Vi börjar om igen, och igen…


Gud vad ofta jag önskat mig en stäng-av-knapp på den här killen. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande och min återkommande känsla gör mig både arg och ledsen. Det brukar ju vara så enkelt.

Nu är aldrig någonting enkelt längre. Och då menar jag verkligen ingenting. Promenaderna är inte enkla, inte arbetsdagarna tillsammans och inte heller något så simpelt som  morgon- eller kvällsmys i soffan.

Han går runt som en stor att-göra-lista jag aldrig blir klar med. Ofta kan det kännas ok, men ibland blir det bara övermäktigt och jag känner att jag inte klarar en endaste sekund till.

Han är helt klart min livs största utmaning och jag skäms nästan över att säga det för jag borde varit med om värre. Men nej, inget slår det här. Inte mina två barn, mina sju tidigare hundar eller mina tio år på kriminalvården. Ingen/inget har kunnat göra mig så arg, ledsen, trött och irriterad som han.

Det känns som att jag går runt i en  ständig klagosång och jag blir själv trött på låten som går på repeat i mitt huvud. Men jag har svårt att avbryta den oavsett hur mycket jag försöker. Ofta anstränger jag mig, tar ett djupt andetag och tänker att imorgon börjar vi om igen, då kommer det att gå bra. Och ibland går det bra, men ofta ramlar vi tillbaka till samla gamla visa.

Den enda sak jag har bestämt mig för är att inte ge upp. Så i morgon börjar vi om igen. Då sjunger vi en ny låt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.