Jag skrattade idag, jag hoppas att du inte såg.
Förr skrattade jag jämt, det hoppas jag att du kommer ihåg.
Men jag förlorade mig med dig, hittar inte längre mitt jag.
Så när små glimtar av ljus nuddar mig, känner jag alltid ett obehag.
Jag är rädd för att du tvivlar på min kärlek, nu när du inte längre är här.
Jag är rädd för att du inte känner, hur älskad du faktiskt är.
Fast att du är borta, forsätter tiden att gå.
Allting är nästan som vanligt, jorden snurrar på.
Jag trodde att allting skulle stanna upp, i och med dig.
Men kanske skedde den förändringen, bara inom mig.
Jag är så rädd för att minnena bleknar. Det är det enda av dig jag har kvar.
Kanske därför jag klamrar mig fast i sorgen, så att jag på något sätt dig spar.
Hur kan jag möjligtvis känna positiva känslor igen, utan dig.
Jag skyggar undan från ljuset, vill inte att det ska träffa mig.
Men du är hos mig… jag vet det nu.
Hur skulle jag annars kunna andas, om luften inte vore du.
Hur skulle solen kunna lysa, och blommor fortfarande slå ut.
Hur skulle himlen kunna ändra färger och dagen ta slut.
Hur kommer det sig att dagen, alltid börjar om igen.
Kanske ser du allt nu, uppifrån himmelen.
Hur skulle kärlek kunna finnas om det inte vore för dig.
Jag vet att du finns kvar, du finns här med mig.
Jag skrattade idag och på något sätt hoppas jag att du inte såg.
Med dig skrattade jag jämt, det hoppas jag att du kommer ihåg.