Hela världen håller andan
Hela världen håller andan och självklart känns det. Även om jag inte känner mig orolig eller ångestfull så vet jag att känslan sitter i ryggmärgen och att tanken finns i bakhuvudet. Hela tiden. Jag väljer dock att inte ge dem någon större uppmärksamhet.
För mig som ALLTID har något att oroa mig för och ofta går runt med någon rädsla gör detta ingen skillnad fast att jag vet att detta är allvarligare än mina fantasier. Hjärnan tolkar det som same, same, och glad är jag över det så att jag slipper sömnlösa nätter och överreaktioner.
Sover dåligt gör jag ändå. Men bättre nu än för några veckor sedan. Jag lider inte längre av stark ångest under nätterna vilket är en lättnad, men jag sover lätt och drömmer massor.
Och så är jag trött, så fasligt trött. Har ingen ork ens för det jag egentligen brinner för och älskar. Men den där orken flög i väg för länge sedan. Tror den försvann med första barnet. Det var som att världen krympte och än har jag inte fått den tillbaka.
Den som tycker jag är aktiv nu skulle ha sett mig förr. Där var det renoveringar, planteringar och företag balanserad med vanligt arbete, vänner och småbarn. Nu är det bara jobb och familj som gäller. Mer än så får nästan inte plats.
Men jag har blivit så mycket bättre på att vila. Välja vart jag lägger min energi, fast att jag skulle önska att jag kunde kasta ut den lite varstans. Kanske är det livet som vuxen. Eller i alla fall vuxen med barn hemma. Där man alltid i första hand behöver tänka på någon annan än sig själv.
Livet just nu är gott. Jag mår bra. Likt hela världen har jag bromsat in och försöker fånga stunden. Hela världen håller andan medans jag fokuserar på att andas djupt. Ända ner i magen. Jag håller fokus på ljuset och värmen i min kropp. Och jag försöker ge kärlek till alla människor som kommer i min väg. Vad mer kan vi göra. Än att ta hand om oss själva, och varandra ♡
