”Jag trodde jag var stålmannen” sade en av mina klienter med ADHD här om dagen. I alla år körde han full fart framåt, glömde totalt av att stanna upp och vänta in sig själv. För honom tog kroppen slut innan huvudet. Han fick utslitningsskador som han kommer att få leva med i resten av sitt liv. Först efter att han fick sin diagnos lärde han sig att lyssna på sig själv, acceptera sina svårigheter och försökte hitta ett sätt att leva som passade honom även om det kanske innebar att inte leva/göra som alla andra.
Men jag vill att det inte behöva gå så långt att man blir söndrig psykisk eller fysiskt innan man hittar förmågan att lyssna på och acceptera sig själv! Det är något vi ska kunna och måste lära oss redan från början. Vi måste lära oss sådant tidigt i livet, istället för försent.
När man inser att de där superkrafterna inte finns blir det ett hårt fall. Man kanske inte vill se sanningen och tror sig vara förgiftad av kryptonit eller behöva en ny mantel för att återigen kunna flyga. Men en sann superhjälte är inte den som flyger högst eller längst, utan den som vet sina begränsningar och lever efter dem.