag som har ett så stort behov av frihet kunde inte styra mitt liv om så för en sekund. Det kändes som att jag satt i fängelse med en sadistisk fångvakt som avgjorde när jag fick sova och när jag fick äta. Jag förstår att få barn är en omställning för alla men för mig förvandlades omställningen till ett mörker, till en depression som jag varken minns början eller slutet på.

Som att en depression inte var nog så illa så fick man det tilltryckt i ansiktet att man skulle må bra, att NU var den mysigaste och lyckligaste perioden i ens liv. Fast att det för mig kändes som ett helvete. Lyckan kändes långt bort. Det är fortfarande med en sorg i hjärtat som jag ser tillbaka på den där tiden. Och jag kommer nog alltid vara ledsen över att jag mådde dåligt under den tiden, den tiden då alla säger att man ska passa på och njuta, vara lycklig.

Men helt ärligt så njuter jag mer nu. Jag njuter dagligen av samtalen med mina barn, och kunna kramas, skratta och gråta tillsammans. Jag njuter av att höra deras klokhet, hur de resonerar och njuter över att se de växa och lära sig, varje dag. För mig kommer småbarnsåren aldrig vara en magisk tid. Jag skulle vilja säga att den är mer magisk nu. Det är nu vi tillsammans kan skapa minnen, göra barnen delaktiga och forma vår relation och gemensamma framtid. Så det jag vill säga till dig som sitter fast mellan småbarnsåren och känner att du inte vill annat än att komma därifrån; det är ok att inte älska situationen du befinner dig i. Bara för att det här inte är din livs bästa stund betyder det inte att du inte älskar (eller kommer att älska ditt barn). Det betyder inte att du är en sämre mamma (eller pappa) än någon annan, och det betyder framför allt inte att du aldrig mer kommer att uppskatta föräldraskapet.

Jag skulle verkligen önskat att jag fick höra de där orden själv när jag mådde som sämst. Därför vill jag påminna dig om att det är ok att uttrycka dem. Det är ok att känna att du vill tillbringa tid själv utan en skrikande minimänniska bredvid dig. Det är ok att längta bort eller fantisera tillbaka till tiden innan dina barn. Det har inget med bristen på kärlek att göra, dina tankar avgör inte din duglighet som mamma. Det är okej att vara trött, otacksam och vilja hoppa över perioder av sitt liv. Och bara genom att acceptera den tanken kan din situation kännas bättre.

Mår du dåligt (eller känner du någon som mår dåligt) som nybliven förälder? Boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden hittar du här, här eller här.  (Finns även som e-bok).


Mars -månadens självporträtt

Mars kommer väl minnas som den månaden Corona tog över världen och människor började isolera sig. Det känns som en helt ny, obehaglig och galen värld. Det ligger osäkerhet i luften överallt. Ska barnen gå till skolan, vad händer med våra jobb, ekonomin och kommer jag behöva åka till Malmö? Och den största frågan såklart som ingen vill ta i sin mun är om man själv och ens anhöriga kommer att bli sjuka, och hur sjuk kommer man att bli då?

Bra saker som händer i allt mörker är att solen tittar fram och att sommartid börjat. Ser fram emot att vakna i en ljusare värld även om den är bekymrad. Nu i Mars har jag återfått min balans. Ångestdörren är stäng och jag kan andas. Sömnen är fortfarande svajig och jag känner mig galet omotiverad och trött till det mesta just nu. Men efter att ha badat i ångest några månader gör tröttheten ingenting. Den känns mer glittrig och skön om man ska jämföra. Bär hellre trötthet än ångest alla dagar i veckan.

I mars månad tog vi ett omtag om vårt hem och ska börja renovera. Trots att jag egentligen inte orkar ska det bli skönt. Jag behöver in med färg och nytt. Jag är så sugen på att handla. Vill köpa nya blommor, nya krukor, soffkuddar, gardiner och mattor. Jag vill kasta ut allt jag äger och börja om på nytt.

Men sakta i backarna. Självklart kan man inte göra så. Men i mitt huvud händer det hela tiden. Där är hela hemmet klart. Men i verkligheten kommer det nog dröja ett helt år innan vi är färdiga med hela projektet.

Under mars månad har jag också gått från att vara vegetarian till vegan. Jag blev inspirerad av foodpharmacy och har faktiskt lagat middag till mig själv så gott som varje dag. Det har faktiskt känts lekande lätt och jag mår psykisk bra av att äta mer grönt. Däremot pekar vågen uppåt. Men det verkar inte göra någon skillnad hur jag än beter mig. Den går bara åt ett enda håll. Upp.

Mars månad har varit långsam, men jag mår bra. Trots corona, viktuppgång och att ha spenderat en rejäl summa pengar på renovering så mår jag bra. Jag känner mig mjuk både i kropp och själ. Och det njuter jag av, så länge det varar ♡


Det bästa med honom

Det bästa med honom

Det bästa med honom

På Söndag fyller en av världens bästa människor år. Känns märkligt ändå att saker i världen kan falla samman så bra att han blev min. Hittills har jag gett honom 15 år av mitt liv, och jag hoppas att det blir många fler.

Jag minns att jag ända sedan dagen jag träffade honom har beundrat hans beslutsamhet och förmåga att kunna säga i från. Han är en sådan person som tar plats utan att tveka och det älskar jag honom för. Jag märkte med en gång att han var en sådan människa som menade vad han sade. Jag kan räkna personer på en hand som jag träffat och haft exakt samma tillitskänsla till. Han har alltid talat med en tydlighet i rösten och där har det aldrig funnits någon tvekan. Kanske är det en av anledningarna till att han alltid fått mig att känna mig så trygg.

Jag har avundats hans sätt att vara rakryggad,

stå för sina åsikter och inte tveka för att gå in i en konflikt. Har alltid velat äga lite mer av hans “jag skiter i vad andra tycker”.

Han är på så många satt motsatsen till mig själv. Även om jag är mer empatisk så visar han omtänksamhet på ett helt annat sätt, han ser saker, och gör saker för andra som jag inte ens lägger en tanke på. När han älskar någon, så gör han det till 100%, han gör allt för att göra de personerna lyckliga. Mycket gör han halvdant, men när det kommer till relationer så går han “all in” antingen tycker han om dig, eller så gör han det inte alls. Han är inte rädd för att investera i människor, ta nya kontakter eller säga saker rakt ut. På alla ställen jag backar, går han rakt fram.

Han är en person som alltid säger vad han tycker, även om sanningen gör ont. Men med tiden har jag lärt honom att tala med mjukare bokstäver samtidigt som han har fått mina att öka i storlek.

Vi får verkligen fram varandras bästa sidor, får den andra att växa, utvecklas och förändras samtidigt som det är viktigt för oss båda att fortfarande få behålla en del av sig själv.

Han har inte bara förändrat mig, utan hela min värld

och det vet han om, jag hoppas att jag på något sätt också gjort skillnad i hans.

Han är personen som lärde mig tillit, kärlek och att sätta gränser. Både för andra, men också för mig själv. Han lärde mig planering och försöker fortfarande 15 år senare skapa ordning och reda i en människa som är ett kaos.

Förr brukade jag alltid berätta vår historia för människor hur han”tjatade” till sig att vi blev ett par. Han gillade aldrig berättelsen. Jag älskade den. För den visar på modet och alla de där egenskaperna jag älskar honom för. Vem säger till någon “du ska bli min fru och mamma till mina barn”. Jo, en person som är självsäker och vet vad han vill, och jag tror att det är en av anledningarna till att valde att tro på hans ord. Min osäkerhet och vilsenhet behövde någon som var trygg och stabil…och där fanns han, hela tiden vid min sida.

Jag  förundras fortfarande över hur han kan tillåta mina projekt och ideér och hur han alltid lyckas att tro på mig utan att tveka. Han varken förminskar eller skrattar åt mina drömmar vilket jag älskar honom för. Att han peppar mig och puschar mig framåt, samtidigt som han står kvar brevid. Han har aldrig varit rädd för min framfart, klagat över att jag är för mycket eller springer för fort. Han uppskattar och hänger med i min fart utan att försöka sakta ner eller bromsa in.

Det finns mycket som jag  älskar med honom, så som hans tro på att allt löser sig…

men det bästa med honom måste helt klart vara att han älskar mig.