Allmänt


Utvecklingssamtal med dig själv   Recently updated !

Utvecklingssamtal med dig själv

Är du duktig på att leda dig själv?

Många planerar sin semester noggrannare än vad de planerar sitt liv, när man egentligen borde göra tvärtom. Har man mål i sitt liv är det också viktigt att ha en plan. Hur ska du annars nå dem? Varje år försöker jag ha ett utvecklingssamtal med mig själv, gärna en uppföljning efter ett halvår också om jag hinner och kommer ihåg för att se att jag är på väg åt rätt håll eller för att påminna mig om vart jag ska.

Varför inte göra en mysig stund för sig själv hemma med levande ljus och en kopp te samtidigt som du planerar, eller åk i väg på spa med en vän och lägg en plan för ditt liv. Fördelen med att låta någon annan ta del av din plan är att dom kan ha koll på dig när du halkar ur den, eller ge dig tips och råd.

Kom ihåg att ett sådant här möte inte innebär att du ska skapa en kravlista till dig själv, tvärtom. Det är en gåva till dig själv och en stund för reflektion och förändring. Se över ditt eget ledarskap. Är du duktig på att leda dig själv? Om inte, vad behöver du för att bli bättre? Kanske är du för hård mot dig själv, kräver för mycket, eller kanske är du tvärtom för slapp och kräver ingenting alls. Vad ska DU göra för att bli en bättre chef över ditt eget tempel?

Vad du ska ställa dig själv för frågor är upp till var och en men här kommer några exempel:

  • Vilken attityd har jag mot mig själv?
  • Hjälper den mig?
  • Vad behöver jag för att växa?
  • Vad behöver jag sluta göra?
  • Vad behöver jag börja göra?
  • Vad ska jag fortsätta göra?
  • Vad är viktigt för mig för att må bra?
  • Vad är viktigt för mig för att utvecklas som människa?

Titta sedan igenom dina svar och lägg en plan.

En annan sak som jag själv gör varje år är att sätta upp ett ledord. Ett ledord ska fungera som en kompass i din vardag och gör att du på ett enklare sätt kan fatta beslut. Så fort du står i ett vägskäl sätter du ditt ledord framför ögonen och det brukar ofta göra valet enklare. För att komma ihåg ditt ledord kan du skriva ner det och sätta det på en post-it på badrumsspegeln, datorn eller dörren. Du kan ha ordet som bakgrundsbild på din dator, mobil eller använda det som lösenord året ut.

Mitt ledord i år var glädje och nog tycker jag att ordet många gånger påmint mig och väglett mig i beslut. Nej nu känner jag mig sugen på att boka in en halvårsavstämning med mig själv, ska du?


I sjukstugan   Recently updated !

Har legat hemma de senaste dagarna och snörvlat och hostat, inte längtat efter annat än att återgå till vardagen och må bra. Tror aldrig jag legat still så länge som jag lyckats med de här dagarna. Min man som är betydligt mer van än mig vid att vara sjuk, tipsade om bästa sättet att hosta, vilka tabletter man skulle ta och förklarade för mig vart jag skulle kunna få ont och varför.

Ha, vilken kunskap att bära! Inte visste jag att det skulle göra ont i hela ansiktet och ryggen efter en hel natts av hostande, och att efter den där förbannade rethostan väntar slem. Det är visserligen en kunskap jag gärna vill vara utan men ändå.

Känner nu att jag är på bättringsväg och håller tummarna för att jag är på jobbet när du läser det här inlägget. Men man vet inte om man börjar bli bättre eller om det är tabletterna som gör susen. Vi får se. Det värsta av allt har nästan inte varit måendet (jo, det har det) men som extra grädde på moset så var det också smått irriterade att ha en hund som studsar upp och ner och krafsar på dig när du är sjuk. Nej, han har inte varit så här lugn som han är på bilderna. Skenet kan bedra.

Han är van med att det blir långpromenader när jag är hemma, vet inte vem av oss som var mest förvånad över att jag lyckades ligga i soffan, men han kämpade i alla fall hårt med att övertala mig till att låta bli.

Och varför är det så att när man absolut inte kan göra saker, så har man den största lusten till det? Nu när jag legat i soffan och stirrat i taket i flera dagar känner jag mig starkt motiverad till att löpträna, ta disken, ja till och med göra bokföringen. Sådant som lusten inte brukar säga till mig annars. Får väl se om det blir en löpare av mig när förkylningen väl är förbi. Förmodligen, inte.


Att bli den man vill vara   Recently updated !

Att bli den man vill vara

Att bli den man vill vara

Jag är inte den personen jag vill vara, kan jag ibland höra personer säga. Men bli det då, tänker jag. PUNKT. För vem är det som bestämmer vem du ska vara? Jo det är ju du! Och du har möjlighet att förändra dig, varje dag.

Jag har varit en person som sprang milen varje morgon. En annan period av mitt liv var jag hon som gick till gymmet varje dag. Jag har också varit hon som aldrig sade nej, som hade svårt att säga ifrån. Hon som gav och gav tills hon tog slut själv. Alla dom där personerna har en gång varit jag. I det förflutna. Men jag tyckte inte om någon av dem och lät dem därför gå.

Du har också möjlighet att göra det. Idag kämpar jag efter att bli en person som tar hand om sig själv, och jag övar på att bli en person som säger ifrån (på direkten) och på att bli bättre på att ta konflikter. Med ett steg i taget jobbar jag på att bli den personen jag vill vara för att inte stanna kvar i någon jag inte trivs med. Ibland faller man tillbaka, man kanske fegar ur i en diskussion, missar ett träningspass eller inte är lika snabb ur sängen som man önskar på morgonen. Men det är ok. Det kommer en ny dag i morgon, och sedan kommer en dag till och en dag till.

I varje nytt beslut frågar jag mig själv vem jag vill vara, och sen går jag vägen mot personen jag vill bli och lämnar mitt tidigare jag bakom mig.

Det är enklare att göra som man alltid har gjort. Tro mig, jag vet det. Men det finns inget enkelt med att gå runt och vara missnöjd med sig själv.

Så vem vill du vara?

Se till att bli den då <3


Augusti| Gripa tag i rädslor

Den här månaden har jag verkligen tagit tag i rädslor, både små och stora, som legat och lurat i min kropp. Och för mig handlar det ofta om att uttrycka känslor, säga vad jag vill, och komma personer nära. Jag har satt mål för mig själv, några saker jag vill hinna göra innan årets slut. Men jag skyndar inte fram. Jag vill hinna stänga en dörr innan jag öppnar en annan. Både för att hantera situationerna på ett bra sätt, men också för att hinna reflektera över mig själv och mina tankar.

Företag:

På semestern har jag hunnit leka lite med min nya hemsida. Annars har det mest handlar om tankar som legat och grott. Jag försöker långsamt att koppla ihop det jag gör nu med min framtid, och hitta en så enkel väg som möjligt fram. Jag har startat igång en mastermind-grupp för att få hjälp och stöd i företagandet med likasinnade, och jag samlar tankar och ideér i en bok för att spara och inte göra på direkten. Jag har känt ny energi för att starta igång saker, men samtidigt saknar jag en plats att vara på vilket gör att allting stannar upp och stannar till. Jag låter det vara så. Tänker att jag är där jag ska vara, och att min tid kommer, när det är dags.

Jobb:

Jobbet rullar på. Väntar på en utbildning i November som jag ser fram emot. Annars handlar allt om att bli färdigcertifierad och det känns tungt att det inte går att ske i min egen fart, att jag måste vänta in både handledare och klienter. Men jag andas och försöker lära mig av det. Precis som i företaget, låta saker ske när det sker. Det finns saker jag inte kan påverka och mitt jobb är sådant. Jag gör min del, resten får sköta sig själv.

Utbildning:

Höstterminen och har kommit igång och jag räknar ner tiden. Ser fram emot det sista året som kommer att handla om att få handledning. Jag har stressläst massa böcker i sommar och gjort bokrecensioner som i efterhand visade sig vara onödiga. Så typsikt mig att försöka vara effektiv, slutar alltid upp med att jag har gjort mer än vad jag behöver. Jag ska försöka lära mig av den läxan och tackar för att resten av hösten åtminstone kommer att gå i ett lite lugnare tempo vad gäller läxor. Och det känns skönt. Jag kan då läsa litteraturen för min egenskull, samla på mig det JAG tycker är viktigt, och inte samla på tankar för att visa upp för någon annan.

Personligt:

Semestern gav mig som vanligt ångest men den försvann snabbt när jag hittade mina vanor igen. Jag har fortsatt jobba med mig själv. Känna igen kognitiva scheman och försöker att göra annorlunda än vad jag vanligtvis gör. Jag ifrågasätter mina grundantaganden och försöker att vara snäll mot mig själv. Jag tar tag i saker jag vill ska vara annorlunda och jobbar aktivt med att styra mitt liv åt den riktningen jag vill att den ska luta. Jag är så glad att jag har en fantastiskt person att bolla allt detta med. Att naket och öppet kunna presentera sina innersta rädslor och få speglat sig själv i någons annans blick. Det ger mig mer än vad jag någonsin har fått och det får mig att våga mer och fortsätta kämpa för förändring.

Inför september:

Jag har fortfarande problem med min kropp. En värkande ländrygg och nacke vilket ger spänningshuvudvärk. Jag yogar regelbundet och har bokat tid hos sjukgymnast (som inte är förrän i Oktober). Därför vill jag fortsätta ta hand om min kropp. När den inte fungerar känner man att inget annat är viktigt. Det är svårt att veta vad som är bra och viktigt för den, om man ska kämpa emot smärtan eller låta den vara. Så september skall jag fortsätta att försöka lyssna på min kropp och ta hand om mig själv. Både utifrån och in, och inifrån och ut.


(själv)kärlek i en liten box

Kärlek i en ask

Kärlek i en ask

Jag har tidigare nämnt mitt nyblivna intresse för att ta hand om mig själv. Hur jag idag finner njutning i något jag tidigare fann ointressant. Men kanske hör det till att jag under de perioder jag mått som sämst i livet inte heller tagit hand om mig själv. Att jag aldrig lyssnat innåt på samma sätt som jag gör nu. Att sminka mig handlar inte längre om att göra mig fin för andra utan om att göra mig fin för mig själv. Att kunna le mot den där personen i spegeln och säga “vad läcker du är”, “fan vad du är bra”. Att inte se lika trött ut som man känner sig.

Att unna mig en inpackning eller smörja mig med en olja är för mig att tycka om min kropp, att säga till mig själv att “det här är du banne mig värd”, känna hur både huden och håret blir mjukt, för då följer liksom mitt hjärta med.

Som de flesta av er vet så har jag så länge jag går min terapeututbildning försökt att hålla ner på mina utgifter, spara. Men när jag upptäckte goodeibox så tänkte jag “nej, det här är jag fan värd”. För så som jag kämpar på med utbildning, arbete och familj får jag inte glömma bort att belöna mig själv, ta hand om mig. För det är ju så vi gör vid stress eller hård belastning. Vi slutar att ta hand om oss själva.

Jag bestämde mig för att låta goodiebox bli en påminnelse till mig själv att ta hand om mig. Att ta den där extra långa duschen, att lägga den där ansiktsmasken. Att tillåta mig att ta den där tiden att ta hand om mig själv, ÄVEN om jag har massa annat att göra. När jag nu påbörjade min prenumeration fick jag ett erbjudande att ge mina vänner halva priset på sin första goodiebox, därför delar jag nu detta med er. Så behöver du som jag, unna dig själv lite självkärlek. Prova på en prenumeration.

För det är du värd!


För att få halva priset (Nu 99:- ord 199:-) på din box, tryck här. (Du kommer se de avdragna priset i kassan vid utcheckningen, kolla varukorg upp till höger). Prenumerationen innebär att du kommer få skönhetsprodukter hemskickade i din brevlåda för ett värde av 910:- varje månad men en kostnad på 199:-. Prenumerationen kan avbrytas när som helst.


Sommaren med hatt

Ibland faller vissa saker platt

så som att jag denna sommaren “glömde” rensa min rabatt.

Vissa stunder var jag rädd att få fnatt

för oavsett hur mycket jag försökte att kontrollera livet så fungerade inte alltid min ratt.

Vissa dagar var jag uppe tills att det blev natt

vilket dagenefter gjorde mig helt matt.

Jag tillbringade då dagen i soffan med min katt,

och en dag hittade jag en oväntad skatt,

det var samma dag jag skaffade jag mig en hatt

i provrummet brister jag ut i skratt.

Men Herregud så bra den satt!


Barfotabarn

Barfotabarn

Barfotabarn

Jag är ett barfotabarn och har alltid varit. Så fort jag kommer hem åker strumpor och skor av. Dom får mig att känna mig instängd och kvävd och jag vill bara slå mig fri. Jag har ett stort behov av att känna marken under mina fötter. Minns hur mina barnfötter sprang över både strand och sylvass sten. Hur dom alltid kom hem välanvända och smutsiga.

Min son är som mig, går helst utan både strumpor och skor. Måste man ha skor undviker vi gärna att ha strumporna på. Ska man ha skor så ska dom vara lätta, knappt kännas på fötterna. Och kanske är det så när man är en person som har tankarna bland molnen. Då kanske det är extra viktigt att ha fötterna på jorden?

Man behöver känna värmen under sina fötter för att hållas kvar, för att inte följa med vinden. Få för hög fart. Kanske är det så för alla oss barfotabarn. Att vi behöver “jorda” oss mer än andra? Eller kanske är det bara känslan av att en del av oss får vara helt fri?


Det jag älskar med dig

Idag firar vi 15 år tillsammans och 9 år som gifta. Jag slutar aldrig förvånas över oss. Vi har det bra. Så bra att jag knappt kan tro att det är sant. Du är min dröm. Min verklighet. Mitt liv.

Din hand passar så bra i min.  Och ofta känns det som vi smälts samman. Gjorda för varann. Din kropp intill min. Den ska aldrig vara någon annanstans. Är så tacksam för att få ha dig vid min sida, att vakna upp med dig, varje dag. Känna din värme, din närhet, din trygghet.

Du är speciell och det visste jag direkt. Du är en sådan som håller dina ord. Säger vad du menar. Du pratar rakt ut, med stora bokstäver och utan tvekan. Jag behövde aldrig tvivla på dig, aldrig undra, aldrig fråga. Och jag är stolt över att du är dig själv. Jag önskar ofta att jag vore mer som du, även om jag inte säger det rakt ut.

Det finns så mycket som jag älskar med dig. Så som att du till exempel håller för kattens öron när du ropar på ungarna och han ligger i ditt knä. Hur du alltid sträcker ut din arm för att fånga mig när du gör en hastig inbromsning. Jag älskar att du avskyr orättvisor och alltid står upp för de svaga. Jag älskar att du alltid ställer upp för andra, utan att tveka. Jag älskar att du säger i från och går din egen väg, aldrig tvekar innan du ger dig in i en konflikt. Jag älskar att du inte väger dina ord även om jag svär över det många gånger. Jag älskar att du ser mig på riktigt och att du tvingar mig att prata även när jag vill låta bli. Jag älskar att du lyssnar även om du inte finner det jag säger intressant. Jag äskar dig för att du tror på mig, även när jag själv tvekar och att allting med oss känns naturligt utan att man tar det förgivet

Tack älskling för att du valde mig den där dagen för 14 år sedan, och tack för att du fortsätter välja mig, varje dag.


Helgen

Jag börjar hitta tillbaka till rutinerna igen. Nu är allt som vanligt. Kalendern börjar fyllas med möten och resorna till Malmö planeras. Allt sker med blandade känslor inom mig.

Helgen spenderade jag i Malmö för terminens första skoldagar. Jag finner det alltid svårt att sitta still när jag spenderat så många timmar stillasittande på ett tåg. Jag försökte ändock njuta av tiden, och värmen. Trots att jag hade helt fel kläder (för varma) och bokat en bastu till hotellrum (ett rum utan fönster). Resorna till Malmö ger mig alltid ångest då den här utbildningen är en kostsam historia. Jag har försökt hitta lösningar på hur jag skulle kunna spara in pengar (så som att tex inte köpa lunch ute), inte för att jag faktiskt behöver, utan för att det skulle minska min ångest. Men efter ett samtal med min fina klasskamrat Frida kom jag fram till att jag kanske ska njuta av mina resor till Malmö istället för att spara in på luncher och billiga rum som inte går att sova i. Det här är bara en liten period av livet, inte för alltid, och kanske ska jag istället för att snåla göra det bästa av den? Japp så fick det bli sade vi och käkade indiskt.

Här hemma är det svårt att hitta ställen med bra vegetarisk mat men i Malmö kryllar det av dem. Och på väg från ena lunch stället hittade vi genast ett nytt som kommer att bli min favorit. Där serverade man rawfoodrätter  och hade hund. Hunden var en riktig storstadshund som både hängde i butiken och gick runt på trottoaren utanför för att fånga in nya gäster och se till att vi andra hade det bra. Såg min egen hund framför mig och tänkte på hur olika vi människor är. Själv skulle jag aldrig kunna jobba i lugn och ro medan min hund var utanför dörren. Vi valde att luncha där dag två men jag satt och käkade med hjärtat i halsgropen rädd att han skulle gå ut i vägen.

Men vilket gott hundliv han har. Drömmen att få leva så där både för hunden och ägaren. Avundas och längtar till framtiden där även jag ska ha med mig min bästa vän till jobbet <3

Det var fint att se alla klasskamrater igen. Trots att vi endast träffas en gång i månaden känns det som att alla har hittat sin plats och att vi lyckats skapa tillit och goda relationer. Jag jobbade med compassion hela helgen och var snäll mot mig själv.

Älskar Malmös målningar och stannade upp vid denna och bara andades “ja, här står jag och duger”.

Jag var lika trött i huvudet när jag åkte hem som när jag åkte dit, men klappade mig själv på axeln då jag nått upp min mål att läsa ut skolboken och skicka in en bokrecension. När jag på hemvägen lyfte ur datorn i väskan för att fortsätta jobba kom jag på mig själv med att jag redan hade varit tillräckligt duktig idag. Att jag skulle tillåta mig själv och vila också, så det gjorde jag och satte på en podd istället.

Ju närmare hem jag kommer desto starkare blev min hemlängtan och 30 min hemifrån kommer tårarna efter att ha fått ett sms av min son. Där sitter jag och gråter svettig och trött i en smutsig tågvagn fylld av berusade och högljudda människor. Kärleken fyllde hela mig och jag ville bara krama om.  Jag tror att jag brukar stänga av känslokranen när jag är borta, för att orka med. Men att höra deras röster, eller få kärleksfulla sms sätter på den där kranen igen.

Och känslan när man kommer innanför dörren, för att möta alla dom där personerna men älskar. Ja då jublar man inombords. Kanske är det bästa med att resa alltid att få komma hem.