15 år
15 år.
Det känns så overkligt att du är borta. Att du inte längre står utanför vår dörr. Sitter framför matskålen eller ligger på alla de där favoritplatserna man är van att se dig på.
Jag ser dig överallt och ingenstans.
Jag är så ledsen för din skull, för min skull, men kanske mest för mina barn.
Jag har så mycket att tacka dig för, för alla möss du tagit, både inne- och utomhus. För ditt tålamod med alla hundar som levt i vårt hem, och att du tagit väl hand om nya kattmedlemmar och lärt dem allt du kan. Men mest av allt vill jag tacka dig för att du älskat mina barn, och för att de har fått möjligheten att älska dig. För att du har njutit av dem i alla deras åldrar, från blöja till tonår och alltid anpassat dig efter familjens omständigheter.
De senaste veckorna har jag vetat att varje dag tagit oss närmare ett hejdå, ändå har jag inte känt mig redo för ett slutgiltigt farväl. Men jag vet, du måste gå…
Så du lämnade mig, fast att jag hela tiden höll kvar i din kropp. Jag hade så önskat att mina händer hade kunnat hålla dig kvar. Sparat dig, fått dig att stanna hos mig, för evigt.
Om det bara är en enda sak du får ta med dig på din resa så önskar jag att du bär med dig känslan av att vara älskad. Nu, och föralltid. Till vi ses igen <3
Tack för 15 år!