Har du hört talat om good enough, frågade psykologen mig. Det hade jag ju, Piagets teorier var nog något av de första jag läste på högskolan men tog det liksom aldrig till mig. Förrän jag fick den där frågan. Då trillade poletten ner.
Du behöver inte vara världens bästa mamma Jessica, du behöver bara vara tillräcklig säger hon och tittar på mig. Vad är tillräckligt för dig?
Att göra allt man kan utan att göra våld på sig själv kom jag fram till var min gräns. Slut på ett välpolerat hem och sju sorters kakor. Något i mig dog där och då (och det är jag glad över). Har aldrig passat in i rollen som världens bästa mamma. Den kvävde mig. Kändes som en alldeles för trång kostym.
En tidigare vän kunde under småbarnsåren komma hem till mig och städa, jag kan inte förstå att du orkar bo så här, kunde hon säga. God enough repeterade jag för mig själv. För både jag och min man är människor som tycker om ordning och reda, ja man skulle till och med kunna säga välpolerade hem. Men med två små barn i huset, smulor på bordet och små chokladhänder på dörrlisterna var det där välpolerade hemmet ett minne blott. Att prioriteters sömn, relationen eller att försöka överleva själv är så sjukt mycket viktigare än lite skit i hörnen när en gammal vän kommer förbi.
Jag skulle önska alla människor den insikten. Good enough. För jag ser ofta personer som gör våld på sig själva. Det gäller inte bara föräldrar utan alla slags människor som ställer upp för andra, för sitt jobb, för en vän eller en familjemedlem till den grad att man själv går sönder. Jag är första personen att räcka upp handen då jag själv varit där, men aldrig mer!
Du har rätt till att säga nej, du har rätt till att säga jag orkar inte mer. Du har rätt till en andningspaus.
För det var självklart inte bara som mamma jag hade alldeles för höga krav på mig själv. Nej även mot familj och vänner. Så fort någon ringde var jag där, jag gav bort både pengar och tid. Gjorde allt för att andra runt mig skulle vara lyckliga. Vilket slutade med att jag blev olycklig.
Idag kanske jag säger stopp alldeles för tidigt. Kanske offrar jag mig idag inte alls. Men jag vill aldrig, aldrig mer gå sönder på grund av krav på mig själv.
Så idag vill jag bara få dig att fundera på när du gör våld på dig själv? Svarar du i telefon när du egentligen vill låta bli? Träffar du människor du hellre vill undvika? Ställer du upp för någon som inte ger tillbaka? När känner du att du ger för mycket?
Och kan du, för att vara snäll mot dig själv, tänka och göra annorlunda?
Min bok måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden finner du här.