Årsarkiv: 2022

Att ta kontroll över sin hjärna

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
I fredags var jag med om en bilolycka💥
Där och då var jag endast lösningsfokuserad, tog hennes namn, ringde polisen, pratade med hennes mamma osv.
Men efteråt…ja då drabbades jag av….skuldkänslor😩
Jag började tycka synd om den stackars tjejen som fick hela sin bil demolerad.
Jag började fundera på hur JAG kunde ha gjort för att förhindra situationen.
Jag började till och med hacka på mig själv då jag tyckte att jag betedde mig ”oprofessionellt” då jag som terapeut INTE startade upp konversationen med att fråga hur det gick med henne och hur hon mådde.
Nej jag började med att ta hennes legitimation och se så att min hund var ok. Hon var både rädd och ledsen, och det hade jag inte som fokus🫣
Men stopp nu Jessica✋Vem tror du att du är! Tror du att du kan förhindra olyckor och rädda upp alla som mår dåligt? Vad har du egentligen för orimliga krav på dig själv?!?
Ibland är offerkoftan för liten och ansvarskappan för stor! 
När jag iakttog vad min hjärna höll på med insåg jag att jag inom mig har en väldigt stark regel som säger att jag ALLTID ska se till andras hälsa först.
Att min uppgift alltid är att ta hand om andra, och när jag misslyckas med det då känner jag mig helt enkelt…misslyckad🤷‍♀️
Det är ju en ganska krävande och otacksam uppgift att bära, speciellt om jag ska bära på den dygnet runt, så nej tack, den raderar jag ut min regelbok😅
Det är så viktigt att våga lyssna (och ifrågasätta) våra tankar 💭 Om jag inte hade gjort det denna dagen hade jag gått med både skuld och skam helt utan en egentlig anledning😩
Så dagens påminnelse: ta kontroll över dina automatiska tankar annars tar de kontroll över dig☺️

Nyfiken på att använda pennan som arbetsverktyg?

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Skrivandet har varit en form av trygghet, något jag i hela mitt liv kunnat luta mig mot. Det kom liksom lätt för mig. Jag har en hel låda med dagböcker i källaren (som jag inte vågar öppna) från min tonårstid.

Idag vet jag att en av anledningarna till att jag tog mig ur min destruktiva tonårstid, tillfrisknande från depressioner och utvecklade både mig och mitt företag har jag skrivandet att tacka för.

Omedveten om hur hjälpsamt skrivandet har varit har jag fortsatt, och fortsatt.

Alla gånger jag inte haft någon att prata med eller när jag inte visste ens vad jag skulle säga, ja då fanns pennan där.

Det var inte förrän i vuxen ålder då jag av en slump såg en amerikansk artikel om terapeutisk skrivandet som poletten trillade ner.

Aha, det är det jag gjort hela mitt liv. Hjälpt mig själv, genom att använda pennan som psykolog!

Från och med den stunden gick jag all in, läste alla böcker, artiklar och kurser jag hittade inom området.

Resultatet?

Min utbildning diplomerad skrivterapeut.

Utbildningen är den enda i sitt slag som tar upp den terapeutiska helheten. Den ger dig inte bara skrivövningar utan förklarar också varför och hur skrivandet kan vara hjälpsamt.

Idag vet jag att skrivandet inte bara är hjälpsamt för mig, nej också miljontals andra som skriver och skriver, helt omedvetna om dess terapeutiska funktion.

Jag brinner fortfarande för att skriva, men mer än det brinner jag för att hjälpa andra, och genom min utbildning ”diplomerad skrivterapeut” vet jag att jag inte bara hjälper personen som går utbildningen utan också alla medmänniskor som kommer i skrivterapeutens väg. Så är du nyfiken på att vägleda människor till att använda pennan som psykolog?

Anmälan till utbildning öppnar idag (och stänger på söndag). Mer info finner du här.

Det läkande skrivandet

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Det läkande skrivandet

Att skriva min första bok (måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden) var terapeutiskt. Jag var inte medveten om det då, insikten kom först efteråt.

Men jag tror att det på riktigt förändrade hela mitt liv.

Omedvetet skrev jag om mina känslor och tankar av att vara förälder, men också min upplevelse av andras bemötande.

Under åren jag skrev bearbetade jag både sorg, ilska och utanförskap och helt ärligt har jag knappt öppnat boken efter att den gick i tryck. Jag känner faktiskt inget behov av att öppna det kapitlet i mitt liv igen. Jag är…färdig.

Från början visste jag inte ens att det var en bok jag höll på att skriva, jag skrev endast för min egen skull, men någonstans mitt i processen så vände det och jag blev medveten om att de där orden…också kunde hjälpa någon annan.

Det är det som är så magiskt med skrivande, att dina ord kanske inte bara hjälper dig…utan också andra ❤︎

Är du nyfiken på terapeutiskt skrivande? Kika in med webshop för aktuella kurser.

 

Vad behöver du av din arbetsgivare?

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

En av anledningarna att jag stannade i 10 år hos min senaste arbetsgivare var för att jag fick regelbunden kompetensutveckling. Varje år fick jag minst en utbildning som inte bara höjde min kunskapsnivå utan också gjorde mig stimulerad.

Givetvis handlande det också om att jag trivdes och både tyckte om mina arbetsuppgifter och mina kollegor men för mig räcker inte det, jag behöver den där extra stimulansen för att stanna kvar.

För trivas… ja det kan jag ju göra på fler ställen. Men utvecklas och växa, ja det tillåts inte över allt ( i alla fall inte i den takten jag vill).

Som min egen arbetsgivare är det viktigt att tänka samma sak. Vad behöver jag ge Jessica för att hon stanna kvar? (För hon kräver mer än en bra arbetsmiljö och ett trivsamt jobb😝)

Det är så lätt att glömma bort sina egna behov när ansvaret att utföra dem ligger på sig själv. Helt ärligt så hade jag tröttnat ganska snabbt, ja till och med på mitt egna företag om jag inte fått fortsätta min utvecklingskurva.

Så idag tackar jag mig själv för att jag lyssnar och ger mig själv det jag behöver🙏

Vad behöver du av din arbetsgivare?

Han märker ingenting

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Han märker ingenting, men jag blir ledsen när människor kliver över till andra sidan gatan när han kommer, när jag ser hur de backar, hur de säger till mig att stanna, eller när jag ser att de tittar på honom med en nedvärderande blick.

Han är märker ingenting, men han har högre krav på sig än en pudel. Han får inte hoppa, skälla eller morra. För han är inte söt utan farlig om att han beter sig som en helt vanligt hund.

Han märker ingenting, men människor dömer honom på förhand på grund av hans utseende, på grund av andra hundars beteende eller på grund av andra oansvariga hundägare.

Han märker ingenting, men också jag blir dömd av att hålla honom i kopplet, blir ifrågasatt och är medveten om att varje misstag eller fel han gör granskas, med en kritisk blick.

Han märker ingenting, men människors syn på honom triggar mig, får mig att vilja bevisa dem fel, får mig att vilja göra annorlunda, och får mig att ställa högre krav på både honom och mig själv.

Han märker ingenting, men för vissa hundar är livet annorlunda, där kommer det alltid att vara en skillnad på hund och hund ❤︎

Allting kanske går åt helvete!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Jag ska erkänna, den där tanken går ofta på repeat i mitt huvud. Jag är ingen ”postivperson” som tar livet med en klackspark och som alltid går runt och tänker att allt kommer att lösa sig🥰
Nej, jag är jävligt rädd och bär ofta på tanken att allting kanske går åt helvete. Tro mig, det finns inte ett katastrofscenario som inte utspelats i min hjärna, nej dom flesta finns där inne och upprepar sig ständigt 😳
Många jag träffar har liknande problem som jag själv…dom är rädda för ALLT som kan hända. ALLT vi inte kan styra över och psst….det är jag med😏 Det är inte så att jag på något magiskt sätt förändrat mina tankar och går runt och inte är rädd längre😮‍💨 Nej den enda skillnad mellan mig och dessa klienter är att jag tänker tanken→känner rädslan→och gör handlingen jag önskar göra ändå (trots att rädslan säger nej)😅
Jag kan inte styra över mina tankar brukar mina klienter säga, nej helt riktigt, men du behöver inte låta tanken styra ditt liv. Du kan själv välja din handling🤷‍♀️
För 20 år sedan satt jag i en bil och lovade mig själv att inte låta rädslan styra fortsättningen på mitt liv. Så varje gång rädslan sa nej lovade jag mig själv att säga ja, och jag har hållit det där löftet till mig själv🥰
Om det är lätt, nej, om det är värt det, ja.
Allting kanske går åt helvete. Vem vet🤷‍♀️ Men mitt mål när jag en dag ser tillbaka på mitt liv är att kunna säga att drömmarna har styrt mig, inte rädslan🥳

Han var svår att älska

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag vågar nästan inte säga det av rädsla att det ska vända nästa sekund, men det har blivit bättre.

Ja alltså det där med hunden.

Han har lugnat ner sig sedan ca två veckor tillbaka.

Det kan bero på att han nu är kastrerad, att han snart fyller två år eller att jag kämpat som en idiot i snart två år för att kunna hantera honom och kunna ha honom i möblerade rum. Även om jag förstår att det förmodligen inte är min dagliga hundträning som fått hans beteende att vända så klappar jag mig själv på axeln. För att jag orkat, och för att jag kämpat.

Jag vet inte hur många människor som sagt till mig att jag får ge upp. Men jag har vägrat och fortsatt.

Jag är medveten om att han fortsättningsvis också kommer att ha dåliga dagar, och att det fortsatt finns saker vi behöver träna på. Men den där lilla minskningen av problem har gett mig ett större andningsutrymme vilket känns skönt.

Vi har inte förrän nu kunnat sitta tillsammans i soffan och mysa om kvällarna och i mig väcks en sådan stor och djup kärlek på ett annat sätt än tidigare, för det är svårt att säga jag älskar dig till någon som ständigt testar dina gränser. När han ligger där med huvudet i mitt knä inser jag att det kanske största beviset på kärlek inte handlar om närhet och kramar. Utan om att stanna kvar när något är jobbigt, att inte ge upp.

Det är svårt att älska någon som ständigt ger dig motstånd, men jag har älskat, ändå..

Och visst är det samma sak med människor. Det är lätt att älska någon som ständigt är duktig, snäll och ger dig kärlek och svårt att tycka om någon som ger dig motsatsen.

Men det betyder inte att de personerna (eller hundarna) behöver mindre kärlek (utan tvärtom kanske mer). Kärlek är komplext. Ibland är personer (och hundar) svåra att älska, men älskar dem gör vi ändå ❤︎

 

 

Att ta tag i problemet

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Det är så lätt att INTE ta tag i sina problem.

Ja då menar jag både mentala och fysiska ”hinder”.

För många är det lättare att sucka och störa sig på saker återkommande än att fysiskt faktiskt flytta på något.

Japp, jag är givetvis inte bättre än er andra 😎 och som exempel kunde jag varje månad reta mig på att behöva sortera upp alla bokföringspapper som låg samlade i en enda stor hög📃 men vid detta tillfälle tog jag tag i problemet istället för att fortsätta störa mig. Jag löste det genom att göra tre olika mappar för att kunna lägga fakturor och kvitton rätt med en gång🗂

Skönt😅

Det samma gäller alla tusentals mail som kommer in. Istället för att bli irriterad och bara radera tog jag mig tiden att trycka på avprenumerera✋

Många gånger kan vi lösa våra små irritationsmoment ganska enkelt, vi gör det bara inte. Så min utmaning till dig i dag är att ta tag i minst ETT litet irritationsmoment och förändra situationen.

Det kommer att göra skillnad!

Vad har du som du brukar störa dig på och inte tar tag i?
Berätta!

Framtidspussel

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag har tre olika hemsidor jag håller på att svetsa samman, och när jag sitter här i skrivande stund slår det mig att det är som tre olika liv. En är platsen jag startade på, där jag hade stora mål och drömmar, sedan platsen där drömmarna plötsligt blev sanna och sen kommer den där tråkiga delen som där allting handlar om strategi och förvaltning, så som det måste göra när man driver ett företag. Allt ska ju funka liksom. Mitt jobb nu är att få dem att gå hand i hand, både mentalt och fysiskt, och det känns svårt.

Det är svårt att vara på tre platser samtidigt, speciellt när man är som jag och bara springa till nästa. Leta efter nästa kick, nästa sak som är kul. Och det är inte bara att jag försökt att knyta ihop tre olika platser, jag har också stått inför tre stora beslut denna veckan, och i skrivandet stund tror jag att jag till 99% har bestämt mig.

Jag kommer byta lokal (igen), jag kommer att börja plugga (igen). Allt för att växa och bli större, (i alla fall inuti). Tiden just nu är så overklig. Jag badar i tacksamhet och rädsla samtidigt. Drunknar i både drömmar och ovisshet. Steg ett i planen är att börja utbilda hunden till terapihund och få honom att fungerar tillsamman med mig i terapirummet (i den förhoppningsvis nya lokalen där hela verksamheten får plats), och steg två är att bli legitimerad psykoterapeut. Det är två gamla drömmar som väcks till liv igen. Så dammiga att dom nästan är oigenkännliga.

Tre drömmar, tre beslut.

Det är som att lägga ett framtidspussel där man varsamt måste testa vilka bitar som går ihop. När går flyttlasset och hur gör jag med verksamheten den veckan? Vilka utbildningsanordnare ska jag välja, i vilken stad, vad kostar utbildningen? Man ser inte de självklara bitarna framför sig, men man vet att de finns där…om man letar❤️

Berg-och-dalbanan som egen företagare

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Förra vecka hade jag endast två klientsamtal inbokade (oh, noo) 😳 det första som tar över är såklart rädslan, ”tänk om varje vecka blir så här, tänk om alla klienter försvinner”🤯

Men sen bestämde jag mig för att njuta av en adminvecka i pyjamasbyxor och lita på att livet vill mig (och företaget väl)🥰 Men helt plötsligt (när jag satt där i mina pyjamasbyxor) trillande bokningarna in och bara inom någon timme var jag fullbokad hela veckan 😳🎉💃😱
Det blev ingen vecka med admin i pyjamas (och för det är jag tacksam🙏)

Livet som egen företagare är verkligen en karusell som både går högt och lågt, från rädsla till eufori😱🤩 Jag som egentligen inte gillar karuseller försöker vänja mig vid resan😵‍💫

En av fördelarna med att vara anställd är att resan ofta är enkel och oförutsägbar, det är liksom bara att sitta still och åka med 🚌 Nu försöker man själv styra utan att riktigt veta vart man ska, för man saknar både karta och kompass 🗺

Jag vet inte om man vänjer sig, jag vet inte heller om man lär sig att njuta av det 🤷‍♀️ Men något jag vet är att oron sällan hjälper dig på vägen. Så även om du inte vet vart du är på väg, eller vad som väntar dig när du kommer fram, se till att njuta av resan, ta vara på utsikten! 😎