Familj & föräldraskap


Att lära för livet 1 kommentar

Om jag skulle säga en enda mening som de flesta av mina klienter upprepar (förutom att dom är oskyldiga) så är det “man borde ha lärt sig det här som barn”. Jag jobbar i ett behandlingsprogram där man pratar om känslor, tankar och varför man gör som man gör. Den här meningen har upprepats genom åren och jag har bara nickat och hållit med.

När jag en dag pratade med min arbetskamrat om ett av mina barn som ofta råkar i svårigheter i skolan så sade hon, varför kör du inte program för dina barn, det har jag gjort, och så fortsatte hon berätta om sitt goda exempel.

Snäpp, där föll polletten ner i hjärnan, så klart jag ska ge den här kunskapen till mina barn och rusta dem för framtiden. Sagt och gjort!

Så i veckan hade vi vårt första behandlingssamtal (ett av tio) och för min del var det svåraste att göra sig förstådd, lägga kunskapen på ett barns nivå och hitta exempel som inte handlar om missbruk och kriminalitet utan snarare om fotboll och vänner som är elaka, men det gick. Det var häftigt att se dem koppla ihop tanke-känsla-beteende och hitta alternativa tankar. Det var också häftigt att se dem skatta sina sociala färdigheter och se att det som stora syster behöver förbättra är lillebror expert på och tvärtom. Så framåt är min plan att de ska hjälpa varandra med sina sociala färdigheter, öva och ge varandra tips och råd.  Kanske kommer också vissa lektioner att filmas, jag kommer även höra med mina barn efter avslutat program om dom vill dela med sig av dom lärt sig. Det ska bli så häftigt att få hänga med mina barn på deras insida några veckor. Att få vara med att utforska deras känslor och tankar. Jag är mer än säker på att det inte bara är jag som kommer att lära dem massor, utan att det också är dem som lär mig. Fortsättning följer ♡


Den som älskar dig mest

Den som älskar dig mest

Den som älskar dig mest

Jag är inte den som bakar bullar eller varsamt lägger om dina sår.

Jag är inte den som sjunger dig till söms eller flätar ditt hår.

Jag är inte den som läser böcker, spelar spel eller tittar på barnprogram.

Jag är inte den som släpper dig ur min famn.

Jag är inte den som står still tillräckligt länge, den som alltid ger av sin tid.

Jag är inte alltid den som vill vara bredvid.

Jag kanske inte är den som kan ge dig det bästa, som kan lära dig allt man ska.

Men hur mycket du än letar kommer du aldrig hitta någon annan som ja.

Jag är mamman som alltid har något på gång,

som när du är ledsen muntrar upp med en påhittad sång

Jag är den som dansar med dig i köket och kittlar dig till skratt.

Som alltid hittar på lekar när det är dags att säga god natt.

Jag är den som pratar innan jag tänker och vänder vardagen bak & fram.

Jag är den som kan hitta på lekar och lösningar som ingen annan kan.

Jag är den som kommer med busiga upptåg och gör vardagen till ett äventyr.

Som kan få även den lugnaste stund att gå överstyr.

Jag kanske inte är en vanlig mamma och kanske kommer jag aldrig vara bäst.

Men jag kommer alltid, alltid vara, den som älskar dig allra mest ♡


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

måste alla vara så jävla lyckligaNär jag fick mitt första barn kändes det som om mitt liv togs ifrån mig. Jag som har ett så stort behov av frihet kunde inte styra mitt liv om så för en sekund. Det kändes som att jag satt i fängelse med en sadistisk fångvakt som avgjorde när jag fick sova och när jag fick äta. Jag förstår att få barn är en omställning för alla men för mig förvandlades omställningen till ett mörker, till en depression som jag varken minns början eller slutet på.

Som att en depression inte var nog så illa så fick man det tilltryckt i ansiktet att man skulle må bra, att NU var den mysigaste och lyckligaste perioden i ens liv. Fast att det för mig kändes som ett helvete. Lyckan kändes långt bort. Det är fortfarande med en sorg i hjärtat som jag ser tillbaka på den där tiden. Och jag kommer nog alltid vara ledsen över att jag mådde dåligt under den tiden, den tiden då alla säger att man ska passa på och njuta, vara lycklig.

Men helt ärligt så njuter jag mer nu. Jag njuter dagligen av samtalen med mina barn, och kunna kramas, skratta och gråta tillsammans. Jag njuter av att höra deras klokhet, hur de resonerar och njuter över att se de växa och lära sig, varje dag. För mig kommer småbarnsåren aldrig vara en magisk tid. Jag skulle vilja säga att den är mer magisk nu. Det är nu vi tillsammans kan skapa minnen, göra barnen delaktiga och forma vår relation och gemensamma framtid. Så det jag vill säga till dig som sitter fast mellan småbarnsåren och känner att du inte vill annat än att komma därifrån; det är ok att inte älska situationen du befinner dig i. Bara för att det här inte är din livs bästa stund betyder det inte att du inte älskar (eller kommer att älska ditt barn). Det betyder inte att du är en sämre mamma (eller pappa) än någon annan, och det betyder framför allt inte att du aldrig mer kommer att uppskatta föräldraskapet.

Jag skulle verkligen önskat att jag fick höra de där orden själv när jag mådde som sämst. Därför vill jag påminna dig om att det är ok att uttrycka dem. Det är ok att känna att du vill tillbringa tid själv utan en skrikande minimänniska bredvid dig. Det är ok att längta bort eller fantisera tillbaka till tiden innan dina barn. Det har inget med bristen på kärlek att göra, dina tankar avgör inte din duglighet som mamma. Det är okej att vara trött, otacksam och vilja hoppa över perioder av sitt liv. Och bara genom att acceptera den tanken kan din situation kännas bättre.

Mår du dåligt (eller känner du någon som mår dåligt) som nybliven förälder? Boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden hittar du här, här eller här.  (Finns även som e-bok).


Mars -månadens självporträtt

Mars kommer väl minnas som den månaden Corona tog över världen och människor började isolera sig. Det känns som en helt ny, obehaglig och galen värld. Det ligger osäkerhet i luften överallt. Ska barnen gå till skolan, vad händer med våra jobb, ekonomin och kommer jag behöva åka till Malmö? Och den största frågan såklart som ingen vill ta i sin mun är om man själv och ens anhöriga kommer att bli sjuka, och hur sjuk kommer man att bli då?

Bra saker som händer i allt mörker är att solen tittar fram och att sommartid börjat. Ser fram emot att vakna i en ljusare värld även om den är bekymrad. Nu i Mars har jag återfått min balans. Ångestdörren är stäng och jag kan andas. Sömnen är fortfarande svajig och jag känner mig galet omotiverad och trött till det mesta just nu. Men efter att ha badat i ångest några månader gör tröttheten ingenting. Den känns mer glittrig och skön om man ska jämföra. Bär hellre trötthet än ångest alla dagar i veckan.

I mars månad tog vi ett omtag om vårt hem och ska börja renovera. Trots att jag egentligen inte orkar ska det bli skönt. Jag behöver in med färg och nytt. Jag är så sugen på att handla. Vill köpa nya blommor, nya krukor, soffkuddar, gardiner och mattor. Jag vill kasta ut allt jag äger och börja om på nytt.

Men sakta i backarna. Självklart kan man inte göra så. Men i mitt huvud händer det hela tiden. Där är hela hemmet klart. Men i verkligheten kommer det nog dröja ett helt år innan vi är färdiga med hela projektet.

Under mars månad har jag också gått från att vara vegetarian till vegan. Jag blev inspirerad av foodpharmacy och har faktiskt lagat middag till mig själv så gott som varje dag. Det har faktiskt känts lekande lätt och jag mår psykisk bra av att äta mer grönt. Däremot pekar vågen uppåt. Men det verkar inte göra någon skillnad hur jag än beter mig. Den går bara åt ett enda håll. Upp.

Mars månad har varit långsam, men jag mår bra. Trots corona, viktuppgång och att ha spenderat en rejäl summa pengar på renovering så mår jag bra. Jag känner mig mjuk både i kropp och själ. Och det njuter jag av, så länge det varar ♡


Det bästa med honom

Det bästa med honom

Det bästa med honom

På Söndag fyller en av världens bästa människor år. Känns märkligt ändå att saker i världen kan falla samman så bra att han blev min. Hittills har jag gett honom 15 år av mitt liv, och jag hoppas att det blir många fler.

Jag minns att jag ända sedan dagen jag träffade honom har beundrat hans beslutsamhet och förmåga att kunna säga i från. Han är en sådan person som tar plats utan att tveka och det älskar jag honom för. Jag märkte med en gång att han var en sådan människa som menade vad han sade. Jag kan räkna personer på en hand som jag träffat och haft exakt samma tillitskänsla till. Han har alltid talat med en tydlighet i rösten och där har det aldrig funnits någon tvekan. Kanske är det en av anledningarna till att han alltid fått mig att känna mig så trygg.

Jag har avundats hans sätt att vara rakryggad,

stå för sina åsikter och inte tveka för att gå in i en konflikt. Har alltid velat äga lite mer av hans “jag skiter i vad andra tycker”.

Han är på så många satt motsatsen till mig själv. Även om jag är mer empatisk så visar han omtänksamhet på ett helt annat sätt, han ser saker, och gör saker för andra som jag inte ens lägger en tanke på. När han älskar någon, så gör han det till 100%, han gör allt för att göra de personerna lyckliga. Mycket gör han halvdant, men när det kommer till relationer så går han “all in” antingen tycker han om dig, eller så gör han det inte alls. Han är inte rädd för att investera i människor, ta nya kontakter eller säga saker rakt ut. På alla ställen jag backar, går han rakt fram.

Han är en person som alltid säger vad han tycker, även om sanningen gör ont. Men med tiden har jag lärt honom att tala med mjukare bokstäver samtidigt som han har fått mina att öka i storlek.

Vi får verkligen fram varandras bästa sidor, får den andra att växa, utvecklas och förändras samtidigt som det är viktigt för oss båda att fortfarande få behålla en del av sig själv.

Han har inte bara förändrat mig, utan hela min värld

och det vet han om, jag hoppas att jag på något sätt också gjort skillnad i hans.

Han är personen som lärde mig tillit, kärlek och att sätta gränser. Både för andra, men också för mig själv. Han lärde mig planering och försöker fortfarande 15 år senare skapa ordning och reda i en människa som är ett kaos.

Förr brukade jag alltid berätta vår historia för människor hur han”tjatade” till sig att vi blev ett par. Han gillade aldrig berättelsen. Jag älskade den. För den visar på modet och alla de där egenskaperna jag älskar honom för. Vem säger till någon “du ska bli min fru och mamma till mina barn”. Jo, en person som är självsäker och vet vad han vill, och jag tror att det är en av anledningarna till att valde att tro på hans ord. Min osäkerhet och vilsenhet behövde någon som var trygg och stabil…och där fanns han, hela tiden vid min sida.

Jag  förundras fortfarande över hur han kan tillåta mina projekt och ideér och hur han alltid lyckas att tro på mig utan att tveka. Han varken förminskar eller skrattar åt mina drömmar vilket jag älskar honom för. Att han peppar mig och puschar mig framåt, samtidigt som han står kvar brevid. Han har aldrig varit rädd för min framfart, klagat över att jag är för mycket eller springer för fort. Han uppskattar och hänger med i min fart utan att försöka sakta ner eller bromsa in.

Det finns mycket som jag  älskar med honom, så som hans tro på att allt löser sig…

men det bästa med honom måste helt klart vara att han älskar mig.


När går pojkars “lek” över styr?

Det är något som börjar irritera mig mer och mer. Pojkars “lek”. Jag vill på riktigt veta, vart går gränsen, exakt när har jag rätt att bli upprörd? När har leken gått för långt? Vem bär ansvar för leken? Lärarna? Utövarna, mitt barn eller kanske jag? Vem ska ställas till svars när det urartar, när det går över styr? Vems uppgift är det att se till att det inte ska ske?

Det är skillnad på en lek som går fel där båda blir ledsna. Det kan ibland vara förståeligt och förlåtligt, men när barn uttalar att de ska ge någon stryk och sedan gör det, ja då har det gått för långt. Ett barn som har för avsikt att skada ett annat barn.

Jag blir ledsen över att veta att pojkarna i sonens klass slåss i skolan. Att barn blir fasthållna, puttade, och slagna i ansiktet. För mig känns det som ett övergrepp, men för någon annan kanske en vardag. Min fråga är vad vi gör åt det?

Kanske blir jag ovanligt upprörd? För att jag är emot våld, eller för att min son som drabbas då och då. Det smärtar i mitt bröst att jag inte finns där för att trösta honom, att jag inte ser vad som händer och kan ta tag i problemet själv.

Min första tanke är att jag vill att han slår tillbaks fast att jag vet att det är fel. Min andra tanke är att vi måste lära våra barn och skydda sig själva,  det tredje tanken är att vänja mig vid situationen och säga till mig själv att det är normalt att få stryk. Det är sådant som ingår i en pojkes uppväxt.

Många kan säkert skaka av sig slag och hårda ord. Det är lek. Det är normalt. Men är man född med känslorna utanpå kroppen försvinner de inte lika lätt. Det blir som sår på huden som ömmar och gör ont. Som värker även de dagarna rösterna är lena. Åtminstone är det så det känns för mig. Mamman som hela tiden vill stå framför, ta emot den där skiten, istället för att den ska träffa honom.

Men hur vet jag vart gränsen går, vad som är för mycket och vad som är normalt. Det som gör den ena ledsen kanske den andra inte bryr sig om. Det den ena säger är en lek kan för en annan vara blodigt allvar.

Alla är inte utrustade med samma hud, med samma försvar.

Vissa personer rycker på axlarna medans andra känner psykisk smärta..

den ena glömmer bort situationen, medan den andra för alltid kommer att minnas det som en vass tagg i sitt hjärta <3


När blev man så där vuxen?

Det vackraste jag har

Att ha egna barn som går till skolan. Som tar ryggsäcken och cykelhjälmen på och går ensam ut genom dörren.

Att ha ett barn som säger jag älskar dig, puss, kram och hejdå.

Att ha skor i hallen, snart lika stora som ens egna, och en hand, som inte längre är liten i min.

När jag står där i köket och ser honom gå undrar jag vad som egentligen hände. När blev jag så där vuxen? Hur kan jag, som ibland känner mig som ett barn själv ha barn stora nog att ta hand om sig själva?

Den där kärleken är magisk på så många vis, och inte utbytbar mot någonting.

Jag står kvar och tittar efter honom i fönstret med kaffefiltret kvar i handen. Fastnar i tanken, i livet.

Så dyrbart det är, stunder som denna. Att se det vackraste jag har lämna hemmet, och vilken gåva det är att bara få finnas till, att finnas där, när han kommer tillbaks ❤️


Jag finns här

Jag finns här

Min son har svårt att prata om saker som gör honom ledsen eller om det som är jobbigt. På alla frågor får man svaret “jag vet inte”. Som förälder blir man ju tokig när man vill lappa sår men inte får reda på vilket det är som har gått sönder. Jag vill bara krama ur honom svaren jag söker. Men oavsett hur mycket jag försöker så kommer ingenting.

Varför tycker du inte om att umgås med x?

Jag vet inte.

Är dom dumma mot dig?

Jag vet inte.

Varför är du ledsen?

Nej, men det är inget…

Jag blir påmind om hur jag själv mådde som barn, och att jag på riktigt många gånger faktiskt inte visste vad det var jag kände. Det var ibland svårt att veta om det var någon annans ord eller mina egna tankar som gjorde mig ledsen. Om det var något jag läst ur min omgivning eller något jag hört på håll. Min son är så lik mig, har svårt att säga nej, vill aldrig göra någon ledsen, och blir därmed oftare ledsen själv. Kanske ledsen, för att göra någon ledsen…

Jag har varit där själv

Jag minns att jag jätte ofta fick frågan varför jag inte pratade, men där och då hade jag inte svaret. Och när mamma frågade om min dag kunde det nog hända att jag inte alls hade koll. Hela min ungdom var ett virrvarr av känslor. Och i den åldern hade jag nog inte koll på vilka som var andras och vilka som var mina egna.

Jag försöker svälja hans svar, nöja mig. Bara finnas vid hans sida och krama om. Ändå är det något som står och stampar inom mig, som vill hota, muta, göra vad som helst för att få reda på vart skon klämmer. Jag vet att det viktigaste är att han känner trygghet och kärlek i mina armar, och inte att jag ger honom svar på livets frågor. Ändå är det just det jag vill.

Och kanske är det att jag läser in min egen smärta som barn, mina egna rädslor, som gör mig så rädd och sårbar för hans. Ibland tror jag att jag är mer ledsen än honom. Att han kan släppa taget och gå vidare medans jag håller problemen kvar. Sätter upp dem i en tavla och ramar in. Som mamma vill jag peka på tavlan, visa upp, undervisa, lära ut.

Svaret jag vet inte, kanske innebär att man faktiskt inte vet

Jag försöker lita på att svaret “jag vet inte” faktiskt är sant, och påminna mig om att jag varken är hans lärare, terapeut eller mentor. Att det viktigaste jag kan göra är att bara finnas till, med öppna armar och öron.

När han kan pussla ihop orden så finns jag där.

Men kanske är det trots allt viktigast att finnas i tystnaden,

att stanna kvar och säga; älskling jag finns här. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

 


Om jag håller dig för hårt

om jag håller dig för hårt

Förlåt om jag inte ger dig tillräcklig frihet

jag är så rädd att du går vilse.

Förlåt om jag inte ger dig tillräckligt med utrymme

men på något sätt är jag så rädd att du ska växa

och känna att vårt hem blir till ett ställe där du inte längre får plats.

Förlåt om jag inte uppmuntrar dig till äventyr

jag är så himla rädd för att dem ska bli för farliga.

Och förlåt för att jag alltid vevar med varningsflaggan

jag vill så himla gärna hindra dig från att falla

få ont.

Och förlåt för att jag försöka varna dig för världen

jag vill inte skrämma dig

bara lugna mig själv.

Att vara förälder är svårt

så förlåt

om jag håller i dig för hårt.


Kärleken

Far & son

Far & son

Jag älskar dig, skriker dom i kör från sina sovrum. Jag stod kvar en stund på trappan. Bara tog in vad jag just varit med om. Två små individer som ligger i sina sängar, och ropar att dom älskar mig. Tänk att jag har skapat det här, eller dom där. Så overklig ändå.

Jag ville egentligen aldrig ha barn. Har aldrig haft en dröm eller längtan efter det livet. Kanske för att jag inte trodde att jag kunde bygga upp något så här vackert. För innan jag träffade min man trodde jag inte på kärleken. Inte på någon form av kärlek faktiskt, men jag har ändrat mig nu.


Jag visste inte hur fint det kunde vara, hur kärleken kunde se ut. Hur starka band man kunde bygga, och hur galen man kunde vara i en annan människa (eller två). 

Det känns som att leva i en dröm. Så overkligt att jag ska få bygga upp och ta ansvar för två andra individer. Overkligt, fast att det var över 13 år sedan jag fick det första lilla barnet i min famn. Jag får nypa mig i armen när jag ser vilka trygga, kloka barn jag har skapat. Magiskt att man  kunnat skapa något man aldrig varit själv.

Jag såg aldrig den här framtiden för mig. Att jag kunde bygga så trygga och skyddade barn. Såg aldrig att jag skulle bli den mamma jag är idag. Det där med att vara en mamma har varit en tuff väg att gå, det ska jag erkänna. Men varje steg har varit värt det! Tänk att jag får ansvar för att forma dessa individer. Och tänk hur dom formar mig.

Så fint hur dom fortfarande kommer och tankar kärlek trots att dom börjar bli stora. Dom går förbi en för att få en kram, en puss. En hand på axeln eller för att säga jag saknar/älskar dig. Och att se deras samspel med varandra, hur dom övar sig på både närhet och distans. Bli vänner och ovänner. Ge kritik och ge kärlek.

Kärleken är så himla vacker. Jag har alltid varit rädd för den, det är jag fortfarande. Men oavsett vad som händer så har jag nu fått uppleva den. Och det skulle jag för allt i världen aldrig ta tillbaka.