Familj & föräldraskap


Tapetdrömmar

 Tapetdrömmar

Tapetdrömmar (bilderna hämtade från Boråstapeter)

Varje kväll, och ja jag menar verkligen varje kväll när jag går och lägger mig så faller jag in i någonslags tapettrans. Jag fantiserar om Thistle i köket, Indigo bloom i sovrummet och Britas hus (finns ej på bild) i hallen. Jag vet att jag inte ens är inne i huset än, ändå är det färdig renoverat (i mitt huvud). Eller ja, nästintill i alla fall.

Jag längtar så mycket att det nästa fysiskt gör ont och jag vill bara börja åka och beställa kök, trägolv, tapet och både bygga och måla långt fram på kvällarna. Det finns något så himla tillfredställande i det där skapandet.

Både jag och min man är överens om att detta är vårt sista hus. Nu är det på riktigt. Vi har testat, gjort misstag, och försökt igen i våra föregående hus. Nu vet vi lite mer i alla fall. Med en betoning på lite. Hur vi vill ha det. Vad vi trivs i och inte. Vi säger i kör att vi inte ska stressa fram, att vi ska ta det lugnt, känna in, och sen göra. Fast samtidigt vet vi att det inte är sant. Vi kan titta på varandra, bryta ut i skratt och ställa oss frågan vem vi försöker lura. Båda vet att det inte kommer att hända.

Även om en av oss försöker att lugna den andra, sätta sig på bromsen, så har den som vill något en sådan stor kraft så att den andra ofrivilligt åker med. Eller ofrivilligt och ofrivilligt, vi båda vet att vi njuter av farten. Det är efteråt vi kan sätta oss och gnugga våra huvudet och fråga vad fasen det var som hände egentligen.

Jag älskar det där med oss. Farten, tveklösheten, modet och kreativiteten. Utan den hade jag förgåtts.

Men tillbaka till tapeterna. Både jag och min man tänker mönster och färg, i alla fall mer mönster och färg än tidigare. Två rum är redan bestämda, men två rum är kvar….och jag är medveten att jag inte kan bestämma något till 100% innan jag ens är inne i huset men jag har bestämt mig för att bestämma mig ändå:)

Har du någon tapetfavorit? Berätta!


10-årig bröllopsdag

10-årig bröllopsdag

10-årig bröllopsdag

Det känns overkligt att skriva de där orden. 10 år. 10 år som gifta. 15 år. 15 år tillsammans. Jag tror inte det var många som trodde på oss. Dig och mig. Ett så omaka par. Inte lika någonstans men så osynligt sammansvetsade och samspelta. Inte heller trodde jag på dig och mig. Men annat vet jag nu.

Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på dig, på oss, och att jag efter 15 år fortfarande älskar dig och beundrar dig så otroligt mycket. Det gör mig så himla tacksam. Jag har säkert tusentals gånger berättat vår historia om hur du bestämt sade att det var mig du skulle gifta dig och skaffa barn med. Det fanns inget tvivel i din röst. Och det är en av anledningarna till att jag älskar dig så mycket. Att du alltid menar vad du säger och håller vad du lovar.

Du stöttar mig i allt jag gör. I alla mina drömmar och mål och jag tror inte du kan förstå hur tacksam jag är för det. Kan fortfarande bli förvånad över att du aldrig skrattar, hånar eller tvekar utan bara säger kör. Jag älskar dig så in i bomben för det! Vi har alltid sett till att inte bli ett hinder i varandra liv utan medföljare i varandras vardag vilket kanske gör vår relation som unik och speciell.

Vi är totalt värdelösa på att fira, ge varandra blommor och presenter. Vi åker inte på spa, unnar oss inga ensamma hotellnätter, middagar och gör överhuvudtaget inte mycket för att förlyxiga vår vardag, men fasen vad jag älskar den ändå. Jag har aldrig känt ett behov av överraskningar och uppmärksamhet, det enda jag vill ha är din kärlek och närhet. Trots att vi har gått emot allt det där man ska göra för att hålla sitt förhållande vid liv har jag aldrig för en sekund tvivlat på din kärlek och jag har inte en endaste dag i mitt liv tagit dig för given. 

Du har alltid varit så grym på att få mig att känna mig så uppskattad och älskad och om jag bara kan ge dig hälften av den kärleken du ger till mig så vore det nog. För du har alltid varit bättre på det än jag. Jag uttrycker mig bättre i text än i handling och du bättre i handling än i ord. Men medans jag flaxar, flyger, och drömmer så är det du som står kvar, som fångar in och fångar upp. Det är du som kramar om varje natt och som följer med mig varje steg jag tar även om det inte exakt den vägen du själv vill gå. Det känns som att jag aldrig kommer kunna ge tillbaka allt du givit till mig ❤︎

Och du har inte bara förändrat hela mig som person. Du har också gett mig två extra liv. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig för det? Dessa vackra, smarta, enastående individer som är en sådan perfekt blandning av både dig och mig ❤︎

Jag brukar oromantiskt beskriva dig som staketet i mitt liv, som ramen kring min tavla. Du är tydligheten i mitt liv. Tryggheten. Min hamn. Den som förankrar mig och gör att jag inte blåser bort. Går under.

Tack för att du valde mig. Tack för att du fortfarande väljer mig, varje dag. Tack för att du följer med mig in i mina drömmar. Tack för att du håller om mig varje natt. Tack för att du tillåter mig att vara jag. Tack för att du älskar mig för den jag är. Tack för att du alltid låter mig utvecklas och växa. Tack för att du släpper in nya djur i vårt liv. Tack för att du alltid stöttar mig. Tack för att du tillåter mig att ta plats. Tack för att du är en sån fin pappa. Tack för att du är en sådan fin man. Tack för att du är du. Tack för att du älskar mig. Tack för att jag får älska dig. Tack ❤︎


Sen är den borta

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är inte bara min första skrivna bok. Den var också det första steget på min förändringsresa. Hela boken handlade för mig om att ta bladet från munnen. Att säga exakt vad jag tyckte och tänkte. Att på riktigt blotta mitt innersta. Kan ni fantisera om rädslan när man låter hela världen om den så vill, få ta del av det?

Den var självklart enorm. Men jag utsatta mig för den. Tog emot den, med öppna armar, och det är jag tacksam för.

2013. Det är sju år sedan. Sju långa år sedan jag kastade mig ut i världen med huvudet före. En liten bok blev startskottet på mitt företag, på mina föreläsningar, och på mig själv. För det var inte bara en bok som föddes. Det var ett nytt jag. En mycket starkare, stoltare och helare jag.

På ett sätt gör boken mig hel, och på ett annat sätt gör den mig halv. För den påminner mig om en tid som gör så ont. Några plågsamma år där jag inte bara försökte att hitta mig själv som människa utan också som mamma. Boken påminner mig om åren som försvann. Sorgen över det kommer dock aldrig att försvinna. Den kommer ligga som ett litet mörkt rum i mitt hjärta. Tiden då jag inte räckte till.

Men nu börjar det bli dags att säga hejdå, både till boken, och till det där livet som inte längre är jag. Lagret börjar sina och det finns endast ett fåtal böcker kvar, och jag har bestämt mig för att inte trycka upp nya. Så om du någonsin velat köpa den, läsa den eller tänkt att någon annan borde göra det. Passa på nu, för sen är den borta.

Boken hittar du här, här eller här.


Ut på tur

Vi satt i början av sommaren och försökte klura på hur vi skulle aktivera oss i år. Vad kan man som familj hitta på tillsammans, som ALLA skulle vilja vara med på? Mountainbikes blev svaret och förra veckan levererades fyra nya cyklar till vår dörr.

Nu har det visserligen bara gått en vecka och man har bara gjort en handfull cykelturer, men det känns helt klart som det bästa av två världar. Man får natur, träning, spänning och tid tillsammans.

(man får smuts, svett och lera också men det är en annan historia) 🙂

Hittills är pojkarna modigast i gruppen och ligger framför mig och dottern som väntar in varandra, cyklar långsamt, skriker i nedförsbackar och svär åt alla hinder som finns i skogen.

Och trots att jag tillhör den som rör mig mest i familjen är jag nog också den som får utmärkelsen att ha sämst kondis. Det är ett himla flåsande genom skogen.

Men sen är man äntligen hemma. Kroppen är mör men sinnet är glatt och man frågar gruppen, när kör vi igen?


Svåra samtal -Alkohol

Nu finns ett nytt samtal ute där jag och min dotter diskuterar alkohol. Vi pratar om varför vuxna ska prata med barn om alkohol, på vilket sätt alkohol kan vara farligt, varför vissa personer har svårt att säga nej och hur man som tonåring ska hantera grupptryck. Finns det ämnen du skulle behöva prata om med dina barn men inte vet hur?

Kontakta mig gärna med förslag på samtalsämnen så tar vi upp de i nästa video.

 


Svåra samtal

Jag har planerat en samtalsserie tillsammans med min dotter där vi diskuterar ämnen som är viktiga att prata om med våra barn. Denna veckan handlade det om relationsvåld, ett ämne jag brinner för då jag själv varit utsatt som tonåring och vet hur svårt det kan vara att veta vad som ät rätt och fel i den åldern. Speciellt när omgivningen inte pratar om problemet. Vi kommer fortsättningsvis att diskutera ämnen som alkohol, droger, kompisar och utanförskap. Har du ämnen du tycker att det är viktigt att vi tar upp? Tveka inte att kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=FNJzhlBzs38[/embedyt]


Konsten att vara mamma

Ibland är livet som mamma så fantastiskt och så enkelt. Och ibland gör det så jävla ont. De senaste veckorna har det varit tufft att vara mamma. Mitt hjärta har haft blödande sår och rädslan har levt utanpå mitt skinn.  Min pojke börjar bli stor och med det kommer en massa rädslor. Det är en himla massa tillit som måste byggas upp, från båda sidor. Är han där han säger att han ska vara? Hur cyklar han i trafiken? Och kommer hans vänner att påverkar honom till att göra något han inte vill (eller framför allt som jag inte vill)? Är dom snälla mot honom?

Vi har också slåtts mot elaka ord. Kompisar som säger saker som gör ont. Och smällen som träffar honom gör ondare i mig än i han själv skulle jag gissa. Jag försöker att vara lugn och logisk. Barn är elaka. Ingen kommer förbi det under uppväxten, vi alla måste ta oss över den vägen. Vi gör det bara mer eller mindre hela. Men det blir som att jag stretar emot, bromsar upp farten och skriker nej. Jag vill slåss, försvara, skydda. Inte låtsas som ingenting. Fast att jag vet att det bästa är att bara gå vidare.

Han kom hem häromdagen, kände sig så stolt och stor, medans jag kände mig så liten och svag. Som en urvriden disktrasa. Han växer av friheten, jag vet det. Jag måste bara låta bli att krympa. Jag behöver växa med honom, glädjas, ha tillit. Precis när man vant sig vid en utvecklingsnivå så kommer nästa. Som vuxen kan man liksom inte stå still, man måste växa och utvecklas med sitt barn. Just nu ligger han en bit före mig. Min tillväxtkurva ligger lite efter, och det skaver och gör ont.

Det är verkligen en konst att vara förälder, och som föräldrakonstnär blir man verkligen aldrig fullutvecklad eller färdig. Den där tavlan man målar tillsammans blir aldrig klar. När man tror att man lagt sista penseldragen kommer alltid barnet med nästa och så står man där helt förvirrad och förundrad och undrar vad som ska bli ens nästa drag. Vad är rätt och vad är fel, och vad är det som behövs för att göra tavlan hel? ♡

 


Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Det händer framför mina ögon, precis just nu.

Sonen tappar sitt självförtroende, sin självkänsla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag försöker rädda situationen, fånga det som ramlar ur honom. Jag kupar mina händer och kastar mig fram innan den trillar i golvet.

Innan livet går i kras.

Men även om jag fångar den, håller den varsamt i min hand. Så tar han inte emot den i sin.

Jag har sett det här fenomenet förut. Haft det framför mig varje dag (har till och med skrivit en bok om det) och på något sätt trodde jag att min värld skulle vara skyddad för att JAG vet, JAG kan.

Men min erfarenhet, min kunskap, går inte att föra över till min son.

Jag ser hur han lägger alla sina små små misslyckanden på hög. Till och med dom där små som ingen annan räknar. Han bygger ett berg av tårar i sin mage, och varje gång någon bekräftar hans misslyckande, glömska eller försening lägger han dit lite till.

Jag som alltid gett dubbelt så mycket kärlek ser helt plötsligt att inte ens kärleken räcker till. Berget av misslyckanden överstiger alla mina kramar, varma blickar och mjuka ord. Hur mycket jag än försöker vräka på växer det andra berget i en snabbare fart.

Det kan handla om elaka ord från en kompis, röda streck på provet eller ett ögonkast från fröken som betyder “SITT STILL”. Det kan vara djupa suckar, känslan av att vara annorlunda, inte hänga med, de ständiga påminnelserna eller känslan som kommer när mjölkpaketet ramlar i golvet för tredje gången den dagen.

Ibland skrattar jag.

För att jag känner igen mig, för att ta bort allvaret i situationen, för att visa att allt det där egentligen inte spelar någon roll. Men han ler inte och jag ser med ens att poängen inte gick hem.

Att jag förlorade matchen, igen.

Jag slåss mot glömska, hyperaktivitet, dålig koordination, dyslexi och allt annat som skaver i livet. Jag inser att jag inte kan vinna kampen hur mycket jag än försöker. Att motståndet är för stort.

Även om jag aldrig kan överrösta hans egna (och andras) elaka röst hoppas jag att han vet att jag finns där, att kärleken från mitt håll aldrig sinar oavsett hur stort berg han bygger upp.

För älskade son jag ser dig, jag ser dig bakom murar, genom galler och bakom berg av besvikelser. Jag håller din självkänsla i mina kupade händer, varsamt, tryggt, och när du slutar att leta efter den någon annanstans så kommer du att hitta den där du lämnade den.

Hos mig.

 

Min bok, “Jakten på självkänsla” finner du på bokus, adlibris eller i min webshop.


Att lära för livet 1 kommentar

Om jag skulle säga en enda mening som de flesta av mina klienter upprepar (förutom att dom är oskyldiga) så är det “man borde ha lärt sig det här som barn”. Jag jobbar i ett behandlingsprogram där man pratar om känslor, tankar och varför man gör som man gör. Den här meningen har upprepats genom åren och jag har bara nickat och hållit med.

När jag en dag pratade med min arbetskamrat om ett av mina barn som ofta råkar i svårigheter i skolan så sade hon, varför kör du inte program för dina barn, det har jag gjort, och så fortsatte hon berätta om sitt goda exempel.

Snäpp, där föll polletten ner i hjärnan, så klart jag ska ge den här kunskapen till mina barn och rusta dem för framtiden. Sagt och gjort!

Så i veckan hade vi vårt första behandlingssamtal (ett av tio) och för min del var det svåraste att göra sig förstådd, lägga kunskapen på ett barns nivå och hitta exempel som inte handlar om missbruk och kriminalitet utan snarare om fotboll och vänner som är elaka, men det gick. Det var häftigt att se dem koppla ihop tanke-känsla-beteende och hitta alternativa tankar. Det var också häftigt att se dem skatta sina sociala färdigheter och se att det som stora syster behöver förbättra är lillebror expert på och tvärtom. Så framåt är min plan att de ska hjälpa varandra med sina sociala färdigheter, öva och ge varandra tips och råd.  Kanske kommer också vissa lektioner att filmas, jag kommer även höra med mina barn efter avslutat program om dom vill dela med sig av dom lärt sig. Det ska bli så häftigt att få hänga med mina barn på deras insida några veckor. Att få vara med att utforska deras känslor och tankar. Jag är mer än säker på att det inte bara är jag som kommer att lära dem massor, utan att det också är dem som lär mig. Fortsättning följer ♡