Snart hemma!
Bild från hemnet/Mäklarhuset
Här är det. Platsen som blir min om 14 dagar. 14 dagar. Så jäkla nära men ändå så långt ifrån! Den största förändringen handlar för mig inte om att komma närmare naturen, utan mer om att (för första gången i mitt liv) få känna att jag är hemma. Att ha hittat en plats man vill stanna på. I det här huset kan jag tänka långsiktigt. Plantera trädet jag vill se växa och gro.
Det stället jag levt på idag har jag gjort med vetskapen om att det är till låns. Jag har alltid haft en försäljning i bakhuvudet. Vetat att jag egentligen vill någon annanstans, att jag förvaltar fastigheten tills att någon annan tar vid, och den känslan kan tidvis vara tung. I alla fall om man som jag alltid bär en oro i kroppen.
Jag inbillar mig att jag i mitt nya hem kommer att få leva med en helt annan känsla i min kropp, en känsla av att ha hittat hem. Jag kommer för första gången i mitt liv kunna andas ut ❤︎
Jag vet att allt det där bara är tankar och i värsta fall förändras ingenting mer än huset jag bor i. Men för någon som drömt om just den här utsikten i 40 år känns längtan oändlig och framtiden magisk.
Härom veckan promenerade jag och sonen till utkanten av vår (snart) alldeles egna sjö. Satte oss på bryggan och dinglade med benen. Att kunna få göra det i min egen trädgård om bara några veckor känns overkligt.
Ibland skrattar jag åt oss, åt mig och min man. Att vi längtar efter renoveringar och ständigt ger oss själv mer jobb. Tror dom flesta människor försöker att göra tvärtom, och så konstigt egentligen att kunna längta ”hem” när huset tillhör någon annan. Att vi vid bara första anblicken kunde säga ”det här är vårt”, och bara några månader senare befinna sig där utan att ens tveka.
Jag som är livrädd för sånt här (stora förändringar, banker och lån) har inte tänkt tanken att backa en endaste sekund. Jag är så otroligt glad och tacksam att allting har landat rätt. Snart, snart är jag hemma ❤︎
14 dagar. Så jäkla nära men ändå så jäkla långt ifrån!
