Mina stöttepelare
Vi startade semestern med en liten joggingtur. Jag var så himla glad för barnen kämpade så bra, och jag vet att hundratals tankar och bilder om framtidens löpturer flög i genom min hjärna i exakt samma stund som jag trampade i ett hål och föll. Jag har ramlat förr när jag har sprungit, det är sånt som händer. Men aldrig så här. Sittande gråtandes på marken utan att kunna/vilja röra foten. Jag är glad och tacksam för att jag inte var ensam för då hade jag på riktigt inte kunnat tagit mig upp.
Jag har aldrig skadat mig förut, och även om det bara är en liten stukning så känns det stort och förlamande för mig. Det första jag tänkte på var att jag inte kunde röra mig, att inte kunna ta mina älskade promenader, så till en början grät jag bara för det. Men under dagen insåg jag att min rörelsefrihet är lika med 0 och då gjorde ännu ondare.
Sommarens position?
Att inte kunna hämta mina glasögon, göra en kopp kaffe eller ens gå på toaletten utan att någon hjälper mig upp. Suck! Och smärtan sen, shit! Eftersom jag bara är svullen och inte blå så tänkte jag att det inte kunde bli så farligt men det är en ständigt molande värk och man hittar ingen skön position för att lägga foten. Jag som rör mig mycket till och med när jag sover vaknade ständigt upp av smärtan.
Jag försöker se på det positivt och är otroligt glad och tacksam för att det här aldrig hänt mig tidigare, och än så länge slåss barnen över vem som ska få ta hand om mig. Det blir värre när dom inte längre tycker att det är roligt. Jag vet inte hur lång tid sådant här brukar ta, jag hoppas på bara några dagar, så att ett litet felsteg inte ska kosta mig en hel semester.
Men vad vet jag? Det kanske blir en sommar med fötterna i högläge?
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Åh vad jobbigt! Jag gjorde samma förra sommaren. Det tog nästan tre veckor innan det la sig tyvärr, men försök att träna musklerna i foten redan om några dagar och stå lite på den, så går det snabbare än annars. Fy vad drygt. Kram och krya på dig!