Familj & föräldraskap

Jag ser mig själv i dig, fast att du är någon helt annan.

Det blir lätt att jag sätter mina känslor i din hals, tvingar dem på dig, så mycket att du kanske tror att de är dina egna.

Det gör ont att se dig, fast att jag skulle önska att det vore tvärtom.

Det är som att se mig själv. Liten och sårbar.

Så jag försvarar och beskyddar dig fast att jag vill släppa dig fri.

Släpper jag inte dig fri släpper jag inte heller mig själv fri.

Jag stänger in dig och håller dig hårt, beskyddar dig från allt innan du hunnit bli skadad. 

Jag plåstrar om sår som inte finns, smeker kinder som inte är blöta.

Jag tröstar mig själv, när jag tröstar dig.

Det är en regntung måndag, molnen känns hotande och en trötthet vilar över både mig och sonen som kliver in i den kalla bilen. Jag hör på några sekunder när jag vrider om nyckeln att bilen också är trött och efter ytterligare några sekunder inser jag att den inte kommer att starta. Precis när jag är på väg att utbringa en stor suck (eller kanske var det en svordom) så kavlar den 11-åriga sonen upp armarna med ett leende och säger ”mamma, öppna motorhuven. Vi fixar det här!”

Jag tittar på honom frågande ”va?!?”

Han upprepar sig och tar ett snabbt skutt ur bilen ”öppna motorhuven, vi fixar det här”.

11-åringen har så vitt jag vet aldrig tittat in i en motorhuv och har för övrigt inget som helst intresse för motorer men ändå står han där med uppkavlade armar och ett stort självförtroende beredd på en ny utmaning.

Jag öppnar inte motorhuven och det slutar med att sonen får gå till skolan i det isande regnet och jag får sitta kvar i bilen och vänta på skjuts till jobbet.

Det som kunde blivit en sur och dålig start på dagen blev förmodligen till en bättre stund än vad den hade varit även om bilen hade startat. För just där och då påminde en liten 11-årig kille mig om att en motgång inte behöver vara en motgång (och inte heller en dålig start på en dag) om jag själv inte väljer att se det så.

Jag skulle likt honom kunna välja att se det som en utmaning, en lärdom eller som en extra timme av egentid. På grund av hans smittande glädje och självförtroende blev en kall, regntung problemfylld morgon till en riktigt guldstund istället för ett irritationsmoment.

Tänk vad mycket vi har att lära av våra barn om vi bara vågar tänka på ett annat sätt än vad vi brukar ❤︎

Jag hamnar ofta i någon form av vemod när jag fyller år. Halkar ner i en svart grop oavsett hur det ser ut utanför mig. Ensamhet och utanförskaps känslor väller över mig fast att det inte finns i min vardag.

Det handlar om gamla minnen, ”scheman” som sitter kvar sedan jag var barn, där ingen inblandad hade ont uppståt. Men där det ändå skapades ett sår. Det påminner mig om hur skört det är, hur lite det behövs för att vi ska få med oss ett ärr för livet.

Historian jag kommer berätta är skrattretande i en vuxens öra men för ett barn kändes den stor och den känns stor, än idag även om jag vet att den inte är det. Den är skrattretande och barnslig, men känslor är känslor, jag lyssnar och kramar om istället för att förminska.

Jag har alltid fyllt år på ett sportlov. Det innebär att man aldrig stod upp och sjöng för mig i skolan. Man fick varken grattis från kompisar eller lärare och man fick ingen present. Men ungefär 29 dagar om året fick man se sina kompisar hyllas och firas, det hände titt som tätt… men det hände aldrig mig.

Väl hemma har jag bröder som fyller dagarna innan mig vilket gör att man slår ihop kalasen, alltid firar på en annan dag. Inte på MIN dag. Inget ont i det. Men ändå ont i mig.

Min dag blev aldrig min, och idag är det något jag värnar om stort. MIN dag. För dom flesta har det här ingen betydelse. Men för den där tioåriga flickan som kände sig bortglömd hade det stor betydelse…och därför för mig…än idag. Det här måhända vara ett litet sår. Men jag tar lika välhand om det som ett stort. En sår är ett sår, en sorg är en sorg. Oavsett storleken på den ❤︎

Bild från hemnet/Mäklarhuset

Här är det. Platsen som blir min om 14 dagar. 14 dagar. Så jäkla nära men ändå så långt ifrån! Den största förändringen handlar för mig inte om att komma närmare naturen, utan mer om att (för första gången i mitt liv) få känna att jag är hemma. Att ha hittat en plats man vill stanna på. I det här huset kan jag tänka långsiktigt. Plantera trädet jag vill se växa och gro.

Det stället jag levt på idag har jag gjort med vetskapen om att det är till låns. Jag har alltid haft en försäljning i bakhuvudet. Vetat att jag egentligen vill någon annanstans, att jag förvaltar fastigheten tills att någon annan tar vid, och den känslan kan tidvis vara tung. I alla fall om man som jag alltid bär en oro i kroppen.

Jag inbillar mig att jag i mitt nya hem kommer att få leva med en  helt annan känsla i min kropp, en känsla av att ha hittat hem. Jag kommer för första gången i mitt liv kunna andas ut ❤︎

Jag vet att allt det där bara är tankar och i värsta fall förändras ingenting mer än huset jag bor i. Men för någon som drömt om just den här utsikten i 40 år känns längtan oändlig och framtiden magisk.

Härom veckan promenerade jag och sonen till utkanten av vår (snart) alldeles egna sjö. Satte oss på bryggan och dinglade med benen. Att kunna få göra det i min egen trädgård om bara några veckor känns overkligt.

Ibland skrattar jag åt oss, åt mig och min man. Att vi längtar efter renoveringar och ständigt ger oss själv mer jobb. Tror dom flesta människor försöker att göra tvärtom, och så konstigt egentligen att kunna längta ”hem” när huset tillhör någon annan. Att vi vid bara första anblicken kunde säga ”det här är vårt”, och bara några månader senare befinna sig där utan att ens tveka.

Jag som är livrädd för sånt här (stora förändringar, banker och lån) har inte tänkt tanken att backa en endaste sekund. Jag är så otroligt glad och tacksam att allting har landat rätt. Snart, snart är jag hemma ❤︎

14 dagar. Så jäkla nära men ändå så jäkla långt ifrån!

10-årig bröllopsdag

Det känns overkligt att skriva de där orden. 10 år. 10 år som gifta. 15 år. 15 år tillsammans. Jag tror inte det var många som trodde på oss. Dig och mig. Ett så omaka par. Inte lika någonstans men så osynligt sammansvetsade och samspelta. Inte heller trodde jag på dig och mig. Men annat vet jag nu.

Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på dig, på oss, och att jag efter 15 år fortfarande älskar dig och beundrar dig så otroligt mycket. Det gör mig så himla tacksam. Jag har säkert tusentals gånger berättat vår historia om hur du bestämt sade att det var mig du skulle gifta dig och skaffa barn med. Det fanns inget tvivel i din röst. Och det är en av anledningarna till att jag älskar dig så mycket. Att du alltid menar vad du säger och håller vad du lovar.

Du stöttar mig i allt jag gör. I alla mina drömmar och mål och jag tror inte du kan förstå hur tacksam jag är för det. Kan fortfarande bli förvånad över att du aldrig skrattar, hånar eller tvekar utan bara säger kör. Jag älskar dig så in i bomben för det! Vi har alltid sett till att inte bli ett hinder i varandra liv utan medföljare i varandras vardag vilket kanske gör vår relation som unik och speciell.

Vi är totalt värdelösa på att fira, ge varandra blommor och presenter. Vi åker inte på spa, unnar oss inga ensamma hotellnätter, middagar och gör överhuvudtaget inte mycket för att förlyxiga vår vardag, men fasen vad jag älskar den ändå. Jag har aldrig känt ett behov av överraskningar och uppmärksamhet, det enda jag vill ha är din kärlek och närhet. Trots att vi har gått emot allt det där man ska göra för att hålla sitt förhållande vid liv har jag aldrig för en sekund tvivlat på din kärlek och jag har inte en endaste dag i mitt liv tagit dig för given. 

Du har alltid varit så grym på att få mig att känna mig så uppskattad och älskad och om jag bara kan ge dig hälften av den kärleken du ger till mig så vore det nog. För du har alltid varit bättre på det än jag. Jag uttrycker mig bättre i text än i handling och du bättre i handling än i ord. Men medans jag flaxar, flyger, och drömmer så är det du som står kvar, som fångar in och fångar upp. Det är du som kramar om varje natt och som följer med mig varje steg jag tar även om det inte exakt den vägen du själv vill gå. Det känns som att jag aldrig kommer kunna ge tillbaka allt du givit till mig ❤︎

Och du har inte bara förändrat hela mig som person. Du har också gett mig två extra liv. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig för det? Dessa vackra, smarta, enastående individer som är en sådan perfekt blandning av både dig och mig ❤︎

Jag brukar oromantiskt beskriva dig som staketet i mitt liv, som ramen kring min tavla. Du är tydligheten i mitt liv. Tryggheten. Min hamn. Den som förankrar mig och gör att jag inte blåser bort. Går under.

Tack för att du valde mig. Tack för att du fortfarande väljer mig, varje dag. Tack för att du följer med mig in i mina drömmar. Tack för att du håller om mig varje natt. Tack för att du tillåter mig att vara jag. Tack för att du älskar mig för den jag är. Tack för att du alltid låter mig utvecklas och växa. Tack för att du släpper in nya djur i vårt liv. Tack för att du alltid stöttar mig. Tack för att du tillåter mig att ta plats. Tack för att du är en sån fin pappa. Tack för att du är en sådan fin man. Tack för att du är du. Tack för att du älskar mig. Tack för att jag får älska dig. Tack ❤︎

Vi satt i början av sommaren och försökte klura på hur vi skulle aktivera oss i år. Vad kan man som familj hitta på tillsammans, som ALLA skulle vilja vara med på? Mountainbikes blev svaret och förra veckan levererades fyra nya cyklar till vår dörr.

Nu har det visserligen bara gått en vecka och man har bara gjort en handfull cykelturer, men det känns helt klart som det bästa av två världar. Man får natur, träning, spänning och tid tillsammans.

(man får smuts, svett och lera också men det är en annan historia) 🙂

Hittills är pojkarna modigast i gruppen och ligger framför mig och dottern som väntar in varandra, cyklar långsamt, skriker i nedförsbackar och svär åt alla hinder som finns i skogen.

Och trots att jag tillhör den som rör mig mest i familjen är jag nog också den som får utmärkelsen att ha sämst kondis. Det är ett himla flåsande genom skogen.

Men sen är man äntligen hemma. Kroppen är mör men sinnet är glatt och man frågar gruppen, när kör vi igen?