Allmänt


Att ta kontroll över sin hjärna

I fredags var jag med om en bilolycka💥
Där och då var jag endast lösningsfokuserad, tog hennes namn, ringde polisen, pratade med hennes mamma osv.
Men efteråt…ja då drabbades jag av….skuldkänslor😩
Jag började tycka synd om den stackars tjejen som fick hela sin bil demolerad.
Jag började fundera på hur JAG kunde ha gjort för att förhindra situationen.
Jag började till och med hacka på mig själv då jag tyckte att jag betedde mig ”oprofessionellt” då jag som terapeut INTE startade upp konversationen med att fråga hur det gick med henne och hur hon mådde.
Nej jag började med att ta hennes legitimation och se så att min hund var ok. Hon var både rädd och ledsen, och det hade jag inte som fokus🫣
Men stopp nu Jessica✋Vem tror du att du är! Tror du att du kan förhindra olyckor och rädda upp alla som mår dåligt? Vad har du egentligen för orimliga krav på dig själv?!?
Ibland är offerkoftan för liten och ansvarskappan för stor! 
När jag iakttog vad min hjärna höll på med insåg jag att jag inom mig har en väldigt stark regel som säger att jag ALLTID ska se till andras hälsa först.
Att min uppgift alltid är att ta hand om andra, och när jag misslyckas med det då känner jag mig helt enkelt…misslyckad🤷‍♀️
Det är ju en ganska krävande och otacksam uppgift att bära, speciellt om jag ska bära på den dygnet runt, så nej tack, den raderar jag ut min regelbok😅
Det är så viktigt att våga lyssna (och ifrågasätta) våra tankar 💭 Om jag inte hade gjort det denna dagen hade jag gått med både skuld och skam helt utan en egentlig anledning😩
Så dagens påminnelse: ta kontroll över dina automatiska tankar annars tar de kontroll över dig☺️

Han märker ingenting

Han märker ingenting, men jag blir ledsen när människor kliver över till andra sidan gatan när han kommer, när jag ser hur de backar, hur de säger till mig att stanna, eller när jag ser att de tittar på honom med en nedvärderande blick.

Han är märker ingenting, men han har högre krav på sig än en pudel. Han får inte hoppa, skälla eller morra. För han är inte söt utan farlig om att han beter sig som en helt vanligt hund.

Han märker ingenting, men människor dömer honom på förhand på grund av hans utseende, på grund av andra hundars beteende eller på grund av andra oansvariga hundägare.

Han märker ingenting, men också jag blir dömd av att hålla honom i kopplet, blir ifrågasatt och är medveten om att varje misstag eller fel han gör granskas, med en kritisk blick.

Han märker ingenting, men människors syn på honom triggar mig, får mig att vilja bevisa dem fel, får mig att vilja göra annorlunda, och får mig att ställa högre krav på både honom och mig själv.

Han märker ingenting, men för vissa hundar är livet annorlunda, där kommer det alltid att vara en skillnad på hund och hund ❤︎


Han var svår att älska

Jag vågar nästan inte säga det av rädsla att det ska vända nästa sekund, men det har blivit bättre.

Ja alltså det där med hunden.

Han har lugnat ner sig sedan ca två veckor tillbaka.

Det kan bero på att han nu är kastrerad, att han snart fyller två år eller att jag kämpat som en idiot i snart två år för att kunna hantera honom och kunna ha honom i möblerade rum. Även om jag förstår att det förmodligen inte är min dagliga hundträning som fått hans beteende att vända så klappar jag mig själv på axeln. För att jag orkat, och för att jag kämpat.

Jag vet inte hur många människor som sagt till mig att jag får ge upp. Men jag har vägrat och fortsatt.

Jag är medveten om att han fortsättningsvis också kommer att ha dåliga dagar, och att det fortsatt finns saker vi behöver träna på. Men den där lilla minskningen av problem har gett mig ett större andningsutrymme vilket känns skönt.

Vi har inte förrän nu kunnat sitta tillsammans i soffan och mysa om kvällarna och i mig väcks en sådan stor och djup kärlek på ett annat sätt än tidigare, för det är svårt att säga jag älskar dig till någon som ständigt testar dina gränser. När han ligger där med huvudet i mitt knä inser jag att det kanske största beviset på kärlek inte handlar om närhet och kramar. Utan om att stanna kvar när något är jobbigt, att inte ge upp.

Det är svårt att älska någon som ständigt ger dig motstånd, men jag har älskat, ändå..

Och visst är det samma sak med människor. Det är lätt att älska någon som ständigt är duktig, snäll och ger dig kärlek och svårt att tycka om någon som ger dig motsatsen.

Men det betyder inte att de personerna (eller hundarna) behöver mindre kärlek (utan tvärtom kanske mer). Kärlek är komplext. Ibland är personer (och hundar) svåra att älska, men älskar dem gör vi ändå ❤︎

 

 


Framtidspussel

Jag har tre olika hemsidor jag håller på att svetsa samman, och när jag sitter här i skrivande stund slår det mig att det är som tre olika liv. En är platsen jag startade på, där jag hade stora mål och drömmar, sedan platsen där drömmarna plötsligt blev sanna och sen kommer den där tråkiga delen som där allting handlar om strategi och förvaltning, så som det måste göra när man driver ett företag. Allt ska ju funka liksom. Mitt jobb nu är att få dem att gå hand i hand, både mentalt och fysiskt, och det känns svårt.

Det är svårt att vara på tre platser samtidigt, speciellt när man är som jag och bara springa till nästa. Leta efter nästa kick, nästa sak som är kul. Och det är inte bara att jag försökt att knyta ihop tre olika platser, jag har också stått inför tre stora beslut denna veckan, och i skrivandet stund tror jag att jag till 99% har bestämt mig.

Jag kommer byta lokal (igen), jag kommer att börja plugga (igen). Allt för att växa och bli större, (i alla fall inuti). Tiden just nu är så overklig. Jag badar i tacksamhet och rädsla samtidigt. Drunknar i både drömmar och ovisshet. Steg ett i planen är att börja utbilda hunden till terapihund och få honom att fungerar tillsamman med mig i terapirummet (i den förhoppningsvis nya lokalen där hela verksamheten får plats), och steg två är att bli legitimerad psykoterapeut. Det är två gamla drömmar som väcks till liv igen. Så dammiga att dom nästan är oigenkännliga.

Tre drömmar, tre beslut.

Det är som att lägga ett framtidspussel där man varsamt måste testa vilka bitar som går ihop. När går flyttlasset och hur gör jag med verksamheten den veckan? Vilka utbildningsanordnare ska jag välja, i vilken stad, vad kostar utbildningen? Man ser inte de självklara bitarna framför sig, men man vet att de finns där…om man letar❤️


Ditt nu är inte ditt alltid…

Ditt nu är inte ditt alltid☝️Det är en viktig sak att påminna sig om (speciellt om man inte trivs i sitt nu). Jag försöker själv tex påminna mig om att min galna hund kommer bli äldre och (förhoppningsvis) inte alltid vara jobbig, elräkningarna kommer inte vara lika höga hela livet, och min onda rygg kan med träning bli bättre. Om vi har det jobbigt just nu är det lätt att fastna i tron att det är för alltid😮‍💨
Så i dag vill jag påminna dig om att det inte är en sanning, din ekonomiska situation kan förändras, din hälsa lika så, och är du ensam just nu betyder det inte att du kommer att vara det för alltid☝️
Det du lever i just nu, är bara i nuet, kanske inte i din framtid❤️


15 år

15 år.

Det känns så overkligt att du är borta. Att du inte längre står utanför vår dörr. Sitter framför matskålen eller ligger på alla de där favoritplatserna man är van att se dig på.

Jag ser dig överallt och ingenstans.

Jag är så ledsen för din skull, för min skull, men kanske mest för mina barn.

Jag har så mycket att tacka dig för, för alla möss du tagit, både inne- och utomhus. För ditt tålamod med alla hundar som levt i vårt hem, och att du tagit väl hand om nya kattmedlemmar och lärt dem allt du kan. Men mest av allt vill jag tacka dig för att du älskat mina barn, och för att de har fått möjligheten att älska dig. För att du har njutit av dem i alla deras åldrar, från blöja till tonår och alltid anpassat dig efter familjens omständigheter.

De senaste veckorna har jag vetat att varje dag tagit oss närmare ett hejdå, ändå har jag inte känt mig redo för ett slutgiltigt farväl. Men jag vet, du måste gå…

Så du lämnade mig, fast att jag hela tiden höll kvar i din kropp. Jag hade så önskat att mina händer hade kunnat hålla dig kvar. Sparat dig, fått dig att stanna hos mig, för evigt.

Om det bara är en enda sak du får ta med dig på din resa så önskar jag att du bär med dig känslan av att vara älskad. Nu, och föralltid. Till vi ses igen <3

Tack för 15 år!


Augusti i bilder

Så vad hände i augusti? Helt ärligt känns det inte som att jag gör mycket mer än att jobbar. Vardag och jobb flyter ihop på ett väldigt fint och härligt sätt men ibland måste jag nog aktivt göra något för att bryta det, att ta mig loss och få vila upp mig eller få in ny energi och inspiration. Det är verkligen något jag behöver fundera över och ta tag i till hösten. Kanske ska man unna sig en inspirationsdag i månaden, bara för att man kan?

En liten bit utan för huset var jag i vart fall. En vacker augustikväll blev det kräftskiva hos en gammal vän som nu bor några minuter i från mig. En super mysig kväll!

Jag valde också att utforska en ny stig tillsammans med hunden och hade bestämt mig för att göra milen. Men vem tror jag att jag är? Självklart gick jag (som vanligt) vilse och vet inte allts hur många kilometer vi tog oss fram, jag var mest glad att vi hittade tillbaks till bilen igen. Note to self: utforska inte skogar och nya vägar själv!!

Äh det är redan glömt, gjorde samma misstag bara veckor efter när jag skulle lägga ett spår till hunden, var så fokuserad på att få ett bra spår att jag glömde av vart jag gått och hur jag skulle ta mig därifrån. Suck!

Från och till har jag en ny arbetskamrat på kontoret. Som de flesta andra katter tror han att han är universums mittpunkt och sätter sig alltid exakt där han inte ska. Det är dotterns katt som jag ibland tycker blir för ensam då hon nu har långa skoldagar. Så ibland byter han hus och kommer in till mig istället för att sitta själv i sitt eget.

och så pussas jag ju en hel del med den här killen. Dålig bild men det är så här vi ser ut när vi kramas på morgonkvinsten innan dagen drar igång.

Något positivt som har hänt är att han allt mer ofta klarar att ligga så här på dagarna. Jag ääääälskar att ha honom hos mig på kontoret så jag njuter varje sekund han vill vara (lugn) vid min sida <3

Efter kattens löp blev dom har två plötsligt bästisar. De ligger och gosar och stryker sig mot varandra för jämnan.

och så njuter jag av det här, varje dag, varken mer eller mindre, älskar att vara hemma, att vara nära djuren, naturen och mig själv <3 Tack augusti!

Hans dagar är räknade

Och så kommer man till den dagen där ett beslut måste tas. Jag har undvikit den…länge.

Jag lyfter telefonluren och säger orden jag inte vill ta i min mun. Jag vill boka tid för en avlivning. Hon bläddrar i sin kalender. När vill du ha tiden ungefär, är det bråttom? Jag vill inte ha den alls, säger jag snabbt utan att tänka mig för. Något i mig vill lägga på luren i hennes öra men den vuxna delen av mig får mig att stanna kvar. Jag förstår säger hon, men vill du boka en tid? Nej, säger jag snabbt igen. Hon skrattar hjärtligt samtidigt som förnuftet tar tag i mig och faktiskt bokar in en dag, trots min motvilja. Jag kan alltid avboka tänker jag samtidigt som jag lägger på luren. Han kanske kommer bli bättre, piggare, det kanske vänder….

Men jag vet att det inte är så. Jag ser att han blir tröttare och tröttare. Han som tidigare varit frisk, stark och pigg sover nu bort dagarna och orkar inte ens hålla ordning på sin egen hygien. Han haltar, snubblar till i bland och verkar inte alltid orka bära runt på sin kropp. Jag letar plus och minus. Han leker ju ibland med vår andra katt, då mår han ju bra, och han kommer ju fortfarande och lägger sig i knät och spinner. Men minuslistan blir långt mer än bara två punkter.

Jag hatar att vara den som tar beslutet, som får äga ett val jag inte vill ta. Men jag vet att det är min förbannade skyldighet att göra det. Jag tittar på hans runda mjuka ansikte och jag uppskattar hans tysta närvaro. Kanske mer nu, än vad jag någonsin tidigare gjort.

I över 15 år har hans tysta tassar följt mina och jag hade önskar mig långt över 15 år till. Hans dagar är räknade, och kanske har dom alltid varit det. Men nu står tiden nerklottrad i min kalender i bläck och jag kan inte sudda ut den trots att jag vill <3


Vi börjar om igen, och igen…

Gud vad ofta jag önskat mig en stäng-av-knapp på den här killen. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande och min återkommande känsla gör mig både arg och ledsen. Det brukar ju vara så enkelt.

Nu är aldrig någonting enkelt längre. Och då menar jag verkligen ingenting. Promenaderna är inte enkla, inte arbetsdagarna tillsammans och inte heller något så simpelt som  morgon- eller kvällsmys i soffan.

Han går runt som en stor att-göra-lista jag aldrig blir klar med. Ofta kan det kännas ok, men ibland blir det bara övermäktigt och jag känner att jag inte klarar en endaste sekund till.

Han är helt klart min livs största utmaning och jag skäms nästan över att säga det för jag borde varit med om värre. Men nej, inget slår det här. Inte mina två barn, mina sju tidigare hundar eller mina tio år på kriminalvården. Ingen/inget har kunnat göra mig så arg, ledsen, trött och irriterad som han.

Det känns som att jag går runt i en  ständig klagosång och jag blir själv trött på låten som går på repeat i mitt huvud. Men jag har svårt att avbryta den oavsett hur mycket jag försöker. Ofta anstränger jag mig, tar ett djupt andetag och tänker att imorgon börjar vi om igen, då kommer det att gå bra. Och ibland går det bra, men ofta ramlar vi tillbaka till samla gamla visa.

Den enda sak jag har bestämt mig för är att inte ge upp. Så i morgon börjar vi om igen. Då sjunger vi en ny låt.


Whats in it for me?

Här om dagen fick jag ett meddelande från en terapeut. Hon ställde frågor om hur jag hade lyckats med min verksamhet, hur jag gör för att marknadsföra mig och bad mig titta på hennes hemsida och komma med åsikter.

Jag svarade att jag inte kan komma med några tips, råd eller svar på frågor utan att hon får anlita mig om hon vill ha min hjälp💰

Lite otrevligt kan tyckas, och det tyckte förmodligen hon också🙈 Men något jag lärt mig under mina år som företagare är att vara rädd om min tid och att sätta gränser🖐För grejen är att hon inte är den första som frågar. Jag har haft timslånga videomöten med andra terapeuter där jag gett dem tips och råd. För så klart vill man vara snäll, och man känner sig självklart också glad över att bli tillfrågad 🥰 Men hur mycket tror du att dessa samtal givit mig? 🤔

Svar: ingenting.

Jag får flera mail och meddelande både på fb och instagram från både andra terapeuter och privatpersoner som vill ha gratis tips & råd. Små enkla frågor.

Från privatpersoner kan de låta typ så här: tycker du jag ska börja med medicin, vad gör man när x gör så, hur ska jag göra för att må bra osv osv.

Från andra företagare låter de så här: hur mycket tar du betalt, hur marknadsför man sig, hur har du fått klienter, hur säljer du dina föreläsningar, hur gör du när….osv osv.

I början var jag för snäll och svarade på allt, men sedan insåg jag att detta tog både min tid och energi utan att ge något tillbaka och frågan var i vilket fack jag skulle stoppa det i. Skulle jag besvara frågorna på min arbetstid och se det som obetald arbetstid eller skulle jag stoppa dem i facket fritid och riskera att bli utbränd och irriterad?😵‍💫

Nej, det var dags att sätta stopp🛑

Så med detta inlägg vill jag inte att du som företagare eller privatperson ska sluta be om hjälp eller ställa frågor, nej jag vill påminna dig om att sätta gränser. Spring inte till alla som ropar! 🖐 Nej se först till att de där ropen inte äter upp din tid eller energi, och kom ihåg att ställ dig frågan whats in it for me🫴

Du bär faktiskt ingen skyldighet att hjälpa andra, ditt liv handlar inte bara om att ge utan ibland också om att få ❤️