Familj & föräldraskap


Om jag håller dig för hårt   Recently updated !

om jag håller dig för hårt

Förlåt om jag inte ger dig tillräcklig frihet

jag är så rädd att du går vilse.

Förlåt om jag inte ger dig tillräckligt med utrymme

men på något sätt är jag så rädd att du ska växa

och känna att vårt hem blir till ett ställe där du inte längre får plats.

Förlåt om jag inte uppmuntrar dig till äventyr

jag är så himla rädd för att dem ska bli för farliga.

Och förlåt för att jag alltid vevar med varningsflaggan

jag vill så himla gärna hindra dig från att falla

få ont.

Och förlåt för att jag försöka varna dig för världen

jag vill inte skrämma dig

bara lugna mig själv.

Att vara förälder är svårt

så förlåt

om jag håller i dig för hårt.


Kärleken

Far & son

Far & son

Jag älskar dig, skriker dom i kör från sina sovrum. Jag stod kvar en stund på trappan. Bara tog in vad jag just varit med om. Två små individer som ligger i sina sängar, och ropar att dom älskar mig. Tänk att jag har skapat det här, eller dom där. Så overklig ändå.

Jag ville egentligen aldrig ha barn. Har aldrig haft en dröm eller längtan efter det livet. Kanske för att jag inte trodde att jag kunde bygga upp något så här vackert. För innan jag träffade min man trodde jag inte på kärleken. Inte på någon form av kärlek faktiskt, men jag har ändrat mig nu.


Jag visste inte hur fint det kunde vara, hur kärleken kunde se ut. Hur starka band man kunde bygga, och hur galen man kunde vara i en annan människa (eller två). 

Det känns som att leva i en dröm. Så overkligt att jag ska få bygga upp och ta ansvar för två andra individer. Overkligt, fast att det var över 13 år sedan jag fick det första lilla barnet i min famn. Jag får nypa mig i armen när jag ser vilka trygga, kloka barn jag har skapat. Magiskt att man  kunnat skapa något man aldrig varit själv.

Jag såg aldrig den här framtiden för mig. Att jag kunde bygga så trygga och skyddade barn. Såg aldrig att jag skulle bli den mamma jag är idag. Det där med att vara en mamma har varit en tuff väg att gå, det ska jag erkänna. Men varje steg har varit värt det! Tänk att jag får ansvar för att forma dessa individer. Och tänk hur dom formar mig.

Så fint hur dom fortfarande kommer och tankar kärlek trots att dom börjar bli stora. Dom går förbi en för att få en kram, en puss. En hand på axeln eller för att säga jag saknar/älskar dig. Och att se deras samspel med varandra, hur dom övar sig på både närhet och distans. Bli vänner och ovänner. Ge kritik och ge kärlek.

Kärleken är så himla vacker. Jag har alltid varit rädd för den, det är jag fortfarande. Men oavsett vad som händer så har jag nu fått uppleva den. Och det skulle jag för allt i världen aldrig ta tillbaka.


Kära trettonåring

Kära trettonåring. Du längtar efter att bli vuxen. Jag vet det. Jag har själv varit där, på gränsen mellan liten och stor. Ena dagen känner man sig vuxen, andra dagen som ett barn. Skratt och gråt ligger närmare varandra nu än vad de någonsin gjort tidigare och dina känslor kan kännas starkare än vanligt, och du kan på riktigt tro att både det som händer, och det du känner just nu, kommer att vara för alltid.

Men jag vill tala om för dig att det inte är sant. Att ena dagen kan livet kännas som en fest och andra som en begravning men du kommer ändå inte minnas mycket av det om tjugo år. Så vad som än händer, titta framåt och fortsätta gå.

Din ålder skrämmer mig, ger mig mardrömmar, är så rädd att du ska gå i mina fotspår fast att du redan nu visat att du är klokare än så. Ändå, finns rädslan där. Tänk om du skulle känna samma starka besvikelse på livet som jag en gång gjorde.

Tänk om….

Tänk om….

Tänk om du stängermigute, tänk om du slutarberätta, tänk om du intevågar visa mig din värld.

Du ska få flyga fritt jag lovar. Jag ska hålla min rädsla inom mig och inte låta den bära dig.

Jag önskar så att jag hade kunnat få visa dig världen, eller lifehacks som det kanske kallas på ditt språk. När jag vill visa dig något tittar du bort, när jag berättar vill du inte lyssna. Och jag förstår att du måste gå din egen väg, att du inte vill lära dig genom mig, ändå skriker något i mig att jag måste visa, berätta. Jag försöker ge dig 39 års livserfarenhet med en hand men du vägrar ta emot det.

Jag förstår att du inte är jag, tro mig, jag påminner ständigt mig själv om denna sanning. Du är inte ens i närheten av det som var jag. Ändå vill jag lära dig allt jag kan. Visa dig alla misstag så att du slipper göra dem själv.  Lilla stora flicka. Livet är här nu. Du kommer känna dig ensam, du kommer känna dig utanför, du kommer känna dig bortgjord. Men du kommer också känna dig förälskad förundrad och förlåtande. Du kommer känna livets alla känslor, kanske på en och samma dag. Och det är ok.

Kära trettonåring om jag bara får säga en enda sak så oavsett vad som händer. Titta aldrig bakåt, ty du har hela livet framför dig. Även de dagar du står i ett eldhav du tror ska sluka dig så kommer det bästa alltid att ligga framför dig. Ta inte livet på för stort allvar, var alltid snäll, säg inget du kan ångra, välj en vän och håll i den hårt, låt inte små stenar välta stora känslor, var rädd om dig själv, ha kul och kom i slutet av dagen alltid alltid hem till din mamma.


Han

Han

Mannen som lärde mig att stå upp för mig själv.

Att Säga fuck you till människor som behandlar mig sämre än vad jag förtjänar

och visade mig att man ibland behöver vända ryggen till

även om man älskar den personen som står framför.

Mannen som lärde mig att jag inte är skyldig någon något

att jag inte MÅSTE ställa upp

bara för att någon ber om det.

Han som lärde mig att avsluta relationer,

klippa band,

även dem som var hårt knutna.

Han som var den första människan i världen som sa åt mig att  sluta ge

när jag aldrig får tillbaks.

Han som lärde mig att det inte var ok att bli trampad på.

Han som lärde mig den riktiga innebörden av ordet vän

och fick mig att se att jag just då inte hade så många sådana.

Han som vågade komma nära

fast att jag skrek gå härifrån

och som vågade ge kärlek

till någon som visade på motstånd.

Han som kom att bli den första människa jag någonsin litat på.

Han,

som gjorde mig

till jag.

<3


Självkärlek

Den här lilla tjejen är så olik mig själv (på ett bra sätt). Helt otroligt att jag är hennes mamma. Jag ser inget av mig i henne. Hon är så tuff, så stark och så självklar. Jag tänker på mig själv i hennes ålder. Hon är en sådan tjej jag skulle ha velat vara. Hon som hade allt. Både inuti och utanpå. Det känns overkligt för mig att se ett barn så frisk och sund i sina tankar.

Under mina ungdomsår bar jag otroligt mycket självhat, och det finns inget att det i denna tjej vilket förundrar mig och gör mig otroligt lycklig. Denna tjej kan säga: jag är bra, jag är vacker, jag är bäst, jag tycker att jag är fin, jag är nöjd med mig själv, jag är smart. Ord som jag knappt tänker om mig själv och absolut inte skulle säga högt om tanken ens föll över mig. Det känns overkligt och gör mig så stolt och jag hoppas för allt i världen att hon behåller sitt starka självförtroende och sin självkänsla.

Självklart förstår jag att hon, liksom alla människor tvivlar. Men att bara kunna se sig själv i spegeln och säga högt: vad fin jag är (och mena det) är något få personer gör. Jag ser i hennes ögon att hon tycker om sig själv, även när hon inte säger det högt. Det är beundransvärt tycker jag som har kämpat med att försöka tycka om mig själv hela mitt liv. Så vad kan en 13-åring lära en 39-åring?

 Självkärlek.

Kanske den vackraste kärlekarna av dem alla. Eller i alla fall den ovanligaste <3

Så lektionen börjar nu, säg mig älskling, hur gör jag för att bli lika klok och fin som du? <3


Jag har skapat dig

Jag har skapat dig.

Burit dig i mig.

Jag önskar dig en kärlek till dig själv.

Att du lär dig att älska dig.

På samma sätt som jag älskar dig.

Varje del av dig är perfekt.

Även de delar du aldrig kommer att tycka om.

Du är målad med mina penseldrag.

Ingen kan någonsin säga att det är fel.

Jag gjorde mitt bästa, jag gjorde mitt bästa.

Att en blandning av två människor kunde bli du. Så fantastiskt det är.

Hel och fungerande, i perfektion.

Jag skulle önska att du kunde se dig själv.

Med mina ögon.

Då skulle du älska dig själv, då skulle du älska dig själv.

Ingenting som blev så rätt kan någonsin vara fel.

Det hoppas jag att du vet.

Att du är skapad av 280 dagars oändlighet.

Du kan aldrig vara fel.

Det hoppas jag att du vet, det hoppas jag att du vet.


Det sista jag vill…

Jag blir jävligt ledsen, ja det är faktiskt det enda jag känner. Ledsen. I flera år har man frågat efter hur det går i skolan och bara fått lugnande svar. Sedan får man helt plötsligt en åtgärdsschema uppstoppat under näsan med hjälpmedel han skall få. Jätte bra, men när uppstod problemen? Varför har jag inte fått höra det här INNAN ett utvecklingssamtal. Konflikter och koncentrationssvårigheter är inget som bara uppstår från tomma intet utan har funnits hela tiden men ingen har pratat om det förrän det blir ett TILLRÄCKLIGT stort problem.

Problemet är att när det är tillräckligt stort för skolan är det ännu större för barnet som bär det. Känslan av att komma efter, inte förstå fastnar i en och har en tendens att stanna där för alltid.

Den där superkraften som folk talar om när det kommer till ADHD känns långt borta hos ett 11-årigt barn. För där är kraften bara ett problem. Om inte för andra så för en själv.

Jag vill mest gråta. Nej det var ingen nyhet för mig. Det kom inte som en hemlighet att han har ADHD-symtom. Men att de eskalerat och påverkat hans skolsituation innebär också att det mer eller mindre påverkar hans psykiska hälsa. Och det gör mig ledsen.

Ska man klappa honom på huvudet och förklara att om 10-15 år kommer du må bättre. Då kommer du komma ur systemet som håller dig fast och du kommer efter alla dina misstag förstå dig själv och lära dig att hantera dina svårigheter och problem.

Vilken tröst.

Jag ville inte ge honom detta. Jag önskade honom något bättre.

Jag funderar på hur jag ska stärka honom i situationen. Försöker förklara för honom vad allt betyder, vad det innebär och att han inte är sämre än andra utan tvärtom.

För jag tänker att det är så det är. Det är lätt att klara en uppgift om man inte har koncentrationssvårigheter. Har man koncentrationssvårigheter och klarar uppgiften ändå betyder det att du har fått kämpa mer än andra för att nå precis samma mål. Och på så vis är du “bättre än andra.” Det är i alla fall vad jag försöker att säga till min son.

Ibland undrar jag om det är till en nackdel att jag kan känna igen hans kamp. Hur energin spritter i kroppen, hur man aldrig hänger med, och hur andra kan bli trötta och irriterade över ens ständiga rastlöshet och opålitliga energi.

Jag älskar allt som är han. Vill inte en sekund att han förändras. Glädjen, spralligheten, otåligheten, älskar allt som hör där till. Är rädd att man skall försöka omforma honom till en annan människa för att han inte passar in i systemet, och det är det sista jag vill.


Saker min man har lärt mig

 

Saker min man har lärt mig

Han & jag

  • Att förbereda morgondagen kvällen innan. Idag känns det helt overkligt att jag under nästa hela mitt liv stått helt förvirrad varje morgon och gjort i ordning frukost och valt kläder men så var det. Jag tror det tog flera år innan vanan satte sig, men nu sitter den så hårt att jag knappt minns något annat. Det var så kul när barnen var små. Då lade de ut sina kläder på golvet i ordningen man tar på sig dem, så sött.
  • Att bli modigare i min klädstil. Att jag kan och får ha på mig precis vad jag vill. Att ingen annan bestämmer vad som är fint utan jag.
  • Högerregeln -ja jag har körkort, men som så mycket annat faller all kunskap ur mitt huvud när jag inte tycker att jag behöver den längre. Jag körde istället på regeln att jag alltid snällt stannar bilen för andra. Men när han kom in i  mitt liv började högerregeln gälla och jag blev också inmatad med att det är den person som har hindret på sin sida som ska stanna. Hade jag ingen som helst aning om innan. Eller brydde mig kanske inte. Jag vek undan för att det var lättast.
  • Att man inte måste göra allting NU. Jag jobbar på det forfarande men det har skett klara förbättringar på 13 år. Jag är en sådan som gör allting NU (om det går) medans han menar att disk, tvätt och städ tex kan vänta, och det kan det ju (även om det inte är lika tillfredställande som att få det gjort). Men idag kan jag (ibland) vara lugn i det.
  • Att våga ha på mig shorts och kjol. Ja men på riktigt. För något år sedan vågade jag för första gången ta en långpromenad i shorts och vet ni, ingen körde av vägen eller dog (vad jag vet). Ingen annan fokuserar på mina ben än jag( påstår han). Och tydligen (enligt min man) ser mina ben ut som de flesta andra människor. Inget märkvärdig alltså. Japp det har han lärt mig.
  • Att man inte måste leva på rutin. Jag brukar alltid berätta det på mina föreläsningar. Att innan jag träffade min man så hade jag bestämda veckodagar som jag städade, handlade och tvättade. När han kom in i mitt liv påstod han att man inte måste göra allt på bestämda dagar (vilket till viss del är sant) men det var nog det som fick mitt liv att fungera. När jag föll ur mina rutiner hamnade jag ganska snabbt i en depression (som jag helt och hållet skyller på honom 😉 Så jag har lärt mig att man inte måste göra det (men att det är fördelaktig för mig) 🙂
  • Att tänka på mig själv. Det är så himla svårt och jag övar fortfarande, men om jag ska jämföra mig själv 13 år tillbaka så är vi inte samma person.  Förr i tiden bad jag typ om ursäkt för min existens och frågade om lov om jag fick ta en macka i mitt eget hem. Jag minns att Marcus tittade på mig som ett frågetecken “varför i helvete skulle du inte få ta en macka?”. Det kom liksom bara på automatik så det tog långt tid att träna bort att fråga om lov för olika saker. “Får jag gå ut med hundarna, får jag, får jag, får jag….” helt otroligt egentligen. Idag säger jag “nu går ju ut med hunden” skulle aldrig falla mig in att fråga om lov.
  • Att inte ta emot skit som inte är min. Jag har alltid ställt upp och lyssnat. Alltid. Om någon betett sig illa mot mig så tog jag emot det också utan att röra en min eller säga i från. Jag minns det första gångerna han sade att “det där är inte ok”, “ingen ska säga eller göra så mot dig”. “Nu säger du nej”, eller “nu lyfter du inte luren”. Alltså det var så jäkla svårt, jag minns det än idag. Jag som var beredd att ge bort pengar, låna ut saker jag inte fick tillbaka eller ställa upp för en vän som aldrig gav mig något tillbaks. Det var min vardag, och jag tror inte att jag ens tänkte tankar på att det kunde vara fel, utan det var bara så  man behandlade mig. Till en början kändes det som att han “tvingade mig” att stå upp för mig själv, det kändes fel, och jag kände mig elak. Men idag är jag så jäkla glad för att jag tagit den kampen och i motsatsen till innan så skulle jag ALDRIG ta emot skit jag inte förtjänar. Det är helt klart det bästa jag lärt mig.

Ja han har förändrat mig liv (men berätta det inte för honom). Jag vill ju inte att han ska bli högfärdig och tro att han är något. Jobbet har jag ju ändå gjort själv, eller hur?

Nej men på allvar så har min man har varit min största lärare, det går inte jämföra då och nu. På mina föreläsningar brukar folk fråga hur jag tillfrisknade från mina ätstörningar och sanningen var att det var han, min man, som skakade liv i mig. Att möta någon som inte är rädd för att säga sanningen, som kan säga den rakt ut, även om det gör ont är det bästa som har hänt mig även om det aldrig varit lätt. Istället för att luta huvudet på sned och tycka synd om mig har han alltid tittat på mig med nyktra ögon. “Är du dum i huvudet?, är du tjock?, är dina tankar sanning?” Hur elak en sådan mening än kan låta så får den i alla fall mig att bli verklighetsförankrad och svaret är ju oftast nej.

Så tack älskling, tack för allt du har lärt mig. <3


Att sluta vara vuxen

Att sluta vara vuxen

Att sluta vara vuxen

Sedan jag fick barn har jag blivit en sådan där vuxen och ansvarsfull person. Jag har slutat att leka. Det där vuxenansvaret kan vara ganska tungt att bära, har du tänkt på det? Många av reglerna vi har är egentligen inte så viktiga.

Jag har alltid varit en busig person och jag tror att det är en av anledningarna att jag hade så mycket vänner under min barn- och ungdom. Att jag ofta gick utanför ramarna och hade mycket ideér. Alltid sade saker rakt ut utan att linda in dem i bomull först. Men busigheten dog när ångesten väcktes. Man skulle nog kunna säga att lekfullhet och ångest är varandras motsatser. När ångesten växer minskar lekfullheten.

Jag är inte en person som längre har kul, det finns liksom alltid något att oroa sig för. Och den där oron, den kväver varje uns av glädje. Men häromveckan lämnade jag ångesten hemma och tog en promenad med barnen. Vi satte på musik och dansade oss fram genom regnet. Att släppa allt ansvar för en stund och inte bry sig om vad alla andra skulle tycka och tänka var skönt. Barnen fick hoppa i vattenpölar och sätta sig på den blöta marken och till och med ta av sig tröjan för att duscha i regnet.

Vi var dyvåta när vi kom hem men vad gör det efter 30 minuters glädje och skratt? Som vuxna är det lätt att glömma av vad som är viktigt. Vi kanske oroar oss mer än vad vi glädjer oss. Vi rättar oss efter hur man borde göra istället för vad vi egentligen tycker… Man ska inte hoppa i vattenpölar eller hur? Inte heller sjunga högt och dansa på gatan.

Men vem bryr sig, egentligen?

Vi alla borde leka varje dag. Hitta vår glädje igen. Den är så lätt att tappa bort bland alla måsten. Kanske skulle vi må så mycket bättre om vi fick stänga av den där vuxenvärlden. Om vi fick sluta vara ordentliga, om så bara för en stund…


Semester | dag 16

I söndags påbörjade vi en ommöblering, som typ blev klar idag. Egentligen var det bara ett rum som skulle fixas till. Men det blev liksom fyra till. Vi har hållit på från morgon till kväll och det har varit allt annat än semester. Känns som att det är nu jag behöver semester. Jösses 😅 men skönt är det nu när det blivit klart.

Det har verkligen gjorts en storrensning. Det har blivit resor till återvinningen och Erikshjälpen för att bli av med saker och till Ikea för att köpa nya. Och även om jag känner mig trött, alltså riktigt utmattningstrött så är det så himla skönt att få något sånt här gjort.

Jag kan ändå inte förstå hur en sådan här sak som ändå är kul kan göra mig så utmattad. I morse släpade min dotter med mig i affären och jag hade ingen som helst kontroll över inköpen då jag hade nog med att bara försöka stå upp och se normal ut. Jag har knappt klarat av att prata med familjen idag då det bara kommer ut osammanhängande meningar ur min mun och inte alls det jag hade tänkt att säga.

Nu är det verkligen vila som råder. Mitt i all städning och sortering slår tacksamheten emot mig. Är så glad att jag och min man är så lika, på gott och ont. Impulsiva, aktiva och energiska (tills det tar slut).

Vilka andra familjer skulle ställa ut nästan hela husets möblemang på gräsmattan en söndagsmorgon kl 8 för att om arrangera husets alla rum 😂 Ingen annan människa hade orkat med mig är jag rätt så säker på 😂

Kontoret som jag hade tänkt att städa får vänta till nästa vecka. Tror inte min hjärna orkar organisera eller möblera en centimeter till.

Tackar gud för att jag har semester kvar 🙏 för att vila upp mig (och hitta på fler dumheter). 😅