Allmänt


På baksidan av din sko   Recently updated !

På baksidan av din sko

På baksidan av din sko

Jag kände mig nedslagen. Ville så gärna ge dig något men nådde inte hela vägen fram.

Jag blev nedtryckt, trampad på, istället för att få tillåtelsen att blomma ut.

Kanske var det av ren själviskhet,

jag ville visa upp mina strålande kronblad.

Breda ut dem över dig,

få lysa,

så där som bara jag kan.

Men du vill varken se eller dofta på min blomma.

Du ville istället trampa sönder den med dina kängor redan nedstänkta av blod.

Jag har sett blommor förut säger du och putter undan min.

Du ler när du går från rummet,

men jag gråter inuti.

Du drar resterna av mig längst dörrtröskeln på vägen ut

och ytterligare en bit av mig på din hallmatta.

Som om den blomman jag ville ge dig inte betydde någonting.

Och jag vet inte om jag gråter för min egen skull,

av ren själviskhet,

eller för din som aldrig fick ta emot det jag ville ge dig.

Eller kanske för oss båda

som inte fick växa i mötet och bli en bättre version av oss själva.

Jag torkar tårarna och plockar ihop resterna av mig själv,

men lite av dem bär du kvar.

På baksidan av din sko.


Veckan som gått   Recently updated !

Veckan som gått

Veckan som gått

Veckan som går har varit en riktigt skit vecka. Eller egentligen inte alls, men det har känts så. Det har inte hänt någonting och kanske är det det som är problemet. Jag har känt mig rastlös, gnällig, omotiverad, motvillig och sur. Helt utan anledning. En sådan där vecka man bara vill dra täcken över huvudet och se den segla förbi.

Som jag längtade efter helgen! Men nu är den också förbi. Den har gått så mega fort och fast att jag egentligen inte hade ett dyft inplanerat satt jag knappt ner en enda gång. Suck, så det kan bli. Men nu är i alla fall en ny vecka igång. Jag ska se till att försöka göra den bättre.

Denna vecka har jag mer att göra både under arbetet och på kvällstid vilket känns skönt. Rastlösheten är som en tickande bomb för mig och när jag har som minst att göra kommer utmattningskänslorna. Jag vet att det är den där väntan som river och skär i mig. Om det är något jag avskyr så är det ju att vänta. När fastighetsägaren frågade när jag ville ha lokalen och min man svarade att det räckte med 1 december innan jag ens hade öppnat mun, så ville jag bara stampa honom på foten, hårt. Jag hade tvärtom tänkt att säga; ge mig nycklarna NU. Men inte då, jag håller mig i…och väntar.

Jag känner verkligen att jag räknar ner, både mot lokal, nytt år där studierna går mot handledning och till mina möten med Malin så att jag kommer få en tydligare ram runt den nya delen av mitt företag. Ideér sprutar ur öronen på mig just nu. Gör det till och med svårt att sova. Popcornmaskinen i huvudet i full gång och jag hinner inte tömma den innan den börjar poppa nytt.

Jag älskar egentligen den delen, när det sprutar företagsideér, men inte just nu, när man inte kan förverkliga dem och har massa annat framför sig. Men jag har mycket att se fram emot, längtar efter att få sätta mig ner och skriva mina mål och önskningar för nästa år. För det är först då de kan bli verkliga, på riktigt.

Önskar dig en fin vecka!


Stora drömmar i litet rum

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder från IKEA.se

Gaaah,jag har blivit med lokal. Eller lokal… jag hyr ett litet rum som är mitt bara mitt och där jag kommer få leka, lära och göra vad jag vill. Ett rum där mina företagsdrömmar kan växa och få plats. Jag drömmer om att bygga ett rum där inte bara jag får förändras och växa utan också alla som besöker det. När man kommer in ska man andas lugn och trygghet och man ska alltid komma ut med lättare axlar. Rummet ska ha gett dig något varje gång du går därifrån. Fråga mig inte hur man bygger in värme, trygghet och tillit mellan fyra väggar, men det är i alla fall mitt mål.

Det handlar inte bara om inredning. Utan också om doft, ljus, ljud, intryck. Allt ska påverka dig. Jag är ingen inredningsdesigner så kanske är mina drömmar bara drömmar och en omöjlighet i verkligheten, vi får se. Men i vilket fall ska jag försöka njuta varje steg på vägen fram till dem.


Vad skriver du om?

Vad skriver du om, frågar hon.

Ja, vad fan skriver jag om, tänker jag.

Livet, känslor, om mig själv?

Från början skulle jag svarat psykisk ohälsa men idag tänker jag att det kanske mer handlar om psykisk hälsa? Att ta hand om sig själv oavsett om det spökar på insidan.

Vad skriver du om, frågar hon.

Jag har fortfarande inget svar.

Rycker på axlarna och skriver ner denna text med orden som blev kvar.


She’s the one

She’s the one

Jag har så länge jag kan minnas känt mig ensamt fast att jag alltid haft mängder med personer i mitt liv. Idag vet jag att det inte handlar om att det inte har funnits människor runt mig, utan mer att jag har haft så otroligt svårt att känna tillit. Jag har sökt efter något jag inte kan sätta ord på, och kanske därför inte heller hittat det någonstans.

Det känns som att jag hela livet varit på jakt efter den där “speciella personen”, den som skulle kunna fylla mitt tomrum, fylla hela mig med allt det där jag saknade (ingen enkel uppgift).  Jag visste inte ens om sånna personer fanns på riktigt eller om de bara vara i  mina drömmar, men efter 38 år hade jag i vilket fall förlikat mig med att vara “ensam”. Jag hade byggt upp stora murar och stängt och låst både dörrar och fönster där jag fortsatte att kika ut, men inte släppte in någon.

Men en dag ser jag någon utanför mitt försvar och kände  direkt “she’s the one”. Jag försökte slå bort både tanken och känslan, men den stannade kvar. Kanske är det en solskenshistoria men samtidigt inte en enkel berättelse, för den varken slutar eller börjar där. Bara för att jag såg henne och “trånade” efter henne på distans, innebar det ju inte att jag gick fram och sa “hej, bli min vän”. Nej, det tog nog flera år innan vi ens hade ett riktigt samtal med varandra.

Magneter med motstånd. Med felsida mot varandra, skulle man kunna beskriva det så? Kanske var det i alla fall så jag kände. Ville sitta ihop men stretade emot. Hur som helst så vände sig allting rätt tillslut och någonstans där mitt i livet fann jag en vän. Vem trodde att det skulle kunna ske liksom? Att hon skulle kunna ta sig igenom alla murar och försvar.

Kärleken jag känner för denna person skrämmer mig. Älskar henne verkligen från djupet av mitt hjärta. Aldrig har jag känt både glädje och sorg så hejdlöst med en annan människa. Hon känns inte bara som en vän, utan mer som en del av mig, min familj, som systern jag alltid saknat. Så tydlig och självklar. Som att hon alltid har varit där.

Jag är så glad för denna nya vänskap. Samtidigt totalt livrädd. För älskar man någon/något, gör det också väldigt ont att förlora det. Därför försöker jag oftast att låta bli att hålla personer för nära mitt hjärta. Men med henne kan man ju inte låta bli <3 För hon är en person som varken förminskar eller skrattar åt alla mina ideér och upptåg. Som inte försöker varken bromsa mig eller fånga in min energi. Hon är en person som tillåter mig vara både högt och lågt och vågar stå kvar i det.

Så när telefonen ringde i fredags och sade att jag hade blombud så tänkte jag “nej, det är inte möjligt, vem skulle göra något sådant för mig”. Sen slår det mig att det finns en. Det finns en person som förutom att hon tar lite större plats både i mina tankar och i mitt hjärta skulle överraska mig helt utan anledning. She’s the one.

Så tack världens bästa Therese för att du kom in i mitt liv och för att du valt att stanna kvar.

Du har berikat mitt liv så otroligt mycket (inte bara med blommor) och är bland det bästa jag har <3


Oktober | Beslut

Jag visste att denna månad skulle vara tuff och drar en lättnadenssuck att den är över. Välkommen November!

Företag:

Jag skrev i veckan på ett kontrakt för en lokal. I december får jag tillgång till ett rum på 16 kvm där jag kommer att kunna bedriva behandlingssamtal med även ha workshops och utbildningar. Det ska bli så jäkla kul.  Jag tog också ett beslut att anlita en “brand & business designer” som ska hjälpa mig, med logga, färger och lite grunder till min nya inriktning i företaget. Det har varit flera stora beslut att ta, men alla känns rätt i magen. Denna del av företaget vill jag bygga upp hållbart och har därför valt att få hjälp med att bygga upp “stommen” i förtaget. Resten arbetar jag fram själv. Jag ska arbeta fram en helt ny hemsida, med helt nytt innehåll. Jag har massor av jobb framför mig men det känns så himla roligt! Så denna månaden har det mest handlat om företagsbeslut, det har varit lite tandgnisslan och ångest men nu kör vi!

Jobb:

Jobbet har fortsatt att ticka på som vanligt utan några större förändringar. Känner mig lite trött och uttråkad och är glad över utbildningen som väntar nu i November där jag ska lära mig ett helt nytt behandlingsprogram. Som jag längtar!

Utbildning:

Pust! Alltså resorna till Malmö har känts tunga och i Oktober har jag känt av utmattningskänslor. Jag tar varningssignalen på allvar och har valt att hoppa över malmöresan denna månaden. Det räcker med att jag är borta en hel vecka i Norrköping. Dom där resorna sliter mer på mig än vad jag vill erkänna. Inte bara att det är jobbigt att vara borta från familjen. Jag sover alltid dåligt både natten innan jag åker och när jag sover på hotell. Plus att jag avskyr tågresandet och lätt blir åksjuk. Det blir också två helt stillasittande dagar när jag sitter 4 timmar på ett tåg och därefter 7 timmar i skolbänken två dagar i rad. Det är på gränsen av vad jag klarar av. Terminens hemtenta är dock avklarad, så jag har en träff kvar i Malmö detta året och nästa året består av handledning på mina egna klienter vilket jag ser otroligt mycket fram emot. Då minskar också litteraturläsandet vilket ska bli otroligt skönt.

Personligt:

Jag har nog känt mig lite trött och skör. Har haft ett besök hos sjukgymnasten också som bekräftade att min smärta i ländryggen berodde på att ena benet var kortare än det andra och att jag hade en låsning i både rygg och nacke. Efter lite knäckande hit och dit var jag bättre, men lite hemmaövningar och ett återbesök väntar. Så nu finns det i alla fall hopp för att jag ska kunna springa igen eller bara stå upp vid skriv bordet i mer än 10 minuter, det vore skönt att kunna klara av. Jag har också känt av utmattningskänslor som beror på två vändor till Malmö och en sväng till Stockholm denna månaden. Det är helt klart för mycket för mig. Det visste jag redan innan. Jag är rädd om mig själv och fortsätter att försöka vila eftersom resorna inte är slut än.

Inför November:

Ytterligare en vecka bort från familj väntar och det är med blandade känslor. Jag älskar utbildningar och brinner verkligen för att lära mig mer och nytt. Men samtidigt bär jag alltid med mig skuldkänslor så fort jag inte är närvarande. I November ska jag försöka vila och återhämta mig så gott det går. Jag ska försöka njuta av utbildningen och processen jag är i gällande företaget. Mycket nytt på gång. Både inuti och utanför mig själv <3


I ett duggregn

Skydda dig själv!
Bild: Pixabay

I mitt yrke är man alltid på sin vakt. Även i de stunder jag känner mig trygg och avslappnad behöver jag ha “antennerna utåt”. För i mitt jobb gäler det att snabbt läsa människor. Är personen påverkad, arg, ledsen. Finns det risk att personen agerar ut mot mig eller någon annan. Vad är det personen säger, egentligen. Jag måste ständigt vara beredd på att lugna ner människor, beredd på att hantera alla möjliga situationer som kan uppstå i mitt samtalsrum. Även, när jag själv inte mår bra.

Jag älskar mitt jobb, men ibland tror jag att jag, och min arbetskamrater behöver påminna oss om verkligheten. Om vilken anspänning det faktiskt är att gå runt i ett beredskapsläge mellan 7-16. För sanningen är att där kan vad som helst hända, även om det (oftast) inte gör det.

Vi kan inte tänka på riskerna vi kan utsättas för, hotet vi många gånger har på oss eller runt oss, då skulle vi inte orka gå till jobbet varje dag. Och även om vi lyckas “förtränga” det så vet kroppen, mer än vår hjärna. Den glömmer ej. Den är beredd, åt dig.

Man kan säga att vi jobbar i ett duggregn, små små stressfaktorer som vi varje dag rycker axlarna åt. Och där och då glömmer vi, att även duggregn gör oss våta.

Jag tror att det ibland skulle kännas lättare att få ett hot rakt i ansiktet, man skulle kunna kalla det ett skyfall, för då är du medveten om att du blir blöt. Du blir tröstad, både av dig själv och din omgivning. Byter kläder, och skyddar dig från kommande skurar, kanske kollar väderprognosen, innan du går till ditt jobb.

Men ett duggregn reagerar vi sällan på. Man kan gå runt i dyvåta kläder och undra varför man är trött och ledsen. Kroppen vill skydda sig själv, vila, även från de där tunna vattendropparna  som knappt känns.

Hur lever du? I ett duggregn eller i ett skyfall?

Med det här inlägget vill jag påminna dig om att oavsett på vilket sett himlen öppnar sig i ditt hem eller på din arbetsplats, så kan du behöva ett paraply, en skyddad plats, där du kan vila. Eller du behöver i vilket fall till en börja förstå dig själv och inse att alla regndroppar, oavsett hur hårt dem faller, kommer att göra dig blöt. Ta hand om dig!


I en tågvagn

I en tågvagn

Jag lade märke till honom direkt. Kanske var det ögonen, han sätt att röra sig, eller för att han hade stora hörlurar som täckte halva huvudet med dånande musik. Hans blick flackade, han höll hårt i sin biljett och jag tänkte, sätt dig inte bredvid mig. När han går förbi mitt säte drar jag en stor djup suck, tills jag ser att det svansar två små barn efter honom. Jag stängde av podden i mina öron och följde dom med min blick. Han stannade upp, pratade högt, kliade sig i huvudet utan hår.

Han måste ha varit i min egen ålder, med två små barn med frågande blick. Han var hög, påtänd och hade ingen aning om vart dom skulle sätta sig. Tillslut hittar han några lediga säten. Placerar sin fyraåring bredvid mig, och sätter sig själv och det större barnet i ett säte snett intill.

Barnen är tysta, snälla och fyraåringen sneglar blygt på mig. Jag får en känsla av att jag behöver vara med, hjälpa till, men sitter lydigt på min egen kant. Pappan delar ut godis. Hela tågvagnen är tyst, förutom han och barnen, men ingen tittar på dem. Det är som att de inte finns.

Det tar inte en lång stund förrän pappan plötsligt försvinner i väg, barnen tittar oroligt på varandra, väntar. Det ena barnet reser sig upp, försöker gå fram och se ifall han ser sin pappa, men vänder tillbaka. Efter ännu en stund börjar även fyraåringen tätt intill bli orolig, var är min pappa. Jag börjar att prata med honom. Ber honom att stanna kvar. Säger att pappa bara är på toaletten, att det kanske är kö, och att pappa skulle bli jätte orolig ifall han gått sin väg när pappan är tillbaka. Pojken tittar på mig med stora ögon, nickar och liksom håller sig kvar med båda händerna i bordet framför.

Den äldsta pojken travar fram till mig när han hör att jag pratar med hans lillebror, han sträcker fram sin hand. Hej, jag heter Sebastian, trevligt att träffas, vad heter du? Jag tar hans hand, presenterar mig. Det blev ett timslång samtal, båda barnen kryper upp bredvid mig, nära. Det här var mysigt, säger Sebastian och tittar på mig emellan meningarna. Vi pratar om spel, hus, bilar, spårvagnar och jag hjälper dem att öppna sitt godis. Varför är du så snäll mot barn, frågar Sebastian mig efter en tyst minut. Jag blev förvånad, men svarar; det borde väl alla vara? Snälla mot barn? Ja, det är sant nickar Sebastian till svar.

Pappa har hunnit komma tillbaka under vårt samtal, än suddigare i sin blick. Han ögon möter inte mina. Han sätter sig i sin stol, barnen sitter kvar i min. Vi fortsätter vårt samtal och pappan försvinner bort i en egen värld. Den lilla pojken kryper upp i pappans knä. Jag vet att han är rädd. Tillslut tröttnar våra medresenärer på oss (eller i alla fall en). Har ni glömt bort att ni sitter i en tyst vagn, reser sig en vinglig kvinna upp och säger med en stark doft av alkohol. Är det här ett jävla skämt tänker jag, vart har jag hamnat någonstans. Snett framför mig sitter en pastor stolt med sin krage runt halsen, djupt nedsjunken i en bok och ger varken den alkoholiserade kvinnan, barnen eller den påverkade mannen en tanke.

Jag är väl medveten om att vi sitter i en tyst vagn, men dom där barnen är så mycket viktigare än några tysta timmar i en tågvagn. Det är nog bäst att vi är tysta, säger jag till Sebastian. Han ger mig en ledsen blick och går tillbaka till sin plats. När vi närmar oss slutstationen tittar båda barnen på mig med en blick som tränger igenom min hud. Dom vet att jag vet. Dom vet att jag ser dom, känner deras rädsla, till viss del vet vad de just nu går igenom. Det var trevligt att träffa dig, säger Sebastian innan han går. Han vänder sig om, och tittar efter mig.

Fast att dom gick av i Göteborg, hängde dom med mig hela vägen hem. Var är mamman, var är socialtjänsten, vad kan jag göra? Att känna sig så ofattbart maktlös, när man ser barn i behov.

Men jag tröstar mig själv med att jag fyllde deras behov just där och då, att jag blev den trygga föräldern när deras riktiga för några timmar saknades. Och jag i motsats till de andra femton personerna i tågvagnen faktiskt lyfte blicken och såg.


Så länge vi älskar

Gick förbi detta skyltfönster på min väg i Malmö och som vanligt börjar mina tankar spåna i väg. Det räcker med några ord, en text, en mening. Så kommer jag  upp med några till. Blir som vanligt tvungen att ta upp anteckningarna i min telefon och öppnar upp en ny sida. 79 blev det visst. Utan att veta vad det står på de andra 78.

Skriver ner samtidigt som jag går, vet inte ens om jag tittar på telefonen eller om handen bara rör sig på automatik.

Vi kan inte väga kärlek.

Det viktiga är en vem eller vad jag älskar.

Inte heller vem jag älskar mest.

Kanske spelar det ingen roll hur mycket vi älskar.

Så länge vi gör det, här och nu.


Skrivövning

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?


Ok, denna Tisdag är det en lite längre skrivövning. Börja med att läsa igenom hela texten och sedan:

Stäng ögonen. Ta ett djupt andetag och andas ut. Andas in igen och känn efter hur det känns i din kropp. Andas in, andas ut. Vad finns i dina tankar just nu? Fortsätt att lyssna på din kropp, andas in, andas ut.

Blunda föreställ dig själv som barn, om du har svårt att se dig själv så föreställ dig ett foto av dig som du minns. När du ser det här barnet, tillåt ett minne att komma fram, oavsett hur det känns eller ser ut. Tänk på ett tillfälle när du inte fick vara dig själv, kanske kan du höra någons röst, se någons kroppsspråk. Hur ser personen ut när den pratar med dig? Är du ensam, arg eller skamsen?

Öppna ögonen och beskriv så mycket detaljer du kan komma ihåg, färger, kläder känslor, vad gjorde personen, hur fick det dig att känna? Om du inte får några bilder eller inte hittat något att skriva, lita på pennan, skriv ändå, skriv utan att tänka, utan att sluta, tillslut kan ett minne träda fram. Om du finner dig själv att komma till ett annat ämne så är det ok, fortsätt där, det kanske leder dig någonstans.

Om du finner det för jobbigt, släpp taget, lägg ner pennan.

Reflektera sedan om hur du såg  bilden, var det ur ett barns ögon eller en vuxen, vad är skillnaden, går det att skifta, försök?

Titta sedan på din text, finns det något nytt att upptäcka?

Skrivkortleken finner du här.