Att visa sig naken
Jag har tänkt på det där med fasader. Hur vi går runt och bär masker, och hur obekväma vi kan känna oss när vi tappar dem fast att det egentligen borde vara tvärtom. Det obekväma borde ligga i att ta på sig den, inte att ta av sig den. Vi är så sårbara när vi är nakna, utan ett försvar. Så vissa av oss går runt med masker dygnet runt för att slippa visa upp sin sårbarhet.
Vi kan tycka att det är enklare att vara i en yrkesroll än att vara oss själva!
Men är inte sårbarhet egentligen det vackraste som finns? Är det inte i sårbarheten vi känner igen oss själva? När någon visar upp en spricka i sin fasad, ja då gillar vi den personen, men vi håller ständigt på och putsar och målar om vår egen. Vi är så rädda för att visa upp vår sketna insida när det egentligen är något vi alla bär på…
Att något så enkelt kan vara så svårt.
När det kommer till mig själv dras jag mer till imperfektion än perfektion, och det gäller allt här i livet. Jag älskar slitna fasader och ”shabby chic”. Jag beundrar både människor och saker som visar att de har erfarenhet av livet, men också vågar vara sig själva utan att gå sönder. Operfekta människor är det bästa som finns (de andra vill jag bara kräkas på).
Så mycket av vår kraft som går till att försöka vara perfekta. När sårbarhet och imperfektion är så mycket vackrare.
Vi har alla skuggsidor, vi har gjort fel, varit fel, gjort saker vi ångrar eller skäms över. Vi har personlighetsdrag vi ogillar hos oss själva och alltid något att anmärka om på vår kropp. Men är det inte dessa saker vi borde vissa upp, är det inte dessa saker som gör oss unika? Det som skiljer dig och mig…
Vem bestämmer vad som är blommor och vad som är ogräs?
Ingen av oss är barbie med ett helt felfritt och lyckligt förflutet, och tur är väl det, för jisses vad tråkig du skulle vara. Fråga dig själv vad det är du gillar hos personer. Vad är det dem har gemensamt? Själv tar jag avstånd från människor med masker för att jag inte är en person som ständigt orkar bära på min. Jag känner direkt när en person har en glättig yta vilket får mig att vilja vända och gå. Jag gillar det karga söndriga, den där råa verkligheten som vi alla lever i. Jag är inte intresserad av att bli inbjuden till någons låtsas värld och kanske är det därför jag många gånger väljer att vara ensam. Jag skiter fullständigt i rödvin, smink, perfekta ungar och nya möbler. Jag vill se din kärna, höra dina tankar om livet och kampen du slåss mot. För alla har vi en egen sådan.
Vem bestämmer vad som är vackert?
Att visa sig naken kan göra ont. Vassa armbågar och sårande ord kommer djupare in när du lever utan försvar. Men samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. För jag vill inte leva på låtsas. Jag vill inte bli omtyckt för en bild jag målat upp, för den folk tror att jag är. Nej om jag ska bli älskad så måste det vara för den jag faktiskt är.
För vem bestämmer vad som är blommor och vad som är ogräs? Vem bestämmer vad som är fint och vad som är fult? Vem bestämmer hur du ska eller bör vara? Det du hatar kan vara det som någon annan älskar, och du kommer aldrig på riktigt kunna bli älskad om du inte är dig själv.
Jag ska inte gå så långt som att säga att jag tycker att vi alla ska gå runt nakna, men reflektera över när du trivs med dig själv, när du är dig själv och med vilka personer du kan vara dig själv. När känner du att du har en fasad, och varför måste du visa upp den? Vilka masker brukar du använda i din vardag och hur känns det att bära upp dem? Skulle du kunna vara dig själv oftare, vad skulle kunna hända, vad skulle kunna gå sönder och vad skulle kunna bli helt? <3