Allmänt

Allting har ett slut, och kanske även denna blogg. Då många hittar till inläggen och blir hjälpta av att läsa väljer jag att ha blogg och hemsida kvar, men vill du fortsätta följa mig gör du det bäst via min hemsida jessicahjert.se eller på Facebook och Instagram @jessicahjert. Du kan också prenumerera på mina nyhetsbrev.

Den senaste tiden har jag försökt att vårstäda mitt företag (där av beslutet att minska engagemanget här) då en ny inriktning är född, du hittar mitt nyaste arbete på krimcoachen.se

Är du nyfiken på företagslivet och vill följa mig som företagare? Ja då gör du det bäst på instagram @solosystrar eller här.

Den här bloggen har varit så hjälpsam i mitt eget terapeutiska skrivande, men nu är det dags att gå vidare.

Kanske hittar jag i framtiden tillbaka hit, kanske inte. Men just nu är det paus. Så tack till alla er som följt mig under dessa åren. Hoppas att vi ses igen ❤️

Denna vecka ska jag göra allt jag kan för att skapa mig en stressfri vecka. Jag vet redan nu att jag kommer att ha svårt att uppnå det. Jag  har svårt att acceptera min situation, att det faktiskt är jag som kör över mig själv och bryter mina egna regler. Liknande problem förkom inte ens när jag var anställd. Men nu ser livet annorlunda ut. Kroppen har sagt i från, och jag måste lyssna.

Jag har gränser, men trampar ofta över dem. Vilket jag vet är anledningen till min stress. Sen skapas stressen inte bara av mig själv, nej denna herre tror jag är den största boven i dramat. Jag anpassar min arbetsvardag runt honom. Allt för att han ska hinna motioneras, aktiveras och var hemma ensam så lite som möjligt.

Det är inte alltid våra önskemål går ihop, jag behöver jobba och han vill leka. En krock som inte bara blir märkbar i min kropp utan också i mitt sinne. Att arbeta heltid med en två-åring vid sin sida är ingen lätt match och jag sneglar avundsjukt på alla dem som får jobba ifred utan någon som avbryter dem under dagen eller som inte har någon att anpassa sig efter. Eftersom stress inte bara skapas i vår kalender utan också genom våra tankar så är det främst dem jag ska arbeta med i veckan. Att inte gå upp i varv så fort något triggar mig till det.

Så denna vecka är jag extra lyhörd på mig själv. Om/när stress dyker upp skall jag meditera/vila fram tills att jag kommit ner i varv igen. Wish me luck!

Relationer var mitt ledord för året 2022. Kanske för att jag visste att ensamheten skulle bli jobbig för mig och för att relationer skulle kunna bli min medicin. Stundtals har det känts som att ensamheten ska äta upp mig och jag har flertalet gånger loggat in på platsbanken för att söka jobb bara för att jag önskat mig en samhörighet. Men envis som jag är har jag inte velat släppa taget om något som funkar bara för att jag känt mig ”lite ensam.”

Men jag är en problemlösare av rang och ur min känsla av ensamhet föddes Solosystrar (ett digitalt nätverk för kvinnliga företagare). En del av mitt företag som nu är väldigt viktig för mig. Så om ledordet gav mig något, absolut.

Att finna årets ledord var svårt, jag tänkte på passivitet och paus då jag vet att jag jobbat hårt i flera års tid nu och behöver bli bättre på att ta raster och stunder av stillhet men orden tilltalade mig inte. Helt plötsligt dök ordet LEKA upp och ville inte lämna mig ifred. Ja, leka är ju också ett sätt att ta paus och om det är något jag behöver och längtar efter det här året så är det att ha roligt. Just idag vet jag inte vad ordet kommer att innebära eller ge mig, men det får hänga med mig som en påminnelse att vardagen inte bara ska vara en lång rad av måsten, utan att man emellan dem också måste ha lite kul❤︎

Han märker ingenting, men jag blir ledsen när människor kliver över till andra sidan gatan när han kommer, när jag ser hur de backar, hur de säger till mig att stanna, eller när jag ser att de tittar på honom med en nedvärderande blick.

Han är märker ingenting, men han har högre krav på sig än en pudel. Han får inte hoppa, skälla eller morra. För han är inte söt utan farlig om att han beter sig som en helt vanligt hund.

Han märker ingenting, men människor dömer honom på förhand på grund av hans utseende, på grund av andra hundars beteende eller på grund av andra oansvariga hundägare.

Han märker ingenting, men också jag blir dömd av att hålla honom i kopplet, blir ifrågasatt och är medveten om att varje misstag eller fel han gör granskas, med en kritisk blick.

Han märker ingenting, men människors syn på honom triggar mig, får mig att vilja bevisa dem fel, får mig att vilja göra annorlunda, och får mig att ställa högre krav på både honom och mig själv.

Han märker ingenting, men för vissa hundar är livet annorlunda, där kommer det alltid att vara en skillnad på hund och hund ❤︎

Jag vågar nästan inte säga det av rädsla att det ska vända nästa sekund, men det har blivit bättre.

Ja alltså det där med hunden.

Han har lugnat ner sig sedan ca två veckor tillbaka.

Det kan bero på att han nu är kastrerad, att han snart fyller två år eller att jag kämpat som en idiot i snart två år för att kunna hantera honom och kunna ha honom i möblerade rum. Även om jag förstår att det förmodligen inte är min dagliga hundträning som fått hans beteende att vända så klappar jag mig själv på axeln. För att jag orkat, och för att jag kämpat.

Jag vet inte hur många människor som sagt till mig att jag får ge upp. Men jag har vägrat och fortsatt.

Jag är medveten om att han fortsättningsvis också kommer att ha dåliga dagar, och att det fortsatt finns saker vi behöver träna på. Men den där lilla minskningen av problem har gett mig ett större andningsutrymme vilket känns skönt.

Vi har inte förrän nu kunnat sitta tillsammans i soffan och mysa om kvällarna och i mig väcks en sådan stor och djup kärlek på ett annat sätt än tidigare, för det är svårt att säga jag älskar dig till någon som ständigt testar dina gränser. När han ligger där med huvudet i mitt knä inser jag att det kanske största beviset på kärlek inte handlar om närhet och kramar. Utan om att stanna kvar när något är jobbigt, att inte ge upp.

Det är svårt att älska någon som ständigt ger dig motstånd, men jag har älskat, ändå..

Och visst är det samma sak med människor. Det är lätt att älska någon som ständigt är duktig, snäll och ger dig kärlek och svårt att tycka om någon som ger dig motsatsen.

Men det betyder inte att de personerna (eller hundarna) behöver mindre kärlek (utan tvärtom kanske mer). Kärlek är komplext. Ibland är personer (och hundar) svåra att älska, men älskar dem gör vi ändå ❤︎

Jag har tre olika hemsidor jag håller på att svetsa samman, och när jag sitter här i skrivande stund slår det mig att det är som tre olika liv. En är platsen jag startade på, där jag hade stora mål och drömmar, sedan platsen där drömmarna plötsligt blev sanna och sen kommer den där tråkiga delen som där allting handlar om strategi och förvaltning, så som det måste göra när man driver ett företag. Allt ska ju funka liksom. Mitt jobb nu är att få dem att gå hand i hand, både mentalt och fysiskt, och det känns svårt.

Det är svårt att vara på tre platser samtidigt, speciellt när man är som jag och bara springa till nästa. Leta efter nästa kick, nästa sak som är kul. Och det är inte bara att jag försökt att knyta ihop tre olika platser, jag har också stått inför tre stora beslut denna veckan, och i skrivandet stund tror jag att jag till 99% har bestämt mig.

Jag kommer byta lokal (igen), jag kommer att börja plugga (igen). Allt för att växa och bli större, (i alla fall inuti). Tiden just nu är så overklig. Jag badar i tacksamhet och rädsla samtidigt. Drunknar i både drömmar och ovisshet. Steg ett i planen är att börja utbilda hunden till terapihund och få honom att fungerar tillsamman med mig i terapirummet (i den förhoppningsvis nya lokalen där hela verksamheten får plats), och steg två är att bli legitimerad psykoterapeut. Det är två gamla drömmar som väcks till liv igen. Så dammiga att dom nästan är oigenkännliga.

Tre drömmar, tre beslut.

Det är som att lägga ett framtidspussel där man varsamt måste testa vilka bitar som går ihop. När går flyttlasset och hur gör jag med verksamheten den veckan? Vilka utbildningsanordnare ska jag välja, i vilken stad, vad kostar utbildningen? Man ser inte de självklara bitarna framför sig, men man vet att de finns där…om man letar❤️

Ditt nu är inte ditt alltid☝️Det är en viktig sak att påminna sig om (speciellt om man inte trivs i sitt nu). Jag försöker själv tex påminna mig om att min galna hund kommer bli äldre och (förhoppningsvis) inte alltid vara jobbig, elräkningarna kommer inte vara lika höga hela livet, och min onda rygg kan med träning bli bättre. Om vi har det jobbigt just nu är det lätt att fastna i tron att det är för alltid😮‍💨
Så i dag vill jag påminna dig om att det inte är en sanning, din ekonomiska situation kan förändras, din hälsa lika så, och är du ensam just nu betyder det inte att du kommer att vara det för alltid☝️
Det du lever i just nu, är bara i nuet, kanske inte i din framtid❤️

15 år.

Det känns så overkligt att du är borta. Att du inte längre står utanför vår dörr. Sitter framför matskålen eller ligger på alla de där favoritplatserna man är van att se dig på.

Jag ser dig överallt och ingenstans.

Jag är så ledsen för din skull, för min skull, men kanske mest för mina barn.

Jag har så mycket att tacka dig för, för alla möss du tagit, både inne- och utomhus. För ditt tålamod med alla hundar som levt i vårt hem, och att du tagit väl hand om nya kattmedlemmar och lärt dem allt du kan. Men mest av allt vill jag tacka dig för att du älskat mina barn, och för att de har fått möjligheten att älska dig. För att du har njutit av dem i alla deras åldrar, från blöja till tonår och alltid anpassat dig efter familjens omständigheter.

De senaste veckorna har jag vetat att varje dag tagit oss närmare ett hejdå, ändå har jag inte känt mig redo för ett slutgiltigt farväl. Men jag vet, du måste gå…

Så du lämnade mig, fast att jag hela tiden höll kvar i din kropp. Jag hade så önskat att mina händer hade kunnat hålla dig kvar. Sparat dig, fått dig att stanna hos mig, för evigt.

Om det bara är en enda sak du får ta med dig på din resa så önskar jag att du bär med dig känslan av att vara älskad. Nu, och föralltid. Till vi ses igen <3

Tack för 15 år!

En liten bit utan för huset var jag i vart fall. En vacker augustikväll blev det kräftskiva hos en gammal vän som nu bor några minuter i från mig. En super mysig kväll!

Jag valde också att utforska en ny stig tillsammans med hunden och hade bestämt mig för att göra milen. Men vem tror jag att jag är? Självklart gick jag (som vanligt) vilse och vet inte allts hur många kilometer vi tog oss fram, jag var mest glad att vi hittade tillbaks till bilen igen. Note to self: utforska inte skogar och nya vägar själv!!

Äh det är redan glömt, gjorde samma misstag bara veckor efter när jag skulle lägga ett spår till hunden, var så fokuserad på att få ett bra spår att jag glömde av vart jag gått och hur jag skulle ta mig därifrån. Suck!

Från och till har jag en ny arbetskamrat på kontoret. Som de flesta andra katter tror han att han är universums mittpunkt och sätter sig alltid exakt där han inte ska. Det är dotterns katt som jag ibland tycker blir för ensam då hon nu har långa skoldagar. Så ibland byter han hus och kommer in till mig istället för att sitta själv i sitt eget.

och så pussas jag ju en hel del med den här killen. Dålig bild men det är så här vi ser ut när vi kramas på morgonkvinsten innan dagen drar igång.

Något positivt som har hänt är att han allt mer ofta klarar att ligga så här på dagarna. Jag ääääälskar att ha honom hos mig på kontoret så jag njuter varje sekund han vill vara (lugn) vid min sida <3

Efter kattens löp blev dom har två plötsligt bästisar. De ligger och gosar och stryker sig mot varandra för jämnan.